söndag 10 mars 2013

Dokumentären om Malmberget och LKAB:s rovdrift,

sänds i TV 2 torsdagen den 14/3 kl 20.00, lördagen den 16/3 kl 17.00 och natten mot måndagen den 18/3 kl 00.10. Dessutom kommer den att sändas i SVT Play.
 

Idag har jag haft gamla vänner på besök hela dagen. Vänner som härrör sig från Malmbergstiden. Vi talade om hur gruvan "drabbat" människor och byggnader. Det förskräckliga som händer i Malmberget. Man kan inte annat än sända en tacksamhetens tanke åt, att det inte är någon av oss som bor i gruvterrorns öga. Men det spelar liksom ingen roll, att vi inte längre gör det. Vi är ändå drabbade, eftersom vi har människor kvar där som drabbas, drabbats.
 
Dokumentären sändes igår i på Nordan i Malmberget: http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=7526159

 
När Berit berättar i trailern om sina återkommande drömmar och tankar om att det är som om vi aldrig har funnits. Känner jag igen mig själv
 
Det finns även i mina drömmar, när jag drömmer om Malmberget. Men i mina drömmar är det alltid stora avgrunder, som är förhärskande, vägar jag vet som har gått att köra på, men som inte längre går att ta sig fram på. De sista drömmarna jag haft har varit ett fullständigt inferno. Därför att marken har gett vika på ett sätt, som LKAB inte har kunnat förutse.
 
Men det är precis som Börje säger i början av trailern, det kallas för Gropen, men någon grop är det knappast fråga om. Det är fråga om enorma hål rakt ner i förbindelse till gruvan, där marken helt enkelt gett vika. En beskrivning som gäller den nonchalanta hanteringen från LKAB och ägaren svenska statens sida: En avgrund rakt ner i underjorden.
 
 

fredag 8 mars 2013

Internationella kvinnodagen idag!

Inte vaknade jag i år heller av att någon man stod i ena sängkröken och höll  "talet till kvinnan". Jag börjar misströsta. Det verkar som om jag aldrig kommer att få uppleva det under min livstid

Länge fantiserade jag om att jag skulle vakna till, att det stod någon underskön typ, uppflugen på min säng och deklamera någon vacker dikt, följt av talet till kvinnan. Naturligtvis skulle han bära lagerkrans precis som alla de vackra grekiska gudarna sagts ha gjort. Självklart skulle han ha en röd ros mellan tänderna och jag, jag skulle bara sucka av hängivelse... 

POFF!  -  Dröm borta!

Men herr H planterade i alla fall om ett par av jättemonstren i vardagsrummet. Vilket är ett verkligt slitgöra, de är dödligt tunga de där krukorna och en del av växterna är inte helt lätta att tampas med. Det måste i alla fall räknas som en kärleksfull handling.

Själv firade jag, eller rättare sagt, tröstade jag mig med, att köpa en vacker ros till mig själv, när jag kvistade över till handelsträdgården här i kvarteret. Det är första gången jag är utanför ytterdörren sedan flunsan slog till, så det fick bli en lagom lång första tur ut i solskenet

Anledningen till att jag var lite missmodig dagen till ära, berodde inte på den tomma sänghörnan jag vaknade till som vanligt, eller överraskningen jag nu har väntat på förgäves i 40 år. Nej det berodde enbart på att jag kände mig snuvad på en glad kväll, som jag verkligen hade sett fram emot. Jag var inbjuden på lite party partyClarion Hotel Post i anledning av den Internationella kvinnodagen, där Anna Mannheimer skulle roa bl.a. Men i onsdags insåg jag, att jag fick allt lämna återbud, mitt ännu krassliga jag hade inte orkat med en dylik lång tillställning.

På långbänken utanför handelsträdgården hade de bunkrat upp med ögonfrestelser, förutom påskris och solen som gassade förföriskt. Det fick mig att börja fundera över hur långt det var kvar till påsk.  

- Bara tre veckor kvar dit, kvittrade hon i handelsträdgården, när jag undrade högt också

Men efter lite beslutsvånda bland härligheten hade jag gjort mitt val. Lite nytt tillskott kan jag väl ändå får kosta på mig, innan de första egna snödropparna och krokusarna börjar titta upp i den egna trädgården. Efter det är sedan explosionen i full färd. Vilken lycka. Vilken ögonfröjd, som våren kommer med. Hela tiden, brukar jag tänka. Men nu är det som vackrast. Men jag vet att det bara är för att känna om och om igen, men nu är det nog som vackrast...

Ingen av mina kära såg, att det hade blivit tillskott utanför ytterdörren i växtlådan. Men det gjorde inte så mycket. De hade skäl att inte upptäcka det.

Jag och dottern satt och hade en egen liten mysstund vid matbordet i vardagsrummet, Herr H låg ihopsjunken, som en utpyst ballong i soffhörnet och tittade på golf på TV.

Vi damer däremot ägnade en del av kvällen åt ett fullständigt hopplöst korsord i Göteborgs-Posten. Eller vad sägs om "går hem i Kiruna", ett ord på sju bokstäver, där dessa bokstäver tycks vara ok: NORR**R. 

Nej, den här korsordskonstruktören, Sonny Thorgren, lyckades inte mina tankar hitta någon gemensam linje med. Det återstod en del tomma fält, när vi gav upp. Inte ens min dotter klarade av det konststycket. DÅ är det illa!

I normalfallet brukar hon vara en stjärna på "konstruktivt korsordslösande". Jag lovar. Hon skriver dit ord, som man inte ens hade en aning om att man kunde konstruera ihop! Man vet därför inte heller om man kommer att dö en hastig död pga. andnöd eller magkramp, när hon satt den sidan till.

Men den här korsordsinstruktören, Sonny Thorgren, lyckades i alla fall få oss att att hemfalla åt syndfulla handlingar. Därför att i ett hörn stod det "Är en del av dry Martini". Det skulle bli VERMOUTH. Jag riktigt satt och smakade på ordet och rätt vad det var, hörde jag min egen röst säga:

- Äh, gå och hämta ett coctailglas och lite is till mig, fasen vad sugen jag blev på en Martini Bianco

helt plötsligt satt vi där, dottern och jag, med varsitt coctailglas med Martini Bianco och två isbitar i. Sist det hände var nog i somras.

Imorgon kommer en ny chans, att aktivera hjärnan igen. Lördag söndag är det Två dagars kryss. Ibland så säger jag till henne:

- Nähädu, jag sitter inte med något dumkryss idag. Glöm det.

Men hon är smart och får alltid som hon vill. Hon slänger det påbörjade korsordet på den plats jag brukar sitta och så får hon som hon vill, eftersom jag faller för frestelsen, att se vad det är hon inte fyllt i. Två dagars kryssen de är lite mer utmanande än de där andra kryssen, som man hinner fylla i medan man käkar frukost. Man behöver inte vara någon raketforskare precis för att få ut de rätta ordet, som sedan omvandlas till siffror och som kan skickas in via sms. Klen utdelning, men det är dem förlåtet, eftersom det är ett bra starta upp hjärnan-för-dagen. 
 
och snart är våren här.......

torsdag 7 mars 2013

Skarpsinniga krönikören Maria Haldesten i Göteborgsposten får mig att dra på smilbanden (i njugg)

Jag börjar känna mig som elaka tanten, eller är det åldern som gör att jag inte längre köper vilket trams som helst.

Onekligen är det en hurtfrisk krönika om hur fel det är att blanda cykel och bil. Så långt håller jag med. 

Men jag känner också till en baksida, som gör att nickningarna när jag läser vidare får huvudet, att i det allra närmaste avstanna. Ungefär som om jag är gipsad från midja och upp i ögonhöjd.

Jag vet inte om det är så, att det är en del cyklister som gör, att jag tycker att alla cyklister är kamikazepiloterna på två hjul. De väller fram i horder, som om de inte har en tanke på att gångtrafikanter också kan vara nog så sköra, eller att man kanske inte direkt hade tänkt ha en kamikazepilot på cykel till kylarprydnad på bilen.

De kanske har fått lite för mycket frisk luft och inte kan tänka klart längre brukar jag tänka i mina bästa stunder. I andra stunder, sedan jag fått tvärnita med risk för att ha 50 bilar inkraschade i baken, kan jag lugnt säga att några stoiska tankar inte direkt cirkulerar i mitt huvud. Då är oset av svavel i bilen ganska märkbar och förbannelsen har passerat över mina läppar:
Må öknens alla kamelloppor hemsöka dina armhålor!  

Kom till skott kanske du tänker nu, vad handlade krönikan om.

Hmmm... jag kommer att låta väldigt elak nu. Men hur kan en kvinna som verkar vara mer än mogen frukt, ondgöra sig över grus och blöta löv bidrar till att det inte går att cykla hur fort som helst, fastän hon har slängt på dubbdäck på cykeln!

Vänta nu, stopp och belägg! tänker jag, är det bara ok, att ha dubbdäcksförbud för bilar. Dubbdäck på cyklar måste väl också riva upp en herrans massa partiklar. Dessutom alldeles i noshöjd på det gående folket, eftersom det är de som skall dela yta med kamikazepiloterna på två hjul. Var tog den här sundhetstanken vägen nu då?

Det som är så roligt med de här cyklisterna i Göteborg, det är att de jämför sig med cyklisterna i Köpenhamn. Jag kan säga det att jag ALDRIG hållit på att bli överkörd av någon cykel i Köpenhamn, det är mer än jag kan säga om cyklisterna i Göteborg!
Nej, hon på fotot är ingen danska. Men hon står framför en "Christiania cykel" i Köpenhamn. En väldigt praktisk stadscykel. De stoppar ner barn, husdjur, möbler och matkassar i den. Sedan trampar de på lugnt och sansat, utan att köra över hälsenorna på folk de möter.

Den goda krönikören Maria Haldensten, hon tar draghjälp i sin krönika av Magnus Lindholm, analytiker på Trafikverket, som i DN söndag tydligen hade skrivit, att det finns en strategi om att fler skall cykla.

JAPP vi har förstått det. Fråga blir bara, vem har ni tänkt skall betala trängselskatten? Det är ju inte precis godispengar som ni har planerat att få in på den, tänker jag. Det är därför ni aldrig fyller igen alla hål i vägarna inne i Göteborg, som ni tillverkar. En helt ny bil blir raskt ett äkta kronvrak. Bilarna slås helt enkelt sönder och samman, när man skall passera dessa minfält av djupa hål, brunnslock som inte har samma höjd som övriga vägen, plötsliga höjdskillnader följt av en rad djupa gropar, våldsamma trafikgupp för att inte tala om det veritabla bombnedslag, som ständigt hemsöker den här stan

Visste man inte bättre skulle man tro att ett smärre världskrig just precis dragit fram på var och varannan gatan och stadsdel.

Jag måste verkligen beundra de här vägarbetena, det är banne mig en konst att kunna ställa till så mycket oreda PRECIS ÖVERALLT!

De börjar gräva så storstilat. Sen ser det ut som någon tänkt: Äh, grabbar vi skiter i det här. Vi tar och flyttar fram en bit, så gräver vi nya hål däristället. Äh, skit också. Det var inget roligt här heller. Vi skiter i det här och hoppar iväg till nästa gata och gräver lite hål, som vi sedan kan lämna åt dess öde.

Det finns en väg/bro(?)byggnad kring Marieholmsbron, de har faktiskt hållit på sedan (i vart fall) 1997! Än verkar det inte vara klart, eftersom de kastat alla grejorna igen och försvunnit. Man kan undra om de har blivit skrämda av spöken i Gamla slakthuset, som ligger ett stenkast därifrån.
 
Ta sig fram i den här stan med bil, eller vara affärsidkare, då hade man varit glad om det bara hade varit lite blöta löv och smågrus att tampas med!

Eftersom det nu är mars månad, solen skiner och influensan verkar ha vikit undan det värsta, skall jag fira det hela genom att publicera något ur mina gömmor:

Det är väl bäst att förtydliga det hela. Det är inte fråga om en rap, som en del hänger sig åt efter maten, utan musikstilen som uttalas "rapp". 

Cajsa Carlsson, i min text, hon skötte en matsida i Göteborgs-Posten och hade hakat upp sig på, att det börjat florera cykelpoliser, som bötfällde cyklister. När en kvinnlig cyklist slapp undan med ett samtal, efter att hon föll i tårar och förklarade för polismannen, att hon hade inte råd att betala några böter, eftersom hon studerade, utbröt tumult! Därför att hennes boyfriend däremot han fick böter vid samma tillfälle. Hans tålamod rann då över och han anmälde polisen för diskriminering! Hur det hela slutade, tja, inte vet jag och sanning att säga "antecknar intresseklubben". I mina ögon var det "en storm i ett vattenglas".

Det skall väl också nämnas att Cajsa Carlsson avskydde bilister hjärtligt, till skillnad från cyklister, en kategori som hon själv tillhörde. 

Eftersom en alltför stor del av de här cyklisterna drar fram i den här stan i 50 knyck längs trottoarer, kryssar friskt gående utan att sakta ner. För att i nästa stund kasta sig över över gator, mitt emellan bilar och spårvagnar, som några dödsryttare och tillslut hade både polis, bilister och gående fått nog. Jag har full förståelse för den något infekterade diskussionen som blev pga. detta.

Min egen åsikt om en hel del av cyklisterna i Göteborg var och är trots allt: "Man skall vara jävligt snabb om man inte skall få hälsenorna avkörda, eller inte få dem som kylarmärke på bilen!" 

Men det hindrade inte att Cajsa var en go´tjej med skinn på näsan. Det tyckte jag, att det kunde vara värt att premieras med en liten trudilutt i den något infekterade diskussionen: cyklister/cykelpoliser/böter/bilister/gående/yrkestrafik, när Cajsa hade fått lite väl mycket på pälsen enligt mitt tycke.

“CAJSA CARLSONS MAT-RAP”
Ja, jag är Cajsa Carlsson å sköter GP-maten -
nu skall ni hålla käft och hålla er till faten -

som jag nu valt servera, -
med styrstångar och flera -
ruttna ställda krav. -
Kom hit och känn mitt nav -
som styr rakt över bena, -
din arm och din hälsena. -
I 50 snabba knyck, -
min cykel gick i ryck, -
rakt över kärringkraken, -
som klagat över maten -
som jag nu valt servera. -
Hon kommer inte mera -
att kunna vakna opp -
med samma kärringkropp, -
som hängde slakt med bena -
på styrstång och mena -
jag inte kikat opp.
Hon är då rakt en flopp -
som inte kan förstå -
hur ödet hårt kan slå -
för de som inte fattar -
och springer där och hattar -
och tror de kan bestämma, -
med inga “pållar hemma”. -
Jag säger som det är, -
för jag bestämmer här! -
Ty, jag är en cyklist -
och det är inte trist. -
Jag känner ingen sorg -
i staden Göteborg. -
Ja, jag är Cajsa Carlsson, -
det är ju klart som fasen, -
att jag gör som jag vill -
och ganska mycket till. -
Det här är min refräng, -
nu åker du på däng, -
om du inte kan fatta -
att här skall ingen ratta, -
som inte har en hoj -
och det är inget skoj! -
Nu äter du upp maten -
som jag lagt upp på faten -
och slutar upp att dilla, -
att jag med mat skall pilla! -
Jag gör ju som jag vill -
och mycket, mycket till!
Jag är som Kajsa Warg,
fast mycket, mycket arg!!!
GRRRRRRRRR……………


****************
   
(Jag väntar fortfarande på att någon riktig rapare (rappare) skall framföra mitt alster)

 

onsdag 6 mars 2013

Bajs och hästkött och köttfärspaj utan kött på menyn

Det verkar inte vara någon ände på vad, som rumlar omkring på tallrikarna nu för tiden.

Nu har hästköttet och köttfärspajer, utan kött, fått en allvarlig konkurrens i bajsbakterier i Almondys tårtor. Något(t) som naturligtvis finns på Ingvar Kamprads IKEA.


Jag har en god vän, som fullkomligen älskar Almondys tårtor. Han kan nog sätta i sig hur många som helst. I alla fall att döma av hans egna berättelser angående kvantiteten av dessa bajsljuva skapelserna.

Det känns som om jag inte riktigt kommer att längta mig till kaffe med dopp i första taget. 

Nej, jag ligger nog nöjd med min influensa och känslan av att ha förvandlats till en välanvänd, plaskt skurtrasa, som hasar runt i en outfit, som varje bag-lady av dignitet skulle bli grön av avund över.

Dessutom har jag läst att bägarcellerna producerar så mycket egen protein och jag inser till min fasa, att även jag är inne i en period där jag ofrivilligt sväljer mig mätt på saker, som jag helst inte vill tänka på. Det är väl därför matlusten är obefintlig.

Same shit, different namne and quality...

söndag 3 mars 2013

Jag har fått problem med mina bägarceller. Lät inte det spännande så säg?

Läste någonstans att utvecklingen av bägarceller är fullt jämförbart med en sprayflaska raklödder. Det blir massor av skum när man trycker på sprutknappen.

Bägarcellerna kan enligt uppgift bilda upp till 500 gånger mer slem än normalt. Jag tror att jag skall anmäla mina bägarceller till Guiness rekordbok (eller Gunnars rekordbok, som yngste sonen brukade kalla den när han var liten). Mina bägarceller måste ha slagit världsrekord under de senaste dygnen. Inatt satt jag uppe och såg hela serien "Boss", (2:a säsongen)Canal + Play, bara därför att det var lönlöst att ens försöka att lägga sig ner.

Snacka om förkylning. Omgivningen, som tack och lov hade rymt nys-och hostradien, hade nog behövt paraply för att skydda sig, när attackerna satte in. 

Pappersnäsdukarna, plastpåsen (med förslutningsklämma) att stoppa ner alla använda näsdukarna i, påminner starkt om sinnebilden av Linus med filten. Ni vet den lille tecknade killen, som han släpar med sig sin ljusblå snuttefilt överallt. http://sv.wikipedia.org/wiki/Snobben
Den tecknade serien om Snobben och hans vänner, med ett lustigt persongalleri. 

Jag undrar om jag inte får göra som dottern gjorde en gång för många år sedan, hon var så less på det hela, så hon hade stoppat in pappernäsdukar i vardera näshåla. Nej, gud förbjude mig, jag törs inte sätta in det fotot av henne i min blogg.

Det är nog med "nära livet upplevelse idag", så här en söndag i mars, när hela vardagsrummet badar i sol.

Bägarcellerkaos till trots, så känner jag lukten (=stanken) av min provodling i hydrokultur, så fort jag bara gläntar på det genomskinliga plastlocket till min fröodling. Jag tänkte i år testa hydrokulturodling och har därför sått frön direkt i riven kokos. 

Jag köpte två block riven kokos à 39:- här i handelsträdgården & blomsterhandeln, som ligger en norrländsk spottloska ifrån vårt hus. Kokosblocken skulle bara lösas upp i vatten och visade sig svälla rejält. Det betyder att ett block ligger där oanvänt, trots att jag också fyllt på glaskrukorna i min orkidéodling med en hel del av kokosgôret.

4-åringen gillade att köra runt träsleven i hinken medan kokosblocket löstes upp, men sedan avtog odlarintresset tvärt. Det var nog för kletigt göra för att vara i hans smak. I vanliga fall brukar han tycka att det är roligt att så frön och plantera. Visserligen brukar det vara lite jordhögar där man inte riktigt hade tänkt sig, att det skulle vara en jordracerbana, eller jordkulle...

Ett block kokos blev så här mycket och då hade den inte expanderat färdigt. Nu står det som blev över och stinker i tvättstugan. Men skall köra ner det kring rötterna på de växter, som behöver jämn fuktighet. Det andra blocket skall jag spara till växterna, som skall stå i den förhoppningsvis gassande sommarvärmen ute på soldäcket.

Det var tydligen roligare att karva ut äppelfigursansikten den dagen.

Äppelmonsterhuvud under arbete såklart, vad annars?

Till min stora förvåning, så lyckades det med, att så frön direkt i riven kokos. Mina förutfattade meningar fick sig en rejäl knäck. Salladsgurkorna och squashen tog två dagar på sig, innan de sprängde fram ur kokosen. Resten har inte heller låtit vänta på sig. Det sjuder av liv i kokosrivet.

Jag gjorde min hydrotestodling och sådde på "fruktdag" enligt "Så och skördekalendern", av Maria Thun. Ny kalender utkommer varje år, eftersom det ändras år från år. Det är praktiska råd, inte bara för så och skörda, utan även när det gäller bakning etc. Vill man ha ut det optimala av minsta böket, skall man verkligen läsa den. Jag har helt enkelt slutat upp med att inte planera efter den. Sår man frön efter såkalender är det 99,9 % groddbarhet, även på frön som hunnit få några år på nacken.

Eftersom det är sådant som skall bära frukt, så sådde jag gul peppar, röd peppar, knölfänkål, sommarsquash, picklesgurka "Little Leaf", picklesgurka "Nothern Pickling", passionsfrukt, tomatillo, aubergine, spetspaprika, gul och grön paprika den dagen (måndagen 25 februari)

En hel del av fröerna är från mina egna odlingar. Hela jag är som en enda stor fröhandlare. Det är hemskt så mycket fröer jag har från den egna trädgården. Hade min kropp varit i bättre skick hade jag nog haft stora odlingar och inte det jag nu har, med upphöjda odlingsbäddar i midjehöjd.