Han sa det så där i förbifarten, där han satt och vinglade med benen från den höga blåmålade stolen, som jag fixat till honom. Han sa det ögonblicket innan han drog ett par rejäla slick på mackan, så att allt smör blev renskrapat och ostbiten låg kvar där på mitten av brödskivan, som en öde ö.
Jag stirrade på honom och hans för dagen nya skämtglasögon, som stirrade tillbaka mot mig med ögon stora som flaskbottnar.
4-åringar de kan vara rätt intressanta varelser.
- Jaha, sa jag lite dröjande och vad är det för något? En kattsort?
- HA! sa han och lyfte på ostskivan, lade ner den med den smörkletiga sidan på min hand, som låg utsträckt på bordet. Sedan började han omsorgsfullt slicka av resten av smöret på smörgåsen, innan han resolut tog tillbaka ostskivan och smällde dit den igen på gåsen utan smör. Sedan vände han upp de tefatsstora ögonen mot mig igen och svarade lugn:
- Det är en majsorm.
Han sa det med en uppsyn, som om han tycktes kunna se genom dessa skämtglasögon mystiska glas.
(Sorry, kära bloggläsare, jag hittade inte kameran. Så stilstudien med skämtglasögonen får låta vänta på sig. Jag misstänker att hans lillebror, som var här i fredags, har lagt undan kameran på något osedvanligt bra ställe.)
- Klappa en orm det vore det sista jag ens skulle kunna tänka mig att göra, sa jag.
- Nä, det går bra, sa han. Bara man inte klappar ormen på stjärten eller huvudet, därför att där är de känsliga.
- Är de inte giftiga då, undrade jag, som i sanningens namn inte ens hört talas om att det finns en orm som heter majsorm.
Nu lättade han lite på skämtglasögonen och granskade mig uppifrån och ner och konstaterade:
- Du är visst lite rädd för ormar.
- Det kan du ge dig på, svarade jag, sist jag såg Elisabeth komma hoppandes nerför en stentrappa i Ljungkile och en huggorm ringlade fram i samma sekund ur ett av trappstegen, trodde jag att jag skulle få hjärtstillestånd. En annan gång höll jag på att rensa i trädgården och trodde att jag hade fått en trädrot i handen, men det visade sig vara en kopparorm. Ja, nu är ju inte en kopparorm en orm, utan en ödla, men det spelar liksom ingen roll. Jag har ett svårsuddat barndomsminne från stugan ute på Ellös. När man skulle gå ner till badviken, så var man alltid tvungen att passera ett trångt klippskrevsparti och där hängde huggormarna, med sina esplingar i parti och minut. Så ormar, nej tack!
Nu hade han tagit av sin flaskbottnarna till glasögon och stirrade på mig.
- Men majsormar är ju så söta, sa han bevekande och torkade bort smörkletet på min hand med sin servett. Dvs. han smetade ut smöret ännu mer över min handlov.
Det hjälps inte 4-åring smör-ost-kletande gentleman eller ej, som granskar sig i spegeln och sedan uttrycker, att han ser ut som en skärpt skolklille med de runda skämtglasögonen med flaskbottnarna på, ormar gör sig bäst på naturfilm.
Förra veckan försökte 4-åringen få mig att gilla en död mus, som Herr H, musdödaren, hade fångat i en vidrig råttfälla i redskapsboden.
Det vill nog till mer än flaskbottnade glasögon och smöriga blötpussar för att beveka mig på vissa fronter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar