- den 23 november 2008, kl 02:10
Så upplevde jag berättelsen om "Rasputin - Rysslands svarte eminens", som Edvard Radzinskij skrivit. Radzinskij är den mest moderna framgångrike ryska författaren, men han är även historiker och också Rysslands mest spelade dramatiker efter Tjechov. Med mina ögonmått mätt en skicklig berättare.
(Handlingen i korthet t.ex. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9789113012209 )
Boken om "Rasputin" hade precis utkommit vid den tidpunkten jag var högst involverad i, att sätta mig in i den litteratur, som satanismen i vårt land anser vara av största intresse och som de finner inspiration i och ur. Jag hade tidigare varit i kontakt med satanismen genom mitt arbete. Men nu ville jag helt enkelt gå till botten med det hela pga. att jag upprepade gånger och på kort tid fått bekräftelse på att det förekom våldsamma "lekar" och i en del fall regelrätta riter och jag ville också utröna om det fanns några likheter med t.ex. "Frimurarnas" riter.
Anledning till att jag hade beslutat mig för att verkligen gå till botten med det här en gång för alla, var att jag hört samtal ute på stan, dvs. på bussar/spårvagnar/fik och även en längre diskussion i en av universitetsbibliotekets hörsalar. Men det jag läste på om Rasputin och satanismen, de märkliga världarna gled på något förunderligt sätt ihop, till högst parallella begrepp. Den "Frimurare" jag kom till tals med och andra slutna sällskaps medlemmar, var ungefär lika lätt att få något ur, som att krama tårar ur hälleberget, eftersom deras riter är "hemliga" för "icke invigda".
Men svårare än så var det trots allt inte att spåra, att där förekommer också frågeställningen:
"Är du redo att blanda ditt blod med brödernas", under upptagelseritualen. Det är ingen t.o.m. fras och allt det här hör hemma från Biblisk tid och heliga Graal.
Vi hade också många år tidigare varit i Paris och sökt de få tåtar, som går att uppbringa av Nicolas Flamel (rue Montmorency 51 - ett stenkast från den sedan medeltiden livligt trafikerade gatan rue Sain-Martin.Flamels testamente, Innocentkyrkogården, Clunymuséet, Ludvig XIII som åstadkommit en lyckad transmutation med några korn av Flamels pulver och förvandlat bly till guld, men då kom kardinal Richelieu in i bilden, han hade låtit inreda ett alkemistiskt laboratorium i sitt slott Ruel i närheten av Paris, där han hoppades komma i besittning av De Vises Sten... etc.)
Det är samme Flamel som J.K. Rowling några år senare skulle komma att sätta klorna i genom sina "Harry Potterböcker". Men det anade vi oss föga till vid den tidpunkten, när vi sökte finna spår i Paris om Flamel och den mystiska falangen. Det visade sig i alla fall att "frimuraren" blev högst intresserad av mina kunskaper i ämnet Flamel, men något vidare utbyte av kunskaper blev det som sagt var inte! Så kan det också gå.
Det är många som helt bara tar avstånd ifrån dylika saker och vägrar att ens befatta sig med det. Medan jag själv finner det tänkvärt att sätta sig in i olika människors sätt att tänka. Jag tror att Platon och hela det gänget hade en stor poäng i sina resonemang. Människan är i många fall skrämmande, när man betänker vad hon är i stånd att göra. Vissa saker ter sig verkligen skrämmande och främmande för stora flertalet. Men det visar också hur olika vi människor är och bara det skänker insikter om, att det som är en sanning för en, är ingen sanning för en annan. Vi har väldigt olika referensramar till mycket.
Tankarna om Rasputin och satanisterna kom åter för mig i somras, när vi vandrade pilgrimsvägen genom världens längsta arkad "Portici di Via Saragozza" upp till klostret San Luca. Det visade sig nämligen vid den sista arkaden, att den faktiskt består av 666 arkader, som ringlar sig längs berget upp till toppen.
Jag har vid hemkomsten försökt att finna något om det är en ren slump, eller om det finns något som ligger bakom just det antalet 666, precis som Bibelns 666. Det är inte utan att jag undrar om vi gått Satans väg, eller gått befrielsen ur Satans väg?
Men varför ligger det ett kloster som avslutning på de 666 arkaderna och varför möts man vid den allra sista arkaden av det befriande korset och den fria luften? Det är en högst märklig känsla som infinner sig, när synen av korset äntligen dyker upp efter en våldsam och ansträngande färd uppför, uppför, uppför. Inte ens den mest vältränade personen forcerar dessa 666 arkader helt bekymmersfritt. Ligger det en djupare tanke bakom denna världens längsta arkad, kan jag inte låta bli att undra.
Liksom jag fortfarande mellan varven tänker på den våldsamma historia som utspelade sig, när de slutligen upprepade gånger försökte ta Rasputin av daga. Hans död om något har varit föremål för våldsamma spekulationer och vad som är sant och inte sant, är faktiskt väldigt svårt att förstå. Men just temat "ett liv efter döden" finns all anledning att återkomma till, om än i en annan tappning än 666 och Rasputin.
(Handlingen i korthet t.ex. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9789113012209 )
Boken om "Rasputin" hade precis utkommit vid den tidpunkten jag var högst involverad i, att sätta mig in i den litteratur, som satanismen i vårt land anser vara av största intresse och som de finner inspiration i och ur. Jag hade tidigare varit i kontakt med satanismen genom mitt arbete. Men nu ville jag helt enkelt gå till botten med det hela pga. att jag upprepade gånger och på kort tid fått bekräftelse på att det förekom våldsamma "lekar" och i en del fall regelrätta riter och jag ville också utröna om det fanns några likheter med t.ex. "Frimurarnas" riter.
Anledning till att jag hade beslutat mig för att verkligen gå till botten med det här en gång för alla, var att jag hört samtal ute på stan, dvs. på bussar/spårvagnar/fik och även en längre diskussion i en av universitetsbibliotekets hörsalar. Men det jag läste på om Rasputin och satanismen, de märkliga världarna gled på något förunderligt sätt ihop, till högst parallella begrepp. Den "Frimurare" jag kom till tals med och andra slutna sällskaps medlemmar, var ungefär lika lätt att få något ur, som att krama tårar ur hälleberget, eftersom deras riter är "hemliga" för "icke invigda".
Men svårare än så var det trots allt inte att spåra, att där förekommer också frågeställningen:
"Är du redo att blanda ditt blod med brödernas", under upptagelseritualen. Det är ingen t.o.m. fras och allt det här hör hemma från Biblisk tid och heliga Graal.
Vi hade också många år tidigare varit i Paris och sökt de få tåtar, som går att uppbringa av Nicolas Flamel (rue Montmorency 51 - ett stenkast från den sedan medeltiden livligt trafikerade gatan rue Sain-Martin.Flamels testamente, Innocentkyrkogården, Clunymuséet, Ludvig XIII som åstadkommit en lyckad transmutation med några korn av Flamels pulver och förvandlat bly till guld, men då kom kardinal Richelieu in i bilden, han hade låtit inreda ett alkemistiskt laboratorium i sitt slott Ruel i närheten av Paris, där han hoppades komma i besittning av De Vises Sten... etc.)
Det är samme Flamel som J.K. Rowling några år senare skulle komma att sätta klorna i genom sina "Harry Potterböcker". Men det anade vi oss föga till vid den tidpunkten, när vi sökte finna spår i Paris om Flamel och den mystiska falangen. Det visade sig i alla fall att "frimuraren" blev högst intresserad av mina kunskaper i ämnet Flamel, men något vidare utbyte av kunskaper blev det som sagt var inte! Så kan det också gå.
Det är många som helt bara tar avstånd ifrån dylika saker och vägrar att ens befatta sig med det. Medan jag själv finner det tänkvärt att sätta sig in i olika människors sätt att tänka. Jag tror att Platon och hela det gänget hade en stor poäng i sina resonemang. Människan är i många fall skrämmande, när man betänker vad hon är i stånd att göra. Vissa saker ter sig verkligen skrämmande och främmande för stora flertalet. Men det visar också hur olika vi människor är och bara det skänker insikter om, att det som är en sanning för en, är ingen sanning för en annan. Vi har väldigt olika referensramar till mycket.
Tankarna om Rasputin och satanisterna kom åter för mig i somras, när vi vandrade pilgrimsvägen genom världens längsta arkad "Portici di Via Saragozza" upp till klostret San Luca. Det visade sig nämligen vid den sista arkaden, att den faktiskt består av 666 arkader, som ringlar sig längs berget upp till toppen.
Jag har vid hemkomsten försökt att finna något om det är en ren slump, eller om det finns något som ligger bakom just det antalet 666, precis som Bibelns 666. Det är inte utan att jag undrar om vi gått Satans väg, eller gått befrielsen ur Satans väg?
Men varför ligger det ett kloster som avslutning på de 666 arkaderna och varför möts man vid den allra sista arkaden av det befriande korset och den fria luften? Det är en högst märklig känsla som infinner sig, när synen av korset äntligen dyker upp efter en våldsam och ansträngande färd uppför, uppför, uppför. Inte ens den mest vältränade personen forcerar dessa 666 arkader helt bekymmersfritt. Ligger det en djupare tanke bakom denna världens längsta arkad, kan jag inte låta bli att undra.
Liksom jag fortfarande mellan varven tänker på den våldsamma historia som utspelade sig, när de slutligen upprepade gånger försökte ta Rasputin av daga. Hans död om något har varit föremål för våldsamma spekulationer och vad som är sant och inte sant, är faktiskt väldigt svårt att förstå. Men just temat "ett liv efter döden" finns all anledning att återkomma till, om än i en annan tappning än 666 och Rasputin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar