"Tolfkanten" i Malmberget

(Tidningsklipp från oktober 1952 - Norrlandsfolket http://polkagris.nu/wiki/Norrlandsfolket): 
 

Ett av Malmbergets många kuriosa från en gången tid, som ännu inte skattat åt förgängelsen är den inte obekanta "Tolvkanten".

Det var Malmbergets första kiosk och för bortåt en mansålder sedan den enda. Hur många. innehavare som regerat i Tolvkanten är för undertecknad okänt, men av den som jag tror var den första och som folkhumorn genast döpte till "August i Tolvkanten" har jag ett svagt minne. 

En innehavare jag minns mycket bättre, var Karl Elving, uppsalaskomakaren, individualistisk anarkist, debattör och syndikalistisk föredragshållare. Kalle skötte sin tolvkant själv. Några elektriska värmekaminer fanns inte på den tiden, två stora fotogenlampor utgöra värmekällan.

Tolvkanten blev under Kalle Elvings tid ett kärt tillhåll för alla som önskade en uppbyggande diskussion, ty där diskuterades allt mellan himmel och jord från de djupsinnigaste socialistiska teorier till den grå, vardagens många små problem. Tolvkanten blev ett slags mötesplats för hela det manliga Malmberget, och där mötte man människor av alla typer. Från den mest trångbröstade fanatikern till den vidsynte toleranten.

* I Tolvkanten köpte vi våra tidningar, tidskrifter och 25-öres böcker, tobak och snus, och önskade man sig en uppbyggelsens stund var det bara att fälla ett ofördelaktigt yttrande om något samhällsproblem, som gick emot Kalle Elvings uppfattning, så genast var han villig att ta upp den kastade stridshandsken. Det var nog fler är en malmbergare som glömde bort, att den lagvigda hemma väntade på husets kallade herre med middagen, och hur många fruar som fick några extra grå hårstrån under sådan väntan låter vi vara osagt.

* Jag vill minnas att det var författaren Hedenvind-Eriksson, som före sin debut som författare levde en vinter i Malmberget. I Tolvkanten fann man honom så gott som dagligen med slokhatten neddragen för ögonen, tyst lyssnande på de ibland, för att inte säga ofta förekommande hetsiga debatterna. Men aldrig hörde jag honom yttra sig.

* En som man vid vissa tillfällen kunde finna i Tolvkanten var Malmbergets otvivelaktigt färgstarkaste person, smeden P. A. Tegman. Vem kommer att skriva den mannens historia? Tegmans insats i Malmbergets arbetarrörelse var för stort för att tillåtas falla i glömska.

Tegmans intresse för arbetarrörelsen var stort. Ingen torde ha så ha energiskt arbetat för Norrskensflammans tillkomst som han och han var tidningsbolagets första ordförande och sammanhållande kraft. Ett lika energiskt arbete nedlade han vid Norrländska Socialdemokratens tillkomst. 

Folkets hus i Malmberget hade väl ramlat omkull, om inte Tegman varit med sin aldrig svikande energi och kampvilja. Två kooperativa handelsföreningar som Tegman var med om att bilda ramlade omkull, men det tredje försöket lyckades över förväntan. Och där står nu Malmbergets konsum, som ett lysande monument över en persons obändiga tro och aldrig vikande entusiasm och aldrig slocknande kampvilja.

* Tegman och Kalle Elving drabbade samman mer än en gång. Bägge var tränade, belästa debattörer, ingen begärde något hänsynstagande. Hade man nöjet att få lyssna när dessa två drabbade samman visste man, att man lyssnat till någonting som inte får kallas för vardagsmat. De var som Kiplings "East is east and west is west and the two shall never meet": 

En gång när jag hade turen att få lyssna till de båda kämparna då de båda var i högform blev jag något förvånad. Jag hörde Elving säga: "Det har du rätt i" Och ögonblicket därefter: ”Va fan sa jag nu för dumhet?"

* Många ungdomsminnen är förknippade med den gamla Tolvkanten, som jag nu ser är förflyttad till Dennevitz, minnen från seklets början, från arbetarrörelsens stora jäsningstid, minnen av män som i vardagslag ingalunda syntes avvika frän mängden.

Men nu i ålderns senhöst, när man objektivt granskar deras arbete, förefaller de vara giganter och synnerligen märkliga män, så avskilda från dagens jasägare som natt och dag. Män med "råg i ryggen", som stod för sin uppfattning, kämpade för densamma mot alla odds, män med järnhård vilja och veka i hjärtat som små barn. Män som ägde kurage att fälla en tår av medlidande utan att skämmas. Det var en tid full av hänförelse, en härlig tid, en oförgätlig tid.

A. N.

"Tolfkanten" är, sedan Dennewitz dukade under av LKAB:s gruvbrytning, åtbördad till Torget i Malmberget. Var den kommer att hamna efter LKAB gett Malmberget dödsstöten, står väl än så länge skrivet i stjärnorna. Synd bara att denna kuriosa inte ens är öppen sommartid, med någon form av fornstora ändamål. - Dagens Tolfkant ser något magerlagd ut i jämförelse med den ursprungliga. Den ursprungliga hade dessutom fönster och dörr, som synes:

Den ursprungliga "Tolfkanten"

PS. Vem denne signaturen A.N. var, det har jag trots efterforskningar inte lyckats nå någon klarhet i. Men är det någon som känner till det, vore jag tacksam för den uppgiften. I annat fall gräver jag vidare i Mediearkivet som finns här i Göteborg och ser om någon 25-öring kan trilla ner. DS.

Dennewitz: http://sv.wikipedia.org/wiki/Malmbergets_Dennewitz

Krav på skärpt gruvlag vid LKAB Malmberget.

Nog är det helt otroligt, att svenska staten och dess bolag LKAB beter sig mot de egna medborgarna, som man bara kan förvänta sig av en riktig diktaturstat, utan några som helst former av skrupler.

Den här regeringen och andra glada kålsupare i riksdagen, har undanröja alla former av rättssäkerhet för den enskilde, eftersom man ständigt har urholkat rättssäkerheten och banat väg för en regelrätt rovdrift. 

Regeringen måste genom bolagsdirektiv ta sitt fulla ansvar för miljö-, rätts- och samhällskonsekvenser. Hur har man annars tänkt sig att vi skulle kunna leva upp till att vi värnar om rättssäkerheten i det här landet. 

Det går inte att stå där, som stammande pappenheimare, som både statsminister Reinfeldt och näringsministern Peter Norman gjort. Då skall vi inte ens nämna de här framskuffade personerna inom LKAB. Dessa skrattade t.o.m. biopubliken ut.

Det är så man börjar fundera om de har svårt att begripa, eftersom frågeställningarna rinner av dem lika fort som vatten på en gås och det är rena rama "goddag yxskaft-svaren", som de presterar.

Rena rama ynkedomen är det att det förslag, som nu är framlagt om krav på skärpt gruvlag, kommer från Villaägarnas Riksförbund och inte från dem, som faktiskt är ägarna och LKAB, som är upphovet till de digra problemen: http://www.villaagarna.se/Paverka/Villaagarnas-opinionsbildning/Utredningar/2013/Krav-pa-skarpt-gruvlag/

Eftersom nu ägaren staten och LKAB är så valhänta, borde de rimligen ta hjälp av Tyskland. Det är precis som Villaägarnas Riksförbund skriver, "man behöver inte uppfinna hjulet på nytt":

http://www.villaagarna.se/Global/Dokument/Utredningar/2013/RAPPORT%20OM%20PROBLEMEN%20I%20DEN%20SVENSKA%20GRUVLAGSTIFTNINGEN%20OCH%20M%C3%96JLIGA%20L%C3%96SNINGAR.pdf


Som kanske noterats så tog jag inte med Kiruna, som står i Villaägarnas krav om skärpt gruvlag. Mig veterligen har inte en sten förflyttats ännu i Kiruna, även om det flitigt basunerats ut om stadsflytten under flera år nu. Medan man väl dolt vad som sker i Malmberget, där ser det ut som en regelrätt krigszon i stora stycken. För att inte tala om det regelrätta ohälsosamma gruvdammet, sprängningarna, de ständiga skalven, som skakar sönder ledningar, mark och byggnader. Blockningarna som skett är faktiskt där folk bor, sålunda i dess omedelbara närhet. Det hela är helt sanslöst!

Fåntrattarna inom LKAB har t.o.m. försökt att omskriva de regelrätta skalven till skakningar. Otal sprängningar varje dygn och regelrätta skalv, det är en del av den bistra verkligheten. 

LKAB:s mätningar påminner mycket om de förra mätningarna, när man körde armeringsjärnen upp och ner i marken och tyckte, att det var en bra mätmetod. Nu har man t.o.m. tagit bort mätutrustning där det blir för stora utslag. Helt sanslöst!

Man kan inte gröpa ur en fettisdagsbulle heller hur mycket som helst, utan att den också säckar ihop tillslut. Här är det fråga om att marken rämnar och visar också tydliga tecken på, att det händer mycket, som kommer att bli helt uppenbart inom kort. Hela kommunen är på fallrepet, eftersom det ena vansinniga avtalet efter det andra skrivs på, mellan kommunens företrädare och LKAB.

12 februari Fettisdagen och åter blir vi påminda om att Semlan gått till historien, som vårt främsta kulinariska mordvapen.

Undantaget Erik den XIV "Ärtsoppan" förstås. För att inte tala om "Nyköpings gästabud", där det blev helt andra saker än att smörja kråset. Kung Birger fängslade sina inbjudna bröder, hertingarna Valdemar och Erik och sedan slängdes de båda bröderna i fängelsetornet i Nyköpingshus, där de helt sonika fick svälta ihjäl...

 

I vart fall firas fettisdagen i nästan alla svenska hem och i de flesta länderna i världen. Dagen har namn som Mardi Gras, Shrove Tuesday, Faschingsdienstag och Fastlagstisdag.

 

Hemma hos oss avlöper Fettisdagen traditionsenligt med hemlagade bröna bönor och naturligtvis stekt fläsk till. Vissa år har det väl genats med bruna böner via färdiglagade i rulle från affären och då har endast smakförhöjande åtgärder vidtagits med bönorna. Först när bruna bönor och det stekta fläsket sjunkit undan brukar det vara dags för dagens höjdpunkt: semlan.

 

Några kulinariska händelser lär dock inte inträffa i det här hushållet idag och hade det inte varit för, att jag en synnerligen sprituell dag skrev ner detta blogginlägg, hade det inte ens blivit det. Dagisbacillsöverföringen har funkat alldeles ypperligt och idag är jag däckad, lugnt sagt.

 

För en skåning kan ordet fettisdagsbulle kännas främmande. I Skåne där man verkligen har sina egna hyss i många fall, där åt man nämligen länge de fyllda bullarna på måndagen, som kallades "Bullamåndag". (Ibland önskar jag att det fanns någon ljudbank, som man kunde länka till, för att höra uttal!)

 

När jag var en liten brakskit brukade vi alltid äta semlan i en djuptallrik med varm mjölk till. Något annat sätt var inte tänkbart att äta en semla på. Det ville till att man slevade i sig rätt snabbt för att inte råka ut för det som i de flesta fall skedde. Själva bullen hann bli en uppblött historia av den varma mjölken. 

 

Här i Göteborg är det vanligt att hitta semlor till försäljning redan i mellandagarna. Dvs. mellan jul och nyår. DET känns inge´ vidare, eftersom den gamla traditionen blivit ett buisiness as usual istället för ett bibehållande av traditionerna. 

 

På senare år har dock dykt upp lite mer intressanta varianter av semlor och då talar jag inte om de semlor, som är så stora att de räcker till ett helt regemente. Utan jag tänker på de små rackarna, som är bakas som en variant av Petit-choux. Wienersemla kallas de för. Inte alls så tokigt.

Men det är klart en riktig färsk liten kardemummabulle med hemgjord mandelmassa och riktig grädde - finns det inget som slår. 

 

Så övergår jag till avdelningen "det kulinariska mordvapnet":

 

Det sägs att kungen Adolf Fredrik, Konung ADOLPH FRIEDRICH, om vi nu skall vara helt politiskt korrekta och det skall vi väl också försöka att vara. Han åt troligen ihjäl sig den 12 februari. Så lite suspekt firar vi, att någon ätit ihjäl sig. Svenskt så det förslår.

 

Men studerar man vad kungen egentligen stoppade i sig under denna supé, inser man rätt snart, att semlorna antagligen bara blev sista spiken i kistan.

 

Adolf Fredrik hade dessförinnan intagit något som man måste betrakta som en väl så riklig supé: Kungen började med att konsumera böckling. Följt av rysk kaviar. (Undra om han satt och slevade direkt ur en hink). Tredje rätten var hummer. Fjärde rätten var surkål. Femte rätten var en tallrik kokt kött med rovor. Först därefter blev det dags för hetvägg. Dvs. en bulle som serverades med kanel, mandelmassa och varm mjölk. Vad jag förstår skulle det ha rört sig om en inte alltför ringa mängd. Till samtliga rätter drack kungen champagne. 

 

Vittnen intygar att Adolf Fredrik var ”glad och nöjd” efter måltiden. Vid åttatiden på kvällen, när han satt vid spelbordet fick han emellertid magkramp, lutade sig över bordet och klagade över yrsel. Därefter steg han upp. Gick tio eller tolv steg och gled ned på en stol. Han knäppte upp västen och fick en varm servett över magen av sitt gemål, drottning Lovisa Ulrika. Kungen kastade huvudet fram och tillbaka mot vägg och stolskarm. Grep sedan tag i handlederna på två närvarande riksråd och dog sedan knall och fall. Klockan lär ha stannat på 20:15.

Obduktionsprotokollet är dock läsvärt: http://www.faktoider.nu/adolph_friedrich.html och en påminnelse om vår likhet inför döden och livet självt.

Men eftersom det sista som serverades var Semlor, har Semlan gått till historien, som vårt hittills främsta kulinariska mordvapen. Det roliga i hela kråksången är att förlagan till nutidens bloggare, som hette greve Johan Gabriel Oxenstierna, skrev om händelsen:  

"Det är ej att omkomma på det mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd".

Ja, så kan man också uttrycka det, om ond bråd död begånget med kniv och gaffel och alltför rikliga mängder med dryck. 

Adolf Fredriks valspråk: Statens välfärd min välfärd. Det är väl också något att fundera över, så här med ett visst facit i hand.

 

 

Påven avgår, han orkar inte med & Lasange med dunkelt innehåll, som jag inte orkar med.

På senare tid har påven rullas in på en liten plattform på hjul i samband med processioner i Peterskyrkan. Knappast värt en höjning av ena ögonbrynet, eftersom det är det som tidigare påvar, när de börjat bli lite åldersnupna, har framträtt med. 

Lite av sagans prinsessa över det hela i alls in prakt, som hade en pumpa till kaross och möss, som drog ekipaget.

Tja, det vill säga vita springare ända tills klockan var slagen, all prakt försvann i ett nafs och allt fick sin normala skepnad igen.

Påvar brukar inte lämna sitt ämbete i första taget. De brukar t.o.m. ligga där på Lit de parade, med näsan i vädret och händerna knäppta över bröstet. Klädda i den påvliga utstyrseln.

Den här påven var ovanligt emlig. Undra nu vad tyskarna skall skriva, de som glädjestrålande skrev "Wir sind papst!" (Vi är påvar), när påven utnämndes år 2005, efter att sittande påve hade avlidit. Det är inte precis vanligt, att någon påve avgår, utan de brukar få bäras ut med näsan i vädret. 

Det lustiga är att vi gjorde om vår hall år 2005, sedan jag och Herr H fått en snilleblixt om tidningspapper på väggarna, som var vanliga på dass förr i tiden. http://gun-m-ek.blogspot.se/2012/10/pressrummet-skall-fa-nytt-utseende.html
Ganska nyligt gjorde vi om i hallen, eftersom vi mer än ledsnat på det brokiga "pressrummet". På många avsnitt var det just pressklipp och bilder över den döde påven, Salig Johannes Paulus II och den nytillträdde påven, Benedicus XVI. Med tanke på bönemattan, som pryder hallen (användes dock inte i det syftet, trots rätt väderstreck) kan man undra om en högre makt haft ett finger med i spelet.

En högre maktfaktor, som haft sitt finger med i spelet är dock i Findus Lasagne, som det stormats rejält om de sista dagarna. Så mycket till sagoliknelse finns inte i den historien, med hästköttet i Lasagnen istället för nötköttet, som påståtts varit innehållet. Det är snarare sagan om girighet och det temat saknas det sannerligen inte i sagans värld och allra minst i verkligheten. Girigheten är synonymt med dagens hälsotillstånd.

Sedan kan jag i ärlighetens namn rakt inte förstå, varför man ens köper färdiggjord djupfryst Lasagne. Det tar lika lång tid att slänga ihop en relativt hyfsad Lasagne fuskvägen, som att köpa en djupfryst historia, som man inte har en susning om vad den egentligen innehåller. Troligast mat utan mat... 

Men det tror jag det mesta i ej hemlagad mat är: Mat utan mat. Det är otroligt dålig bukfyllnad i bästa fall och det är bra många år sedan jag tappade tilltron på Livsmedelsverket. Mer noll koll än de får man väl leta efter. De tillåter att det finns mat utan mat i! Varför de gått igång den här gången förstår jag då rakt inte. Har Findus inte lobbat de rätta personerna, eller vad katten denna storm i vattenglaset? Hela matindustrin är rena rama katastrofen på alla tänkbara sätt!

Det går inte ens att köpa och betala för Fairtradevaror, utan att bli blåst. Man blir grundlurad så det bara skriker om det hela. Det duger alltså inte, att som konsument vara villig att ta sin beskärda del av ansvaret och betala för att varan skall vara producerad på humanväg, utan en massa skit i, eller runt omkring.

Det kallar jag för äkta dj-la girighet, som gör mig heligt förbannad! Sedan sitter de förnöjda direktörerna, håvar in storkovan och spelar oskyldiga intill det infantila. De har inte ens vett att skämmas, eller inse när slaget är förlorat. Nej, då uppvisar det ett ansikte, som är så lovligt dumma, att det borde genast införas ett Nobelpris i Äkta Dumhet & Girighet & Förslagenhet. 

Men det är klart, det skulle bli sådan väldigt konkurrens, så det skulle ju inte heller funka. Det vimlar ju av dessa personer överallt i våra samhällen jorden över.

Nu tappade jag nästan bort Lasagnen över att jag retar mig på girigbukarna. 

Med färdiga ostsås i pure pack (visserligen lite tillsatser där också, men alls inte lika hemska, som i andra färdiga produkter), lite krossade tomater i samma packning 
och färska Lasagneplattor, är det en smal sak dessutom, att fixa till det hela. Fyllningen kan bli precis det som man för dagen vill att den skall vara. 

Några halv eller självdöda kusar, som sprungit färdigt på V 75 och inte ens längre inkasserar en matlapp sedan de varit intill döden så fyllda av allsköns injektioner, det behöver man inte heller riskera att få i Lasagnen.

Funkar precis lika bra som en långsamt och ömsint ihopsnodd Lasagne. Man behöver inte ens fylla den med något i köttväg, går precis lika bra att låta bönor stå för proteinet. T.o.m. de finns i pure pack om man är bekvämligheten personifierad. Grönsaker är dessutom en smal och snabb sak att addera. Det tar faktiskt inte längre tid än den djupfrysta varianten med synnerligen dunkelt innehåll och näringsvärde.

Själen skall också ha sitt. Det är väl kanske det som påven har insett:

Inte Lasagne, men definitivt "granne med Gud".

    

Teknikstrulet fortsätter och ingen teknik är precis på min sida.

Helt nyligen laddades skrivaren med ny svart bläckpatron. Sen gårdagskväll skrev jag ut blanketter, som jag fyllt i via och laddat ner från nätet. Jag kopierade också ett par papper och allt var frid och fröjd. Glatt spottade skrivaren ut finfina papper och ingen antydan om att den svarta bläckpatronen var på upphällningen.

Idag på eftermiddagen skulle jag skriva ut ett rätt sidstort dokument som skulle bifogas. Den smarta tanken var att skrivaren skulle få stå och skramla bäst den ville för sig själv. Men av någon anledning blev jag kvar vid skrivbordet och hann upptäcka, att det kom ut blanka papper!

Hur jag än trixade och joxade kom det bara ut blanka papper ur skrivaren. Det där med att stå där som en fåntratt, det är inte alltid lika enkelt, att bara rycka på axlarna. Jag kunde riktigt känna hur sucken fortplantade sig ända nerifrån fotsulorna, för att mikrosekunden efteråt svälla ut i hela kroppen och slutligen riktigt pysa ut genom öronen i stora puffar!

Jag gav helt enkelt upp. Herr H och äldste sonen stegade då in i skeendet och arbetsrummet. Herr H tog plats vid stolen och medan sonen barrikaderade sig på andra sidan skrivbordet. Det enda rimliga var att det faktiskt och trots ganska ny laddning av svart bläckpatron var slut på den svarta bläckpatronen, eller?

- Den verkar ha råkat ut för en blackout, sa sonen och log hela sitt underfundiga flin mot Herr H.

Inget tecken hos Herr H. Han såg lika intelligent ut som en ko, som idisslar.

Men sedan tog det sig och man såg precis i vilket ögonblick som ett Liljeholmens hade gått upp.

- Aha... blackout.

Jag kanske skall trösta mig med att jag inte verkar vara den enda som råkar ut för blackout.

      

Tio Guds bud som reklampelare på bilen.

Fiffigt onekligen. Men ibland lägger man onekligen pannan i djupa veck och undrar.

Reklamskylten på biltaket har texten: "Guds vilodagar är lördag. Jesus kommer snart. Synda inte mer."

"Alla måste leva efter Guds tio bud. Inte jobba köpa eller sälja på lördag."

Levde då plakatköraren efter sina egna ord, förlåt Guds tio bud. (för större bilder vänsterklicka med musen)


Fotot taget på parkeringen utanför bl.a. Willys i Gamlestan i Göteborg och det var i tisdags. Så långt fläckfritt leverne i vart fall till det yttre.


"Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk och han vilade på sjunde dagen efter allt han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till helig dag, ty den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk" (1 Moseboken 2:2-3)


Den sjunde dagen, vilodagen, fick t.om. namn efter det faktum att Gud vilade den dagen enligt bibeln. Hebreiska ordet för "vilande" är shabath. På svenska sabbat. Ordet lever i allra högsta grad kvar efter veckodagens namn på många språk. 
 

T.ex. heter det på latin Sabbati dies, på italienska sabato, spanska sábado, franska samedi. Jag vet också att det på polska heter sobota, inte för att jag kan eller förstår polska eller tjeckiskans soboto, men det har jag läst mig till på skyltar i respektive land, inkl. det maltesiska Is-sibt.

 

Men jag har aldrig blivit riktigt klok på varför den kristna världen räknar söndagen som vilodagen, fastän vi anammat ordet sabbat. Här gör vi faktiskt tvärtom. Lördag har som regel räknats som stora festdagen. Medan söndagen varit vilodagen, av då helt naturliga skäl.

Någon där ute i etern som är smartare än mig. (Ta det inte bokstavligen, det vet jag att många är.) Men är det någon som har en förklaring till varför vi har söndag som vilodag.

 

Allt detta apropå en reklamskylt på ett biltak...

 

  ********

PS. Är det Guds finger som är med och mixtrar med tekniken i bloggen, eller vem är det som ändrar texttyp, färg etc. hur som haver och mitt i allt. Inte jag i alla fall, för den som nu mot förmodan undrar. 

 

Jag hade tänkt göra ett helt annat blogginlägg idag. Men jag gör det inte så länge det ser så här bedrövligt ut. DS. 

Jag minns min första läsebok, illustrerad av Elsa Beskow, där grabben gick till urmakaren och försökte köpa tid.

Just nu känns det som om det vore en riktig höjdare, att kunna gå och köpa lite tid. När det mesta tycks ha tornat upp sig och inte hunnits, eller hinns med.

Tid. En klar bristvara, trots att Herr H alltid påstått, att man har den tid man behöver.

Salvador Dalis klocktema, som någon behagat ha snott

En del dagar känner jag hur hornen växer ut i pannan.

Jag hade precis gillrat upp kryckorna mot räcket, hängt dit badkassen och handväskan på dem. Allt prydligt bredvid p-automaten. I handen höll jag min mobiltelefon och var i full färd med att knappa in parkeringen på mobilen.

I ögonvrån såg jag hur ett sällskap: En man, en kvinna och ett äldre barn steg ur den bil, som nyss hade parkerat. Mannen vimsade runt som en yr höna på övre parkeringdäcket, medan kvinnan och barnet tydligen gav upp och begav sig ut från p-huset i riktning mot Haga.

- Håller du på att betala p-biljett, nu stod han och trampade otåligt vid min sida.
- Ja, men via mobilen, svarade jag och ställde mig något åt sidan, men inte helt åt sidan, eftersom jag var tvungen att ha tillgång till numret på parkeringszonen, som stod angivet på tavlan och som jag skulle knappa in när den automatiska parkeringsrösten hade hunnit så långt.

Det blev ett fasligt surrande på mannen vid min sida. Jag hörde knappt vad den automatiska rösten i mobilen sa.

- Vill du vara så vänlig och vara tyst så att jag hör vad som sägs, undrade jag nu rätt irriterat, eftersom jag förklarat ett par gånger så långt, att jag höll på att betala min parkering. Men via mobilen istället via kort i automaten.

Han gav sig inte. Varvid jag stoppade in ena fingret i örat eftersom parkeringsuppgifterna inte ännu var klar.

- Är du klar snart, fortsatte tjatet och trampandet vid min sida....

Vad gör man i en dylik situation?

Kör upp armbågen i sidan på karlsloken... Sparkar honom på smalbenet, eller skriker helt sonika: HÅLL KÄFT!

När jag var färdig med parkeringssamtalet, vände jag mig mot mannen och förklarade i lugn och sansad ton, att jag höll på att betala min p-avgift med mobilen.

- Vad duktig du är, replikerade han och det där vad duktig du är, lät verkligen inte det minsta lilla vänligt, snarare väldigt hånfullt.

Vaff---, nu kände jag hur det började pysa ur öronen och tanken "MEN ge dig nu," hängde där i kulisserna. Men istället hörde jag till min egen förvåning, hur jag istället sa:

- Man kan naturligtvis göra som man vill, antingen kan man mobilparkera och betala för den verkliga tid, som man står parkerad. Slippa ha andan i halsen för att passa p-tiden och inte heller riskera att få p-böter, eller så kör man in betalkortet i automaten med allt det nu innebär, svarade jag, greppade mina kryckor och väskor.

- Jag kan inte mobilparkera, eftersom jag inte har den tjänsten, sa han och började nu att försöka sig på att få ut en p-lapp. Vilket såg tämligen utsiktslöst ut, med tanke på att han inte verkade förstå hur apparat eller plastkortet funkade.

Så långt hade jag dock bommat igen mina luckor för allt vad som heter visad vänlighet. Fastän jag hade verkligen tänkt fråga honom medan jag höll på att betala min p-avgift via mobilen, om han verkligen skulle besöka klinikerna, som övre däcks parkeringar endast gäller, med tanke på hans sällskap hade gett sig av i riktning mot Haga och inte mot klinikerna. Står man parkerad där utan att besöka klinikerna riskerar man rätt dryga böter. Men hans beteende, när han inte kunde ge sig till tåls gjorde att mina horn obönhörligt hade växt ut. För vad hade han förväntat sig: att jag skulle samla ihop mina kryckor, väskor, avslutat parkeringssamtalet, bara för att lämna plats till honom, att leka herre på täppan.

Ibland får jag verkligen övervinna mig själv, när jag känner att jag inte orkar hela sträckan med att vara idel vänlig, fastän det är allt annat än vänlighet jag själv mottar. "Duttig flicka", tänkte mitt uppväckta småbarnsjag, när jag passerade utgången, utan att ha svarat honom med samma mynt. 

När jag passerade kullerstenarna på bakgården fram till Hagabadet kände jag mig en smula stolt över, att jag inte hade vänt mig om och ropat till honom, där han stod och pillade med betalkortet, utan att helt uppenbart få p-knapparna att funka:

- Vad duttig du är!  

Men nederlaget känns fortfarande inombords, att jag inte längre förmår bemöta alla knäppgökar med vänlighet. Låter mig dessutom påverkas av dem. Människor har börjat göra ont. Väldigt ont.

En del dagar undrar jag varför jag inte istället bor på en öde ö, eller bara drar något gammalt över mig... Jag känner mig helt enkelt för sliten, för utsatt för att visa alla mått av tålamod.

 

Oslagbar och verkligen sensationell snabbantning inträffade 28.1.2013.

Jag vet inte riktigt vad metoden heter, eller kan kallas för. Men den gör mig bitvis grön av avund:

det började med en liten udda figur....

som bara på några timmar förlorade rejält i vikt...

troligtvis lite mer än varje önsketanke om snabb viktnedgång innehåller...

för vem vill väl bli en blötfläck, där "näsan" i stort sett bara återstår....

ROT och RUT i all ära, men borde inte också gymkostnaderna vara avdragsgilla, om det skall vara någon form av rättvisesystem i det hela.


http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1276439-lat-lakare-skriva-ut-viktnedgang-pa-recept

Svenska folket blir allt fetare, det går inte längre att blunda för och nog tror jag att Livsmedelsverket och alla de här andra tillåtande myndigheterna är en starkt bidragande orsak till det. Det är helt otroligt så mycket skit det tillåts att säljas, som livsmedel. 

Ibland brukar jag ägna mig åt att se vad innehållsförteckningarna säger. Det är helt sonika mat utan mat bland innehållsförteckningarna. Sedan spelar det ingen som helst roll om det är via butikshyllor, eller bland "ute-ätar-maten".


Mina egna tankar om viktnedgång, eller inte övervikt, de är numera skrivna i sten. 

Det går INTE att gå ner i vikt, eller hålla vikten om man inte samtidigt rör på sig. Sedan får alla specialdieteranhängare av olika bokstavsbeteckningar och indianknep säga vad de vill, men så är det. När jag växte upp drack man "hel"mjölk, man åt smör och grädde. Däremot var det tämligen rensat på både läsk och godis. Dock inte en enda lightprodukt så långt ögat nådde. 

Det var också män som jobbade i skogen, som åt rena rama fettbomberna och hade behov av många många kalorier.

När jag suttit och tittat på bilder på människor som på den tiden ansågs vara lite runda, då blir jag verkligen förvånad. Idag är det ingen som ens skulle betrakta dem som överviktiga.

Bra råvaror i så ren form som möjligt och i lagom mängd OCH motion i lagom mängd. Dvs. att man rör på sig. Det är det enda hållbara konceptet.

Förr i tiden då hade man arbeten som krävde, att man vilade sig när arbetsdagen var slut. Idag har vi arbeten som kräver att vi rör på oss när arbetsdagen är slut.

Min slutsats till framgångskonceptet gäller fortfarande:

Ät som en höna, 
skit som en elefant, 
var lika rörlig som en ekorre!