Google+ Followers

onsdag 2 november 2011

"Gustavs grabb" av Leif G W Persson och "Delhis vackraste händer" av Mikael Bergstrand.

- den 2 november 2011, kl 18:39


Leif G W Persson har gjort det igen! Skrivit en bok, "Gustavs grabb" och åter inte insett, att det inte är så himla bra att klippa och klistra i textmassorna, utan att ha någon annan som kollar slutprodukten. Men det är klart, den överbegåvade professorn han kanske har skrivit sin biografi för dem som har lite svårt med minnet och därför behöver repetitioner av vissa fraser och skrivningar.

"Gustavs grabb" är en biografi, eller som Leif G W Persson själv uttryckt det: "Detta är berättelsen om min egen klassresa. Som jag minns den."


Under tiden som jag lyssnat på CD-boken har jag grunnat över vad den där smått berömda klassresan egentligen är. Är det i själva verket inte något som hör hemma i det psykologiska. Den inre känslan att vara mindre betydelsefull p.g.a.. ekonomiska förhållanden och härkomst. Någon form av en slags ingrodd "bättre" och "sämre" klisteretikettregister att bli sorterad in under.

Sanning att säga har jag aldrig förstått vare sig det här uttrycket, eller förhållningssättet. Jag känner åtskilliga skitstövlar som är födda med silversked i mun, likaväl som jag känner skitstövlar som är födda långt ifrån silversked i mun. Den inre kärnan av en person finns inte där att finna.

Det här måste vara en allvarligare form av underlägsenhetskänslor. Jag har mött dem i många förtvivlade upplagor. Ibland till gränsen till sinnesrubbat tänkande.

Själv minns jag tydligast en högt uppsatt jurist, som i ett väl så överförfriskat tillstånd erkände att han skämdes något fruktansvärt över sin mamma, städkärringen, som hade skurat sig till hans höga examen. Jag tror jag aldrig blivit så fly förbannad, som åt detta enfaldiga uttalande. Hade jag varit i hans kläder hade jag höjt min mamma till skyarna och placerat henne på den piedestal där hon sannerligen hörde hemma. Jag frågade honom om han aldrig tänkt på att hans mamma hade offrat precis allt av egen bekvämlighet, bara för att curla honom och därmed också besparat honom ett yrke, som enbart betytt dåligt betalt och ett oerhört slit. Något som hon själv hade haft i alltför rikliga mängder, eftersom hon dessutom varit ensamförälder för honom.

Jag betvivlar inte för ett enda ögonblick att Leif GW Persson hade "läshuvud", men det har faktiskt de allra flesta som får rätt uppbackning. Även den mest hopplösa sits kan förvånansvärt lätt förändras. Jag har själv varit med om att förändra egensynen på många som ansetts som hopplösa fall, inklusive hos dem själva. Dylikt har en tendens att bli självuppfyllande tillslut.

Leif GW Perssons avsky för gamla läroverkstiden, den kan jag däremot med lätthet förstå. Där om något märktes klasskillnaderna inom lärarkåren och precis som Leif GW Persson noterat fanns det bra lärare, medan andra hade dragning åt rena rama pennalismen. Det var inte något annorlunda vid Läroverket i Malmberget heller. Överlag är det en skolform som skördat de flesta offer inom svenskt skolväsende.

Precis som väldigt många människor, oavsett "klasstillhörighet" hade Leif GW Persson en problematisk familjebild, med en mamma som han aldrig förstod eller förstått. Tro att man är ensam om "familjehemligheter", eller utsatthet det är fullständigt nonsens. Ett långt liv där både Leif GW Persson och även jag själv kommit i kontakt med människors privatliv och förhållanden, borde han kunnat nyansera sin egen bild av sin mor. Man kommer som människa till en viss punkt, där man måste förlåta sina föräldrar för det som de inte var fullkomliga. Det känns lite märkligt när Leif GW Persson rosar modern för hennes trollkonster med att koka soppa på en spik och konstaterandet att på Västkusten i sommarstugan där fungerade modern förvånansvärt bra. Medan i den vanliga miljön var hon och förblev en katastrof.

Men att gå så långt att man som övermogen man inte ens vet om ens

mamma är kremerad eller jordad och dessutom sätta på pränt, att han inte kommit på att fråga sin syster om det, det känns nästan i det mastigaste laget. Speciellt som han själv utan omsvep berättat att han är en självfixerad alkoholist, inte ens en nykter sådan, som låtit arbete och fritidssysselsättningar gå före allt. Han har betalat av sitt föräldraskap med att ge barnen precis allt de har pekat på och t.o.m. innan de ens har hunnit peka. ”Jag köpte min kärlek för pengar för mig fanns ej annan att få”, som Gustaf Fröding skrev. Pengar är ett bra betalningsmedel, men ingen säkerhet för att få leva i ett fullödigt och kärleksfullt liv.


Jag känner till det där ”avbetalningssystemet” alltför väl för att inte förstå det komplexa i det hela. Leif GW Perssons äldsta dotter har talat om för honom, att han varit den "bästa pappa i hela världen". Med det borde han också förstå, så klipsk professor som han är. Ett barns föräldrakärlek är en komplicerad historia och det skall mycket till innan ett barn förskjuter en förälder från hjärtats rum. Det är en balansövning på slak lina där han själv halkat av som son till någon, som precis som han själv inte var fullkomlig. Det säger också en hel del om hans egen inre sorg och hans egna funderingar kring hur hans liv blivit. Livet är inte antingen en historia i svart eller vitt.

Naturligtvis är fokus också satt på journalisten Peter Bratt, som han sparkat under mattan, som den värsta av alla människor han någonsin stött på. Inte så lite frågande blir jag dock över den uppgiften, eftersom han nu precis som jag själv i mitt yrke stött på de som varit kapabel till de mest makabra saker mot människor, som de inte helt sällan haft en nära relation till. Allt oförsonligt har sin upprinnelse i Geijeraffären och Olof Palmes tvivelaktiga moral i saken, där även Geijers förflutna till slut hann upp honom. Samtiden har sig själv att döma, eftersom Palme kom undan med detta högst olämpliga och oetiska han själv stod för från riksdagens talarstol. Men även Palmes ageranden långt utöver hans befogenheter. Illa var det också att Palme t.o.m. lät Torbjörn Fälldin schavottera, trots vetskapen om Fälldins oskuld i hela Geijeraffären.

I hela Geijeraffären fick bl.a. Leif GW Persson betala ett högt pris. I dylika lägen måste man dock alltid överväga för och emot och man betalar alltid på något sätt på ett personligt plan, även om man själv inte är den felande länken. Det är aldrig oproblematiskt. Per automatik blir även Hans Holmér sågad jäms med fotknölarna av Leif GW Persson, som ansvarig för att hela Palme-mordutredningen skitit sig från allra första början. Sannolikt blir Holmér det på mycket goda grunder. Men jag har också lärt mig, att det finns många grejer även på det tillsynes enklaste järnspett. Ändå är jag inte någon professor i polisforskning vid Rikspolisstyrelsen.

Dock är det så med mitt förhållande till Leif GW Persson, (jag känner inte honom personligen) att jag köper hans mindre bra komplexa sidor med det andra, som också är Leif GW Persson, när han inte är alltför hybris navelskådande och badar i både pengainnehavet och professorstiteln. Jag gillar helt enkelt, ibland, hans analyser och norrlandshumor. Hans analys av den socialdemokratiska jordbävningen, Håkan Juholt, den delar jag dock helt och fullt:

http://www.expressen.se/kronikorer/gw/1.2600361/leif-gw-persson-jag-vagrar-att-sluta-jobba
Artikeln är också en snabbglimt av personen Leif GW Persson och är en pusselbit till av hans biografi.

Konklusion: "Gustavs grabb", Leif GW Persson, han är som han är och "Gustavs dotter", undertecknad, hon är som hon är, dock inte lika oförsonlig och behängd av några klassroller. Än har ingen titel, makt eller penninginnehav gått före mitt sunda förnuft till någon människa.

"Delhis Vackraste händer" av Mikael Bergstrand. Det är en roligare variant av en bitter medelålders man, som sakta men säkert omvärderar både sig själv och sin syn på andra. Detta efter att precis allt i hans tillvaro har skitit sig bokstavligen och bildligen. I galopperande turistdiarré, lämnad ensam att möta döden på ett sjabbigt hotellrum i Jaipur. Och vem känner väl inte igen situationen i en skitig skilsmässa och annat som kan drabba oss människor, oavsett vi gör klassresor eller ej. Jag avnjöt romanen i CD-bokform.

2 kommentarer:

  1. Debatten startad av Den hjärtlösa mänskligheten är större än man tror
    Startad: 2011-11-02 22:58:19

    Det finns 8 kommentarer.

    det här är svårt att förstå och acceptera!!

    tror du att du kommer att få något svar av de här fäderna som struntat i sina barn eller de andra anhöriga
    Anmäl >då tror du fel! (2011-11-06 12:28:23)

    jag förstår mig inte på pappor som skiter i sina döttrar!!hur kan man som förälder skita i sina barn?tragiskt att dessa flickor behöver ta styrka ur varandra för att upprätta självkänsla som gått förlorad av idioter till farsor!!!

    Berätta det ni som gör det.vad är det för fel på er? är det någon som skitit i er när ni växte upp, eller vad handlar det om?
    Anmäl >det här är svårt att förstå och acceptera!! (2011-11-06 02:45:48)

    Brister i samhället kommer vi alltid att ha, så länge det finns ärthjärnor till föräldrar, som varken tar ansvar eller ser sin egen skuld i något, what so ever.

    Ord som "skam" tycks inte existera hos många yngre föräldrar idag.
    Bara för ett par veckor sedan, så var det en mamma som fick "tuppjuck" och skrek åt sina två små barn. Fler än jag som stannade upp för att se vad som egentligen hände. Kunde se hur lillgrabben tog väldigt illa vid sig.
    Fick sån lust att behandla högfärdsblåsan till mamma på precis samma sätt. Pappan lommade efter och såg mest ansträngd ut, precis som om han skulle haft ett glödgat järnspett uppkört någonstans.

    Om man inte kan behärska sig bland främmande människor, utan kränker sina barn å det grövsta, hur ska man då inte uppföra sig hemmavid..?!

    Anmäl >"Gottegrisen" (2011-11-05 08:34:02)

    SvaraRadera
  2. forts.
    De här barnen blir faktiskt svikna av samhället, inte bara av den dysfuntionella föräldern och ev. andra anhöriga.
    Länk

    Vi är väldigt bra på att t.ex. värna anhöriginvandringen. Men inget görs åt de svenska barnens förhållanden, oavsett hur problematiken ser ut.

    Man bryr sig inte ens om att göra en ordentlig undersökning bland barn som drabbats. De negligeras inte bara av dysfunktionell förälder/anhöriga utan även av staten själv. Det tycker jag är betydligt allvarligare. Som förälder till drabbat barn har man dessutom väldigt lite att sätta emot dårskapen som får fortgå.
    Anmäl >Gun (2011-11-04 11:57:34)

    Som "normal" förälder hoppas man väl alltid att det man själv gjort för sitt barn på något sätt skall kompensera även det som barnet inte fick ta del av från den dysfunktionella föräldern. Och i det här fallet, som fanns i inläggen, även av andra dysfunktionella anhöriga till barnet.

    Leif GW Persson har skrivit om fenomenet i sin bok "Gustavs grabb". Han har en son som han fått i ett högst tillfälligt förhållande, den kontakt han har med den sonen den är långt ifrån det som är önskvärt.

    Här ser jag en brist som finns i det normala svenska samhället med strukturer som "finfina" socialtjänsten & samhällets utformning: Ett tillkortakommande av dignitet!

    forts.
    Anmäl >Gun (2011-11-04 10:55:55)

    varför skall jag inte kunna haft en kärleksfylld uppväxt? Jag har min mamma och andra människor som jag betytt mycket för. Liksom de för mig. Min mamma är min trygghet och min allra bästa vän. Det vet jag att jag är för henne också. Jag har aldrig tvivlat på hennes kärlek till mig.

    De här svikarna i mitt liv, min far och hans familj de kan jag inte göra något åt. Men det hade ändå känts bra att känna mina rötter mer än det man kan släktforska sig till. Någon levande själ hade varit trevligt att möta.

    Du skall inte fråga mig hur man kan ta avstånd från sitt eget barn. Den frågan skall du ställa till min far och hans anhöriga.
    Anmäl >svar till gottegrisen (2011-11-03 13:19:08)

    "Den hjärtlösa mänskligheten..."
    Ursäkta en dum fråga kanske, men om man aldrig har existerat för sin far, hur kan man då ha haft en kärleksfylld uppväxt?!
    KANONBRA! om du verkligen haft den stora turen ...
    Förstår bara inte hur du "fått det att gå ihop"?!
    För är det något ett barn behöver, så är det väl att känna sig älskad av sina föräldrar, eller åtminstone bekräftad.
    FATTAR INTE, hur man som förälder kan ta avstånd från ett barn?! Sitt eget dessutom ... =(
    Anmäl >"Gottegrisen" (2011-11-03 08:39:02)

    Delhis vackraste händer blir ett bra julklapp.

    Du har rätt i mycket som du skriver Gun, både om Leif gw Perssons biografi men också i förra bloggen,viktigt att finna sitt ursprung.

    Jag har aldrig existerat för min far eller någon av hans släktingar. De tar ingen notis om mig och verkar leva i sin egen lilla värld, där jag förträngs av dem alla.

    Min mamma har gjort allt för att kompensera det. Hon har aldrig heller talat illa om min far fastän jag förstått att hon fått gå igenom mycket helt ensam och utelämnad.

    Min uppväxt har varit kärleksfylld. Jag har aldrig behövt sakna något fastän vi många gånger haft dåligt med pengar, som vuxen har jag förstått det.

    Men en hel bit av vad som är mitt ursprung saknas å som förnekats mig av min far. Jag förstår därför vad du menar.
    Anmäl >Den hjärtlösa mänskligheten är större än man tror (2011-11-02 22:58:19)

    SvaraRadera