Google+ Followers

lördag 21 november 2015

Det arabiska ordet för ”tomhet”, Sahara, passar bra som beskrivning på ett sådant landskap.

Öken är brist på sådant vi behöver för att överleva. Så ser världen ut idag på alltför många håll.

Förr i tiden, i min gröna ungdom, brukade vi kalla Långfedagen "öken", eftersom ingenting var öppet och man spelade sorgemusik hela dagen på radion. Det flesta Långfredagar var ett enda ingenting, som man både kunde ha och mista. Dvs. om jag inte hade försett mig med en ny bok, då hade man lika gärna kunnat spränga en atombomb, utan att jag hade lagt märke till det, eller att jag var hungrig eller törstig.

Idag passar det arabiska ordet fullt ut.

Nu är det inte så att jag likt statsministern Stefan Löfvén, när han äntligen kom kröp fram ur ett av sina långvariga och sedvanliga garderobsbesök, framträdde i en presskonferens och påstod att "vi varit för naiva".

Jag satte kaffet i vrångstrupen och tänkte: Vilka VI? Tala för dig själv gubbe!

Men det är samma anda som råder inom den församlade journalistkåren vid presskonferensen. De sitter där på sina stolar vid presskonferensen och ställer samma frågor som informationen har handlat om. - Det är ungefär som att se på ishockey- eller fotbollsmatcher på TV, där man också måste ta om målet hur många gånger som helst och ändå verkar inte budskapet gått in. - Ingen av journalisterna ställer den där frågan jag själv sitter i min TV-soffan och undrar över: VAD har SÄPO och regeringarna hittills gjort under alla dessa år, som de solklara indikationerna funnits om ett allvar, som inte gått att negligera eller förbise.


Det är väldigt svårt för att inte säga omöjligt, när man bor i en sådan region som jag gör, att vara just naiv. Det förljugna upphör aldrig att förvåna och lögnerna skär genom hela tillvaron.


När jag denna lördagsmorgon vaknar ser ut genom vardagsrumsfönstren, slås jag över vilken tomhet som vilar i min själv och även ute i min trädgård som i mångt och mycket påminner om världsläget.

Några druvklasar och björnbär hänger kvar längs sina rankorna, som hösten ännu inte helt förött och gjort helt bladlösa. Något har sparats undan åt fåglarna. Jag förstår att det är kallt ute, eftersom jag noterar att frosten lagt en hinna överallt.

Det är kallt ute i världen också...


Jag ligger där länge och funderar över om jag överhuvudtaget ens vill stiga upp. Vill någonting alls idag?

Det känns inte så. Det var inte ett alltför lustfyllt möte med ortopedspecialisten igår och det känns tungt när jag summerar det med allt det övriga som kommit i kluster. När jag ligger där och tycker synd om mig själv, inser jag att det trots allt är väldigt kontraproduktivt.

Efter lite obligatoriskt lördagskorsord tillsammans med dottern vid frukostbordet, sätter hon och jag igång att göra potatispalt, som mitt bonusbarnbarn önskat sig väldigt länge. Idag kommer han för att också natta över och då passar det bra att uppfylla det specifika matönskemålet. Lyssna in vad han vill och har att berätta.

Han har hunnit bli sju år nu och han är långt ifrån naiv.

Vid lunchen förmedlar han att han noterat att större flickor andas med brösten! Sedan förmedlar han en liten ramsa om flickor som måste ha BH p.g.a innehavet av just tuttar.
Dance at Bougival av Pierre-Auguste Renoir





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar