Google+ Followers

tisdag 29 december 2009

Varför måste man överanalysera julen?

- den 29 december 2009, kl 05:33


Jag tillhör den tillsynes tynande personkretsen, som fortfarande vägrar att förringa julen. Tvingas in i någon "alternativ jul", eller påståendet om julstressen, eller att julen känns som ett tvång. Jag begriper mig helt enkelt inte på det. Julen är väl inte stressigare, eller mer "jul" än man själv vill göra den till!?

På julaftonsmorgonen ringde en släkting under förtecknet, att hon hellre ringde än skrev julkort, som var opersonligt. (Jodå, hon hade fått ett sådant av mig).

- Jahadu, sa jag, det var ju en intressant tanke, men om jag skulle sitta och ringa runt på julafton till alla jag nu istället har skickat julkort till, då blev det ingen julafton kvar att fira i det här huset.

Jag njuter verkligen varje år av julen, trots att det inte är några tillställningar med några yviga förtecken i min värld. Fortfarande äger jag den rikedomen, att kunna glädjas åt de små och nära tingen i mitt liv. Hos mig är julefriden den springande punkten. Sedan finns hos mig en ouppnåelig önskan, att hela världen kunde finge ha julefrid.

Jodå, jag är starkt medveten om att alla inte kan fira jul, nyår, födelsedagar, eller helt vanliga vardagar tillsammans med någon. Jag är ingen Gud. Men till någon snabbtänkts förtret är det i alla fall två av tre bokstäver som är rätt. Dessvärre kan jag inte förändra världen, hur gärna jag än skulle önska att jag kunde göra det ibland.

Men människor kan verkligen förvåna mig, trots att jag ibland är så enfaldig, att jag tror att "nu kan inget längre förvåna mig". En del händelser får mig verkligen att fortfarande bli förvånad. Mjae, rättare sagt, är egentligen totalt obegripliga för mig.

Ta bara en sådan sak (för att nu hålla en neutral linje): Nobels fredspris à ca 10 miljoner kr. Jag kan inte förstå hur man kan ta emot detta pris för att i nästa ögonblick skicka iväg ytterligare 30 000 unga människor till slakt i ett orättfärdigt krig. Finns det överhuvudtaget några rättfärdiga krig och finns det inga spärrar hos en del människor? Känner de inte själva, att de inte är förtjänta av det som de blivit utsedda till, när de lyssnat till HELA motiveringen?

Än mindre förstår jag hur man kan formulera en motivering, som är ett direkt hån mot alla offer.

Ja, nu tänker jag förstås på ett helt annat pris som utdelats. Men för att korvälskare inte skall få hjärnsläpp igen, valde jag ett mer "neutralt" exempel.

Det är inte mycket jag kan göra som privatperson åt saker och ting som sker i världen. Men jag kan i alla fall som människa ha civilkurage och jag kan fortfarande bry mig om andra människor och jag kan bara fortfarande "göra mitt bästa". Ibland kan jag inte ens det och får nöja mig med, att mer än så här förmådde jag inte.

I dessa tider där det klagas så ofta på ungdomen/den yngre generationen, ungefär som om de är mindre vetande i förhållanden till alla vuxna (som jag ibland kan tvivla på att de verkligen är vuxna). Känner jag att det finns en helt annan sanning, som belyses alldeles för sällan och som ger mig mycket hopp om framtiden.

De allra flesta unga människor jag mött genom livet har verkligen en djup och alldeles egen kärna. Därför blir jag rätt bedrövad när man hindrar dem, att utvecklas på sina egna villkor. Med rätt omgivning kan de bli något, som få av min och även senare generationer ens kunde drömma om. Även om vi är många, som tagit ut svängarna rejält är dagens ungdom och unga människor något helt annat. De lever verkligen i en global värld och är i allra högsta grad världsmedborgare. Jag behöver inte gå längre än till min egen barnaskara för att inse det.

Men jag tänker också på t.ex. en av mina vänners barn, 20-åriga Sofia, som för tredje gången återvänt till det barnhem i Thailand, dit hon kom som volontär direkt efter gymnasiet. Hon har valt att återvända till barnhemmet på "besök" fullproppad med välbehövliga saker, såväl själsliga som rent praktiska för barnen. Sedan sin tid som volontär på barnhemmet i Thailand är hon en helt vanlig högskolestuderande hemma i Sverige och ändå helt ovanlig.

Förra årets besök blev en bekräftelse av hennes volontärtid. Medan i år har hon tagit med sig sin "lillasyster" för att kunna dela sina erfarenheter med henne. Vad det blir i framtiden, står väl bara skrivet i stjärnorna. Men jag tror att Sofias stjärna kommer att lysa klart och länge över de utsatta, varthän hon kommer.

Vi, jag och Sofia, har under de här åren som hunnit gå, delat många erfarenheter och tankar. Man får många värdefulla insikter om sitt eget varande, genom mötet med det svåra, som drabbar andra människor. Vi lever inte i en rättvis värld, men det gäller att förstå skillnaden och där vi verkligen kan påverka. Även mycket små insatser, som kan te sig utan större betydelse, eller värde, kan helt plötsligt bli till just det. Det vet man aldrig förrän man väl står där, förvånad över "det kvittot" man fått i handen.

Men det är inte alltid så lyckligt det slutar. Ibland leder vår aningslöshet oss in på irrfärder, där vi bistår världens ondska istället för motsatsen. Vi lever i ett tidevarv där man får vara än mer observant än någonsin. Vi kan inte längre bara flyta med och utgå ifrån att alla människor är goda.

Jag har insett att det också finns en uppsjö av dåliga samveten, som vi skall behängas med. Inte bara detta om att det nästan verkar ha blivit tabu att "glädjas åt julen".

Budskapen är inte att ta miste på: skänker du inte pengar hit, eller dit är det underförstått, att man är en dålig människa. Någonstans tror jag att det har blivit än viktigare att kunna skilja agnarna från vetet.

Jag hoppas innerligen att julefriden funnits hos dig, som läser mina rader, hur din jul än har sett ut. Idag läste jag inläggen i min sista blogg. Jag blev naturligtvis glad åt hälsningarna, men också bekymrad över det andra. Det är helt uppenbart att vi lever i en ojämlik värld, där vi lätt blir rov för dolda agendor, eller väljer att bara utgå ifrån vår egen utsikt. Någon sa att 00-talet varit individualismens, men att det krävs att 10-talet måste bli gemenskapens, om vi skall ha en chans att överleva.

Något som i alla fall stämt till eftertanke hos mig.

Idag var jag åter i normala gängor. På tredje varvet runt bassängen hörde jag "perkulatorn" komma tuffande bakom mig. Jag tror att det skall föreställa någon form av crawlsim. Stunden senare höll jag på att få sedvanlig hjärtattack. Det var "sjöelefanten" som sin vana trogen hade dykt upp, som ur tomma intet och kastat sig i plurret. Rakt över mig och i ett rejält magplask, som är "sjöelefantens" specialitet. Svallvågorna fick mig att kastas runt i vattnet, som om jag varit en plastanka på drift. Jag brukar tänka att de tror nog att jag är Titanic, det där osänkbara skeppet, som de försöker att finna ut akilleshälen på.

Men som tur var så var varken bastupolisen, eller byfånen där, som springer runt och skall hälsa på alla som hon för dagen finner skall befinna sig i hennes klor. Hon är väl antagligen en kvarleva från uppfostringsanstaltens tidevarv. Eller hon som far runt och försöker plocka mina hantlar från bassängkanten, så jag får simma runt med ögon i nacken om jag skall få ha dem kvar. Det var inte heller några förvirrande gamla damer, som inte kan hantera kranarna, eller de nya låsen på skåpen. Det var osedvanligt lugnt och stilla, inte ens några försök till att spela jazz i Ägget! Det tackar vi försynen för, eller vem det nu som är ansvarig för att vi slipper den farsoten.

Alla de här figurerna i bassängen de gör sina utfall och infall. Det har blivit deras signatur. Men efter en stund orkar de inte mer och jag är åter ensam och kan återgå till att "skriva" vidare på mitt manus, medan jag simmar på i lugn och stilla mak. Jag är inte snabb, inte stark, men seg och envis.... Skam den som ger sig och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Lugn och ro kan man aldrig vänta på för länge.

Julaftonen ligger nu i backspegeln, med julklappsrimmen lika bra och dåliga som vanligt. Men de bjöd på många skrattattacker. Mascara på julafton är ingen bra idé helt enkelt. Om man inte vill riskera att se ut som en scandalbeauty runt ögonen förstås.

Julskinkan blev inte bränd vid griljeringen. Julmusten smakade inte som Smedbergs julmust.

På julafton vann herrlaget över damlaget, på juldagen var det vi som sopade banan med dem! Det blev fråga om rena rama utklassningen. Men naturligtvis var de dåliga förlorare och påstod i vanlig ordning, att de låtit oss vinna för att vi inte skulle bli så ledsna. Annandagen låg vi "utspillda" i sofforna framför en orgie av videofilmer, efter ett soft hasande runt i ullstrumporna mest hela dagen.

Mao var allt som vanligt: på västfronten intet nytt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar