måndag 30 juli 2012

"Det är bara förnamnet" regi av Alexandre De La Tatellière och Matthieu Delaporte

Handling enligt SF:

Vincent, en blivande pappa i 40-årsåldern, är inbjuden på middag hos sin syster och svåger tillsammans med en barndomsvän. Medan de väntar på Vincents unga fru blir han bombarderad med nyfikna frågor om sin annalkande roll som pappa. När sällskapet undrar vilket namn de valt åt det kommande barnet utbryter kaos när de får höra svaret.

Ja, vad skall man mer säga än att inledningen med förnamnet på det väntade barnet, är som sagt var bara förnamnet på vad som sedan kommer att utspela sig. 

Någonstans där i mitten, var det lite segt, innan det tog sig rejält igen. Det är länge sedan jag gjort mitt skratt hörd i någon biosalong. Men här gick det inte att hålla inne med spontanflabbet, nästan så jag hade önskat att jag istället hade suttit hemma i soffhörnet, så att jag hade kunnat släppa ut allt bubblande skratt... Gud, sicken soppa!

En del oförglömliga snabba repliker. Det är sällan en hel film är fylld av hållbar dialog, men den här är det.

Ljuvligt med något franskt för vuxna människor, istället för alla dessa amerikanska barnfilmer i science fictionmodell, som biosalongerna nu för tiden är fyllda av.

Gå och se den. Dunka mig i huvudet om du tycker att jag lurat dig, men den ÄR sevärd.

Motion om att öppna centrumkärnan i Gällivare efter kl. 22 - avslogs

- den 30 juli 2012, kl 12:27


Ungdomsfullmäktige har inkommit med en skrivelse där man vill öppna upp "stan" efter kl. 22.

Centrumkärnan är stängd för motorfordonstrafik efter kl. 22.00 för att minska störningarna för de boende. Utbudet av målpunkter inom detta område är även mycket begränsat.

Ja, det tror väl jag det. Förutsättningar för att överhuvudtaget hålla centrumkärnan levande har blivit tämligen begränsad. Dessutom har man flyttat ut vitala delar av den till Malmheden! Vad jag kan se, är väl det nya öknamnet för torget i Gällivare: "Döda Torget", fullt berättigat och absolut inget gnäll *)

Ekonomiska konsekvenser

Inga ekonomiska konsekvenser

Ja, det beror väl på vem som håller i kulramen. Vem vet det kanske finns många innovativa tankebanor, som inte går att förverkliga pga. att Centrumkärnan är stängd efter kl. 22 och i övrigt är rätt svårtillgänglig. Det uppmuntrar inte direkt till nya välbehövliga tankebanor till förnyad företagaranda:

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6493755
Konsekvenser för barn och ungdomar

Om trafiktrycket ökar, försämras även trafiksäkerheten för de barn och ungdomar som vistas i området vid denna tidpunkt.

Den där meningen har fått rena rama myrkriget, att bryta ut under hatten på mig.

Skall man se till det, är det väl det bästa, att strypa all motorfordonstrafik hela dygnet. Då blir det helgarderat motorfordonstrafiksäkert för de barn och ungdomar som vistas i området vid "denna tidpunkt".

Vem vet. Man kanske rent av borde vara så klipsk, att man låter stängsla in hela Gällivare också. På så sätt skulle det bli mer enhetligt, för att inte tala om mer lättbegripligt:

*) Gnäll= Nytt favoritutryck i Janteland, om allt som bör diskuteras, men inte får ventileras enl. en del stora tänkare.

söndag 29 juli 2012

Min kusin väderleksrapporten



hon besitter nog  trots allt en förmåga till att väder twittra, eller vad sägs om följande väderleksrapport i ett mail (då kan det inte bli fråga om några längre utlägg, hon skriver inte lika långt som hon pratar):

I dag sitter vi inte ute för han där uppe i himlen skurar sina golv och de är nog riktigt skitiga.

Hon är mig verkligen något, som de goda gudarna sänt med i mitt liv. Mer än en gång här i livet har jag verkligen önskat att hela mitt hjärta, att jag hade kunnat göra mer för henne än jag i fnuttighetens tecken har kunnat åstadkomma. Jag har bara haft mig själv att bjuda på, vilket inte räcker så himla långt. Men förhoppningsvis en liten förmildrande bit.

Hon tillhör verkligen kategorin vardagshjältar.


lördag 28 juli 2012

Resmål Brobacka - Alingsås - Ljungbergs Textil i Floda

Det var varmt igår. Solen gassade på och jag kände mig så där lagom road av att gå och dra fotsulorna hemma. Det är så många göromål, som tycks ropa högt och det dåliga samvetet, som ständigt gnager över vad som inte har gjorts. Igår försökte jag verkligen tänka på hur mycket som faktiskt hade blivit gjort. Men listan på köksbordet över det som skall göras, den gick inte att tänkas bort.


Efter det vanliga plocket och stöket, som ingen vare sig räknar, eller tänker på blir utfört och Herr H, målat fodret kring balkongdörren i köket, så vi tog oss en liten åktur i det närmaste grannskapet. Sveriges vackra sommarlandskap en solig dag är verkligen bedövande vackert och omväxlande, inte hut tal om det.

Lerjeåns dalgångar är faktiskt något så exotiskt som en canyon. Ett böljande landskap med raviner och ett djurliv, som måste vara rätt unikt. Inte helt sällan ser man rovfåglar. Det ser med blotta ögat ut som någon variant av falkar, som står och ryttlar uppe i luften, för att sekunden efteråt göra en graciös djupdykning, efter upptäckt byte. Pärlmusslor och annat värdefullt, som är rödlistade finns också. Bävrarna irriterar dock golfarna på de två golfbanor som också finns förlagda längs denna väg. 

Andra irriterar sig på Hells Angels och Flying Raiders folket, som också håller till i Lerjeåns dalgångar. Rena folkstormen blev det kring placeringen av det nya extrema skrytbygget med omåttlig och totalt obegriplig lyx, i form av nya Rättspsyk, under Sahlgrenskas tak i Rågården.

Man passerar Bergums biologiska bärodling och Bergums Fritidslantgård m.m. Cykla kan man också göra längs hela vägen efter den gamla nedlagda järnvägen, som numera blivit en cykel och gångstig. Hur långt man kommer utan att bege sig ut på vägbanan vet jag inte, men jag har hört att man kan komma ända upp till Sollebrunn inifrån Göteborg. Själv har jag bara cyklat den en bit, fullt njutbar cykelväg genom spännande terräng. Vad sägs om vargdalen t.ex. Där kan man stöta på just det... alla varghatare.

På vägen upp mot Sollebrunn passerade vi också den stora sjön Mjörn. Där pågick fiske både från båt och bryggor. 

Östads säteri finns också beläget efter vägen och där red dottern under många år. Sålunda har jag suttit där många kalla vinterkvällar i bilen och läst, medan hon ridit. Sätesgården finns omnämnd redan på 1400-talet. Östads stiftelse kom till på 1700-talet genom en donation från Nicolus Sahlgren, direktör för Ostindiska kompaniet i Göteborg. Hans dotter Sara Catharina var gift med Claes Alströmer, son till potatisgubben Jonas Alströmer. Under slutet på 1700-talet och fram till 1945 drev stiftelsen enligt Sahlgrens donation Östads barnhus, som skulle "rädda fattiga föräldrars barn från elände och undergång, samt genom tjenlig uppfostran göra dem trogna arbetare inom jordbruket". Jodå, jag har läst lite annat än enbart medhavd litteratur. Resten av verksamheterna som bedrivits där vill jag minnas varit rätt många. Men än är verksamheten inte utdöd.

Vägen upp mot Sollebrunn är faktiskt precis som efter vilken annan väg, som helst man väljer i stort sett överallt i Sverige, levande historia att berätta. Längs den här vägen mot Sollebrunn från Göteborg, finns en hel del att erbjuda, förutom att i krokarna ligger även Nossebro, där man har en 100 årig tradition "Nossebro marknad", som hålls sista onsdagen i varje månad. 

På en liten halvö vid sjön Anten, ligger Gräfsnäs slottruin, som byggdes i mitten på 1500-talet. Stamgods för ätten Leijonhufvud. Sannolikt såg Margareta Eriksdotter Leijonhufvud dagens ljus där. Ni vet hon som gifte sig med Gustav Vasa och blev svensk drottning. Tja, slottet har en lång och intressant historia för den som är intresserad av sådant och en och annan gammal gengångare.

Ånglok och rälsbuss kan man åka längs museijärnväg mellan Anten-Gräfsnäs, ett osvikligt sommarnöje. Vid Brobackatunneln spelades Pippi Långstrump tågäventyr in. I Brobacka gjorde vi ett lunchstopp.
Brobacka kaffe- och hantverksstugor med idyllisk trädgårsservering





 

En god räkmacka med färska räkor på tunnkaka är inte fel  
Toalett med gammalt hederligt svänga-runt-lås





med passande lampinredning.

Här svängde vi av från vägen och fortsatte istället mot Alingsås. På vägen mot Alingsås passerar man en hel del historia, som är utmärkt, annat mer osynligt. Som t.ex. vid Vikaryds Köttbod. 

Där kryllar åter historien fram, för den som gitter vara lite mer påläst. Vackert vid Mjörns ena sjöstrand ligger egendomen Vikaryd, som Axel Dickson köpte på 1800-talet. Han lät uppföra ett slott där, precis som hans bror James-Fredrik gjorde på sin egendom ute i Tjolöholm. Men det är en annan intressant historia. Vikaryd däremot är fortfarande i Dicksonska släkten och har blivit en alltmer blomstrande verksamhet, eftersom efterfrågan på kött och ett samarbete gårdarna emellan blivit en alltmer efterfrågad vara av befolkningen i de närbelägna kommunerna, dit även Göteborg tillhör. 

Industripamparna från det här seklet och 1900-talet var ju betydligt mer socialt inriktade än nutidskapitalisterna är. I de gamla kvarteren inne i Haga syns spår av det Dicksonska donationsarvet. Liksom Sahlgrenska donationsarvet i Göteborg också är påtagligt. 

Hela Göteborg är fylld av dessa sociala industrimagnater från en annan tid, ett annat liv, ett annat sätt att se på sina medmänniskor.

Alingsås, den berömda kafé och potatis-Alströmerstaden, är verkligen idyllisk där den ligger inbäddad i små trähusgränder och flankerad av både Mjörn och Gerdsken. Alingsås genomskärs också av Säveån, som även flyter genom Göteborg m.fl. orter. Lillån (Gerdska ström) bidrar också till det pittoreska  i Alingsås. Den idylliska småstaden har en stadsträdgårdsmästare, som tillhör de mer innovativa och det blir verkligen mycket påtagligt i Alingsås. Man har också lagt sig vinn om att bevara i Alingsås, som tycks ha gått den svenska rivningshysterin spårlös förbi.

Alingsås fick stadsprivilegier av Gustav II Adolf och gör Alingsås till en av de äldsta städerna i regionen. Den blev rekommenderad inflyttningsort för borgare, som inte tilläts återbygga kring det i krig brända Nya Lödöse.

I Alingsås finns gamla vackra bakgårdar, som förut hade helt andra bruksändamål. De har varsamt omvandlats till nutid, liksom bostäder och affärer följt samma trend. Det är en levande stad, där allt lever i symbios.
Inne på Hjelmquiska gården finns både fik, affärer och restaurang.


Bland bostäder och affärer i Alingsås gränder

Lite märklig kombinerad "outfit" kan man hitta bland gränderna.

Liksom gamla skyltar på husväggarna



Från Balders Hage fick två nya nagelborstar, i gammalt hederligt utförande i trä och riktig borst fick följa med. Plus liten present från Herr H till mig för glädjefullt vid min kaffestund, som jag åter kan njuta av.
 
Resan gick sedan vidare till Floda och som egentligen varit anledningen till kringelkrokvägs-utflykten: Ljungbergs Textiltryck i Floda hade rea på tyger. Lite nyfikna var vi nog allt på vilka tyger, som TV-kändisen Ernst Kirchsteiger hade designat och som nu också var till nedsatt pris.
Tyger designade av Ernst Kirschsteiger  


Men det blev inga tygfynd, den här gånger heller, även om det fanns mycket fint som vanligt. Ljungbergs har en egen lång historia, som är väl värd att bevara, så här i dagens slit & släng & sälj ut den inhemska industrin, till billiga tillverkningsländer:

På gårdsplan hade man öppnat lite nytt och bl.a fanns nu skinn och utomhus grunkor. Vad sägs om denna skylt som Ernst Kirschsteiger står för:
Ernst Kirschsteigers underfundiga uttryck

Det fick det att åter börja rycka i Herr H: s ena ögonbryn. Han har lite svårt för inredningsguruns alla självgoda uttryck typ "Jag önskar att någon kunde stoppa mig ibland". Det säger Herr H att han önskar, att någon verkligen kunde göra. Grymtar högt gör också Herr H när Ernst förnöjt snor ihop saker och ting, i bästa Kajsa Varg stil: Lampskärmar av gamla snörstumpar m.m. Vi andra skrattar gott och undrar om han inte bara i själva verket är lite avundsjuk på lång-Ernst.

torsdag 26 juli 2012

Förut var en bil, en bil. Numera är bilar datorer, med allt vad det innebär.

- den 26 juli 2012, kl 12:18

Jag har precis ringt och beställa tid för 6500-service, det blir några tusen-lappar tack! Men det finns inget annat val.

Passade på att berätta, att jag inte hade haft en aning om, att även automatväxellådan också tillhörde den nyckfulla datorvärlden.

För några veckor sedan befann vi oss handfallna i en parkeringsficka. Ingen växel, vare sig framåt, bakåt, eller manuellt fungerade. Dataexperten i bilen, sa med myndig röst:

- Slå av bilen och låt datorn starta om. Det är precis som alla datorer, när de slutat att funka. Slå av datorn och låt den starta om.

Jag tittade skeptiskt på honom och tänkte: dator i växellådan, aldrig med min fot sa benet. Men sa inget och det var väl kanske tur det. I annat fall hade jag väl fått mina fiskar varma.

Efter ett par startprov, som kändes ungefär som 14 år hade förflutit, gjordes ett så pass långt uppehåll, att allting sannolikt av hela datorsystemet i bilen, hade gått ner i avstängt läge. Bilen startade och fungerade, som inget någonsin hade passerat.

- HMPFR… ångtrycket i mina öron pyste!

De här nya bilarna kan få mig, att bli med n-barn, som man förr brukade säga, innan det blev ett rasistiskt uttryck.

En annan variant på datorfel var, när bilen bara vägrade i sten att starta. Det inföll vid ett synnerligen olämpligt tillfälle. Jag var på väg mitt i smällkalla vintern vid 5-snåret på morgonen för att skjutsa dotter till flyget. Tro att en taxi skulle hinna dyka upp, det var ungefär lika tänkbart, som att Jesus skulle uppenbara sig och uträtta ännu ett nytt underverk.

Jag försökte därför ringa yngste sonen, inget svar på någon av telefonerna. Nya försök, att starta bilen. Bilen var och förblev död. Jag återvände in i huset för att försöka få tag i någon, som snabbt som ögat kunde komma till undsättning. Men under tiden hade Herr H, tagit sig ut och startat bilen. Med hjärtat i halsgropen, gick färden till flygplatsen. När jag väl vinkat av dottern och satt mig åter i bilen, vägrade den åter att starta. Men den här gången hade jag is i magen, jag var ju bara på väg hem och hade ingen brådska. Efter en stund hoppade bilen igång. Sedan har det felet aldrig mer återuppstått.

Förra bilen hade också datornoja. Helt plötsligt när jag kom ut en morgon och var på väg till ett möte, stod bilen i carporten och förde sitt eget liv. Lysen på, bilradion på högsta volym och alla lampor lyste på hela instrumentpanelen! Det gick inte ens med nyckelns hjälp, att få den att sluta bete sig som ett regelrätt fyllo, med totalurspårning. Det var bara ringa bilförsäljaren och tala om att jag var på väg in till dem, nu var det akutläge.

De lyfte ur förarsätet och pillrade på datorn, som var belägen under sätet. Släckte ner hela datorsystemet och startade om bilens dator. Fram till dess hade jag inte haft en susning om, att jag satt ovanför en dator och framförde bilen!

Nu vet jag betydligt bättre. En bil är inte en bil längre. En bil är en dator och inget annat. Det får mig att få något drömsk i blicken: Min gamla Amazon… suck det var en bil det!

Är du äpple, päron eller banan?

Det är lite provocerande frågeställningar, som dråsar in i mina mailbox.

Alternativet Michelingubbe finns inte bland valalternativen. Men lydig som jag är, läser jag om den undergörande kuren, som skall förvandla mig till en, får jag förmoda, underskön varelse på två månader!!!

Det är inga smickrande beskrivningar som ges, vare sig man tillhör äpple, päron eller bananformen. 

Men jag bestämmer mig i alla fall för, att klicka upp det alternativet, som skaver mest i min själ. Genast blir jag serverad nästa obarmhärtiga sanning:  

Har din ”fruktform” blivit lite för frodig? 

- Tänk för att den har det, säger jag högt till datorn. 

Sedan kommer jag på mig med, att jag så sent som igår, frågade Herr H om datorn, mobiltelefonen, redskap etc. verkligen kan ge några svar på hans snack med dem. Han påstod att han i vissa fall föredrog de svaren. Vad han nu menar med det...???

Jag har nog fått en släng av hans snacka-med-döda-ting-sjukan trots allt.


Sedan fortsätter jag att läsa:

Ett målinriktat program som tar hänsyn till dina former kan uträtta mirakel. 

Hmm... tänker jag, nog vill det till ett målinriktat program allt. För att inte tala om ett större mirakel om det skall kunna ske på två månader. 

Jag bestämmer mig för att läsa vidare, för trots allt har jag bokat in mig ett par dagar på SPA, där det är nära till vila/säng, träning, varmvattenbassäng, maten färdigserverad på bordet och sköna omgivningar, att studsa runt i med kryckorna. Ibland får man vara extra snäll mot sig själv, när kroppen bjudit på lite för många utförsåk under så många år.


Därför att det finns ingen mjuk, go och skön mammas famn, att slå sig ner i och hon kan pussa på det onda.

Jodå, min familj tänker på mig och underlättar mitt liv, men de kan tyvärr inte uträtta några mirakel. 

Dem får jag fixa till själv bäst jag kan. Jag har kommit till den insikten för väldigt många år sedan: det finns ingen doktor, sjukgymnast, eller annan person i hela världen, som kan förändra något. Den enda som de förändra, är förutsättningarna för att jag skall kunna nå mina önskemål. Men resten som återstår. Där finns det ingen annan, som kan göra det arbetet, eller förändra något, utom jag själv.


Ombyggnad pågår!







 



tisdag 24 juli 2012

Det är något med vädret...

Herr H låter denna sommar, som min kusin väderleksrapporten.  

Missförstå mig nu inte... Jodå, hon är verkligen jätterar och omtänksamheten personifierad. Hon har alltid stått mitt hjärta väldigt nära, ända sedan vi var väldigt små. Men det spelar liksom ingen som helst roll, om det så är dödsfall hon skall meddela, så inleder hon konstant med en grundlig och djupgående rapport om vädret. Så pågår det en bra stund. Precis när man nått det där tillståndet av lagom utflutenhet och är halvt lobotomerad av väderinformationen in i minsta detalj. DÅ slår hon till med den verkliga anledningen till telefonsamtalet.

Ibland är det ett rent under, att inte hjärtat stannat på mig för tid och evighet. AMEN. Snacka om väderthrillers med helt oväntade vändningar. Hon utmanar både Stephen King och andra skräckmästare, som får blodet att hastigt frysa till is och hjärtat att stanna upp ett slag, för att sedan med viss tvekan fortsätta sin trevande mänskliga kamp.

Idag borde Herr H varit glad åt sommarvärmen, som trevar sig fram. Men det är han inte...

Det är inte bara han som är missmodig. Missmodet har smittat av sig till mig, inte så att jag går och hänger läpp, som Herr H. Jag har en mer tveksam hållning, som jag inte kan riktigt befria mig ifrån. Det här är inte normalt sommarväder i juli. Det är precis som när höststormarna är på väg, samma lukt, samma känsla i luften, samma vindkast mitt i solgasset, som fö verkar vara på väldigt tillfälligt besök. Det är verkligen något lurt på gång. Nästan så jag idag funderade allvarligt på att konsultera min kusin väderleksrapporten, vad hon kunde ha för tankar om vädret där hon bor.

Något verkligen lurt på gång, hade Herr H för sig, när vi var upp och hjälpte yngste sonen att bli av med djungeln kring den långa och slingrande infarten i söndags. 

Ja, nu gjorde jag inte så väldigt många knop. Varken knän eller övrigt klarade av grepen och de vilda rötterna, mer än i ett hastigt och mycket kortvarigt försök. Utan jag satt sedan parkerad i min regissörsstol och vädrade foderluckan medan jag höll ett öga på lille barnbarnet, som snusade på i barnvagnen. Medan hans föräldrar slet med de andra i djungeln.


Jo, det bar sig inte bättre än att det upphittades en fullpumpad rätt stor badboll, bland djungelväxterna. 

Jag och sonen stod och titta på Herr H: s något märkliga förehavanden: Han lade badbollen tillrätta på marken. Så tog han ett hopp upp i luften och försökte landa på badbollen, i hopp om att bollen skulle explodera... 

Hur i hela fridens dar´ tänkte han egentligen, att det akrobatnumret skulle ha lyckats. Han dråsade i backen och föll rakt på ryggen med en smäll som fortplantade sig i hela marken. Tappade luften fullständigt och slog i axeln gjorde han också, så att han bara låg där och kved, som en döende sedan han återfått andningsförmågan.

- Axeln gick ur led, kved han då ynkligt.
- Det gjorde den inte alls, sa jag väldigt bryskt.

Jag har gjort den erfarenheten vid trafikolyckan i Barcelona. Men den spanska polisen som snabbt var på plats, har tydligen vanan inne att både rycka axlar ur led och i led igen. Med ett helt suveränt rycktrix, som gick snabbare än vindens hastighet, fixades axeln i led igen. Visserligen höll jag på att käka upp halva asfalten av plågorna, men i led var axeln igen och inte mitt framför näsan på mig längre. Själva frakturen i axeln kunde de däremot inte fixa med ett ryck. Men inte dumt att fixa ett av flera smärtsamma fel.

Till skillnad från Herr H så var jag och yngste sonen riktigt hänsynsfulla vid hans minst sagt misslyckade badbollstrix. Men när han väl hämtat sig och börjat andas igen, kunde yngste sonen inte hålla sig. Jodå, en filmsnutt på YouTube av hela händelseförloppet och Herr H: s snopna min hade nog blivit sommarens höjdarvideo. Vi var helt eniga om den saken.

- Skönt för dig, att du fixade till axeln, sa jag till Herr H, nu slipper du spela golfmatcherna den här veckan i alla fall, som du sett fram emot och tränat inför hela vintern.

Ett grymtade ljud hördes från Herr H av obestämd sort och karaktär.

Ibland tror jag att ett gudomligt väsen håller en hand över vår jordiska himmel. Nu slipper jag kanske bli trakasserad av mitt misslyckade spadtrick och den något snopna baklänges saltomortalen rakt ner i underjorden. Just nu är ställningen utjämnad och ordningen någorlunda återställd. Det är bara vädret som ...

Sommar-Sverige 2012

- den 24 juli 2012, kl 20:50


I Ystad fortsätter de anlagda bränderna. Oron har återvänt och de boende fruktar ny ”gryningspyroman” efter fjärde branden på tolv dagar.

Det kanske är dags för Henning Mankells litterära figur poliskommissarien Kurt Wallander, att börja lösa anlagda bränder istället för mordfall. Eller saknar deckarfiguren en levande motsvarighet till karaktärsdragen. Det vore i så fall otroligt märkligt.

Det råder för närvarande rekordlågt elpris. Sista elräkningarna syns det ingen som helst skillnad på. De är lika välsaltade som vanligt. Man tar också betalt för elöverföring, trots att ledningarna tillhör samma elbolag! Det kan man verkligen kalla för smarta drag i en insynsfri marknad. I alla fall den vi får dras med här i Göteborg, trots  wisselblowern Karin från Malmberget, vars enda tack blev en spark i baken och ut i kalluften redan år 2010!

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/karin-vagade-sla-larm

Men så har vi också här en sossekultur, som dessvärre är rätt så synonym för resten av Sverige av idag. Även om regeringspartiet är något annat och i själva verket är lika goda kålsupare, bara lite ärligare, eftersom de talar om hur det skall bli. Säga vad man vill, men de håller sina löften om Matteuseffekten: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har." Gammal hederlighet är en lågförbrukningsvara i alla dess former.

Vattenmagasinen är överfulla, förbrukningen är låg, kärnkraften går som den skall, som omväxling och kronan är stark. Men trygghet kostar. Tecknar man ett fast kontrakt idag innebär inte, att man kan binda sig på det spotpriserna är på elbörsen idag.

I Malmberget fortsätter i god och föredömlig anda den kosmetiska uppiffningen, utförd av ungdomen tillsammans med konstnärer. Medan huvudproblematiken kvarstår för alla, som inte längre kan stoppa huvudet ner i sanden.

Det kanske är hög tid att LKAB: s styrelse och ledning flyttar till Malmberget och delar det öde, som de själva anammat för så oerhört många tusen.
Själv så står jag i köket och funderar hur många skopor kaffe jag lagt på till det bubblande kaffevattnet. Skall nu kaffet vara så svagt att kaffekoppen viker sig och trillar omkull helt av egen förmåga, eller skall det bli så starkt kaffe, att skeden står för sig själv i kaffekoppen.

Men jag har i ett meddelande på FB fått diagnosen, att jag är helt förvirrad, eftersom jag helt uppenbarligen inte begriper, att man faktiskt kan börja göra sig drömmar om en gammal skrotbil, som ”lånats ut” för åtminstone 44 år sedan. Obekväma frågeställningar besvaras inte av diagnosställaren och han som ”lånat bilen” har själv enligt egen utsago då allt hände, sålt den vidare till en bilfantast i Överkalixtrakten. Biltransaktionerna hände fö på förra stenåldern för den som nu mot förmodan undrar.



Men skrotbilen som slukade mer olja och vatten än bensin och hade en lack som påminde om sandblästrad, har uppenbarligen tagit sig med åren och är numera värd en miljon, enligt samma tillförlitliga sagesman, som t.o.m. gjort efterforskningar hos polis och övriga myndigheter. Det är till att sakna kon när båset varit tomt i kanske rent av 50 år. Men vad vet jag. Jag vet inte hur transaktionerna kring bilen gått till, har bara fått dem återberättade, av två inte helt tillförlitliga uppgiftslämnare, säger mig min egen magkänsla.

Jag har bara blivit indragen pga. vissa felval av umgänge och bostadsort tidigare i mitt liv. Det är som vanligt, går det inte att skylla på vädret, eller inrikespolitiken, så finns jag ju alltid till hands.

Någon mer som kanske har behov av att ställa ännu fler diagnoser på mig, än jag redan i etern har behängts av? Jag är en fullfjädrad återvinningsperson nu för tiden. Jag återanvänder alla former av skit, i mina manus, som jag sitter och plitar på, när ork och lust infaller samtidigt.

söndag 22 juli 2012

Årsdagen av bomben i Oslo och dödsskjutningarna på Utöja.

- den 22 juli 2012, kl 11:06


Våldet som metod har jag aldrig begripit mig på, ändå är historien fylld av just dylika personer och händelser.

Än mindre kan jag förstå dem, som villigt gör sig till dessa maktlystna & maktfullkomliga personers hantlangare. Jag kan inte annat än tolka det så, att dessa hantlangare tillåtit sig att hjärntvättats till att lyda blint. I mina ögon är de bara ömkans- och beklagansvärda personer.

Lika svårt är det att förstå dem, som dödar i Guds namn, det faller på sin orimlighet, att någon skulle stå i direktkontakt med en eventuell Gud. Finns det någon Gud, torde det inte vara någon, som förespråkar våld och maktmissbruk mot andra människor. Så, tyvärr, dessvärre har de bara blivit grundlurade av någon högst mänsklig person, som varit betydligt smartare än de själva är. Någon som vet hur man nyttjar situationen för egen vinning och egen dolda agenda. All makt berusar.

Men svårt är det att förstå människor, som inte ens drar sig för att döda andra människor för att driva sin egen vilja och sina egna tankar igenom.
Där förståndet och kommunikationen tar slut, där tar våldet vid.

Dessvärre så tror jag inte, att vi i framtiden kommer att se mindre av dessa dysfunktionella, extremmänniskor. Deras låtsasvärldar där de ser sig själva som krigare. Ungefär som småbarn leker. Men naturligtvis på en helt annan förödande nivå, därför att i barnens lek kommer ingen till skada, även om de har varit kungar för en liten stund. Så är det värre inte i det verkliga livet.

lördag 21 juli 2012

Vilda Västernläget i Sverige tar inte rättsvärlden och lagstiftarna på allvar.

- den 21 juli 2012, kl 06:00


Bedrövligt är det med alla dessa hot, som är ämnade att offren/våra yrkeskårer och vittnen skall känna allvarlig fruktan för sina liv, utan att vårt rättssystem reagerar. För att inte tala om alla dessa vapenbrott. De som borde veta bättre, besitter en sådan aningslöshet, att man nästan baxnar.

Tydligen går det också att valsa runt i media med det som är relevant precis som man vill, bara därför att man är brottsmålsadvokat. J Urban Rogers är det. Igår hade han en insändare bland Göteborgs-Postens "fria ord", under titeln "Därför blev det ingen häktning." Inte för att jag är det minsta förvånad, men nog börjar det väl ändå tangera ribbnivån för vad som är "god advokatsed." Det sistnämnda är visserligen ett tämligen töjbart uttryck. Där var och en kan tolka det fritt, som tycks behaga, eftersom det varken finns angivet i rättegångsbalken, eller i stadgarna för Sveriges advokatsamfund, vad "god advokatsed" innebär.

Advokat J Urban Rogers företrädde för ett tag sedan en 19-åring vid en häktningsförhandling vid Göteborgs tingsrätt, i ett mål som fick den mest garvade medborgaren att lyfta rejält på ögonbrynet, inte enbart poliskåren. Trots allt talar vi om Göteborg, de skjutgalnas stad. Men det är inget problem, som är isolerat till Malmö eller Göteborg. De illegala vapnen finns överallt i Sverige och allt eftersom maktkampen bland de kriminella utvidgas och i övrigt Vilda Västernstilen slagit igenom i landet, desto farligare blir det för allmänheten. Det behövs bara att någon är på fel ställe vid fel tidpunkt.

Den här gången rörde det sig inte ens om någon uppgörelse mellan kriminella.
Brottet, en synnerligen allvarlig historia: En 19-åring som hållit en fulladdad pistol mot tinningen på en polisman. Jag vet inte hur tingsrätten resonerat, men det tycks finnas en allt högre tolerans inom domarkåren, mot alla former av personhot och bara där har ett allvarligt och problematiskt läge uppstått.

Sannolikheten att detta skulle vara fråga om någon engångsföreteelse i brott för 19-åringens del, det är fullständigt uteslutet. Hade så varit fallet hade han knappast haft anledning, att lägga fötterna på ryggen och försökt att undkomma polis, sålunda kan man befara fortsatt brottslighet. Det finns inte heller något normalt i att en 19-åring går omkring med ett fulladdat vapen mitt ibland folk, än mindre sticker det fulladdade vapnet i tinningen på en polisman! Ett vapen som 19-åringen dessutom har saknat licens för. Enbart i den delen borde det hela klassas som grovt vapenbrott. Då har jag helt utelämnat pistolen i tinningen mot polismannen. En kriminell handling, som sannerligen inte går av för hackor!

Det som blir synnerligen allvarligt är att 19-åringen haft för avsikt, att framkalla allvarlig fruktan för sitt liv hos polismannen och det bortser tingsrätten från! Domarkårens nya linje tycks vara, att "det skall man tåla, att bli hotad till livet." Bara där kan det inte ha varit fråga om något ringa brott, som både tingsrätt och brottsmålsadvokaten tycks ha förminskat det till. Sammantaget lär det sålunda ha funnits skäl för häktning och då allmänprevention i det här fallet har varit av överordnad betydelse.


Polisen i Göteborg kan inte fortsätta att jobba i motvind, inte med den skjutstatistiken som finns. Här krävs en samverkande insats inom rättsordningen.

Det minsta man hade kunnat begära är, att tingsrätten hade låtit inhämta kunskap om 19-årings personliga förhållanden, innan man överhuvudtaget fattade något beslut i häktningsframställningen. Hänvisningen och "fredandet" till att 19-åringen nu skulle vara på en två månaders "utlandssemester" från advokaten J Urban Rogers sida är inte bara löjeväckande. Den är dessutom fullständigt oacceptabel och tecken på att advokaten själv saknar basala kunskaper om hur dessa kriminella element fungerar. Att som advokat dessutom bravera i media om sina juridiska kunskaper i förhållande till poliskåren, medan advokaten själv tycks sakna fullständig insikt om hur kriminella fungerar, är djupt tragiskt för samhällets del och skadar det svenska rättssystemet allvarligt.

På intet sätt har vare sig brottmålsadvokaten, eller tingsrätt förstått allvaret i de signaler man skickar ut i samhället, när man efter två dagar släpper ut 19-åringen ut i samhället igen, utan åtgärder. En del yrkesgrupper tycks inte vakna till liv förrän de själva en vacker dag måhända har en skarpladdad pistol riktad mot tinningen.

Än allvarligare blir händelsen eftersom Doris Högne Rydheim, som leder utredningen av vapenlagen uppger: "Vi utreder bland annat om vapenmagasinen eventuellt skall bli tillståndspliktiga och om man ska begränsa antalet kulor i magasinen". 

Är det verkligen fullvuxna och yrkeskunniga människor, som uttalar sig på sådant sätt? En enda kula dödar precis lika bra som ett helt magasin. Är det dessutom en massa vapen i omlopp på den illegala marknaden är läget mycket allvarligt. Tar man inte problemet med skjutningarna bland allmänheten och gränserna för vad man inom de kriminella kretsarna har som regel att inneha, istället för att det är ett undantag: illegala vapen, är samhället allvarligt ute på glid.

Man kan inte vakna till liv och sakta börja fundera på vad man skall göra, när hela byggnaden redan står i lågor.
Bilden, ett av mina privata foton av:
“Non Violence” eller “Den knutna revolvern” skapades 1980 av Carl Fredrik Reuterswärd av skäl som beskrivs enligt följande:

Det var när Carl Fredrik Reuterswärd fick veta att hans vän, John Lennon, blivit mördad. Han blev så upprörd och arg över denna meningslösa död och många andra utbrott av onödigt våld, att han gick till sin ateljé och började arbeta på “Non Violence” projektet.

Göteborgs-Posten håhå... ja ja...

plockades in av mig vid 5-snåret. 

Det måste vara något allvarligare fel, när jag, petit moi, stiger upp mitt i natten och går ut och fångar upp morgontidningen ur brevlådan. 

Det hade ju varit skillnad om jag hade varit på väg hem och fångat upp morgontidningen ur brevlådan. Men si den tiden är för evigt förbi. Ute och rumla runt hela natten och komma hemsvassande på morgonkvisten, lagom för att plocka upp morgontidningen, det klarar jag inte av längre. Jag har lämnat över stafettpinnen:
 
Kanske var det så, att jag blev så förvirrad av det vackra och soliga vädret, som jag såg fanns på utsidan av huset, när jag tog mig en morgontur till lilla tronsalen och satt och dinglade där med benen i luften. Det kanske är så med oss flickor med överblont hår, som mest liknar en död bisamråtta. Vi blir lätt förvirrade av livets små detaljer, som t.ex. sol istället för regn om sommaren...

Jag slängde in en ny sak i min blogg i Norrbottens-Kuriren, något som jag egentligen skrev redan igår. Men tyckte att jag behövde sova på saken: 

Vilda Västernläget i Sverige tar inte rättsvärlden och lagstiftarna på allvar.  

http://www.kuriren.nu/bloggar/bloggentry.aspx?blogg=6274239&entry=6274251#

Nu däremot känner jag, att jag skall gå och borsta tänderna och gå och slänga mig i sängstolpen. Jag känner mig lite zzzzzzzzzz... 

 

fredag 20 juli 2012

Akvarellmuseet i Skärhamn.

Jag har fortfarande en obehagskänsla i magen, när jag närmar mig Tjörnbron.
Tjörnbron
Den gamla bron, Almöbron rasade 1980, sedan en båtkapten kört på brospannet. Bilar for i den tjocka dimman rakt ner i havet. Många har undrat hur det kunde hända, att 7 bilförarna inte såg att bron saknades. Men jag är den första att intyga, att det är en stört omöjlighet, att de ens har hunnit reagera förrän de befunnit sig på väg ner mot havet. 

En sensommarkväll för ca. 40 år sedan hade jag och Britt-Marie varit tvungen att ta oss in till Stenungsund, från Almön, eftersom min äldste son hade fått falsk krupp och behövde läkarvård. På hemvägen låg dimman så tät, att Britt-Marie som satt vid ratten, fick försöka att hålla koll på var mittstrecken fanns och jag kollade var broräcket fanns. Framför oss låg dimman tät som en mur. Bilen fullkomligen kröp fram och det kändes som en hel evighet innan vi var över på Almön. Hade bron saknats då hade ingen av oss hunnit reagera. Det bara är så.

Väl uppe på brospannet, faller mina tankar bort om broraset. Jag skådar ut över viken på Almön, där så många sommardagar förflutit en gång i tiden. Det är många minnen som ramlar över mig. Mina ensamma somrar med barnen men istället tillsammans med mina vänner. Min undervattensfärd på vattenskidor, sedan grabbarna slagit vad om att de skulle lyckas rycka omkull mig redan vid starten. Jag kräktes saltvatten och fick lunginflammation på kuppen. Men det var nog mer synd om racerbåtföraren än mig. Vi mådde visserligen illa båda två, men av olika anledningar. Alla mysiga kvällar, där vi satt och pratade och grillade medan mörkret sänkte sig över havet. Medan vattnet fortsatte att klucka mot strand och nattfukten började göra sig påmind.

Både Rune och "Huset" är sedan många år borta. Förlusten river tag i mig. Så unga båda två vid sin död. Men det är glädjeminnena som tar överhand. "Huset" som kryssade runt i skärgården med sin stora båt via telefonkatalogen, som sjökort. Han påstod att han inte hade någon skepparexamen och jag är nog beredd att tro, att han inte hade det. En gång hamnade vi på grund på vidöppet hav, inte land så långt ögat nådde, med båten full av alla våra barn. Men vi hade lyckan med oss. Rune hoppade ner på grundet och puttade loss oss, elegant som bara den. Båten hade inte fått någon skada och "Huset" var inte det minsta bekymrad: aj aj kapten. Malmbergskillar är malmbergskillar. - 

Minnena drar sig sakta tillbaka och jag sitter och blickar ut över busskurerna vi passerar längs vägen. Jag funderar hur de olika solcellsförsöken på busskurerna har fallit ut. När vi kommer fram till Skärhamn är ett besök i Styckens Bageri ett måste. Vi köper på oss varsitt fikabröd. Herr H och dottern även vardera liten påse, med sig hem.

Snikenheten har slagit till hos mig på allvar. Därför att normalt brukar vi äta lunch och fika på Akvarellmuseet, men jag gillar inte känslan av att ha blivit rånad. Så denna gång har vi för dagen plockat upp ljuvliga räkmackor, med ett berg av färskskalade räkor från Maxi i Kungälv. Kaffe finns i medhavda termosar och campingstolarna vecklas ut i skydd av Akvarellmuseet. Det friskar på rejält och vi söker oss därför till lä- och solsidan.


- Titta säger Herr H, som brukar stå för det obligatoriska skitsnacket till maten, på den toaletten får man bara lägga 25 meter kabel.

Mätta och belåtna packar vi ihop picknicken och går in på Akvarellmuseet. Inträdet är inte dyrt, det kostar 70:-/person för ett årskort, vi brukar normalt hinna med två svängar om året. "Lillbarnet" som fortfarande är 25 år ända fram till oktober, går in gratis.  
- Gratis är gott, säger Herr H.
Utsikt inifrån Akvarellmuseet mot stugorna som går att hyra.

Den här gången är det den amerikanska konstnären Bill Viola, som är huvudkonstnären. Han har under 40 år utvecklat videokonsten. Jag vet inte om jag blir så till mig av just videokonst, har aldrig lyckats inlemma det i mitt konstintresse. Men vi slår oss lydigt ner och tittar på en nära nog timmes lång videofilm om honom och de olika sekvenserna, som det finns i rikliga mängder av i de olika rummen. De stannar vi däremot inte och tittar på. 

Jag vet inte men det känns inte värdigt, att han filmat sin gamla mamma, där hon ligger döende med slangar inkörda i halsen och munnen vidöppen. Jag betvivlar att jag hade filmat min mamma i det läget om jag hade varit i hans kläder. Det finns inget vackert i en dödskamp. Däremot finns det något rofyllt och vackert, när det väl är över. Men det har han inte filmat. Döden skrämmer honom tydligen. Det oundvikliga, som väntar oss alla.


I det större rummet finns akvareller av en del andra konstnärer. Vi slår oss ner på bänkarna och diskuterar ingående, tekniker och alstren. Det är rätt skönt att möta konst på konstmuseer, man blir inte lika kritisk mot sina egna alster helt plötsligt. Intressant är det också att studera vilka tekniker de använt sig av. Temat heter Luft och Ljus ur museets samling.


Vi blir länge kvar vid en hel vägg av akvarellporträtt av Michael Kvinum, ur serien Flora Danica från år 2004. Helt plötsligt upptäcker jag att en av porträtten påminner mycket om Herr H: s gode vän Ingvar Johansson.
- Näää, nu svamlar du, säger Herr H.
- Kolla ögonen, näsan, huvudformen och den höga pannan (flinten), för att inte tala om munnen, säger jag.
- ...och örat, lägger dottern till eftertänksamt.
Vi tjejer står på oss, det liknar Ingvar och kom inte här och snacka!

Det är som vanligt väldigt varmt och kvavt inne på Akvarellmuseet, luftcirkulationen är och förblir en katastrof. Ett hastigt nedslag i museets affär är naturligtvis ett måste. Den här gången blir det ett tillskott till nästsista barnbarnet.


När vi kommer ut från Akvarellmuseet måste vi naturligtvis avsätta en stund nere i hamnen. Det är lika roligt varje gång, att se om de skall, eller inte skall ha snitsat till: Sveriges gladaste kyrktorn. I år har de gjort det igen. Är det inte ett bedårande kyrktorn så säg... Den som inte blir glad av det, måste det vara något allvarligare fel på.
Det är något speciellt med Bohusskärgården, med alla dessa små fiskesamhällen och skärgårdsöar, som ligger mig mycket varmt om hjärtat. De går inte att beskrivas, det måste upplevas. Men jag tror att det är svårt att missa den känslan. I alla fall när solen skiner och det är sommar.
Fiskehamnen i Skärhamn

vackra skepp
Stenar och klippor döljer många figurer



torsdag 19 juli 2012

Det är kallt klimat.

Inte bara vädret.

"Hushänget" som skulle och spela en golfmatch idag igen, drog på sig... sitter du? långkalsonger under vindbrallorna. Det är mannen som normalt vägrar långkalsonger vintertid. Nu den 19 juli drar han sålunda helt frivilligt på sig långfillingar. 

Enligt GP var det samma väder idag, som det var 29 februari. Betvivlar inte uppgiften ett enda dugg. 

Själv har jag dragit runt i nattsärken hela dagen och har inga som helst planer att göra något annat. Gick ut en sväng på däcket för att fota dotterns outfit, men längtade snabbt in till värmen.

Vad består då den andra kylan av kanske du undrar. 

Ja, ärligt och uppriktigt blir jag mörkrädd av att öppna Göteborgs-Posten. Om både det ena och det andra skall jag skriva. Men först behöver jag sova på saken. Det är minerad terräng att skriva om de två olika sakerna, som fått mina nackhår att resa sig.  

Men liten historia av ännu en Norsk variant, däremot denna gång helt sann, kan jag i alla fall bjuda på för att fresta smaklökarna lite. Skall nämligen skriva om vårt besök i Skärhamn igår, men jag gör det inte idag.  Skall gå och vicka på tårna istället hade jag tänkt mig.

Jo, på väg upp till Skärhamn, hamnade vi en bilkö av dignitet och totalstopp. Inte det man direkt har med i planeringen, när man tänkt sig en liten tur i all enkelhet.
Nu tror du säkert, att jag driver med dig och alla norrmän, idag igen. 

Men se icke. Det visade sig att trafikstoppet berodde på en skördetröska, som tagit motorvägen från Norge. 

Enligt dagens GP hade geniet tänkt köra skördetröskan till Jönköping från Norge! Han hade följt GPS till punkt och pricka och då kan det ju inte annat än bli galet. Dessutom är det också så att man måste kunna stava rätt. - Det vet i alla fall den familj, som reste till ett semestermål med GPS-hjälp och hamnade någonstans på en av de Italienska öarna, utan att reagera! - Man kan väl med bästa vilja i världen inte påstå, att tekniken fört mänskligheten framåt.

Jag vet inte hur det är i Norge, men skördetröskor på motorvägar är absolut under inga omständigheter tillåtet, vare sig i Sverige eller mig veterligt något annat land i Europa.

GPS:en hade i alla fall visat, att han skulle köra av vid Rollsbomotet och där är det liiiite trångt uppe på viadukten för en skördetröska med uthängande grunkor. Det räcker nog med att använda ögonen för att kunna konstatera den saken.

Klantasch--let hade dessutom tagit sig över plåtskiljarna på vägen. Men vem vet, han kanske var van att köra över betonggrisar och dylikt med skördetröskan, eller rent av inte förstod, att man inte kan köra rakt över dylika hinder på vägbanan. Skördetröskföraren var tydligen av utländska härkomst. 

Ja, jag himlar med ögonen... NÄÄÄ... säger du det?! Det hade man ju inte kunnat gissa sig till.


Följaktligen var det stopp i båda färdriktningarna under röjningsarbetet. Skördetröskan läckte olja, det blir så när man försöker sig på att köra över något, som mer liknar tankshinder. Vägbanan behövde därför också saneras. En sk tunglyftare fick användas för att lyfta skördetröskan.

- Halleluja, som vi inom direktionen säger, inget är som väntans tider.

tisdag 17 juli 2012

Livet börjar bli full av överraskningar, man vet aldrig vad som kan hända.

För ett par år sedan skrattade jag hjärtligt åt ett par av mina vänner, där de båda börjat höra illa. Det kunde uppstå de mest dråpliga situationer och språkförvecklingar. 

Numera får jag skratta åt mig själv. Inte för att jag hör illa. Men synen börjar ha lite övrigt att önska, när glasögonen inte är på.

Förra veckan öppnade jag kylskåpsdörren och böjde mig ner över grönsakslådan, som är belägen längst ner i kylskåpet, för att med en hastig blick konstatera: jodå, det fanns lök i plastpåsen där i grönsakslådan, så det behövde jag inte köpa.

När jag väl böjde mig efter det, som jag trodde var lök kände jag direkt, när jag tog i "löken", att det var äpplen. Jag vet inte om äpplen kan fungera som substitut för lök i köttfärs. Men livet blir onekligen lite intressantare av att inte ha riktigt full kontroll över alla ingredienser.

Idag var det dags igen. Jag böjde mig ner fullt förvissad om att jag snappat tag i plastpåsen med skogschampinjoner, i grönsakslådan längst ner i kylskåpet. (jodå, skogschampinjonerna förvarades i en plastpåse, affären som de var inköpta hos förstår sig inte på att det är pappåsar, som gäller för svamp).

Lite konfunderad kunde jag bara konstatera att det inte var skogschampinjoner jag hade greppat tag i. Påsen var alldeles på tok för tung för att kunna vara svamp. Det var en plastpåse med små färskpotatis. DET hade jag däremot inte tänkt mig, så påsen åkte med en smäll tillbaka i lådan och handen fick visa vägen, var skogschampinjonerna fanns.

Ibland blir jag så in i nordens less på dessa bedrägerimail, som dimper ner i mailboxen.

- den 17 juli 2012, kl 17:42


Så less att jag faktiskt denna gång bestämde mig för, att lägga ner lite mer energi än att bara spärra avsändare och klicka bort mailet. Därför skrev jag denna gång ett mail till både till Telia och Ekobrottsmyndigheten och undrade om de verkligen inte tyckte, att det fanns skäl att internationellt göra något åt saken.

Svaret lät inte vänta på sig. Så snabb reaktion förvånade mig något. Tja, förutom Telia då, där lär det dröja i vanlig ordning. De är väl inte så bekymrade över att deras brandväggar inte funkar.
Den första responsen kom från Ekobrottsmyndigheten här i Göteborg och lät så här:

******
Hej!
Även vi på Ekobrottsmyndigheten erhåller, märkligt nog, dessa alster.
E-mail och annan reklam med dunkla avsikter får vi nog leva med. Det
är tekniskt och demokratiskt svårt att stoppa dem.
Vi som arbetar inom rättsväsendet tillämpar efter bästa förmåga de
regler som statsmakterna (riksdag och regering m fl verk) uppställer.
Att beivra dessa mail är ofta svårt, inte minst då de synes komma från
utlandet (i detta fall Rumänien (ro)). Enklast är ju att klicka bort dem.
Inget hindrar att Du anmäler saken i och för sig. Det ska finnas en
risk att brottet kommer till fullbordan för att vara straffbart.
Försök till bedrägeri handläggs normalt av Polismyndigheten och
Åklagarkamrarna, inte Ekobrottsmyndigheten.
Med vänlig hälsning
Carl Bergström, kammaråklagare, EBM, Göteborg

****
Paff är väl ungefär det ord, jag kan använda av svaret jag fick. När inte ens svenska myndigheters brandväggar kan sätta stopp för dessa intrång. Då kan man ju i sitt stilla sinne undra, hur mycket tillgång det finns till myndigheternas mailboxar.

Men tok gjorde som tok bad. Jag skickade mailkedjan vidare, med följande tillägg:

*****
Jag kan inte förstå vad det skulle vara för "odemokratiskt" med, att stoppa regelrätta försök till bedrägeri, som detta trots allt är. Det är väl bara att rättsapparaten själv svarar på begärda uppgifter för att förvissa sig om saken, vad det hela handlar om. För det fall att någon som helst tvekan skulle råda om vad detta trots allt handlar om, försök till bedrägeri.
Slutsumman torde inte heller röra sig om småsummor.
Någon form av rättsskydd måste väl också ingå i en medborgares DEMOKRATISKA rättigheter, eller?

*****
Svar anlände så snabbt att jag undrade om det förelåg viss tristess på myndigheten:

*****
Angående försök till bedrägeri
Den som anser sig vara utsatt för bedrägeri eller försök till bedrägeri kan göra en anmälan till polismyndigheten om det. Polis och åklagare har till uppgift att utreda brott och gör det med utgångspunkt från om gärningen kan antas vara ett brott och möjligheterna att bevisa det. Beträffande den aktuella företeelsen är de oftast så klumpigt utformade att de inte kan anses utgöra ett tjänligt försök till bedrägeri. Det kan också förutses svårigheter att spåra avsändaren av mailet och därmed att finna gärningsmannen.
Vänliga hälsningar
Annette Olsson
Vice chefsåklagare, Göteborgs åklagarkammare

*******
Som vanlig gröngöling får jag väl därmed inse, att det lönar sig föga, att försöka få slut på dessa hemsökelser i den högst privata mailboxen.
Det här kan te sig rätt oförargligt i jämförelse med de skimmingförsök jag också varit utsatt för under de här senaste åren. Det tog jag däremot inte med en klackspark, men inte ens där fanns något att sätta emot. Skimmingförsöken tror jag är ett så passa allvarligt växande problem, att myndigheter och banker i alla länder borde gå samman och göra något radikalt åt det hela.

Om du nu undrar hur ursprunget såg ut, bjuder jag på den sedvanliga helt osannolika rövarhistorien:

----- Original Message -----
From: "Mr William P. Cartman" <willicartman01@skymail.ro>
To: "undisclosed-recipients:"
Sent: Saturday, July 14, 2012 8:20 PM
Subject: Jag behöver ert partnerskap

Hej
Jag är Barrister William P. Cartman från London, Storbritannien, Jag
är en praktiserande jurist, En av mina klienter dog år 2008 men han
lämnade bakom summan av nio miljoner, fem hundra tusen brittiska pund deponeras i ett finansiellt institut men tyvärr han inte specificera
sin arvtagare före sin plötsliga död.

Alla mina försök att spåra sina familjemedlemmar har visat sig
misslyckad eftersom han inte skriva ett testamente före sin död.
Den brittiska arv lag tillåter någon Bank att konfiskera den avlidnes
fond, Incase fonden är kvar outtagna för över en period på 19månader
efter döden av kontot ägaren. Den bank där denna fond deponeras har
kontaktat mig för att ge arvtagare, så att de kommer släppa denna
fond till arvingen men Jag är ännu inte rekommendera någon som arvtagareu.
Detta är anledningen till att jag har kontaktat dig så att jag
lagligt kommer att rekommendera er som arvtagare eftersom du har
samma efternamn med den avlidne.

Enligt den brittiska arvsrätt, Det åligger advokaten att ange arvinge
till den avlidne och jag är den personliga advokat till den avlidne.
Därför har jag alla rättigheter att rekommendera någon som arvtagare
och banken kommer att släppa fonden till person.

Jag har alla rättsliga dokumentationer att slutföra denna transaktion
framgångsrikt utan problem med regeringen i Storbritannien och i ditt
land, denna transaktion är 100% riskfritt, Jag kommer att styra och
leda dig på vad du ska göra vid en given tidpunkt, När fonden
överförs till ditt konto som jag kommer att uppsöka dig i ditt land,
då kommer vi att dela de medel som i andelen 40% för dig, 40% för mig och 20% kommer att doneras till välgörenhetsorganisationer.

Detta arv fordringar kommer att vara rättsligt klar, allt jag behöver
från dig är din totala samarbete och ärlighet.
Du kommer att hålla denna transaktion hemligt tills den fonden har
bekräftats i ditt konto, om du är intresserad att arbeta med mig
vänligt fram nedan information:
Ditt fullstandiga namn:
Din mobil eller mobiltelefon nummer:
Din telefon (Office och Home) nummer:
Ditt faxnummer:
Ditt yrke:
Din alder:
Din nationalitet:
Anmarkning: Jag oversatter till svenska och jag tror att det inte ar
tillrackligt bra, forstar du engelska? om du kan skriva engelska, kan
du svara pa engelska for enkel kommunikation, jag ser fram emot ditt
snabba svar.
Vanliga halsningar,
Barrister William P. Cartman

****
De som nappar på dylika mail, måste väl ändå utses till årets:


söndag 15 juli 2012

Brevet

Käre son,

Jag skriver ett par rader, så att du vet att jag ännu lever.

Jag skriver detta brev sakta, för jag vet att du inte läser så fort.

Du kommer inte att känna igen huset, när du kommer hem, för vi har flyttat.

Jag kan tyvärr inte ge dig adressen, eftersom den förra familjen, som bodde här tog med sig numret till sitt nya hus för att slippa adressändring.

Lite om din far. Han har fått ett nytt jobb. Han har nu 1200 man under sig, handklipper gräset på kyrkogården.

Det fanns en märklig tvättmaskin i vårt nya hus. Men den fungerar nog inte så bra. För när jag matade den med din fars skjortor och drog i kedjan försvann de. Jag har inte sett röken av dem sedan dess. Å andra sidan vill han inte längre, att jag tvättar hans kläder. Mina egna kör jag i den gamla tvättmaskinen

Din syster fick barn i morse, vet ej om det är en flicka, eller pojke. Därför vet jag inte om du är morbror eller moster.

Farbror Olof drunknade i ett whiskeyfat på bränneriet, flera hoppade i och skulle rädda honom. Men det gick inte, han slogs och kämpade för att stanna kvar.

När de kremerade honom så brann han i tre dagar.

På tal om sprit. Din far drack inte mycket i julas, jag hällde i motorolja i hans ölsejdel och det höll honom igång ända till nyårsdagen.

Far och jag var till doktorn i torsdags. Doktorn satte ett rör i munnen på mig
och sa att jag inte fick öppna munnen på 10 minuter. Din far ville genast köpa röret.

Det har regnat här under sommaren. Första gången i 18 dagar och den andra gången i 10 dagar.

I går blåste det så mycket, att den brun-vita hönan värpte samma ägg 4 gånger.

Vi fick brev från begravningsentreprenören om att betalade vi inte sista delen av mormors begravning, skulle han gräva upp henne igen.


Din älskade mor.

PS. Skulle skickat dig några hundralappar, men tyvärr hade jag redan klistrat igen kuvertet. DS.

Ibland kan jag inte låta bli att undra: "hur gick det sedan?"

- den 15 juli 2012, kl 18:48

Jag har en förmåga att drälla runt mig, små hastigt nedklottrade meningar, tankar om något som har inträffat, människor som jag mött, eller bara sett. Oftast återfinner jag detta i mina otaliga anteckningsböcker, som företrädesvis hänger med mig på alla former av resor. Men allt det här bär mina avtryck i USB-minnen, postit-lappar, kvitton, små avrivna lappar och servetter i väskan, som bär spår av mig och mina hastigt nedtecknade tankar, eller ord.

Allt som sker omkring oss människor. Det har fått mig ibland att undra, hur det gick sedan för de här människorna, i den här situationen, som de befann sig i. Han som sprang efter tåget, med famnen fylld av blommor. Skulle han med tåget, eller var det någon på tåget han missade. Vad försiggick i hans tankar, när han stod där, ihopsjunken och såg tåget försvinna i fjärran.

Jag vet inte vad som hänt de sista åren. Men det verkar som om jag lösgjort mig från vad som mitt tidigare yrkesliv var så fyllt av. Det är ett mycket roligare skrivande, som jag kan ägna mig åt, när kroppen orkar och kan. Dessemellan pågår mycket idisslande. Jag "ser & tänker mig in i" mina roll/romanfigurer helt enkelt, när jag skriver, eller börjar forma vad de skall ha för sig, hur berättelsen skall gå vidare.

Kanske är det en konsekvens av, att ha mött så många människoöden inom yrkes- och privatlivet. Det som triggar mitt fria skrivande kan oftast bara vara fråga om något litet pyttefrö, av något som inträffat. På den vägen är det. Ett förfluget ord, eller del av samtal, som jag har tagit del av. Inte sällan ljuder inom mig ord och händelser, som funnits där mycket långt tillbaka i tiden. De träder fram och vill bli synliggjorda.

Men egentligen är jag väl en sådan människa, som alltid haft ett högst energiskt inre. Jag tycker mig kunna betrakta detsamma i min egen dotter. Hon kan vara djupt försjunken t.o.m. i de allra rörigaste situationer. Vi kan befinna oss på ställen där det råder en öronbedövande ljudstyrka, folk som springer huller om buller. Men hon sitter där djupt försjunken i någon bok i ett helt obeskrivligt stoiskt lugn. Eller så kan hon se helt nollställd ut. Stunden efteråt, greppar hon papper och penna och ur hennes fingrar uppstår de mest fantastiska bilder.

Det hela har fått mig att fundera över hur olika vi människor fungerar. Jag har vänner, som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig, att gå ensam på ett café, en strand, en konsert, fiska, eller det allra värsta scenario av dem alla: att gå ensam på bio.

På många sätt är inte mitt liv, som det var en gång var. Då tankarna tyst bara fanns där, utan att det kom till vidare uttryck på några mer märkbart sätt. Kanske är det samlarens drag, som kommit till utlopp på detta vis.

Vi människor är samlare ut i fingerspetsarna. En del samlar på pengar, nya kärleksäventyr, eller på skivor. Medan andra samlar på gamla bildelar, eller gamla tandborstar. Vem den där sistnämnda är och av vilken anledning, skall jag inte avslöja. Men när man börjar undersöka sin omgivning vad de har en förmåga, att samla på sig. Då kan man göra de mest oväntade upptäckterna. Vet du t.ex. vad dina vänner har för samlarvanor. Ibland är de inte helt lätta att urskilja.

Men vad händer i slutändan, egentligen, med människans samlande.

Hur går våra liv vidare, efter att något har inträffat.

Ta t.ex. reportern från Fjollträsk, som dödade elva renar, när han kom brassandes in i det norrländska vinterlandskapet år 2008. Helt novis om att det sprang omkring renar på vägarna. Vad hände med honom? Började han kränga renskav, eller souvas. Vad gjorde han med alla elva renarna och hur blev hans liv efter denna händelse?

Vad tänker du själv, när du betraktar denna bild. Är du den praktiska handlingsmänniskan, som förargat tänker "och vem är det som har ställt skorna där mitt i vägen?" 

Eller är det något annat, som rör sig i dina tankar. Hur långt svävar dina egna funderingar ut över bilden.


lördag 14 juli 2012

Efterlysning: Har du Drottning Blankas slottsruin i källaren?

Nää... tänker jag, när jag läser om det hela, sedan frukostgänget hastigt brutit upp, för iltransport till Liseberg. Dottern gick omkring och drog fotsulorna lite för länge för att hinna till mötestiden med sina vänner. Det är ju gu´bevars uppehåll i regnandet idag.

Herr H ryckte därför ut med bilnyckeln i högsta hugg, ett hastigt ombyte från pyjamas till kläder och ett ännu hastigare möte med tandborsten. Han har inte lika mycket is i magen, som jag brukar ha, när det är bråttom-utryckning med att köra någon av de nära kära. Ibland har jag slagits av tanken, tänk om jag får motorstopp. Vad förvånade omgivningen skall bli, när de upptäcker en överblond dam ute på vift i nattsärken. På vintern kanske jag skulle komma undan, därför att då är i alla fall ytterkläderna ovanpå och fötterna nerkörda i vinterskorna. Men så är det inte under den varmare delen av året. Då skulle jag snabbt vara avslöjad. Är inte det där en nattsärk, som hon stövlar omkring i?

I min "källare", dvs. i krypgrunden, finns emellertid inga slottsruiner. Där brukar man bara återfinna igelkottar, som övervintrar, tillsammans med en och annan död kråka. 

Dessutom bor jag inte på Slottsberget, som fått sitt namn efter Drottning Blankas slott, som låg där en gång i tiden. 

Av slottet finns numera inte ett endaste spår, men det ryktas att en del av muren fortfarande syns, i något av husens källare. Om man lyckats nosa reda på var, eller rent av är innehavaren, skall man höra av sig till kristian.wedel@gp.se  

Jag länkar inte mailadressen, eftersom det finns en massa märkliga hjärnor, som vill ägna sig åt att förstöra, genom att skicka en massa spam. Det är de små hjärnor, med mycket små glädjeämnen, som bara kan finna glädje och mening här i livet genom att utföra destruktiva handlingar. Sådana som allt tätare finner vägar till ens högst privata mailbox. En del i form av rena rama bedrägeriförsöken, andra enbart med rena rama förstörelselusten, som högsta prio.

Det enda slott jag bott granne med var Drottning Kristinas Jaktslott på Otterhällan. Som de flesta känner till, som har lokalkännedom om Göteborg, är Jaktslottet bara en rejäl amsaga. OM det nu rent av inte är så, att på den tiden som Otterhällan var en ekskog, då kanske Drottning Kristina hade ett Jaktslott som låg där. Det är trots allt historisk mark där mycket har hänt. Men ändå trevlig tanke med ett Jaktslott, fint och idylliskt, mitt bland alla höghusen. Vem vet vad som händer.

Kanske den här störtsköna damen vi har här i Göteborg, vid namn Karin Fingal, rätt vad det är, en vacker dag, spikat upp sin handsnickrade skylt "Okänd plats, gratis entre!" vid Drottning Kristinas Jaktslott. Karin Fingal är rätt unik, ger sig ut bestyckad med hammare från IKEA och lite spik, via velocipeden. Hon sätter upp egenhändiga handfixade turistskyltar, över bortglömda unika platser, som hon envetet nosat reda på. På så sätt är hon ett föredöme för turistnäringen i stan, som uppenbarligen inte har koll på allt vad som finns här. Man kan nästan inte ta tio steg utan att befinna sig på någon historisk plats av något slag. 

Den här gången hade hon nästlat sig in i någons villaträdgård ute i Askim, där hon hade nosat reda på en hällristning, som ingen kan förklara och som faktiskt, enligt Karin Fingals utsago, är en sensation. Inne i kossans mage är nämligen några snirkliga linjer inristade, linjer som annars bara finns i hällristningar. Tydligen ett mysterium för forskarna. Teorin är att linjerna symboliserar livet och att kossan är en jaktmagisk bild. Om fotsulorna tror experterna, att det kan vara undersidan av en gud, som står inne i berget, eller kanske symbolen för en gud, som är närvarande men inte avbildad. Och så fortsätter det vilda gissande om resten av betydelserna.

Det har varit mycket mystiska kossor denna blöta sommar. Från norr till söder. Har ni tänkt på det? Visserligen är det plywoodkossor, som någon snor och som ägnats tid och tanke åt i Malmberget. Men ändå. Kossmysterium som kossmysterium.

Men vad vet jag, som bara är van vid att småttingar, som brukar göra hällristningar med kulspetspenna på mina armar, antagligen ett substitut för tatueringar, eller roligare variant av överträdelse från ritpappret. Visserligen har vi besökt hällristningarna i Tanumshede och spanat in en hel del vikingastenar, med inskriptioner. Men ändå.

Kristian Wedel på GP lär inte få något mail från mig om Drottning Blankas slottsruin. Massor av Slottsruiner känner jag till, men inga hittills okända.

Det enda unika fynd som gjorts på den här ägan, skulle det visa sig sent omsider, var en kritpipa. Det var herr H som gjorde det fyndet, när vi höll på att plantera. Hela sommaren rände han runt och frågade varenda person, som dök upp här, vad de trodde att det kunde vara. Ett ben, som råkat få ett märkligt utseende, trodde alla inklusive jag. Men eftersom jag jobbat med drogare också under större delen av mitt yrkesverksamma liv, gjorde jag helgarderingen: ett ben, som bara råkat få ett märkligt utseende, eller en hemmagjord haschpipa. Vi bor i ett område, som det visat sig efter flytten hit ha varit ett riktigt näste för flower-powerfolket, på den tiden det begav sig.

Men så var vi några somrar senare uppe i Åre och snavade in på ett museum någonstans där kring gränsen mellan Norge och Sverige. Där på detta museum fanns en skylt under kritpipan, där det stod att detta var en kritpipa och den ENDA bevarande kritpipan, som upphittats. Vi stirrade storögt på varandra!!! Gissa om det var en febril skattjakt, när vi kom hem. Men kritpipans öde var och förblev beseglad. Än har den inte dykt upp. Själv minns inte Herr H vad han gjorde av den. Sannolikt har den bara återgått till naturen. Antingen i en sopsäck och ut till återvinningsstationen i Hultet, eller så finns den här någonstans på trädgårdstomten. Allt eftersom åren gått har hoppet minskat, att återfinna den och i framtiden kunna visas på något museum, under skylten: Kritpipa, den andra, som överhuvudtaget påträffats!


Oj, oj, just i skrivande stund hör jag det välbekanta ljudet av regn... hoppas att det inte regnar på Liseberg...

Det finns delar av Göteborgs-Posten, som jag verkligen uppskattar till fullo och det är Världens Gång, längst bak i tidningen varje dag i del 3 Kultur & NÖJE, som denna gång handlade om hällristningarna och där en efterlysningsruta fanns längst ner med Drottning Blankas fanns. Inkl. lite annat smått och läsgott, av andra skribenter. Sedan har GP Två Dagar. Den senare är en hel bilaga och kommer varje lördag, dock inte under sommaren, då de snopet nog tar semester. Där finns ambulerande krönikörer också, av varierande slag och förmåga att kunna skriva. 

Det här med avsaknaden av GP-bilagan Två Dagar, under sommaruppehållet är något jag verkligen rynkar på näsan åt. Då brukar kryssen istället få fylla tiden, när den finns. Det är den korsordstokiga dottern, som den ena gången efter den andra lurar mig in på korsordens villovägar. Ibland sker det helt frivilligt på egen hand. Det är lite mer säsongsbetonat. Men när dottern lurar mig in i korsordsvärlden, sker det så obemärkt, att det går en bra stund innan jag kommer på vad hon lyckats lura mig in i. 

Jag har kommit på att jag är en lättlurad typ.

Det är som att passera förbi glaskakburken, som man rundar, när man är på väg ut ur köket. Vanligtvis är den skönt tom. Men när det ligger mjälla, goda havrekakor i den, då sträcker sig min hand helt automatiskt ut efter en havrekaka. Däri ligger en frestelse, som min hjärna helt uppenbart inte motstår. Sedan kommer jag på mig själv, när jag tuggat färdigt: Men hur i hela friden kom den in i min mun? Hur gick till?  

Det måste vara något allvarligt kopplingsfel i mitt huvud. Av just den anledningen har jag nu förbjudit Herr H, som är den som fyller glasburken med dylika hjärnfrestelser, att havrekakor skall ALDRIG någonsin ligga framme i glasburken! Min fallna själ kan inte motstå havrekakor. Det omedvetna handlandet tar övertag och så står jag där som en fallen havrekakskäkare, fastän jag verkligen inte vill, eller ens skall stoppa i mig dylika tingestar.