Google+ Followers

torsdag 19 november 2015

Jag har varit akterseglad i tillvaron ett slag.

Under tiden har jag hunnit vara i Malmberget-Gällivare och slagits med vädergudarna bokstavligen

Jag hade återkommit till Göteborgs betydligt mer vänligt sinnade väderleksmark, tog några steg ut i tillvaron och hux flux befann jag mig på ögonakuten i Mölndal innan jag visste ordet av. Dock är det hela nu bara ett sår i hornhinnan, som skall läka igen.

Såret efter min systers begravning på kyrkogården i Malmberget i förra veckan lär dock inte läka i första taget om någonsin. Så mycket som blivit ogjort, så mycket som förblivit hängande där i tidens tunnel. 

Nu är det bara jag kvar av vår lilla ursprungsfamilj, det är en ny ensamhet som dykt upp i mitt inre. Min syster "Ritta-Ri" fortsätter väl att vara som urtypen av Pippi Långstrump där uppe i sin himmel, eller var hon nu egentligen befinner sig. Hoppas att Sankte Per håller i sina nycklar ordentligt, nu har han fått fröken Houdinis storasyster ombord och då vet man aldrig vad som kan hända. Det kan man inte ens fantisera ihop...

När jag anlände förra veckans onsdag till Gällivare tågstation var det inte speciellt mycket snö på backen. BRA tänkte jag, eftersom jag glömt bort att dylika tankar skall man inte tänka högt. En del straffas omgående, andra omedelbart!

Det hela hade börjat med att jag fick försöka befria min systers bil, som jag skulle begagna mig av under tiden däruppe, från skarsnö som var i betydligt högre höjd än den som låg på marken. Inte helt lätt eftersom det bara fanns en fönsterskrapa till hands och förstås en herre från Volvo, som gav sitt bistånd. I annat fall hade jag nog stått där ännu och försökt befria bilen från skarsnön.

På torsdagen när jag satt och väntade på Lapland Airport utanför Gällivare, att flyget med dottern ombord skulle anlända kunde jag se hur Dundret sveptes in av något som inte kunde vara något annat än en annalkande snöby. Vi hann avvara begravningen och jag hann också skjutsa tillbaka dottern ut till flygplatsen igen, innan himmelen öppnade sig. Men det var bara en lightvariant som det bjöds på i snöväg. Tack och lov för det, hann jag tänka, utan att hinna hejda mig.

På fredag spanade jag oroväckande upp mot Dundret, nu såg det verkligen inte lovande ut uppe på Dundrets topp. Skulle det nu inte vräka ner snö, skulle något unikt ha inträffat i Dundrets alltid så träffsäkra väderprognoser, som naturen bjuder på. Det är därför jag alltid saknat Dundret, därför att en hastig blick upp mot Dundret på morgonen och man visste vad det skulle vara för väder innan eftermiddagen var kommen.

På lördagen kände jag mig frestad att bara vända på klacken igen, när jag kom ut genom hotellentrén. Det kändes väl så frestande att bara ta hissen upp till hotellrummet, dra täcket över mig och ligga kvar där tills  söndagseftermiddagens flyg skulle ta mig hem till civiliserade (läs snöfria) trakter igen.

Jodå, jag såg längtansfullt upp mot Dundret, vars slalombackar lyste. Men ägna sig åt en utopi är tämligen kontraproduktivt. Vissa saker i mitt tidigare liv går bara bort, åka i slalombackarna på Dundret är bara en av av dem alla.

Som tur var hade jag tagit med mig kryckorna med halktaggar på resan och kunde med hjälp av dem ta mig genom snöhögarna, men det var vingligt och jag såg att en kille i en traktor iakttog mig redan på långt håll. Men t.o.m  med dem var det som att försöka vinna slaget över det ryska vinterkriget.
Traktorkillen, som visade sig heta Jarek och var från Polen, insåg jag tillslut att jag blev tvungen att försöka få hjälp av med att befria bilen under snöhögen som den nu bestod av. Jag vinkade till honom att komma upp med traktorn på hotellets parkering som var belägen i yttre Mongoliet i förhållande till hotellet. 

Han hoppade ur traktorn och jag frågade om han hade en sop i traktorn och om han kunde hjälpa mig att befria bilen från snön. Han kunde inte tala svenska, men vi gjorde oss förstådda ändå.

En stund senare var jag på väg upp mot Malmberget där det nog hade plogats några timmar tidigare, dvs. det var åter nästintill omöjligt att se var väg och  snökarm fanns och spårigt pga. all snö var ungefär bara förnamnet. Det är i dylika stunder man faktiskt ber om att det inte skall vara något dagsljus alls, därför att då kan man i alla fall se var väg och var snökarm finns. Snön gör att det blir så ljust/vitt att det är svårt att se vad som är vad.

Det var så mycket snö att det var jazzigt värre att köra upp till Malmberget från Gällivare. Väl uppe i Malmberget vågade jag mig helt inte på att ställa bilen på parkeringen, utan ställde mig utanför isladan där det var ordentligt uppskottat. När jag kom ut till bilen två timmar senare, var bilen åter en snöhög. Inte lika kompakt som tidigare men en våldsam snöhög.


Jag skulle bara ett kvarter nedåt på Johannesgatan, men ställa bilen någonstans var ungefär som att leta en nål i en höstack. Skulle jag välja en snöhög eller en snöhög. Vilken snöhög skulle jag lyckas ta ut bilen ifrån och vilken skulle jag obönhörligen sitta fast i....

Som tur var fick jag syn på en kille som stod och sopade av sin snöhög till bil och jag insåg att under hans bil fanns det inte mycket snö, sålunda körde jag runt kvarteret för att vänta ut bilsoparen. När jag kom runt för andra gången hade han backat ut och försvunnit. Den snökarmen var det bara att gasa på och passera.

Sen eftermiddag när jag åter var på väg ner mot Gällivare fick jag hjälp av en barndomsvän bestyckad med sopkvast, det gick att backa ut bilen genom snöhögarna. När jag levererade en blomma till Södra Mosebacke undrades hur jag hade tagit mig upp med bilen i den branta backen.


- Enveten alpinist är inget omöjligt för, svarade jag, väl medveten om att jag suttit och bett en stilla bön om att jag inte skulle möte av någon som var på väg nerför den branta backen, därför att då hade det inte gått så bra.

På söndagen kunde inte ens vilda hästar få mig att köra ut med bilen innan avfärden mot flygplatsen på eftermiddagen skulle ske. Jag var glad över att bara få lämna över bil och nyckelkortet och inte behöva köra den ner till Fjollträsk.

Somt i sitt liv kan man inte backa tillbaka och lära sig att klara av igen. Snökampen är en av dessa mer tungrodda, trots att jag är född och bott i övre Lappland i 40 år. Livet i norr är mångt och mycket ett evigt snöskottande!

Det får mig jämt att tänka på den här tillskruvade historien dagboksanteckningar om norrlandsdrömmar och snöskottning.

http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/dagboksanteckningar-om-norrlandsdrommar.html


Den är rätt bra beskriven hur det egentligen är och nostalgiska drömmare i söder.

Skratta brukar jag göra när alla tycker att det har snöat så mycket här i Göteborg. Mestadels så är det piassavakvasten som får sköta det "snöskottandet", det är liksom ingen idé att lägga ner så mycket energi på den snön. Den enda gången jag upplevt att det påminde om Övre Lappland var snöstormen 17 november 1994,  då hela Göteborg stannade. Ändå var det inte mer än det som nu kommit i Malmberget under min resa.

http://www.expressen.se/gt/snostormen-17-november-1995/
Utsikt mot Järnvägsgatan i Malmberget ca kl. 12.00, när vi åt lunch...

och så här såg det ut när vi kommit fram till kaffet, efter lunchen.

Jag är ambivalent, jag både saknar och inte saknar. Vill och vill inte...

Hela måndagen då jag var åter i Göteborg kände jag mig helt omtumlad över var jag egentligen befann mig. Blandade ihop i mina tankar Malmberget och Göteborg och var jag befann mig. När jag och Herr H satt på en indisk restaurang på Landala Torg och väntade på att mina ögon skulle återfå normala storlekar efter undersökningen av ögonläkaren, visste jag verkligen inte om jag var här eller där.


Var är det hem och var är det borta? Eftersom jag varit i Malmberget under juni månad och redan återvänt, har min hjärna helt uppenbart gått fullständigt vill....


Idag vet hela jag att jag åter är hemma i mitt eget hus 175 mil ifrån Malmberget, men är en del av mitt hjärta nu igen kvar i Malmberget, eller är det separationsångesten som dröjt sig kvar på kyrkogården i Malmberget...

 

 



 
 

1 kommentar:

  1. Sorry, inlägget 22 oktober 2016 14:43 betraktar jag som spam och har därför tagit bort inlägget.

    SvaraRadera