Google+ Followers

söndag 13 december 2009

Det är något speciellt med luciamorgon i Sverige.

- den 13 december 2009, kl 19:59

förstora
I alla fall inser man det, när man vaknar i ett annat land, där man inte firar lucia. Det känns snopet tomt utan lussebulle, lucia, luciasånger och hela det köret.

När vi kom ner till frukostrummet såg det ut som om Jerusalems förstörelse gått igenom lokalen. Det blir så när man blivit bortskämd med att vara sen herre på täppan till frukost och något uppenbarligen inträffat så här till helg och allt som det trots allt är. Frukostdamerna pilade mellan borden och fyllde på och dukade av allt vad tyget höll.

Det var ett osedvanligt matfriskt gäng som hade hållit hov innan vi ramlade in. Av brödförrådet skramlade nu bara runt några trötta brödskivor i brödburken och inga fräscha rundstycken alls i brödkorgen. T.o.m. brödkorgen var puts väck från sin plats, där den brukade stå välfylld med färskt bröd.

- Jädrans vad matfriska de måtte ha varit, de har t.o.m. gnagt i sig brödkorgen, konstaterade "hushänget".

Jag frågade om det fanns något mer färskt bröd och båda frukostdamerna intygade i en mun, att " om fem minuter, kommer nytt bröd".

Det fick mig att snappa åt mig en youghurt och ett ägg och så gick jag och satte mig vid bordet.

Utsikten genom frukostrummets fönster skulle denna luciaförmiddag bjuda på en osedvanlig syn. Ty, såsom skjuten som en kanonkula flög en av frukostvärdinnorna ut genom ytterdörren på långa sprinterbanan, mellan bilarna på den starkt trafikerade Leipziger Strasse.

- Jisses, vad hon springer. Måtte hon nu inte bara bli överkörd för några brödbitars skull, sa "hushänget", just precis när hon varvade hörnet på Friedrichstrasse upp mot Under der Linden till.

Prick fem minuter senare, med tysk exakthet, avklockad av självaste "hushänget" bars den stora brödkorgen in på självserveringsbänken. Brödkorgen var fylld av rykande färskt bröd. Sprintern själv trädde helt oberörd åter in i frukostrummet och såg ut som om hon just stigit upp ur soffhörnet, vikt ihop veckotidningen och föst undan pralinasken.

- De va som fåglarna, sa "hushänget" och att han var imponerad rådde det ingen som helst tvekan om.

Vi tittade båda ner på hennes skor och undrade vad det var för sprinterskor man måste vara försedd med, när man är frukostvärdinna på hotell i Berlin. Det var ett par av det där märket som ser ut som en stor "bock" på en skrivning från skoltiden. Ja, ni får väl själv kika på bilderna, så kanske bilden klarnar över hur delar av tilldragelsen såg ut. (Men det kanske var dumt att presentera några bilder? Jag antar att du själv redan skaffat dig egna inre bilder.)

Vad gör väl det att vi inte fick se någon riktig lucia klädd i lusselinne och med ljus i håret, som bjöd på lussebulla. Vi fick istället se en som kunde röra sig i "ljusets hastighet" istället för att skrida fram. Tunga fjät var det långt ifrån. Saffran också, men bjöd på färskt bröd, det gjorde hon allt! Det måste väl vara så nära en tysk ljusbärare man kan komma?

I dessa tider av allsköns lightprodukter, kanske man t.o.m. kan klassa detta som en "lightlucia" i dubbel bemärkelse?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar