Verklighetsresistent....

jag har hållit på att fundera en dryg vecka nu vad det nya modeordet betyder, som dykt upp medan jag varit i Finland under några få veckor och målat på en trilskande ikon. 

När jag rekommenderade denna stillsamma tillvaro till en som jag brukar diskutera ikonmålning med och förklarade för honom, att det var skönt att vara nerdroppad på ett ställe där det bara gick att vara. Ingen TV, ingen radio, knappt någon som förstod svenska mer än på ikonmåleriet och klostrets kansli. Men det bästa av allt: beläget in the middle of nowhere. Inte ens tidningarnas brus kunde nå fram till mig, eftersom mina finska färdigheter är på en mycket låg nivå. För att vara helt ärlig: de är i det allra närmaste obefintliga.

Jag vet det efter att ha sneglat på tidningsstället, när det hade gått ungefär en vecka. Men redan vid första anblicken insåg jag att det skulle inte ens vara lönt att ta upp någon av tidningarna. 

Det är en viss tjusning att mötas av lappar överallt som man inte har en susning om vad de betyder. - Lite som att gå på slak lina över Niagarafallen i vissa sammanhang.

Den gula skylten funderar jag ännu över vad den betyder. Finska skyltar de är verkligen verklighetsresistenta. Hur kunde man ens komma på idén, att använda så många bokstäver av samma valör sammanklibbade med varandra? Det måste ha varit någon som älskade låååååånga ord, som uppfann det finska skrivspråket.


Den handskrivna med den illröda texten förstod jag rätt omgående att det var en skylt som de riktigt ångade VARNING om. Den hängde där hux flux en morgon, när jag var på väg ut genom ytterdörren. Jag stannade till vid den och studerade de många utropstecknen och tänkte "här är något riktigt lurt på gång, undra vad det är för katastrof som står i meddelandet". Jag tänkte att jag får fånga den i mobilkameran och fråga när jag kommer upp till ikonmåleriet vad det står på skylten.
Väl på utsidan aktiverades mina 40 åriga snöfärdigheter omgående: lukten i luften, den nyplogade gångstigens glatta yta och första anblicken på nysnön fick mig att snabbt fälla ut djävulsjärnen på mina kryckor. Ändå hann jag göra en del piruetter innan jag nådde den oplogade delen av snön, där jag nu istället tog mig plumsande fram genom snön.

Helt riktigt, när jag svängde ut mot backen upp till Trapesan för att äta frukost, låg folk fallna som bowlingkäglor och krälade runt på marken, i hopp om att få någon form av fäste under skosulorna.

Det sliriga gångunderlaget påminner mycket om vad det här målandet har inneburit den här gången. Så många svårigheter att jag aldrig upplevt något liknande, inte han som skulle vara min vägvisare heller för den delen.

Så här såg han ut efter att jag packat ner mina grunkor för återfärd mot Sverige.

Kan det ha varit så att Gud fanns i alla fall och NU hade han fått syn på mig i ett munkkloster och tänkt: OCH VAD gör DU här Gun? Han hade en och annan överraskning åt mig genom sin ställföreträdare, sedan jag hade fräckheten att gå till mässan en kväll, av ren nyfikenhet, skall erkännas, för att få rosenolja ritat i pannan i form av ett kors. Kanske var det desperationen över att färgpigmenten skapade mig tre dagar av vanmakt och himlen förblev ett enda kaos, där inte ens oxgalla, vitlök och skalpell kunde få det hela att rätta till sig, som fick mig att övertalas till att gå på denna kvällsmässa.

Biskopen som ritat dit det väldoftande korset i min panna, sträckte därefter i rask takt ut näven mot mig... Jag som hade stått och funderat på OM jag verkligen skulle kyssa karln på handen, när jag insett att det var inte bara rosenolja i pannan som tillhörde ritualen. Men jag behövde inte fundera dess mer på saken, eftersom Guds ställföreträdare, som visade sig också vara sjufaldig uppskattad deckarförfattare i Finland, hade fler oanade resurser på lut... Han smällde mig rakt på munnen!

Självbevarelsedriften fick mig att lägga band på mig, men vreden kokade inom mig och det var nog bara mina döda föräldrars minne som fick mig att svälja värdigheten och lämna kyrkorummet först när mässan var till ända.

Morgonen efteråt tog jag upp saken mellan fyra ögon med den jag hade förtroende för. Då fick jag höra talas om att den högern skulle man passa sig för, den var välkänd. Synd bara att jag inte blivit varnad innan, då hade nog jag också hunnit fundera ut en fungerande strategi för att parera högerkroken. Men jag kan väl säga så här, efter den händelsen insåg jag, att i någon ortodox mässa hörde jag definitivt inte hemma. Sedan vem som fått en näsa av Pinocchios längd vet bara den som äger den förborgade hemligheten om livet.


Efter att ha fått en vinge av biskopen fortsatte i rask takt det övriga eländet. På den fjärde dagen gav jag upp himmelen och knallade iväg ut till PC:n som stod uppställd vid tidningsställens sittgrupper och så loggade jag in mig på FB:
MAYDAY MAYDAY... till den som vet allt om mina färdigheter i pigmentmålnings-branschen.

Snabb fråga via FB:s meddelandesida till honom:

- Varför fungerar färgpigmenten inte tillsammans med äggula och vitt vin?

- Vem har sagt till dig att använda vin? undrade han.

Jag förklarade att det fanns inte något öl och det var nog ungefär 3-4 mil till närmsta ställe.

- VAD är det för ställe du hamnat på som inte har något öl, undrade han. 

Jag förklarade att jag var i ett kloster mitt i ingenstans i Finland, dvs. på ett ställe där de permanentboende var munkar i en hierarkisk skala. De gick omkring i långa fotsida svarta klänningsliknande saker och till det ett par lustiga huvudbonader, som såg ut som om en kakburk hade varit förlagan, med ett svart nedhängande flor som var snillrikt arrangerat, så att de under mässan kunde få burken att hänga kvar, när de lättade på "kakburken" och blottade sina huvuden. Värdiga herrar helt enkelt, med ett sinne för livet. Klart riktade med armarna omfamnade mot omvärlden hade jag också insett och alla de andra utan högersving, med en vänlighet som gick rakt in i mitt innersta.

- Aha...Putinland i Rasputinanda! Skulle inte tro att det är något för mig, svarade han.
- Finland, rättade jag honom, visserligen nära ryska gränsen, men Finland.
- Putinland i Rasputinanda! Han gav sig inte.
- De snackar bara ryska och finska här, svarade jag, men det är Finland.
- Putinland i Rasputinanda...han hade bestämt sig.

Det där med att befinna sig på en plats där ingen i offentligheten pratade svenska, det hade jag blivit varse redan då jag hamnade i en taxi från Juensuu flygplats och åkte ca 1 timme rakt in i snöovädret i kvällsmörkret på små vindlande vägar, som slutade i något som närmast liknade mer en kostig än en väg. Väl framme fiskades en dörrnyckel upp som lagts ut i ett skåp vid receptionen, så långt väl. Huset där jag skulle bo pekade jag ut på kartan till taxichauffören. Kartan som herr H hade varit förutseende att plasta in åt mig.

Det skulle visa sig att karta med utritade byggnader hur de såg ut, inte kunde förstås av finsktalande taxichaufför. Jag försökte förklara för honom att nyckel skulle nog pass i den mörklagda byggnaden, som låg längs med kostigen där en busskur var belägen. Men det var som om hans hjärna var en kompassnål som stött på en magnet.

Efter att ha passerat samma byggnader ett par varv, mumlade jag lagom road ifrån baksätet: 
-  Odota nyt! (vänta nu). Det var det enda jag kunde komma på vad det hette. Därmed var i stort sett hela mitt finska ordförråd uttömt till sista droppen, resten av mina kunskaper tror jag knappast hade varit gångbara.

Med ena handen pekande på min mobiltelefon, som jag turligt nog hade varit förutseende att förprogrammerat mobilnumret till nattreceptionen med, fick jag äntligen stopp på den finska taxichauffören. En raspig röst svarade på finska i andra ändan.
- Talar du svenska undrade jag och det gjorde han. Jag förklarade att jag hade nu åkt runt med taxichauffören fem/sex varv nu, utan att han förstått vart han skulle köra, kan du kanske prata med taxichauffören och förklara vart det är han skall. 

- Kaksi, yxi, mixi.... mycket iiiin så slet taxichauffören upp bildörren och försvann ut i mörkret.
- Snyggt tänkte jag, här sitter jag nu i en taxi mitt i ingenstans där min mobil just försvann ut i mörkret med en förvirrad taxichaufför. Jag satt där i mörkret i taxin som stod på tomgång och funderade vad mitt nästa drag skulle vara. Jag hade försökt förmå taxichauffören att läsa vad det stod ovanför ytterdörren på den mörklagda byggnaden, eftersom jag inte hittat några rumsnummer på den byggnaden. Men det hade varit som att tala med Manuel, han från Barcelona, i serien Fawlty Towers (Pang i bygget).

Rätt vad det var kom han flåsande och skuttandes genom snöhögarna, som en gräshoppa som hade hamnat rakt in i fel årstid. Nu viftade han med nyckeln som han hade slitit ur min hand, när han med min mobil tryckt mot örat skuttat iväg ut i mörkret och försvunnit.

Jag stirrade på honom ut i mörkret och förstod först när han slet ut mina väskor i snön, att han funnit dörren till räddningen! Men vid det här laget var jag nog helt lamslagen och verklighetsresistent...

Inte förrän jag återvände till Arlanda började jag förstå vad folk sa utanför ikonmåleriets väggar. Det var som att landa i en ljudbang! Men det hade varit en mjukstart, mellan flygplansraderna från Helsingfors och Arlanda såg jag Expressens mittuppslag: Fidel Castro var död...

Idag satt jag och lyssnade på bilradion både på väg hemifrån och på väg hem igen. Jag vet inte hur många gånger jag hörde ordet verklighetsresistent...

VAD i hela fridens dar betyder det ordet egentligen? - Verklighetsresistent...
Men så slog det mig helt plötsligt, att det ordet kände jag nog till, fastän jag inte riktigt hade förstått att jag faktiskt förstått innebörden av det ordet. Det är precis det som mitt nästa blogginlägg skall handla om, men som har tagit lite tid att plöja igenom för att kunna skriva om. Källkontroll tar alltid tid och speciellt när pappershögarna har hopat sig efter min fräckhet att bevilja mig själv en friruta ifrån den här verklighetsresistenta världen.

Vad jag målat (skrivit, heter det egentligen - man skriver ikoner) ?- Det är en festikon och jag hann p.g.a. alla problemen med färgpigmenten inte bli helt klar, men snart är den det, är väl bara tre fyra dagars jobb att färdigställa den med alla detaljer, skuggor på kläder, växter, ornament och övrig småpet, som alltid tar mer tid i anspråk än vad man själv anar sig till. Men den är i allra högsta grad en  verklighetsresistent historia, eller är det verkligen någon som ställer sig och slaktar en hel kalv, tillagar den och bakar bröd på motsvarande 16 liter deg, för att tre gäster har dykt upp i öknen. Själv brukar jag baka på 1 liter deg, även under den tiden då jag hade hungriga tonårspojkar och deras vänner på hemmaplan. Där man knappt hann vända ryggen till innan brödbaket var ett minne blott.

The Holy Trinity som gästar Abraham och Sara är vida känd. Men inte mitt motiv där Abraham och Sara inte är uteslutna ur bilden. Jag kände att det var dags att inte vara verklighetsresistent, utan göra hela den bibliska sanningen. De andra festikonerna som fanns att välja bland var inget som appellerade till mina målningsönskningar, trots att vi befinner oss i den största av dem alla alldeles snart: Julen och anledningen till att vi firar jul, som har blivit en tämligen verklighetsresistent historia.

Nej, jag släpper inte ifrån mig någon bild på min ikon förrän den är klar och kanske skall den t.o.m. sparas till ett helt annat tillfälle, som kan finnas här i framtiden. Jag vill inte att mina framtida planer skall bli verklighetsresistent.