I fredags köpte vi, precis som halva Göteborgs befolkning gjorde, Gustav Adolfbakelse till minne av stadens grundare: Gustaf Adolf den Store.
Gustav Adolfbakelsen är en vansinnigt sliskig historia med ett porträttliknande chokladhuvud att tugga på. Dvs. om man nu hinner det. Jag och Herr H hann inte. Snabbare än ögat hade 4 åringen satt i sig båda två chokladhuvudena innan kaffekopparna ens stod på bordet. Man kunde bara se avtrycken i det där hiskeligt söta gôret, som chokladhuvudet hade varit uppgillrade på.
De är ju så stora de där bakelserna, så vi valde att dela de två till fyra. De var i det mesta laget ändå. I alla fall i mitt tycke. Jag tänkte när jag hade petat in sista tuggan i munnen med motståndet på topp: hovva så en hurves! Det här var inte gott!
Nu skall jag tala om vad jag tycker om Gustav Adolfbakelse: om Gustav Adolf bakelse tycker jag inte! De är så sliskiga att även jag känner hur jag ramlar in i dimman och känner dödsryckningarna, precis som föremålet gjorde den där dimmiga krigsdagen i Lützen herrens år 1632. Ändå har jag inte som Gustav II Adolf varit ute och muckat gräl med kanoner och annat fanstyg. Då är det nog inte mer än rätt att man slutligen biter i det sura äpplet och kanske är det också inte mer än rätt, när man trycker i sig något som man redan vid den första tuggan inser att: det här skulle jag aldrig ha gett mig i kast med!
Själv har jag aldrig riktigt förstått om han hette Gustav II Adolf, eller Gustaf II Adolf. Var står det rätt och var står det fel?
Min pappas dopnamn var Gustaf Adolf, men han gjorde dock processen kort och skrev sig som Gustav, det där andra namnet,Adolf, skulle han nog över sin döda kropp vägrat att sätta ut som namnkombination. En rödkommunist kan inte heta ett kungligt namn, det förstår ju varenda fåntratt!
Det är av samma anledning jag har döpt om Gustav Adolf dagen den 6:e november till Stora pappadagen. Efterföljande Fars dag, som infaller på söndagen har alltid varit en nedtonad historia. Därför att min och min systers pappa hade nog hellre dött av en förlupen kula än satt på sig någon slips, som någon av hans döttrar hade valt ut en Fars Dag. Jag minns inte längre om vi var i maskopi, eller om det var någon av oss som ensam var den skyldiga. Jag minns bara hans min när han öppnade paketet och stirrade ner i kartongen och lade raskt undan det hela. Ungefär som han beskådat något som katten hade släpat in, även om han var en typisk kostym, vit skjorta, manschettknappar och slipsgubbe, med hatt och rock och allt det där andra som tillhörde kostymherrar av hans årgång.
Numera kallar jag honom enbart för skofascisten, därför att när jag växte upp var det strängeligen förbjudet att trampa på sig skorna. Då blev bakkappan i skorna förstörda och gud bevare sig om man dristade sig till att ta på sig skorna utan skohorn! Då tog det hus i helsicke! Då var det Räfst och Rättarting innan man kunde smita ut genom ytterdörren med en djup suck hängande ända längst ner i skoskaften.
Det där har näst äldste bonusbarnbarnet roligt åt. För honom är min pappa skofascisten en riktig rolig gubbe! Tror ja´ det, han behövde ju aldrig uppleva drillandet. Men han hade sina ljusa sidor som morfar. Då han genom den kinesiska gonggongen, som numera står i mitt kök på skänken, väckte liv i mina små söner. Min yngste son gillade skarpt, när moffa, dvs. min pappa förkunnade med hög och tydlig röst: Radioteatern ger mysteriet med de brända köttbullarna, potatisen och de där synnerligen små gröna ärtorna.
- Eller vad det nu stod på menyn som ibland kunde bli väldigt långa broderingar, höljt i beskrivningsdimmor. Sedan slog han på gonggongen så att dånet hördes genom hela huset och mina söner kom springande på raska fötter in till matbordet. Där man bara skulle sitta stilla tills alla hade ätit upp, precis samma anda som jag själv vuxit upp med.
Det där sistnämnda brukar jag tala om för de små dagens liv, som helt uppenbart tror att matbordet bara är en rekommendation att man skall sitta still vid och stolen något man skall studsa upp och ner från ideligen under måltidens gång. Mellan varven när jag ledsnat på rännandet brukar jag hota dem med att jag kommer att hellimma stolarna nästa gång de sätter sig vid matbordet, så kan de knalla runt matbordet med stolen vippande i baken, om de nu kanske skulle komma på en liten annan idé om hur man bär sig åt vid matbordet.
Igår lördag var det kladdkakans dag och jag hade nätt och jämt lyckats förtränga den slibbiga Gustav Adolfbakelsen från i fredags, när dottern helt plötsligt vaknade till liv och förmedlade kunskapen till oss om att det faktiskt var kladdkakans dag, trots att hon legat tills säng och lekt Motala i stort sett hela dagen och man befarade att hennes kropp hade införlivats med madrassen. Varken jag eller Herr H nappade på den underförstådda meningen med att ställa sig att göra någon kladdkaka. Hon försökte sig till och med på att någon borde åka ut och köpa en kladdkaka, någon, dvs. inte hon, som är körkortslös. Varvid de båda med körkort meddelade att egentillverkad kladdkaka är betydligt godare, dessutom känner man till ingredienserna.
Jag lämnade mitt bidrag till kladdkakans dag med att jag plockade fram min handskrivna receptbok. Det kladdkakereceptet har jag fått av en tidigare arbetskamrat 1997, som var hyfsat god. Alltså kladdkakan, inte Madeleine.
Kladdkakan kom ur ugnen lagom till Downton Abbey, drog igång på TV. - När man ägnat halva dagen till SJ:s plötsligt inställda tåg, då orkar man tillslut inte så mycket mer än att ligga i halvkoma i soffhörnet och stirra in i TV-rutan, medan mörkret har hunnit slukat allt utanför fönstren.
Nu när jag loggade in mig på recept till Fars Dag, eftersom hjärnan råkat ut för ett större haveri, upptäckte jag att rekommendationen var en morotskaka till Fars Dag. Det skall jag bara säga, att skulle någon komma på idén att servera morotskaka till Herr H eller en banankaka till Fars Dag, kan personen ifråga räkna sig som struken ur Herr H:s testamente.
Själv inser jag hur förda bakom ljuset & hjärntvätt fungerar med alla dessa måste köpa slisk att sätta i sig varje dag.
Vid närmare eftertanke: Det måste vara de där jävla Sverigedemokraternas fel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar