måndag 2 november 2015

I skuggan av den stora diskotekbranden i Göteborg.

Så tragiskt det är att se dokumentären "Hat och försoning". http://www.svtplay.se/video/4375455/hat-och-forsoning/hat-och-forsoning-avsnitt-1
Den ligger ute på SVT play och kan ses till 23 april 2016.


Dessa ungdomar som var med i diskoteksbranden, som väljer att bli marginaliserade genom att ägna sig åt kriminalitet. Det som blir markant är att de har en jargong mellan varandra och att de har distanserat sig från samhället är helt uppenbart. Deras språk är märkligt att höra. Medan de andra som är med i dokumentären talar bra svenska och har gått vidare på ett helt annat sätt, men med ett stort trauma som följeslagare.

Man kan undra är hur det kommer sig att man talar, eller väljer att börja tala denna bristfällig svenska med typisk tal-jargong uttryck. Jag upplevde det även under de åren jag arbetade på den skolan jag arbetade vid, vid tidpunkten för den stora diskoteksbranden. Från att ha talat mycket bra svenska så lades den här jargong-svenskan till istället, när man anslöt sig till gänget. Varför gör man ett dylikt val?


Det som är anmärkningsvärt är hur hjälpen till dessa traumatiserade ungdomarna helt uteblev efter diskoteksbranden. Hur djupt tragiskt det är att kunna se hur det svenska samhället svek även dessa unga människor, som överlevde den stora diskoteksbranden och hade för svåra upplevelser för att själva kunna hantera situationen.

Fortfarande får dessa människor ingen hjälp och det är med förtvivlan jag ser på dokumentären. Jag är inte offer för diskoteksbranden men likväl ett offer på min egen arbetsplats, ytterligare ett offer som samhället bara vänt ryggen. Lämnad att klara sig bäst man kan och slåss för sina egna rättigheter. Det går som en röd tråd genom allt som händer människan, att man lämnas åt sitt öde och helt plötsligt finner man att förutom att hantera det man råkat ut för så har man också en kompakt betongvägg att slå sig igen.

De här stackarna som blev utpekade som ansvariga, de fick utstå ett helt  helsicke därför att de verkliga gärningsmännen gick fria och skyllde ifrån sig under 1 ½ år, innan de slutligen blev fast. Visserligen var de unga när de i samråd anlade branden, men motsvarade straffen verkligen det som det fick till följd och det som de ytterligare utsatte sina offer för, när de skyllde ifrån sig, istället för att ta på sig sitt ansvar.

Lägga ner energi på hat kommer man dessvärre inte så långt med. Men borde det trots allt inte vara en skyldighet för varje gärningsman att förklara för sina offer och om de inte längre är i livet, för sina offers efterlevande, den där frågan som man som offer, eller anhörig aldrig får något svar på "Varför".

Är det inte ett systemfel i ett samhället där man aldrig blir skyldig att förklara  "Varför" för dem man drabbat.


Säga att man måste gå vidare, är inte det också lika klichéaktigt att häva ur sig. Det är enkelt att säga för den som inte själv blivit drabbad. Bära med sig ett livslångt handikapp, eller bära på en sorg som har en tendens att bli tyngre med åren, hur enkelt är det.

Försoning. Jag har länge och ofta funderat över det ordet, utan att komma till någon slutsats. Jag tror att det är att ställa en för hög fordran på en människa att kräva försoning, även om det kanske i viss mån kan handla om någon form av försoning. Den enda försoning jag kan känna äger är en riktighet är, att det aldrig går att backa tillbaka tiden. Något kan inte göras ogjort.

I den delen kan jag själv aldrig gå vidare med det som hände mig på tingsrätten den där majdagen 1989, när jag just hade fyllt 38 år. Det är därför inte så svårt att tänka sig in i deras liv efter diskoteksbranden. Något inom en blir kvar där livet brutalt förändrade sig. Aldrig någonsin kunde bli detsamma igen.

När jag var på en musikstund i lördagskväll "när gravljusen brinner" i vår lilla gamla vackra kyrka från 1100-talet, funderade jag hur prästen tänkte, när hon tog upp det s.k. hatbrottet i Trollhättan och Anders Behring Breivik, men glömde att det var dagen efter årsdagen av den stora diskoteksbranden i Göteborg. Tala om att tänka på de som sörjer och utelämna helhetsbilden. Sörjer inte de anhöriga till dessa våldsverkare? Vad är offer och vad är förövare?  http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/01/resdag-4-5-fran-milano-la-spezia.html

Det brast inom mig, när jag tänkte på vad som igen drabbat mig bara under den sista tiden och jag kände hur alla mina egna förskräckliga sorger bara sköljde över mig. Jag hade nog gladeligen kunnat skura hela kyrkbänken jag satt på med mina tårar, som började rinna i strida strömmar. Så mycken sorg som en människa skall gå igenom i det här livet.

Men jag förstår att jag måste orka även denna gång.

Livets förluster kan te sig på mycket olika sätt, men handlar alltid ändå om personliga sorger, som livet tvingat en att gå igenom och hantera oavsett på vilket sätt det drabbat.


Om koppen halvtom eller är den halvfull. Är det verkligen ett mått på ens förmåga att tänka positivt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar