Myggfritt och minus 34 grader.

Det slipper jag i alla från idag. Jag läste just precis att de har minus 34 grader i Malmfälten. Det får mig att sända en tacksamhetens tanke, att det hade ju kunnat vara värre på kallfronten. Rent teoretiskt sett så hade jag ju kunnat bo kvar i Malmberget, istället för att jag har mina bopålar nedstoppade här på västkusten, där pålandsvinden gör att det kan kännas nog så huttrigt ändå.

Igår vaknade vi till att det låg lite puderremsor av snö på vägen och den stenbelagda delen av ingången till huset. Det fick bonusbarnbarnet 4-årige Erik, att fascinerad forsa fram av och an på den tunna snöhinnan, där spåren efter skosulornas utseende blev kvar. Barn har en inbyggd teknik- och fenomensökande gen inom sig. Förresten det är inte bara barn. Jag har nog aldrig slutat upp att vara barn i det hänseendet. Världen intresserar mig i allra högsta grad och varje dag kan man lära sig något nytt, om man själv inte är avstängd. Det är väl egentligen en helt fantastisk tanke att tänka. Hur mycket man än känner till om världen och dess fenomen och utseende, så blir man aldrig någonsin fullärd.

Idag är det dock lite svårbedömt att säga om det är frosten, eller om det ingår en och annan flinga i det pudervita, som svept in allt utomhus. 

Termometern visar att det är minus fem grader att frysa till och jag kände det kyliga vinddraget, när Herr H kom in med morgontidningen, som han hämtat in från brevlådan. Han klagade högljutt över kylan och påstod att de där som hade minus 34 grader de visste inte hur kallt det var här, det var väl i alla fall minus fem-sex grader!

Men inte ens den ljusa vackra himmelen kan inte lura ut mig. Nej, jag förblir hemma vid min läst och har inga större världsomspännande planer. Det blir till att småplocka, rensa lite vissna blomblad och försöka att rumstera runt lite inför stundande första Advent imorgon. Dottern ligger kvar i sängen och leker Motala. Hon har haft ett tufft schema hela veckan. Men det hade det vuxna barnbarnet också haft, som linkande fram igår, efter att ha stått hela dagarna i hotellköket.

Igår sammanstrålade jag med lilla barnbarnet Lucas. Det är väl därför jag vaknade med nytt rejält knäpp i nacken, när jag vred på huvudet och ny omgång karusellyrsel, eller när jag lade mig ner igen var det rundgång på karusellen igen. Jag får väl vara innerligen tacksam för att det inte kändes, som det där knäppet som känns som ett pistolskott går av i hela huvudet och jag är helt övertygad om att hela huvudet sprängts i bitar. Hålla i den lille gullklimpen och gullas en liten stund, det gör man tydligen inte helt ostraffat efter den rikliga utdelningen jag fick den där majdagen 1989 på tingsrätten i Gällivare. 


Ändå tvingas jag fortfarande, trots alla dessa år som förflutit sedan dess, att bråka om mina rättigheter som finns omtalade i arbetsskadelagstiftningen. Det är väl det som kallas den gudomliga rättvisan, som vi människor drabbas av. Eller är det människans enfald, som visar sitt ständigt närvarande ansikte. Vi har trots allt ett illa fungerande samhälle, det inser man i alla fall när något händer.

Det påminner mig om att det ligger nog någon uns av sanning i den där liknelsen: balans i tillvaron har männniskan, när hon har ena foten instoppad i den uppeldade kaminen och den andra foten nerstoppad i en hink isvatten.

Nu skall jag i alla fall hasa mig in i köket och försöka tvinga ner lite sen frukost tillsammans med Göteborgs-Postens glädjeämne "Två Dagar", som väntar på att få bli läst. Det tillhör min lördagsritual. Jag får hoppas att det är någon underfundig lördagskrönikör, som varit i farten och lägger lite mental spis tillsammans med sidorna "Världens gång" i en annan bilaga av GP. Elände finns det nog av att läsa om ändå.

Herr H skramlar just nu runt bland bakbyttorna i köket. Hans nya hobby är brödbakning. Igår släpade han hem en baksten från stenhuggeriet. Idag skall han ta itu med något som heter "mamman", sedan gör han "chefen". De där skall vila fyra timmar var och en, innan de sammanblandas till ännu en ny konstellation. Det står jäsande burkar lite var stans här i köket. Rena rama högintressanta kemilokalen.

Man kan väl alltid minnas hur det var förr om åren. Det är precis som vilket lumparminne som helst. Ju mer tiden går desto mer förfärligt var det.

Så här denna dag före första Advent kan jag i alla fall glädjande nog konstatera, att just nu är det tämligen mygg- och fästigfritt i konungariket Sverige.