Google+ Followers

söndag 3 februari 2013

En del dagar känner jag hur hornen växer ut i pannan.

Jag hade precis gillrat upp kryckorna mot räcket, hängt dit badkassen och handväskan på dem. Allt prydligt bredvid p-automaten. I handen höll jag min mobiltelefon och var i full färd med att knappa in parkeringen på mobilen.

I ögonvrån såg jag hur ett sällskap: En man, en kvinna och ett äldre barn steg ur den bil, som nyss hade parkerat. Mannen vimsade runt som en yr höna på övre parkeringdäcket, medan kvinnan och barnet tydligen gav upp och begav sig ut från p-huset i riktning mot Haga.

- Håller du på att betala p-biljett, nu stod han och trampade otåligt vid min sida.
- Ja, men via mobilen, svarade jag och ställde mig något åt sidan, men inte helt åt sidan, eftersom jag var tvungen att ha tillgång till numret på parkeringszonen, som stod angivet på tavlan och som jag skulle knappa in när den automatiska parkeringsrösten hade hunnit så långt.

Det blev ett fasligt surrande på mannen vid min sida. Jag hörde knappt vad den automatiska rösten i mobilen sa.

- Vill du vara så vänlig och vara tyst så att jag hör vad som sägs, undrade jag nu rätt irriterat, eftersom jag förklarat ett par gånger så långt, att jag höll på att betala min parkering. Men via mobilen istället via kort i automaten.

Han gav sig inte. Varvid jag stoppade in ena fingret i örat eftersom parkeringsuppgifterna inte ännu var klar.

- Är du klar snart, fortsatte tjatet och trampandet vid min sida....

Vad gör man i en dylik situation?

Kör upp armbågen i sidan på karlsloken... Sparkar honom på smalbenet, eller skriker helt sonika: HÅLL KÄFT!

När jag var färdig med parkeringssamtalet, vände jag mig mot mannen och förklarade i lugn och sansad ton, att jag höll på att betala min p-avgift med mobilen.

- Vad duktig du är, replikerade han och det där vad duktig du är, lät verkligen inte det minsta lilla vänligt, snarare väldigt hånfullt.

Vaff---, nu kände jag hur det började pysa ur öronen och tanken "MEN ge dig nu," hängde där i kulisserna. Men istället hörde jag till min egen förvåning, hur jag istället sa:

- Man kan naturligtvis göra som man vill, antingen kan man mobilparkera och betala för den verkliga tid, som man står parkerad. Slippa ha andan i halsen för att passa p-tiden och inte heller riskera att få p-böter, eller så kör man in betalkortet i automaten med allt det nu innebär, svarade jag, greppade mina kryckor och väskor.

- Jag kan inte mobilparkera, eftersom jag inte har den tjänsten, sa han och började nu att försöka sig på att få ut en p-lapp. Vilket såg tämligen utsiktslöst ut, med tanke på att han inte verkade förstå hur apparat eller plastkortet funkade.

Så långt hade jag dock bommat igen mina luckor för allt vad som heter visad vänlighet. Fastän jag hade verkligen tänkt fråga honom medan jag höll på att betala min p-avgift via mobilen, om han verkligen skulle besöka klinikerna, som övre däcks parkeringar endast gäller, med tanke på hans sällskap hade gett sig av i riktning mot Haga och inte mot klinikerna. Står man parkerad där utan att besöka klinikerna riskerar man rätt dryga böter. Men hans beteende, när han inte kunde ge sig till tåls gjorde att mina horn obönhörligt hade växt ut. För vad hade han förväntat sig: att jag skulle samla ihop mina kryckor, väskor, avslutat parkeringssamtalet, bara för att lämna plats till honom, att leka herre på täppan.

Ibland får jag verkligen övervinna mig själv, när jag känner att jag inte orkar hela sträckan med att vara idel vänlig, fastän det är allt annat än vänlighet jag själv mottar. "Duttig flicka", tänkte mitt uppväckta småbarnsjag, när jag passerade utgången, utan att ha svarat honom med samma mynt. 

När jag passerade kullerstenarna på bakgården fram till Hagabadet kände jag mig en smula stolt över, att jag inte hade vänt mig om och ropat till honom, där han stod och pillade med betalkortet, utan att helt uppenbart få p-knapparna att funka:

- Vad duttig du är!  

Men nederlaget känns fortfarande inombords, att jag inte längre förmår bemöta alla knäppgökar med vänlighet. Låter mig dessutom påverkas av dem. Människor har börjat göra ont. Väldigt ont.
En del dagar undrar jag varför jag inte istället bor på en öde ö, eller bara drar något gammalt över mig... Jag känner mig helt enkelt för sliten, för utsatt för att visa alla mått av tålamod.


 





2 kommentarer:

  1. vänlighet är en bristvara och egoismen väller över landet.

    Länge sedan du skrev något om händelserna i Malmberget. Vad tycker du om slukhålen?

    SvaraRadera
  2. Ja, vad jag tycker om slukhålen i Malmberget är nog ingen större bevarad riksangelägenhet, eftersom jag dels bloggat om dem ett flertal gånger, men också kommenterat det i NSD och NK i mitt namn.

    Egoismen är väl rätt tydlig i det som sker i bl.a. LKAB Malmberget. Inte blir det väl så mycket bättre av att kommunalrådet inför TV-kamerorna säger, att det "gnälls" alldeles för mycket. Iofs vet jag ju att den mannen, säger olika saker beroende på vilket forum och vilken dag det tycks vara. Så det var ju tur att jag satt ner, när jag var på Göteborgs filmfestival och såg dokumentären "Malmberget". Där hade han ett helt annat ljud i skällan (dvs. den gången!)

    SvaraRadera