Google+ Followers

fredag 23 december 2016

Livet har i många stycken gett mig det allra viktigaste.

Det finns vissa stunder i livet dessa människor och platser träder fram inom mig.

Vänner som är/var några grader varmare, som jag aldrig behöver/behövde förklara mig för, som aldrig svek och där jag alltid fått vara bara mig själv fullt ut.


Livet har också gett mig flera goda förebilder och ibland kan jag undra över hur det kom sig att just jag fick den ynnesten. Hade jag bara lyckan att få träffa dessa unika människor, eller är det möjligen något hos mig själv som gjort att jag fått ta del av dem, fått underbara & betydelsefulla ömsesidiga relationer med dem.

Stora flertalet av dem finns inte längre, ändå är de i allra högsta grad närvarande inom mig. Så här till jul finns de alltid högst närvarande, det är som om minnena lägger ut extra små vackra pärlband till mig. Nästan så jag känner mig omfamnade av deras hjärtlighet igen, borta men ändå väldigt nära.

Kanske är det mitt bläddrande i min gamla adressbok, som gör mig ytterst påmind om att det inte längre går att skicka post till flertalet av dem, varken adress eller telefonnummer fungerar längre. Jag har inte ens längre några behov att besöka deras gravar, eller minneslundar. De finns där ändå högst levande inom mig.



Igår fick jag en julhälsning från min gamle mentor Hans, han fyller 92 år i januari och är född samma år som min mamma var, 1925. Öppna brev från Hans har alltid varit en spännande och glädjefylld högtidsstund. Därför att jag har aldrig vetat vad han nu lagt till det pågående samtalet oss emellan som aldrig avstannat, som alltid varit på väg någonstans.

Jag noterar att detta energiknippe den här gången har lagt an en ton, som jag tidigare bara har kunnat ana mig till. De första gångerna det fanns indikationer var att det inte längre var fullt så gångbart med de långa, raska promenaderna längre, ner till brevlådan var en lagom tur...

Hans har aldrig stått stilla i livet och mycket har kommit ur hans händer och flit, men framförallt analys av människans högst växlande kvalitéer. Hans böcker står här i min bokhylla och vittnar om hans skärpa.


Han har verkligen varit en genomklok glädjespridare, faktiskt en riktig fullfjädrad estradör. Det finns många minnesbilder från just den genren. Det är många glädjestunder han spritt omkring sig. För mig blev han mycket snabbt "Mentor Hans" och med hans briljanta hjärna har det sannerligen aldrig saknats samtalsämnen.

Jag hoppas att jag skall hinna ta upp mitt eget bokmanusskrivande, som kommit på skam därför att omvärldens problem ständigt tarvat på min egentid. Hans värdefulla lots på alla mina 1000 och åter 1000 frågor och samtal som sprungit ut ur dessa har nog inte enbart varit värdefulla för mig. Jag har en stark känsla av att han njutit lika mycket att dela med sig, diskuterat med mig.

Den dikt han bifogat God Jul & Gott Nytt År hälsningen med har överskriften "På väg till det outsägliga" och den griper tag i mig, får mig att inse att han tittar tillbaka i backspegeln. Den här gången är det inte något grubbleri & funderingar utan enbart krassa konstateranden. Det kanske ändå inte är så stor skillnad i våra tankar trots att han har fler år på nacken än jag har. Men vad är tid egentligen.

Jag satt under min vistelse i Valomo kloster en liten stund på en av de bänkar längs Granallén och i det ögonblicket var det var som om livet summerades inför mina ögon och mina tankar nuddade flera hundra år tillbaka i tiden. Jag insåg att jag bara var en del av det som kallas tid och jag vet att jag tänkte, att det kanske ändå inte var så konstigt hur klostrets båda grundare,
Sergius och Herman, på 1400-talet kom vandrande till just denna plats.


Granarna längst ner i allén är de grövsta jag någonsin sett och ändå är jag uppväxt i gran/tallandskap i fjällvärlden. Det var en mäktig känsla att gå genom allén och jag förstod varför man placerat ut bänkar just där. Det var som att vara omgiven av en stor skyddande vänlig mur, som hade sett det mesta, visste det mesta om alla som hade gått där före mig.
Medan jag dagarna innan undrat över hur de överhuvudtaget kunde ha hittat hit: In the middle of nowhere! Men helt plötsligt kändes det alls längre det minsta lilla konstigt. Även jag hade ju hittat hit! Kommen från... ja, varifrån kommer jag egentligen... HUR hade jag kommit just dit?  Det kunde ju knappast ha varit för att ingå i en ortodox munkklosterorder! För mitt liv kunde jag inte ens svara på den frågan, eller hur jag ens kommit på idén att åka dit, eller hur den tanken överhuvudtaget hade initieras hos mig! Ändå vet jag med mig när jag satt och beställde flygbiljetter och tog reda på hur jag skulle ta mig dit, att det var JUST DIT jag var på väg!

Jag hade fått frågan flera gånger dagarna innan och de frågorna slutade aldrig att komma under hela mina veckor på plats: hur det kom sig att jag kom just hit?  Men jag hade inte kunnat svara på det, hade inga svar på den frågan. Mindes helt enkelt inte hur Valamo kloster dykt upp i mitt huvud, eller vad det var som fått mig att åka dit! Hört talas om det har jag visserligen gjort, men det har aldrig funnits någon önskan hos mig att åka dit, inte ens en enda tanke.

Jadu, mentor Hans, kanske är det detta jag skall dryfta med dig, när jag skriver till dig...


Hur kom det sig att detta var min utsikt från "mitt lilla rum" där jag tillbringade mina nätter. Det fanns inte ens en normal väg till den lilla busskuren, utan mer en bred kostig som ledde dit.

Själva julkortet som jag fick av Mentor Hans är som vanligt "Hans" ut i fingerspetsarna och jag kan riktigt höra hans röst inom mig, när jag läser jul & nyårskortet, ungefär som om det är han som läser inne i mitt huvud. Jag hör hans klingade skånska:

Goda Gun!
Roligt att höra från dig, du okuvliga kvinna som struntar i dina krämpor och nu har befriat dig från världens larm genom att måla ikoner i Valamo kloster! -
Själv är jag i "gränslandet", men hänger väl med ett tag till!


Hälsar Hans mentor

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar