Google+ Followers

måndag 28 november 2011

Dagboksanteckningar om norrlandsdrömmar och snöskottning


Varning! Detta är ingen läsning för känsliga personer. - den 28 november 2011, kl 12:45


9:e December
Vi vaknade upp till en underbar matta av kristallvit snö, som täckte varenda centimeter av landskapet. Vilken fantastisk syn! Finns det något vackrare ställe i hela världen? Flytta hit var det bästa jag någonsin gjort.
Jag skottade för första gången på flera år och kände mig som ung på nytt. Jag skottade både vår uppfart och trottoaren. I eftermiddags kom snöplogen och fyllde trottoaren med snö igen och blockerade uppfarten, så jag fick ta en vända till med snöskyffeln. Vilket underbart liv.

12:e December
Solen har smält all vår fina snö. Vilken besvikelse. Min granne säger att jag inte ska oroa mig, vi kommer absolut att få en vit jul. Ingen snö på julen skulle ju vara förskräckligt! Harry säger att i slutet på vintern kommer vi att ha så mycket snö att jag aldrig vill se snö igen.

Jag tror inte att det är möjligt. Harry är en trevlig människa. Jag är glad att han är vår granne.

14:e December
Snö, underbara snö! Det kom 20 cm i natt. Temperaturen hade sjunkit till -20. Kylan får allting att gnistra. Vinden gjorde mig lite kall, men jag värmde upp mig med att skotta uppfarten och trottoarerna. Detta är livet!
Snöplogen kom tillbaka i eftermiddags och begravde allt i snö igen. Jag insåg inte att jag skulle behöva skotta så här mycket, men jag kommer verkligen i form på det här viset.

15:e December
50 cm till. Sålde min Van och köpte en fyrhjulsdriven bil i stället. Köpte vinterdäck till frugans bil och två extra snöskyfflar. Frugan vill skaffa en vedspis utifall elektriciteten skulle sluta fungera, men jag tycker det verkar löjligt. Vi bor ju faktiskt inte i Alaska.

16:e December
Snöstorm i morse. Föll omkull på isen på uppfarten när jag saltade. Ont som fan. Frugan skrattade i en timma...Roligt.

17:e December
Fortfarande långt under noll grader. Vägarna är för isiga för att man ska kunna ta sig någonstans. Det var strömavbrott i fem timmar. Inget att göra utom att stirra på frugan och försöka att inte irritera henne. Vi skulle nog ha köpt en vedspis, men det erkänner jag inte för henne.

Jag hatar när hon har rätt. Jag kan inte fatta att jag fryser ihjäl i mitt eget vardagsrum.

20:e December
Elektriciteten är tillbaka igen, men det kom 35 cm till av den där vita skiten i natt. Mer snöskottning. Det tog hela dagen. Snöplogen kom två gånger idag. Försökte hitta en grannunge som kunde skotta, men de var upptagna med att spela hockey sa de. Jag tror de ljuger. Ringde till den enda järnaffären i trakten för att fråga efter en snöslunga, men de var slut. De får kanske hem fler i mars. Jag tror de ljuger.
Harry säger att jag måste skotta annars kommer kommunen att göra det och sedan skicka mig en räkning på jobbet. Jag tror Harry ljuger också!

22:a December
Harry hade rätt om att det blir en vit jul. Det föll 32 cm till av vit jävla snö inatt och det är så inihelvete kallt att det antagligen inte kommer att smälta förrän i Augusti! Det tog mig 45 minuter att klä på mig och gå ut och skotta i morse, sedan blev jag pissnödig. När jag klätt av mig, pissat och klätt på mig igen så var jag för trött för att skotta.
Försökte hyra Harry att ta hand om snöröjningen resten av vintern, eftersom han har en plog på sin lastbil, men han säger att han inte har tid. Jag tror att den jävla skitstöveln ljuger!

23:e December
Bara 5 cm snö idag. Det är nollgradigt nu. Frugan ville att jag skulle juldekorera huset i morse. Är hon helt jävla slut eller? Varför sa hon inte det för en månad sen? Hon säger att hon gjorde det, men jag tror fan kärringjäveln ljuger!

24:e December
15 cm. Snön har blivit så jävla hårt packad av snöplogen, att jag bröt av skyffeljäveln. Tror jag fick en hjärtattack också. Om jag får tag på honom som kör plogbilen så ska jag fanimej ta tag i pungen på honom och dra honom genom snön! Jag vet att det jävla psykot gömmer sig runt hörnet och väntar på att jag skottat färdigt, sen kommer han i 100 knyck och plogar igen allt. Tanten ville att vi skulle sjunga julsånger medan vi öppnade julklapparna, men jag var för upptagen med att spana efter plogbilen.

25:e December
God jul. 50 cm till av förbannad jävla snö! Blev insnöad. Tanken på att skotta får mitt blod att koka. Gud vad jag hatar SNÖ!!! Plogbilsföraren stannade till idag och frågade hur läget va, jag slog till den jäveln i huvet med skyffeln.

26:e December
Fortfarande insnöad. Vad fan skulle jag flytta hit för, jävla håla!! Och allt var HENNES idé.. Hon går mig på nerverna.

28:e December
Fortfarande insnöad. Satmaran gör mig galen.

29:e December
25 cm till. Harry säger att jag måste skotta taket annars kan det rasa in. Jävla dumskalle, tror han att jag är helt sänkt eller?

30:e December
Taket rasade in. Plogföraren har stämt mig på 1 miljon för att jag slog honom i huvet med spaden och kärringen har åkt till sin mamma.

31:a December
Eldade upp hela jävla hushelvetet. Ingen mer snöskottning här!

8:e Januari
Jag mår så bra. Jag älskar dom här små pillren de ger mig, men jag förstår inte: Varför är jag fastbunden i sängen?

söndag 27 november 2011

Första advent bär lite av en tantlängtan inom mig.

- den 27 november 2011, kl 16:11


http://www.nsd.se/inc/ImageHandler.ashx?id=6552067&width=800
Mest mulet, disigt och splittrat regn. Men sedan de här 5-100 grader här i södern...  
Pust urk stön är väl det man spontant känner. Fy, vad varmt! Men ändå...
Kanske har jag alltid bejakat den där lilla tanten inom mig. Sagans Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, allihop i en och samma person.

Känslan av att hålla/behålla närheten till dem jag delar liv/färdväg med, finns onekligen där. Även om det nödvändigtvis inte är i någon större kontinuitet, är det ändock så. Vi är skärvor av varandras liv. I ett litet hörn, i ett litet fragment passar våra skärvor ihop. Länkas ihop. Även om det är i utkanten av det stora mönstret, som skärvornas helhet består av.

Eko från svunna tider gör sig periodvis påmind och jag finner då att den lilla tanten inom mig bär dem alla med sig. Det finns en ömhetskänsla inom mig, som ibland stiger till ytan. Gör sig påtagligt påmind. Gör mig medveten om vad som är jag. Gör mitt medvetande kristallklart. Det är en behagligare känsla därför att den sätter inte fingret på alla livets tillkortakommanden.

I världen pågår så mången krig, intriger, girighet och tappat förnuft. Det får mig att minns en hemlös´ tankar, när han slog ut sina händer och sa:

- Livet är så kort tid och döden så lång. För döden spelar inte pengar, eller makt någon roll. Det borde de där som ser ner på mig och andra inse. I slutändan är t.o.m. en kung och hemlös varandras likar. Alla är vi lika döa.

Kanske är det alla dessa möten i mitt liv, som gör att mitt förnuft inte förstår sig på världens orättvisor och oförstånd. Men det kan tantlängtan inom mig inte göra så mycket åt. Jag kan bara fortsätta vara den jag är. Så länge som jag är det där lilla skärvfragmentet: ett litet hörn. En liten del av ett moln. En dutta i ett kolossalt pussel.

Advent, Domini, Ankomst.

Ständigt väntar vi på någon form av ankomst. Om och om igen i våra liv. Ständigt med en förväntan att det skall bli glädjerikt.

Jag tänker på den rikhet som givits mig i livet och förstår att pengar trots allt bara är ett betalningsmedel. Bra att ha när man behöver. Men ingen garanti för ett problemfritt liv. Girigheten blir därför inget jag förstår något av. Mannen från Malmberget sa: "En pilsnerfalska kan inte bli mer än full, även om den står under ett vattenfall." Tänkvärt.

Snart är det den 30 november och den ingrodda ramsan "Om Anders slaskar skall julen braska" där är förutsättningarna stora, att Anders-dagen skall slaska. Med tanke på att det blåser hårda vårvindar och är kring 12 plusgrader fortfarande, tvivlar jag starkt på något julebrask.

Efter stormen Berit förväntas en ny farlig storm vara på väg in mot landet. Håll dig inomhus idag varnar SMHI. Ett uppmaning som alls inte är svår att följa.

Är det inte märkligt att alla farliga stormar har kvinnonamn. Det heter aldrig Hitler, Stalin, Pol Pot, eller ens Pedro Alonso López.

Men är det inte så att manligt trots allt har en högre procentuell risk för katastrofer.

På initiativ av Sveriges hembygdsförbund, Islamiska förbundet m.fl. firas Karl XII:s dödsdag den 30 november med kåldolmar. "Kalle dussin" sades ha haft en förkärlek för just kåldolmar och vara den verklige importören av kåldolmsätandet i Sverige.

Om man nu skall ställa till något på Karl XII dödsdag. Torde det vara ett betydligt bättre alternativ, än att stå med sparka-sparka Dr Martens kängorna på, utstyrd i de andra attributen och vråla med hatet brinnande i bröstet: döda döda döda...

På tal om döda. Jag tänker på Darwinpriset. Priset som ingen vill ha. För att bli kandidat krävs, att man burit sig så dumt åt, att "man tack och lov inte kommer att kunna sprida sina gener vidare".

Darwinpriset fick ett år en man från mellanvästern. Efter en bastant måltid på bönor och kål hade mannen, som var ordentligt överviktig, lagt sig för att sova med både dörr och fönster stängda. Obduktionen visade att han hade kvävts till döds av sina egna gasutsläpp. En av deltagarna i polisstyrkan som hittade honom blev så illa däran av lukten i rummet, att han fick läggas in på sjukhus...

Så tar det varligt med kåldolmarna. Tänk också på att ett alltför rikligt utsläpp i kombination med ett tänt stearinljus kan få förödande konsekvenser, inte enbart stängda dörrar och fönster.

Men framförallt ta det försiktigt med tända ljus. Bli inte ännu en till i den dystra statistiken.


Bilden: Advent, Domini, Ankomst... där tålamod är honnörsordet.

torsdag 24 november 2011

Hur mycket skulle du lyckas få ihop på 2 minuter i en kundvagn?

- den 24 november 2011, kl 17:23

Ja nu var väl frågan mer notorisk än retorisk, när det gäller den manliga delen av befolkningen. Därför att där är nog svaret tämligen givet:

"Behöver man verkligen mer än två minuter att handla allt man behöver?"

Jag fick ett himla kul mail i oktober från en av mina gamla vänner. Äkta malmbergstös liksom jag. Hon berättade att hon hade vunnit en tävling, som Lidl i Hallsberg hade: "Fri shopping i två minuter."


Hon var rätt övertygad om att på två minuter skulle hon hinna få ner mycket i kundvagnen. Trots nyss genomgångna ögonoperationer med begränsat seende och på kö för att byta ut knän. Själv svarade jag, att jag fick vara himla glad om jag överhuvudtaget hade kommit fram till butikens brödavdelning efter två minuter.

- Du skulle väl kunna bunkra upp på Lidls brödavdelning, flinade "hushänget".
- Visst kul med bröd vars hållbarhet är 1 månad i frysen och här som vi käkar så mycket köpesbröd, dessutom, svarade jag med rösten drypande av ironi.

Jag undrade om hon inte kunde slänga sig över hummersortimentet och göra rent hus.

Svaret dröjde inte så länge:

Förutsättningarna är att du bara får ta mat och endast två stycken av samma sort. Ex. 2 fläskfilé, 2 skinkstek etc. Hummer vet jag inte om de har, men skall checka eftermiddagen innan.

Nu var hon inte lika tvärsäker längre och skrev:

Det skall i alla fall bli intressant, knäskador och halvblind (efter operationen). Hur skall det gå?

Hon hoppades att ingen skulle filma, tillade hon följt av en liten smilegubbe.

Spänd förväntan... och så trillade svaret in medan jag själv låg på knäoperationsbordet (för fjärde gången).

Då var tävlingen avklarad och 2 minuter går väldigt fort när man tävlar. Jag fick ihop varor för 2 907 kr + 2 påsar saffran som bonus, det blev mest olika köttsorter och ostar. Det var väl inte illa med tanke på att jag fortfarande är halvblind och har svårt att gå (knäskydd på).

Som kuriosa kan jag väl tillägga att Lidl inte hunnit längre än till Östersund - Örnsköldsvik i Sverige. Planer på en butik i Umeå fanns med de andra ”handlarna” satte stopp för butiken där. Det hade väl antagligen varit för bra för alla studenter med en lågprisbutik.


måndag 21 november 2011

Den unike glädjespridaren och mångsysslaren: hela Sveriges Kurt Olsson.

- den 21 november 2011, kl 01:59


Usch, så trist det kändes att läsa om Lasse Brandebys alltför tidiga död. Här i Göteborg har man kunnat ta del av honom på ett helt annat sätt än bara i TV-rutan.

Man kan knappast påstå, att han gick någon spårlöst förbi. Vare sig bildligen eller bokstavligen. Alla M31 spårvagnar är döpa efter de inhemska kändisarna. En trevlig "gôtebosk” sed. Spårvagn 329 bär hans figurnamn: Kurt Olsson.

Alla hans figurer i all ära. Men själv tycker jag att det mest minnesvärda trots allt är, när han och "Uppdrag Gransknings" Janne Josefsson gjorde det direktsända programmet "Elfte timmen." De två gjorde något som fortfarande är svårslaget. De ringde upp dåvarande chilenske diktatorn Augusto Pinochet. Hade honom i luren och samtidigt så spelade de på hög volym, Victor Jara. Den poet och finstämde sångare, som mördades av Pinochet-regimen.

http://www.gp.se/kulturnoje/1.779432--hade-ett-jattepatos-och-integritet-

Blotta tanken att det i Santiago finns en skylt där det står: 

"Två okända journalister ringde Pinochet och spelade Victor Jara".

Det tycker jag slår det mesta.

Jag förstår inte att de inte fick "Nobels fredspris"...

söndag 20 november 2011

När gruvexploatörer, samhället och alla andra inte gör rätt för sig...

- den 20 november 2011, kl 01:26

På måndag den 21 november kl. 19.00, Midnattssolssalen Gällivare Folkets Hus, äger något mycket viktigt rum.

Glädjande nog sluter sig många olika föreningar samman: Villaägarna i Gällivare, Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna, Hembygdsföreningen, Gällivare Camping och bostadsrättsföreningar m.fl. bjuder in till dialog och samtal hur man gemensamt skall arbeta för ett attraktivt samhälle. (Det har funnits en annons i Kometen den 16.11.2011.) Något verkligen sant har de slagit fast i den annonsen:

"Ensamma är vi inte starka nog. Vi behöver bli ännu flera. Välkommen till en givande kväll!"

När Ulf Stenberg, villaägarnas advokat, var i Malmberget/Gällivare i veckan tillsammans med filmteamet och vill se på kommunens beredskapsplan inför Fabiantakets ras, blev resultatet magert. Något möte med kommunen fick man inte och högsta kommunchefen påstod, att detta inte var kommunens ansvar.

Har de blivit omyndigförklarade, var det någon som undrade.

Jag tror att det är ännu värre än så.

De verkar inte ha koll på vad de har för ansvar, eller vad de avtalar med LKAB om, eller vilka affärer de gör med LKAB, eller till vilket försäljningspris, eller vem som gör vad. Inte verkar de heller på det klara med på vilken fot de skall hoppa på i sörjan.

Rött och grönt ljus samtidigt är väl en klar underdrift, när man skall försöka beskriva totalläget i kommunen.

torsdag 17 november 2011

Michael Jackson och doktor Conrad Murray. En typisk medberoendes historia,

- den 17 november 2011, kl 14:00


som slutat i en rättegång, med förödande följder för samtliga berörda parter.

Jag såg den brittiska dokumentären om Dr Conrad Murray, som fälldes mot sitt nekande för popikonens död. I dokumentären berättade han sin version av vad som hände. Anledningen kan man dock bli lite fundersam över, eftersom han inte vittnat i rätten eller talat med andra journalister.

Dokumentärproducenten October Films har följt Conrad Murray i över två år inför och under rättegången. Dokumentären gav en tragisk inblick i ännu en del av Michael Jacksons liv. Inte så att det precis kom som någon överraskning, men ändå. På något sätt kan jag känna att det är ovärdigt att lägga fram så högst personliga och förnedrande saker om den avlidne popikonen, av någon som faktiskt gjort sig till medberoende och som i slutändan handlat förvånansvärt irrationellt.

Det är väl först med handen i backspegeln, som Dr Conrad Murray, kunnat se klart på det hela. Men en mycket typisk medberoende har han varit, även om det nu är det han försöker att ta sig ur, genom ett gäng dåliga bortförklaringar. Han lägger hellre fram Michael Jacksons högst personliga och tragiska liv, än faktiskt skärskådar sin egen del av det hela.

Antagligen hade väl slutresultatet blivit detsamma, utan Dr Conrad Murrays inblandning och någon rättegång hade det säkert inte heller blivit, om det nu inte hade varit just Michael Jackson.

Man kan väl istället ställa sig frågan vem av alla dessa personer det var som egentligen ledde fram till Michael Jacksons alltför tidiga död. De som skar sönder hela hans ansikte om och om igen, eller de som försedde honom med piller i definitivt olämpliga blandningar och proportioner, eller han som slog sönder och samman hela hans uppväxt och våldförde sig på honom.

onsdag 16 november 2011

Jag satt och bläddrade förstrött i tidningen medan jag hörde

- den 16 november 2011, kl 15:18

konversationen i bordet bredvid.

Jag förstår inte varför, men plötsligt tänkte jag på en gammal tjatmelodi av Egon Kärrman, som jag inte tänkt på de sista 35 åren 
Kanske var det hur samtalet hela tiden utföll, som gjorde att mina tankar stannade på just den melodin.

Väl ute på gatan bar det sig inte bättre än att jag hamnade bakom dem. Nu övergick de till att diskutera någon krake vid namn NN. För att inte tala om hennes kille XX.

Vad tänker man då?

Allt är visserligen relativt. Men det som ses ur någons perspektiv kanske inte stämmer överens med vad man själv skulle tycka, väl konfronterad av samma sak.

Det är väl i dessa stunder jag inser, att jag onekligen har Belsebub placerad på min ena axel och som viskar i mitt öra. Denna gång:

"OM nu NN, för att inte tala om hennes kille, såg bedrövliga ut i jämförelse med dessa två vidunder till form och färg. Hur såg de egentligen ut?"

Förlåt mig käre Gud, eller vem det nu är som har hand om förståndet och fördragsamheten. Men ibland blir frestelsen lite för stor för en sådan förtappad varelse som jag.

Min hand letade sig ner i fickan. Där låg kameran. Innan jag visste ordet av hade mitt finger agerat.

Jag tänker på en av mina vänner som med bestämdhet brukar hävda, att en del personer måste vara födda ur fel hål. Därför att allt som de säger och hur de själva ser ut, ser ut att komma därifrån.


Jo, jag är medveten om det. Nu har jag öppnat upp "dammluckorna"... men jag tror att det uppdämda behovet behövs tillfredsställas, bara nu inte censuren åter slår till vid NSD.



tisdag 15 november 2011

Jag känner mig så gammal,

- den 15 november 2011, kl 15:44


sa han med en trött och släpig röst, där han stod uppflugen på pallen framför tvättfatet i badrummet. Han hade lagt ner sitt 3 åriga huvud i tvättfatet och hela han såg ut som en slokad tulpan, där han stod med rumpan i vädret.

Då var klockan 19.30 och det var dags för tandborstning. Har man varit superaktiv under hela dagen, då är det kanske inte så svårt att förstå, att man även om man bara är 3 år kan känna sig gammal och sliten.

Men tydligen har åldersnojan slagit till i hans 3 åriga liv. Därför att på förmiddagen, när vi körde in på gårdsplanen frågade han mig helt plötsligt:

- Är du gammal?

En del frågeställningar blir man sannerligen ställd inför.

- Nej, svarade jag. Jag är inte gammal. Men om du frågar mig när jag fyllt 100 år om jag är gammal, då kanske mitt svar blir något annat. Jag skall i alla fall överväga din fråga mer noggrant då.

söndag 13 november 2011

Idag är det "stora fulslipsdagen" dvs. Fars Dag och i fredags 11-11-11 var det ett hejdundrade tårtkalas

- den 13 november 2011, kl 00:18



Tårtätarna bildade ett jytter av människor längs hela Kungsgatan.


Inte tårtkalas över några fastighetsaffärer med fördolda köpeskillingar, utan av helt andra anledningar.






- Man kan väl inte lägga tårta över spårvagnsspåren, opponerade jag mig med. Men så kom jag att tänka på de här som släntrar sig över spårvagnsspåren, trots en annalkande och slutligen förbrilt plingande spårvagn, eller de som hänger krokig arm bakom framforsande spårvagnar, som om livet vore dem oändligt och de med lätthet skulle kunna överleva att bli överkörd av en spårvagn. Så varför inte. Tårtservering skulle nog ha funkat även där. "Tårta för allsköns dödsryttare."



15 000 tårtportioner hörde jag hade delats ut och tagit slut på 45 minuter. Det var tårtätare överallt vart än man skådade. Inte många millimeter fri luft till nästa tårtätare. Förutom en liten kille som hade trängt in sig i ett hörn vid Danske Banks uttagsautomat.



När vi rundade domkyrkohörnet efter en kopp kaffe på fd. nattcaféet George Du Wall, där vi på 80 & 90-talet brukade slira förbi frampå morgonkvisten innan sängbolstren väntade, började efterfeststämningen att lägra sig längs Kungsgatan.


Papperskorgarna räckte inte till.
Men det var förvånansvärt rent ändå








Men har inte världen blivit rätt ur led, som har julskyltning den 11 november, när det är åtskilliga dagar kvar till första söndagen i advent. Julljusen tändes också för första gången längs hela Kungsgatan denna dag. Å andra sidan hörde jag, att de 5 miljoner julljusen var på plats på Liseberg.


Varde ljus och kraftbolagen lär gnugga händerna: Strålande tider!


Vi har faktiskt inte ens rundat "stora fulslipsdagen" ännu. Den där dagen, som jag varje år drivs av barmhärtighetstanken: "Jag tror att jag måste designa slipsar och flugor, det är någon karlhatare som gör det nu."

Därför att alla slips- och flugfabrikanter verkar använda sin mormorsmors gamla och värsta avlagda köksgardins- och förklädeslager, eller har en brinnande förkärlek för tyger från militärförråden. Dessutom jobba i maskopi med herrklädesaffärerna över vem som kan fixa ihop den värsta varianten och därmed visa, att herrar kan man klä upp och ändå lyckas förstöra helhetsbilden. Bara med en sista liten och avgörande detalj:

Genom att sätta dit en slips, eller fluga i ett totalt färg- och/eller tygmönsterkaos...

lördag 12 november 2011

Jag läser det mesta i NSD av den enkla anledningen, att det på något sätt ingår i det här kittet i egenskap av obetald bloggare.


- den 12 november 2011, kl 09:48


Nyhetskrönikörens förvåning över att det är massor av människor, som nu vädrat morgonluft med främlingsfientlighet pga. det som skrivits om "Altanfolket" där ingenting är heligt. Det är den obehagliga biten som ingår, när man sticker fram hakan och synliggör något. Aldrig så osminkat och rakt av.

Efter att ha haft den här bloggen i snart 4 år har jag lärt mig, att folk tolkar ens ord precis som de vill. Skriver man något, även i det mest nakna och avskalade formatet, så nog fasen kan man ge sig katten på, att det är någon som GENAST har lagt en värdering, som inte helt sällan ligger långt ifrån det man själv har för värderingar som människa.

Solklart är det så att "Altanfolket" har dragit nytta av våra öppna gränser. Det är bara att krasst konstatera. Men också att det drar en inbrottsvåg av sällan skådat format genom Sverige.

Och nog vore det väl märkligt om en nyhetsredaktion, eller t.o.m. jag i egenskap av anspråkslös bloggare, skulle väga sina ord på vågskål, så till den milda grad, att man inte skriver det nakna avskalade "så här är det", bara för att inte riskera att trampa rakt in i några fanatikers armar.

Sedan åter en tröstlös notering. Jag vet att det inte kommer in inlägg i min blogg. Det drabbar inte bara er som gör inlägg, det drabbar även mig. Jag har inte ens fått chans att förklara att det inte är jag som gjort något självhävdelseinlägg om mina f.d. elever. Det är skrivet av någon annan än mig, men sånt noterar inte stirriga ärtsoppeblickar.

Jag förstår också av signaturen "Farlig antidemokrat i NSD", som blivit censurerad i min förra blogg (Förut var socialdemokraterna...), att vissa avskalade fakta är tabubelagda. Även om jag bara läst signaturen förstår jag att det är jag som är "Farliga antidemokrat i NSD". Det är uppenbarligen så att det är betydligt bättre om jag skriver om hur jag målar mina tånaglar och noterar att färgen inte blev helt passande. Än att jag skriver om den verklighet som passerar förbi mina ögon och öron och som berör mig i djupet av det som är mitt sanna jag.

För den som äventyrs ännu inte har förstått det hela, är jag inte lagd åt vare sig det politiska eller religiösa hållet, som om det inte kunde vara nog: Jag känner mig inte som någon som har någon form av partitillhörighet alls. Jag är en typisk "plocka de bästa russinen ur kakan". Det är så tyvärr med mig, att det inte går att plocka in mig in något behändigt fack för förvaring och tro att det är det som funkar. Jag är varken höger eller vänster rent politiskt. Jag är varken islamist eller antroposof. Det enda jag verkligen tror på som gång- och hållbart, är människans bättre jag.

Till människans bättre jag tillhör definitivt inte nedanstående bilder. De talar bildligen om människans vilja att roffa åt sig till vilket pris som helst. Men det hade lika gärna kunnat vara bilder av personer som kan den konsten ut till fulländning: Makt- och penningmänniskorna, eller bara de som bistår det hela genom sin aningslöshet.


det här är en annan form av milöjförstöring


fredag 11 november 2011

Förut var socialdemokraterna ett parti med hög svansföring. Men det är andra tider nu.


- den 11 november 2011, kl 00:08


Håkan Julholt nobbar SVT:s partiledardebatter även i fortsättningen, om han inte får bestämma hur programmen skall se ut.

http://svt.se/2.27170/1.2598434/juholts_debattkrav_kvarstar
http://svt.se/2.27170/1.2598554/svt_vi_bestammer_over_vara_program

Därför att bredvid någon förhatlig Sverigedemokrat tänker han då rakt inte stå.

Blotta tanken på att han nyss åkt land och rike runt och berättat "hur ledsen och hur oerhört sorgsen" han är för de fel han gjort, gör det hela något märkligt. Eftersom hans beteende är filosofins allra största och mest ormdiskuterande paradox.

Men rent allmänt verkar det så, att det blåser samma paradox inom de socialdemokratiska leden, inte bara inom partiledningen. Börjar man glida runt om hur verkligheten ser ut med märkliga bortförklaringar är det illa.

Håkan Juholt uppger att kan SVT inte behandla socialdemokraterna med respekt, kan de köra sina program utan socialdemokraterna. Hans beteende liknar mest en tjurig unge, som vill göra som han vill. I annat fall stampar han tjurigt med foten i backen. Inte verkar det heller som om socialdemokraterna själva kan behärska dylika inslag.

Jag är visserligen inte någon sagolik beundrare av Sverigedemokraterna, men ett förstår jag. Kan man inte stå bredvid en Sverigedemokrat i SVT, kan jag inte förstå hur man tänkt sig klara av att stå bredvid alla dylika politiska vindar som blåser ute i Europa och EU. Har man tänkt sig att kunna påverka framtiden i positiv anda, måste det nog till betydligt bättre förmåga till kommunikation, när så är nödvändigt.

Kära socialdemokrater om ni tänker överleva nästa val, tror jag att ni måste städa upp inom de egna leden.

http://www.lkabframtid.com/Malmberget/Annu-mer/Nyhetsarkiv/

Fortsättning följer sannolikt...

söndag 6 november 2011

Idag skall vi vräka i oss bakelser till minne av "Gustaf Adolph then Store".

- den 6 november 2011, kl 15:51


Det känns ungefär som att sitta och tröstäta något som man egentligen inte vill ha.

Inte vet jag om vare sig Gustav Adolf bakelsen, eller Gustav II Adolf själv ger anledning till att göra "vågen".

Det enda som gör någon skillnad är väl möjligen badrumsvågen, som höjer sig i ovationer över nya höga och tangerade siffror...

Allt däremellan är höljt i samma dimma, som rådde när Gustav II Adolf förirrade sig i dimman i Lützen och äntligen togs av daga av fienderna. Svenska folket kunde andas ut och inte vet jag, med handen på hjärtat, vilken meritlista man skall lägga "det trettioåriga kriget" som. Det är jag dessvärre inte människa att förstå. Men det är mycket som min arma hjärna inte förmår. Vare sig om dåtid och om nutid.

Det fanns faktiskt kungar som gjorde riktiga bedrifter för folket, men de har helt kommit i skymundan för dessa krigsälskande tingestarna, som drömde om stor makt, pengar och krig.

Har synen förändrats. Mjae, enda skillnaden är att kungen inte längre har någon makt. Men förutom det är det samma dimma, som fortfarande råder i Konungariket Sverige.

I Gällivare var det någon som sköt sin kompis i aktern och dessförinnan blev någon skjuten i foten. Man får väl skylla på dimman förstås bland dessa valhänta revolvermän.

För att inte tala om den där figuren som hade 130 liter hemkörd ”dimdryck” hemma hos sig vid en polisrazzia. Att detta händer i just Gällivare är absolut ingen slump.

En förnärmad dam berättade för mig för någon tid sedan, att där fick ledaren för Gruvfyran rungande applåder, när han åkt fast för hembränning. En sossepolitiker i Gällivare ansåg, att det han åkt fast för ”var en provokation mot arbetarklassen.” Men så lyder också slogan: "Vi flytt’ int’. Om int´ LK flytt´ på oss.”


Den nya svenska socialdemokratin där ”alla skall med, utom du och du och du och du och….”, de har i själva verket lagt sig till med samma manér som Svenskt näringsliv och högdjuren.

Det här påminner starkt om Gustav Wasa, farfar till "Gustaf Adolph then Store", då fick svenska folket skatta två säckar potatisar till högdjuren att smörja kråset med. Själva fick de behålla en säck potatis av naturligtvis sämre kvalité. Nutidsförebilderna de lever och beter sig mao som dåtidens kungar och besuttna.

För inte alls så länge sedan satt i regel de folkvalda så länge på sina poster, att de gick i normal ålderspension utan några fallskärmar. Men det är nya tider nu. Dimmiga tider. En aldrig så liten tröst hade det varit om Mona Sahlin och efterföljaren Håkan Juholt hade äskat om Bonus, istället för fallskärmar. Då hade inte ens jag haft några invändningar.

Några sådana skulle definitivt inte fallit ut av siffrorna att döma.

Jag som trodde, att Göran Persson var den största katastrofen för det socialdemokratiska partiet, har fått tänka om. Han inledde bara trenden.

Men nu sitter de där alla nöjda och ler, säkert med ännu en ny gräddfil inom synhåll, på någon ytterligare miljon och LO de ler också. Ty, de understödjer hela bonus- och fallskärmssystemet i egenskap av den svenska fackföreningsrörelsens vagga. Inte ens TV:s Supernanny lär kunna göra en insats för att ställa den vaggan på rätt köl.

Mona Sahlin hon hade samma lön som statsministern, dessutom har hon en statsrådpension värd bara den ca 14 miljoner, förutom en fallskärm från partiet, värde ca 1,7 miljoner. Juholt vill ha samma fallskärm som Sahlin, ty, mycket vill ha mer. Det betyder att sitter Juholt ett år, är den fallskärmen värd drygt 1,7 miljoner. Inte första gången det händer honom. När han tvingades avgå som biträdande partiordförande kunde han bara kvittera ut en miljon. Inte undra på att han behöver full bostadstäckning för sin sambo och sig själv, så underbetald som han kommer att vara även resten av sitt liv.

Inte undra på att "hushänget" hängt upp en inplastad bild på badrumsdörren av Håkan Juholt, där Juholt står med en bedrövad uppsyn och en tom tallrik. Texten på sidan av Juholt är: "Skänk din lunch till Afrikas Horn. Det gör jag". Jag misstänker att den texten är precis lika sann, som vilken amsaga som helst. Inte tycks han avstå någon lunch direkt. Likheterna mellan Håkan Juholt och de svältande i Eritrea, Etiopien, Djibouti och Somalia är inte precis slående.

Men det är många "grodor som hoppar fritt": Statens egen bankdirektör, han på Nordea, vars styrelseordförande talade frankt om i TV-rutan, att Nordeachefen var värd många många flera dylika lyxvåningar, som övernattningsbostad. Samtidigt som 2000 av de anställda får lämna sina jobb. Pengarna kan ju inte räcka till allt, det måste man som vanlig svensk förstå och inse.

Prislapp?

Äh... bara 22,5 miljon för en övernattningslägenhet om 250 kvadratmeter.

Det är väl sådant som varenda svensk håller sig med och så lönen förstås... så varför hänga läpp över sådana petitesser.

Själv tänker jag avstå allt vad bakelser heter idag. Jag kan istället ägna mig åt att tänka två korslagda tankar på en annan Gustav Adolf. Min pappa. Han ligger ”six feet under” på Malmbergets kyrkogård. En omskakande upplevelse även om man är stendöd.

I rest my case!

lördag 5 november 2011

Den vackraste lökväxtblomma och fjärilens evighetsutveckling får mig att fundera över när döden egentligen inträffar. Finns det någon egentlig död?


- den 5 november 2011, kl 14:19


När inträffar fjärilens egentliga död?

Är det när fjärilen är ett ägg, eller en larver, eller när den är en puppa, eller är det när förvandlingen blivit till en fjäril och puppskalet lämnas, eller är det när den åter är en fjäril, som blir ett ägg och som svävar ut i oändlighetens kretslopp. Tanken springer vidare till lökväxten, en vanlig nedvissnad växt. Ett helt vanligt frö: ett träd, en växt. De kan ligga i träda, tillsynes helt döda, ibland under flera sekel och ändå väckas till liv. Det fördolda bär på en hemlighet, som vi vet väldigt lite om.

"Av jord är du kommen av jord skall du åter varda"... men gäller det verkligen hela våra jag. Eller är det i själva verket bara en ändring av medvetandet, från en form till en annan. Precis som kvantfysikens odödlighetsprincip, där energi aldrig kan utplånas bara omvandlas.

Kyrkans "kött och blod", där fanns egentligen bara en överlevare: Jesus, som jag har förstått det hela. Eftersom reinkarnationstanken togs bort redan på 300-talet. Den vanliga människan skulle inte belasta sina små hjärnor med dylika högtflygande tankar. En som är skrämd till lydnad, är en betydligt mer användbar person, om man vill fortsätta att generera makt och pengar till få utvalda. Det är högst i hierarkin som gäller även inom alla religioner, resten är ämnade åt de små, som får vara glada åt smulorna som trillar ner från det väldukade bordet.

Ibland har jag tyckt synd om en del präster som förrättat jordfästningar. De har oavkortat avslöjat en dödsrädsla och en icketro på människans väsen. Men har de dödsfruktande prästerna haft rätt om människans väsen. Är det riktigt att det bara är platt: ”kött och blod” och "förgänglighet."

Men hur blir det med kvantfysikens odödliga energi, som faktiskt är vi också och inte enbart kyrkans förgängliga "kött och blod".

Idag är det Alla Helgons Dag, den dag som blivit smått förvirrande för en döpt, O-konfirmerad, andlig ateist. Ja, just det. Livet självt är en motsägelse till det yttersta, för att inte säga religionernas olika hävdelser.

Enligt vår stadsreligion är det å ena sidan en dag som man från början skulle minnas alla helgon och martyrer. Dagen har flyttats hit och dit i kalendern genom århundradena och de olika religiösa strömningarna. Det måste vara förvillande för alla som blivit helgon och martyrer, här är det minsann inte bara att ställa om klockan en timma. Värre måste det väl vara för andra, i andra religioner. Ja, jag tänker närmast på "Stockholmsbombaren", som turligt nog led av för tidig utlösning. Hur blir hans möte med de utfästelserna han skall få möta efter döden, med tanke på hans sista "världsliga åkomma".


Mja. Det är inte lätt, det här, för en ickeförstå-sig-påare. Det gäller onekligen att hoppa rätt bland begreppen "Alla Helgons Dag" och "Alla Döda". Det sistnämnda firas enligt 2002 års evangeliebok påföljande söndagen efter "Alla Helgons Dag" och har egentligen namnet "Alla Själars Dag". I den vanliga almanackan står det dock kort och gott "Domsöndagen”. Så vad vet jag, en förtappad andlig ateist, om kyrkliga helgon och martyrer. Många är de helgon och martyrer jag mött i det levande livet. De har alla fått bära sina kors. Precis som både du som läser det här och jag fått göra någonstans i livet. Ibland i nåd och ibland i allra högsta grad i onåd.

Kyrkans officiella inställning till helgonen tycks vara en förvillande sak, eftersom de inte tror på reinkarnationen, däremot uppståndelsen. Mjae, jag måste säga att jag har svårt att koppla ihop synapserna i hjärnkontoret. Det är hela tiden både rött och grönt ljus på samma gång. "Alla Helgons Dag" är när man ber att "förebilden" av "helgonens skara" skall "väcka oss till ett heligt liv så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar".

När jag var liten hade jag inte en enda namnsdag. Så såg almanackan ut då. Den första namnsdagen jag någonsin hade då var under "Hylands Hörna." Där vi arma själar som inte hade begåvats med någon namnsdag, en gång fick fira en namnsdag. Hemma i vårt hus så bakades det dagen till ära en "Gun namnsdagstårta".

Innan dess brukade min mamma skrattande säga att jag hade i alla fall en namnsdag på sätt och vis. Jag tror faktiskt att hon med glimten i ögat, menade just "Alla Helgons Dag". Därför att jag var ett under av påhitt och egna upptåg och hade svårt att förstå vari det olämpliga låg, att från start ha sin egen livsfilosofi om både ursprung och mognad. Det kändes som om det var fullständiga nonsens mina föräldrar ägnade sig åt. Varför kunde inte jag gå omkring på stan i mina egna funderingar över vad jag just i denna stund ville ägna mig åt. Skulle jag hälsa på i tant Nanna Pärnis Bageri, eller Petterssons väskaffär. Slumpsystemet och fötterna fick avgöra vilket det eventuellt kunde bli: fönstershoppa i andra skyltfönster, eller ett personligt besök i sagda affärer.

Lalanders skyltfönster, eller Slöjd-Anders, där kunde jag stå hur länge som helst och betrakta härligheten innanför. Det var ingen hejd på hur länge som fantasin kunde pågå. Jag var nog under en viss tid rätt omedveten om papperslappen, som stack upp från kapuschongen. En papperslapp, en vägledning om vad jag hette, vem som var min pappa och vart "upphittaren" av brakskiten skulle vänligast ringa för avhämtning av den kringvandrande tingesten. Sådana straff som snickarboa var tack och lov inte uppfunnen på den tiden och det var nog tur det. I annat fall hade jag kanske varit en avancerad träskulptör idag.

Undra just om det hade praktiserats snickarboa med Åke Sundqvist. Hans trägubbar var många.
http://bildarkivet.gellivare.se/std-search_q1.cfm (Jag ser vid test att länken inte funkar. Men logga in under Gellivare Bildarkiv och klistra in Åke Sundqvist under fliken "Snabbsök", så funkar det att komma in på bilderna av Åke Sundqvist alla trägubbar/tanter)

Spökjakt, spökvandringar, filmmarknad och sjätte sinnen har blivit en lukrativ affärsidé. Det finns nog ingen landsända och land, som går fri från möjligheten till samvaro med de dödas andeväsen.

Men själv har jag alltid varit mer rädd för de levande än de döda. Sannolikheten att bli drabbad av någon levande än någon död är rent procentuellt betydligt högre. Även om jag kan medge att det finns många människor som framstår, som tämligen döda fastän blodcirkulationen alltjämt bevisligen fungerar på dem.

Idag befinner jag mig alltför långt från Malmbergets kyrkogård och alla andra kyrkogårdar. Långt ifrån där mina föräldrar, sagofarbröder, släktingar, vänner, bekanta, klasskamrater och arbetskamrater vilar. Jag tänker på de små liven vars dag aldrig randades och alla de som aldrig fick bli vuxna. I mitt medvetande träder de in. Det är aldrig fråga om speciella dagar, tider på dygn eller ens år. Det sker när som helst. Mina tankar möter dem, när jag minst kan ana mig till det. Ett ord, en doft, en byggnad, en skog, en stig, en strand, en bild, ett möte... och så är någon av dem där tillsammans med mitt medvetande.

Döden” har olika skepnader. Det har blivit en lukrativ marknad. Vare sig de går under namnet Nibe Fighter 310P, massförstörelsevapen, glödlampor till min bil, eller http://www.youtube.com/watch?v=Hv-K916FFso&feature=share De intelligenta ingenjörerna, uppfinnarna, makt- och kapitalfolket, de överträffar varandra på att förkorta prylars och människors livslängd, istället för att skapa en bättre värld. Köp och släng! Köp och släng! Bonus & fallskärmsavtal. Egna löneökningar & räkmackeåk och andras orättvisor. Det egna egot är närmare än någonsin.

Det har blivit något köp och släng av mänskliga relationer också. Den gamla kärnfamiljen att värna om och samhällsgemenskapen är inte så vidare värst gångbar. "Ring du. Om du vill veta." Underförstått: men gör det inte till en vana. Det fullkomligt haglar kedjebrev i form av sms och mail, när höstmörkret tränger sig tätare runt våra själar. Medan snigelpost, spontan samvaro, ett litet telefonsamtal har blivit alltför knepig att få till.

Livet självt blinkar där som Stella Matutina. Morgonstjärnan som är en dubbelnatur och som också är Aftonstjärnan på vår stjärnhimmel. Ty, vi ser ju inga stjärnor där inte mörker är.

(något underlig version av vacker melodi och text, men får duga i brist på bättre)


Kålfjärilslarver som smaskar i sig av årets skörd:

onsdag 2 november 2011

"Gustavs grabb" av Leif G W Persson och "Delhis vackraste händer" av Mikael Bergstrand.

- den 2 november 2011, kl 18:39


Leif G W Persson har gjort det igen! Skrivit en bok, "Gustavs grabb" och åter inte insett, att det inte är så himla bra att klippa och klistra i textmassorna, utan att ha någon annan som kollar slutprodukten. Men det är klart, den överbegåvade professorn han kanske har skrivit sin biografi för dem som har lite svårt med minnet och därför behöver repetitioner av vissa fraser och skrivningar.

"Gustavs grabb" är en biografi, eller som Leif G W Persson själv uttryckt det: "Detta är berättelsen om min egen klassresa. Som jag minns den."


Under tiden som jag lyssnat på CD-boken har jag grunnat över vad den där smått berömda klassresan egentligen är. Är det i själva verket inte något som hör hemma i det psykologiska. Den inre känslan att vara mindre betydelsefull p.g.a.. ekonomiska förhållanden och härkomst. Någon form av en slags ingrodd "bättre" och "sämre" klisteretikettregister att bli sorterad in under.

Sanning att säga har jag aldrig förstått vare sig det här uttrycket, eller förhållningssättet. Jag känner åtskilliga skitstövlar som är födda med silversked i mun, likaväl som jag känner skitstövlar som är födda långt ifrån silversked i mun. Den inre kärnan av en person finns inte där att finna.

Det här måste vara en allvarligare form av underlägsenhetskänslor. Jag har mött dem i många förtvivlade upplagor. Ibland till gränsen till sinnesrubbat tänkande.

Själv minns jag tydligast en högt uppsatt jurist, som i ett väl så överförfriskat tillstånd erkände att han skämdes något fruktansvärt över sin mamma, städkärringen, som hade skurat sig till hans höga examen. Jag tror jag aldrig blivit så fly förbannad, som åt detta enfaldiga uttalande. Hade jag varit i hans kläder hade jag höjt min mamma till skyarna och placerat henne på den piedestal där hon sannerligen hörde hemma. Jag frågade honom om han aldrig tänkt på att hans mamma hade offrat precis allt av egen bekvämlighet, bara för att curla honom och därmed också besparat honom ett yrke, som enbart betytt dåligt betalt och ett oerhört slit. Något som hon själv hade haft i alltför rikliga mängder, eftersom hon dessutom varit ensamförälder för honom.

Jag betvivlar inte för ett enda ögonblick att Leif GW Persson hade "läshuvud", men det har faktiskt de allra flesta som får rätt uppbackning. Även den mest hopplösa sits kan förvånansvärt lätt förändras. Jag har själv varit med om att förändra egensynen på många som ansetts som hopplösa fall, inklusive hos dem själva. Dylikt har en tendens att bli självuppfyllande tillslut.

Leif GW Perssons avsky för gamla läroverkstiden, den kan jag däremot med lätthet förstå. Där om något märktes klasskillnaderna inom lärarkåren och precis som Leif GW Persson noterat fanns det bra lärare, medan andra hade dragning åt rena rama pennalismen. Det var inte något annorlunda vid Läroverket i Malmberget heller. Överlag är det en skolform som skördat de flesta offer inom svenskt skolväsende.

Precis som väldigt många människor, oavsett "klasstillhörighet" hade Leif GW Persson en problematisk familjebild, med en mamma som han aldrig förstod eller förstått. Tro att man är ensam om "familjehemligheter", eller utsatthet det är fullständigt nonsens. Ett långt liv där både Leif GW Persson och även jag själv kommit i kontakt med människors privatliv och förhållanden, borde han kunnat nyansera sin egen bild av sin mor. Man kommer som människa till en viss punkt, där man måste förlåta sina föräldrar för det som de inte var fullkomliga. Det känns lite märkligt när Leif GW Persson rosar modern för hennes trollkonster med att koka soppa på en spik och konstaterandet att på Västkusten i sommarstugan där fungerade modern förvånansvärt bra. Medan i den vanliga miljön var hon och förblev en katastrof.

Men att gå så långt att man som övermogen man inte ens vet om ens

mamma är kremerad eller jordad och dessutom sätta på pränt, att han inte kommit på att fråga sin syster om det, det känns nästan i det mastigaste laget. Speciellt som han själv utan omsvep berättat att han är en självfixerad alkoholist, inte ens en nykter sådan, som låtit arbete och fritidssysselsättningar gå före allt. Han har betalat av sitt föräldraskap med att ge barnen precis allt de har pekat på och t.o.m. innan de ens har hunnit peka. ”Jag köpte min kärlek för pengar för mig fanns ej annan att få”, som Gustaf Fröding skrev. Pengar är ett bra betalningsmedel, men ingen säkerhet för att få leva i ett fullödigt och kärleksfullt liv.


Jag känner till det där ”avbetalningssystemet” alltför väl för att inte förstå det komplexa i det hela. Leif GW Perssons äldsta dotter har talat om för honom, att han varit den "bästa pappa i hela världen". Med det borde han också förstå, så klipsk professor som han är. Ett barns föräldrakärlek är en komplicerad historia och det skall mycket till innan ett barn förskjuter en förälder från hjärtats rum. Det är en balansövning på slak lina där han själv halkat av som son till någon, som precis som han själv inte var fullkomlig. Det säger också en hel del om hans egen inre sorg och hans egna funderingar kring hur hans liv blivit. Livet är inte antingen en historia i svart eller vitt.

Naturligtvis är fokus också satt på journalisten Peter Bratt, som han sparkat under mattan, som den värsta av alla människor han någonsin stött på. Inte så lite frågande blir jag dock över den uppgiften, eftersom han nu precis som jag själv i mitt yrke stött på de som varit kapabel till de mest makabra saker mot människor, som de inte helt sällan haft en nära relation till. Allt oförsonligt har sin upprinnelse i Geijeraffären och Olof Palmes tvivelaktiga moral i saken, där även Geijers förflutna till slut hann upp honom. Samtiden har sig själv att döma, eftersom Palme kom undan med detta högst olämpliga och oetiska han själv stod för från riksdagens talarstol. Men även Palmes ageranden långt utöver hans befogenheter. Illa var det också att Palme t.o.m. lät Torbjörn Fälldin schavottera, trots vetskapen om Fälldins oskuld i hela Geijeraffären.

I hela Geijeraffären fick bl.a. Leif GW Persson betala ett högt pris. I dylika lägen måste man dock alltid överväga för och emot och man betalar alltid på något sätt på ett personligt plan, även om man själv inte är den felande länken. Det är aldrig oproblematiskt. Per automatik blir även Hans Holmér sågad jäms med fotknölarna av Leif GW Persson, som ansvarig för att hela Palme-mordutredningen skitit sig från allra första början. Sannolikt blir Holmér det på mycket goda grunder. Men jag har också lärt mig, att det finns många grejer även på det tillsynes enklaste järnspett. Ändå är jag inte någon professor i polisforskning vid Rikspolisstyrelsen.

Dock är det så med mitt förhållande till Leif GW Persson, (jag känner inte honom personligen) att jag köper hans mindre bra komplexa sidor med det andra, som också är Leif GW Persson, när han inte är alltför hybris navelskådande och badar i både pengainnehavet och professorstiteln. Jag gillar helt enkelt, ibland, hans analyser och norrlandshumor. Hans analys av den socialdemokratiska jordbävningen, Håkan Juholt, den delar jag dock helt och fullt:

http://www.expressen.se/kronikorer/gw/1.2600361/leif-gw-persson-jag-vagrar-att-sluta-jobba
Artikeln är också en snabbglimt av personen Leif GW Persson och är en pusselbit till av hans biografi.

Konklusion: "Gustavs grabb", Leif GW Persson, han är som han är och "Gustavs dotter", undertecknad, hon är som hon är, dock inte lika oförsonlig och behängd av några klassroller. Än har ingen titel, makt eller penninginnehav gått före mitt sunda förnuft till någon människa.

"Delhis Vackraste händer" av Mikael Bergstrand. Det är en roligare variant av en bitter medelålders man, som sakta men säkert omvärderar både sig själv och sin syn på andra. Detta efter att precis allt i hans tillvaro har skitit sig bokstavligen och bildligen. I galopperande turistdiarré, lämnad ensam att möta döden på ett sjabbigt hotellrum i Jaipur. Och vem känner väl inte igen situationen i en skitig skilsmässa och annat som kan drabba oss människor, oavsett vi gör klassresor eller ej. Jag avnjöt romanen i CD-bokform.

tisdag 1 november 2011

Mina rasistbollar är en mild sommarbris i jämförelse med SVT:s nya realityserie "Allt för Sverige" och söndagens dop hämtat direkt ur det levande livet.


- den 1 november 2011, kl 00:19


Vi slog oss ner i TV-soffan i söndagskväll efter en heldag med barndop. Där även en hel hop småttingar fanns med i kyrkan, liksom till dopmiddagen. Dagen hade onekligen varit händelserik.

Jag måste tillstå att mina kyrkbesök där småttingar har varit närvarande alltid har förgyllts med nya minnen, att lägga till i minnesbanken. Fram till i söndags har de dock enbart bestått av roliga kommentarer, eller högljudda funderingar, som hörts genom kyrkbänkraderna.

Det här är dock första gången som jag upplevt hur en pappa krupit efter en småtting, som försvunnit in under altaret under pågående dopakt. Detta efter att prästen ryckts i det långa fina gröna bandet, som bärs runt den välsignade prästhalsen. Det granskande intresset över den fina brodyren, på den gröna snibben var snabbt till ända och något mer måste testas, det framstod rätt omgående för oss som såg på. Men vad? Svaret lät inte vänta på sig. Varför inte testrycka lite i den gröna nedhängande saken...

Det fick barnafadern till telningen, att reagera snabbare än ljusets hastighet.

Man anar sig till att utan barnafaderns ingripande hade nog inte så mycket mer inträffat. Möjligen hade enmetersfiluren gjort anspråk på, att få prova den fina gröna saken, eller ställt någon fråga om varför prästen hade en så lång halsduk. Men nu blev det inte så. Vilket ledde till ett jaga-enmetersfilur och ett överförtjust skratt hos prästryckaren, som visade sig vara snabbare än blixten i vanlig ordning.

Jag kan intyga att till min stora förvåning, ryms både en pappa och en skrattande enmetersfilur bakom altaret, inte bara under. Man missbedömer utrymmet på håll. Jag är också rätt övertygad om att den här pappan på dopmorgonen aldrig i sin vildaste fantasi ens hade kunnat gissa sig till, att han bara ett par timmar bort skulle krypa in under ett altare i hopp om att få tag i telningen, än mindre bakom altaret. Allt inför stora och uppspärrade ögon från kyrkbänkradens vuxna.

- Fasen också, sa "hushänget" efteråt nu har man missat "Årets Bild" igen!

Så långt tänkte nog inte jag fastän kameran fanns där i psalmbokfacket mitt framför min näsa. Sanning att säga tror jag nog att min foderlucka stod på vid gavel. Ibland är det lite svårt för hjärnan att ladda ner och snabbtolka det ögonen ser.

Inte har jag heller tidigare tänkt på hur många ljus det finns i en kyrka, som man kan försöka att blåsa ut, bara nu någon inte hade placerat dem i så vansinnigt svårt läge. Mao en dubbelblåsning. Nej på det hela taget kan allt snabbt förvandlas till något som man inte hade förväntat sig kunde inträffa.

"Låt barnen komma till mig ty de hör himmelriket till", det har helt plötsligt fått en helt annan innebörd med så många barn involverade i en dopakt. Man kan inte ens ana sig till, att dessa små änglaljuva varelser, osökt inser att de tillhör en egen pakt där det ena leder till det andra: Carpe Diem!

Barn ser dessutom sånt som vi vuxna inte ser, eller inser, än mindre ens lagt märke till. Den ende som egentligen inte hade några invändningar, eller bjöd på några överraskningsmoment var han som till en del av barnens stora förvåning var iklädd vit lång klänning. Klänningar är definitivt något som tjejer har, så varför hade han fått en lång klänning på sig?

Tja, förutom prästen då, som också bar lång vit klänning. Varför han också hade klänning det var tydligen en överloppsfrågeställning. De här små ca. enmetersfigurerna tycktes nå ett tyst samförstånd om att där fanns det nog inget att göra. Det var redan kört för prästens del. Men dopföremålet när skulle han befrias ur klänningen?

Små näsor nådde nätt och jämt upp till dopfuntens kant med bistånd av tåspetsar, där dopföremålets 3 årige storebror fick äran att hälla i dopvattnet med visst bistånd av barnamodern. Man förväntade sig nästan att prästen skulle få hjälp med att förrätta själva dopet. Vattnet fascinerade en stund och fick den kortare delen av församlingen att stilla sig två sekunder.

Efter det här dopet slår jag än en gång fast vid att vuxna skiljer sig från alla barnasinnen. Det tror jag nog också att prästen insåg. Jag hörde hur han sa:

- Det var väldigt vilken energi de här pojkarna har, när han fick en dask därbak i förbifarten av flyktande småhänder.

Sålunda var det i ett Kalle Anka-utmattningssyndrom vi sjönk ner i soffhörnet i söndagskväll. Dopkalasets antiklimax tog nu sin början. Till vår besvikelse insåg vi rätt snabbt att det var bara ännu ett av alla dessa tävlingsprogram, istället för att man verkligen hade satsat på detta på ett seriöst sätt. I stil med programmet "Vem tror du att du är", som understundom kan vara rätt intressant.

Det blev ännu mer beklagligt när man fick höra att en av deltagarna hade haft en far som numera var avliden i cancer, men som hade tagit sig till Sverige när han förstått att skymningen nalkades. Fadern hade vistats i Sverige en hel månad, utan att hitta en enda svensk levande ättlig. Man kan då undra hur och var han sökt och vilken hjälp som hade erbjudits. Därför framstår även det här tävlingsprogrammet, som otroligt hjärtlöst.

Sedan kommer det andra av detta program, "Allt för Sverige", som fick mig att på allvar överväga, om det inte trots allt fanns någon "Dolda kameran" installerad i den omedelbara närheten denna märkliga söndag.

När programledaren Anders Lundin, som under SVT:s flagg påstod att Jantelagen var något svenskt fenomen, då började jag på allvar snegla efter någon dold kameralins. Det kan knappas ha undgått någon människa, att Jantelagen har sitt ursprung i Aksel Sandemoses bok "En flykting korsar sitt spår",

Originaltiteln hette "En flyktning krysser sitt spor". Aksel Sandemose var både född dansk och förblev dansk medborgare hela sitt liv fram till sin död på 60-talet. Däremot skrev han på norsk bokmål, eftersom hans mor faktiskt var norska. Han hette till en början som sin far i efternamn, Nielsen, men bytte sedan till moderns flicknamn då han i 30 årsåldern och på 30-talet flyttade till Norge. Det var något år efter ankomsten till Norge som romanen "En flykting korsar sitt spår" utkom. Pga. sitt samröre med motståndsrörelsen flydde Sandemose till Sverige. I Sverige bodde han fram till krigsslutet då han återvände till Norge. Efter att hustru och son dött flyttade han tillbaka till Danmark. Enligt Aksel Sandemoses son var fadern ett regelrätt fyllo, som var tämligen våldsbenägen. Jantelagen personifierad med andra ord.

Sålunda borde Anders Lundin förstå, att skulle något sagts om Jantelagen borde det ha varit ur ett norskt, eller danskt perspektiv, men knappast ett svenskt.

Anders Lundin hade också utbildning/skola för svenskättlingarna och talade om att svenskarna var fåordiga. Ju längre norr ut man kom desto mer fåordig. Längst i norr sa man ingenting, utan svarade enbart genom en inandning "oosch" om man ställde en fråga till dem. Den osociala norrlänningen är det ingen som förstår något av, som äger någon form av vett. Jag vet inte hur ni har det, men munhäfta är knappast det som förekommit i min bekantskapskrets, eller norrländska värld.

Svensk frukost bestod enligt SVT av inlagd sill, Kalles kaviarost etc. av märkliga kombinationer. Snacka om att ge en bild av Sverige, som är oerhört löjeväckande och visar på vilka okunskaper som finns inom SVT. Man kan undra hur många av svenskättlingarna som ens visste vad yoghurt som finns i rinnande form är för något och som också fanns på frukostbordet. Hotellfrukostarna som brukar ha inslag av inlagd sill har ett helt annat utseende. Kaviaren finns också alltid placerad bredvid de kokta äggen. Leverpastej flankeras med gurka. Kalles ostkaviar har jag dock aldrig sett röken av vid någon hotellfrukost.

T.o.m. en tämligen glidande engelsman med frukostvana med vita bönor i tomatsås och askgråa korvar, som smakar likadant som de ser ut, torde kunna lista ut hur en svensk hotellfrukost skall ätas. Men tydligen så visste man inte på SVT hur man dukar upp ett frukostbord med svenska tillbehör.

Det hade varit roligt att veta hur många av er som läser detta, käkar inlagd sill till frukost.

Jag har en stark känsla av att inlagd sill det tillhör mer eller mindre den svenska sommarens enstaka luncher, midsommar- och julaftonens buffé. Inklusive diverse tillbehör förstås.

Man kan undra vad nästa program i realityserien kommer att bestå av.

Där flyger det väl svartklädda svenska damer omkring på sina kvastar på väg till Blåkulla. Den svenska syndens näste...


(Vid tangentbordet som vanligt, eder underdåniga/ Madam Mim)