När nöden är som mest

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 12 november 2008, kl 07:48

är hjälpen som svårast? Eller du kanske är en sån som säger: "när nörden är som störst är hjälpen som svårast"?

I vilket fall som helst kan en sko i olika färg och hela hemmet i några plastkassar, ändå te sig som ett halvt himmelrike.

"I det här landet där vi bor, där går skorna ensam ut på promenad", så dikterade min dotter att jag skulle skriva i hennes dagbok, själv ritade hon en bild till texten. Det var en kväll när hon var 4 år. Vi hade den sommaren flyttat till Göteborg och för en 4-åring, som blivit abrupt uppryckt ur malmbergsmyllan vid 4 års ålder och inplacerad rakt in i storstadens märkliga värld, var vissa företeelser svåra att förstå och krävde många förklaringar om och om igen.

Det enklare svaret fanns i hur det kom sig att man kunde hitta en massa övergivna skor i princip vart som helst. Inte två skor, utan EN (1)! Hon fick väldigt snabbt en egen filosofi om det hela:

"att de ville helt enkelt ge sig ut på en egen ensam promenad och hade sedan svårt att hitta hem alt. ville helt enkelt inte återvända hem därför att de var ute på äventyr", trots min frågeställning" om den andra skon inte saknade den skon som var på rymmen, eller ser den verkligen ut att ha det så himla kul, ensam och blöt"?

Jodå, hennes övertygelse om skorna, höll i sig! En mycket bestämd dam!

Men det där med att hitta hem, eller gå hem, det visade sig bli mer svårförklarat i ett annat hänseende, därför att varje morgon när vi var på väg till hennes dagis, passerade vi de hemlösa, som låg på pappkartonger eller direkt på backen bakom gamla Televerket uppe på Kungshöjd i centrala Göteborg. Hon närmade sig med oändligt, försiktiga och tysta steg, dessa klädbylten till människor, som låg hopkurade på backen och sov. Hon kunde ibland konstatera att måltiden i BÄSTA fall bestått av sannolika rester ur MC Donalds soptunna.

Hennes lilla hand tog ett fastare tag i min, när vi närmade oss dem. Ibland ville hon stanna till och stod där med sin lilla hand i min och betraktade de sovande byltena på marken, ibland uthärdade hon helt enkelt inte smärtan över klädbyltena som låg där och sov. Hela hennes lilla 4-åriga gestalt vittnade om att hon fullt ut förstod, att det här var deras "hem" som hon stod och betraktade eller passerade.

Fastän hon idag, 18 år senare, förstår att jag redan köpt tidningen, kommer hon inte sällan hem med en Faktum, en tidning som säljs till förmån för de hemlösa här i Göteborg. (Du kan själv lämna ditt bidrag genom att prenumerera på tidningen eller köpa deras T-shirt etc. Fö ett bra julklappstips).

Hon sitter bredvid mig på konserter mm. som ges till förmån för de hemlösa, eller bidrar direkt till soppköken och övernattningsplatserna, som inte på långa vägar räcker till.

Här i Göteborg tydliggör (det känns fel att skriva "firar") man de hemlösas dag varje år den 17 oktober på Gustaf Adolfs Torg, som en protest mot att de styrande inte gör det som de borde. De har väl nog med att räkna sina arvoden och fallskärmar!

Min dotter är sedan många år tillbaka väldigt medveten om att man sannerligen inte ens behöver vara missbrukare för att vara hemlös. Vägen dit bär över många olika vägar. Hon vet idag också att många barn är hemlösa, eller lever under fruktansvärda förhållanden och fler blir det för varje år.

Men tiden har stått still i detta sammanhang, därför att det här är inget specifikt storstadsfenomen! Ingen nyhet heller.

Jag kan dra tillbaka tiden ytterligare och minnas min yngste sons förtvivlan, hennes 13 år äldre storebror, när han var 7 år och vi träffade på de hemlösas gäng i Gällivare. De var inte lika synliga som de är här i Göteborg, men de fanns sannerligen redan på den tiden!  

Synliggör Gällivare kommun de hemlösas situation, eller sticker de fortfarande huvudet i sanden?

Jag har ett mycket smärtsamt minne i just det hänseendet, speciellt då jag vet att ingen av dessa personer längre är i livet, trots att jag i år räknat, nästan kunde ha varit deras mamma. De satt i Tempos luftpassage där det blåste varmluft därför att det var fruktansvärt kallt ute. De satt där medan människor stressade förbi dem. Människor som var på väg hem med julklappar och kassar överfyllda av mat. De satt där och sökte värme, skitiga hemlösa och hungriga. Inte bara hungriga på mat, utan med en annan form av tomhetskänsla.

Det förstod han och jag kan minnas hans lilla hand i min, där han drog och slet i min och nästan vägrade att stiga in i bilen för att åka hem till Malmberget, med våra proppfulla kassar och inhandlade julklappar. Han kände att han kunde inte bara lämna dem i det skicket, därför att han hade förstått av mitt samtal med dem, att det hade handlat om julen. Inte vår egen jul utan deras jul och förutsättningarna för den. Jag minns hans förtvivlan, jag minns min egen förtvivlan över hans förtvivlan och samtalen blev åter många och långa.

Hur kan man någonsin förklara för ett barn, att det är i en sådan orättvis värld vi lever i?

Själv kommer jag aldrig att köpa att vi är ett "välfärdssamhälle" så länge vi har människor i detta land, som bor i största misär och det blir allt fler och fler och fler av dem.