Google+ Followers

onsdag 16 november 2011

Jag satt och bläddrade förstrött i tidningen medan jag hörde

- den 16 november 2011, kl 15:18

konversationen i bordet bredvid.

Jag förstår inte varför, men plötsligt tänkte jag på en gammal tjatmelodi av Egon Kärrman, som jag inte tänkt på de sista 35 åren 
Kanske var det hur samtalet hela tiden utföll, som gjorde att mina tankar stannade på just den melodin.

Väl ute på gatan bar det sig inte bättre än att jag hamnade bakom dem. Nu övergick de till att diskutera någon krake vid namn NN. För att inte tala om hennes kille XX.

Vad tänker man då?

Allt är visserligen relativt. Men det som ses ur någons perspektiv kanske inte stämmer överens med vad man själv skulle tycka, väl konfronterad av samma sak.

Det är väl i dessa stunder jag inser, att jag onekligen har Belsebub placerad på min ena axel och som viskar i mitt öra. Denna gång:

"OM nu NN, för att inte tala om hennes kille, såg bedrövliga ut i jämförelse med dessa två vidunder till form och färg. Hur såg de egentligen ut?"

Förlåt mig käre Gud, eller vem det nu är som har hand om förståndet och fördragsamheten. Men ibland blir frestelsen lite för stor för en sådan förtappad varelse som jag.

Min hand letade sig ner i fickan. Där låg kameran. Innan jag visste ordet av hade mitt finger agerat.

Jag tänker på en av mina vänner som med bestämdhet brukar hävda, att en del personer måste vara födda ur fel hål. Därför att allt som de säger och hur de själva ser ut, ser ut att komma därifrån.


Jo, jag är medveten om det. Nu har jag öppnat upp "dammluckorna"... men jag tror att det uppdämda behovet behövs tillfredsställas, bara nu inte censuren åter slår till vid NSD.



1 kommentar:

  1. Den rosa byxbaken måste vara varje konstnärs våta dröm
    Anmäl >med krokipennan i högsta hugg (2011-11-18 11:56:29)

    SvaraRadera