3:e advent och jag vaknar med ett storslaget verk i mitt huvud.

Jag hör sången om och om igen inom mig, fortfarande klingar det: Nessum dorma. (Ingen må sova). Arian från den avslutande akten i Giacomo Puccinis opera Turandot. 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nessun_dorma

Skulle jag bli tvungen att välja vilken kategori musik jag gillar bäst, skulle jag få uppenbara problem. Därför att min egen repertoar sträcker sig genom hela spännbågen, alltifrån Heavy Metal till Opera. Med undantaget jazz. Den form av musik som jag har väldigt svårt för. Det är få jazzmelodier jag tycker om. Enklaste sättet att trasa sönder en melodi är att omforma den till jazz. Däremot Heavy Metalgruper som tolkat klassisk musik, har i många stycken blivit en riktig höjdare: Bolero t.ex. Det är min yngste sons förtjänst, att jag lärt mig att uppskatta Heavy Metal. Utan honom hade jag inte gjort den upptäckten, att finna ädelstenarna bland skramlet.

Jag hade förmånen att få en barndom med en mamma, som var fullständigt galen i Jussi Björling, Opera och Operettmusik. Liksom hon älskade Marlene Dietrich, Platters m.fl.  Huset fylldes av hennes musik och var det inte musiken från stenkakorna och vinylskivorna, så var det hennes röst som ständigt sjöng samma sak.

Men hon var så mycket mycket mer och varje julmånad känns hon närvarande, som om hon verkligen finns här och gläds åt sina barnbarn och barnbarnsbarn. Mina barn och barnbarn. Så mycken glädje hon gick miste om, eller finns hon där ändå... Hon sträcker sin hand över mitt hår och omfamnar mig än en gång. Ja, jag känner det.

55 år senare klingar fortfarande samma musik, hennes skratt, minnena, lukterna och känslan. Jag minns fortfarande hur hennes arm luktade. Jag brukade ligga och lukta på den, när jag kröp ner i sängen bredvid henne om mornarna.

En fladdrande spetsgardin i sommarvinden. Penseldragen där hon står framför staffliet, med penslarna instuckna på ett finurligt färgkombinationssätt i håret. Hon visste vilken pensel som fanns instucken var, ett eget färgsystem för att slippa ifrån att torka av penslarna för att få just den önskade färgen på penseln. Paletten. Lukten av oljefärgerna... tystnaden. Det andlöst tysta, varandet och alla ljuden, som en gång strömmade genom mitt liv.

Jag tummar än en gång det suddiga fotografiet av henne. Det helt misslyckade fotografiet, som suddat ut hennes ena ansiktshalva till en svårfångad schwisssss i total oigenkännlighet... När jag sätter upp fingret, så att det ljusbestänkta ögat och kinden och slutet på mungipan försvinner bakom fingret och bara håret finns kvar på den solbelysta sidan. Då blir hon det hon var i verkligheten. Där är hon! Den enda kvarvarande bilden, som visar hur hon såg ut. Det är också där man känner hennes själ genom fotografiet. 

Alla andra foton känns främmande. Det var inte så hon såg ut, eller var. Det är inga rättvisande bilder av henne... Och så cigaretten i handen. Den som tog hennes liv i alltför unga år. Bokstavligen mitt i livet. Bli dödssjuk vid 38 års ålder är inte rätt.


Undra vad hon skulle ha tyckt om min egen favorit, Operafavorit: Andrea Bocelli...

Jo, jag tror att hon hade tyckt väldigt väldigt väldigt mycket om hans röst. Jag känner det på mig.
 

Nessun dorma! Nessun dorma!                       
Tu pure, o Principessa,
nella tua fredda stanza
guardi le stelle
che tremano d'amore e di speranza...
Ma il mio mistero è chiuso in me,
il nome mio nessun saprà!
No, no, sulla tua bocca lo dirò,
quando la luce splenderà!
Ed il mio bacio scioglierà il silenzio
che ti fa mia.

Ingen ska sova! Ingen ska sova!
Också du, prinsessa,
i ditt kalla rum,
ser på stjärnorna
som darrar av kärlek och hopp.
Men min hemlighet är gömd i mig,
mitt namn ska ingen veta!
Nej, nej, mot dina läppar ska jag säga det
när ljuset bryter fram.
Och min kyss ska upplösa tystnaden
som gör dig min!