söndag 29 mars 2015

Ibland kommer det de mest oväntade ur min dotters mun och sanning att säga, börjar nog jag bli lika oförutsägbar.

Vi var ute och gjorde Allum i Partille idag, hon och jag (igår, ser jag nu att det är, eftersom klockan just precis har gjort det här förödande skuttet fram och hävt tiden ur led, igen.)

Dukarna jag brukar ha till påsk hade fått fötter och den enda av de stora dukarna, som jag återfann till matsalsbordet i vardagsrummet var en som låg i tvätten, bortglömd med tre stora fläckar och en del småprickar, efter några som haft hål i hakan vid matbordet. Däremot förstår jag inte hur den hamnat i tvätten, utan minsta lilla ansats till preparering av fläckarna.

Börja tvätta en enorm linneduk, som legat länge med fläckar, nix, det gick bara bort. Det föresvävade mig inte ens i tanken. Jag kände verkligen hur slutkörd jag var, när jag började rumstera runt för att fixa lite påsk här på hemmaplan. Inte hitta dukarna blev liksom bara toppen på isberget. Alltså stötte "duktiga Annikasyndromet" på rejäl patrull, med en enda tanke surrande i mitt huvud: NEJ jag vägrar pressa mig till sista droppen, igen!

Sanning att säga är jag rätt stolt över mig själv, att jag äntligen börjat släppa det där ohälsosamma "duktiga Annikasyndromet" t.o.m. i tanken. Det går bättre och bättre att tänka NEJ. Inte ett dugg dåligt samvete stormade över mig. Vilket inte vill säga lite. Jag känner inte ens att jag tänker känna något dåligt samvete, om jag inte fixar påskhare med äggjakt osv. ute i trädgården under påsken och en massa uttänkta maträtter.

Jodå, jag känner förväntningarna och jag har hört frågeställningarna: men hur blir det med påskharen då....Hela mitt inre bara skriker: NEJ tack - jag får se hur dagsformen är och om jag känner något annat någon av påskdagarna. Men just nu gör jag det inte.

Det får bli vad det blir och vad jag helt enkelt känner för att dona med. Dagsformen och vad jag själv vill göra, är det som får råda. DET är en nyhet, när det gäller mig, som brukar pressa ut sista droppen krafter för att fixa till det.

Jag beslutade mig för att det fick bli ett nytt inköp av påskduk, strunt samma att den gamla spegelbyrån är knôkfull av just bordsdukar i alla de storlekar och färger, antikgamla som nya.

 

Men det satt väl någon hornprydd sak där uppe bland molnen för att testa om jag verkligen menade allvar, med att inte börja tvätta och fixa med den enda påskduken jag hittade till matsalsbordet. Efter att jag och dottern kopplat av med att äta i Allum, lämnade jag tillbaka en klänning, som jag kommit på passade rätt sjavigt. Efter att ha traskat runt på två olika etagen med affärer och fönstershopping med avsikten, att vara på jakt efter en ny stor påskduk och lite nytt påskpynt, började det se rätt utsiktslöst ut.
 

I mitt huvud kände jag bara att det inte var något alternativ att ge tappt med duken i tvättstugan och ta ned påsklådan, som står på hyllan i Beirut (=klädkammaren).
När jag och dottern var nere i nedersta etaget och jag hade slagit mig ner på en bänk för att vila rygg och ben för hundrade gången i ordningen, satte hon sig ner bredvid mig på bänken och funderade över sitt impulsinköp på Glitter, det var bara hårklämmor hon egentligen skulle ha köpt:


- Det måste bo en skata i mig, det spelar ingen som helst roll hur jag än tänker att jag bara skall köpa hårklämmor, så är det något annat som lockar mig och som jag köper.

Jag skrattade och svarade henne, att det var nog kanske inte någon skata hon hade inom sig. Min mamma, hennes mormor hade också varit väldigt förtjust i  smycken av allehanda slag. Själv har jag aldrig känt något behov av att hänga på mig ditten och datten, utan jag känner helt enkelt för att vara mer sparsmakad.


Smycken saknas sannerligen inte, men själv har mina egna inköp varit tämligen moderata genom alla år.
Bara ring och små pärlörhängen är det jag använder. Ibland ett halsband och möjligen en brosch ibland, beroende på vad jag har på mig. Men t.o.m. klockan är bortrationaliserad redan när jag jobbade på tingsrätten i Gällivare. Klockor finns det överallt ändå och den inre klockan fungerar alldeles utmärkt, det är inte mycket som brukar skilja mellan min egen klockkänsla och den verkliga tiden.

Men så fick hon fundera en liten stund till och så kom hon på, att det var nog inte bara smycken, det var nog också skor, som hon var förtjust i... sedan blev det tyst en stund och sedan kom hon på, att det var nog halsdukar också....

- Nej, vad säger du, sa jag och flinade, det var ju en nyhet! Var det inte en sak till du glömde... alla kläderna i klädkammaren.

När vi reste på oss så tänkte jag också böcker, men bestämde mig för att nu skulle vi inte dra upp alla snedskär och krumsprång här i livet.

Påskdukar var det liksom ett intet av. Det var fula dukar, eller för långa, eller för korta, eller alldeles för grylliga. Man skall ju inte bli vindögd av att se på en duk. Tillslut hade vi kommit till det plan där bilen stod parkerad utanför och nu var sista hoppet Åhléns. Lika illa där. - Nu var goda råd dyra!

Men på väg ut med en stor suck från husgerådsavdelningen, så föll mina ögon på en stång med fleecefiltar, som dottern drog handen över, som för att konstatera att det var filtar och inte dukar.

En mörk apelsinfärgad fleecesfilt fick bli skärskådad lite närmare och måtten var nog inte helt bra, men skulle täcka hela bordsskivan med alla inläggsskivorna i. Det är vår nya påskduk och jag tänker inte ens lägga ner någon energi på att söka reda på de andra stora dukarna, som "Mållgan" tycks ha lagt beslag på!

Men vi missade förargligt nog Blomsterlandet i Partille. Det var bara tre minuter kvar innan stängningsdags när vi kom fram, så det får bli ett nedslag imorgon (idag) hos handelsträdgården, som ligger en spottloska bort från vårt hus. Det är lika bra det, att än en gång gynna den lokala affären, när det går därför att lite nytt får det allt bli i den stora glaskrukan på matsalsbordet och i krukorna utanför ytterdörren.

Till köket lär det inte behövas bytas ut några lösa blommor, även om den inte direkt ser påsklik ut. Men den buketten lär stå sig ett tag till trots att den nästan har en vecka på nacken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar