Google+ Followers

måndag 24 september 2012

Ständigt denne August Strindberg.

Han höjs alltid okritiskt till skyarna av kultureliten. 

Jodå, jag gillar också gamle August skrifter och konst. Men jag har lite svårt med, att enögt se förbi hur hans manschauvinistiska stil, krossade många kvinnor på vägen. Duktiga kvinnor, som i mångt och mycket smiskade Strindberg i sitt skrivande. 

De här dugliga kvinnorna de gömdes undan och glömdes, eftersom den tiden inte kunde tåla dugliga kvinnor. En del av dem fick helt enkelt gå i landsflykt p.g.a. den hets som de utsattes för. Den åkomman finns väl egentligen fortfarande. Längre än så har vi inte kommit. 

Nu har de här kvinnorna börjat, att dammas av en efter en, men någon riktig genomslagskraft har de inte fått. Ensamma som herrar på Täppan står fortfarande August Strindberg och andra manliga med sin stjärnstatusglans.

Förvånad lär jag bli den dagen, då kulturknuttarnas förstå-sig-påare sitter i TV-rutan och börjar dra fram sådana som Anne Charlotte Leffler, eller rent av Ellen Key, vars förtjänster var så många och flerfaldiga, att det är djupt tragiskt att inte mer har hänt.

Det börjar bli upploppssträcka så här inför årets Bok- och Biblioteksmässan på Svenska Mässan i Göteborg. Jag har vid det här laget hunnit sitta och bläddra åtskilliga varv genom både böcker och föredrag, som kommer gå av stapeln. Dessvärre lär inte jag själv gå av stapeln inne på själva mässan. Det blir för tufft för min del. Däremot kommer jag att bevista lightvarianten, som jag inte brukar missa oavsett vilket kroppsligt skick jag är i. 

Det här med kvinnlig fägring vid böckernas presentation, det har fortfarande mycket övrigt att önska. Nu skall jag inte vara så himla tyken, att jag drar en kille som synts mycket i etern och media den sista tiden. Men själv är han så mycket fd. man överhuvudtaget kan bli, både inom privat- och yrkesliv. Själv sa han häromsistens, att han inte läser böcker. Stieg Larsson var dock glädjande nog ett undantag. Men nog katten skall han stå där x-antal gånger på Bokmässan och prata om en bok, som någon annan skrivit. Pust... urk... stön.


Ute i näringslivet och yrkeslivet är olikheterna precis lika skrämmande, hur olika man behandlar män och kvinnor. Det som kvinnorna beläggs med, eller avkontrolleras, skulle en man aldrig mötas av.

Jag tänker t.ex. på TV-programmet "Min sanning", där fd. partiledaren för centern, näringsministern och vice statsministern Maud Olofsson kom till tals. Sådant som kvinnor möts av, möter en man aldrig. Djupt tragiskt kan jag tycka. 

När hon inträdde i LKAB:s styrelse, så gick det ett brus genom det manschauvinistiska gruvfacket. Medan man höjde Wallenbergs inträde till skyarna, som någon undergörare. Synar man familjen Wallenbergs tidigare medverkan i LKAB, blir man inte speciellt imponerad. Snarare tvärtom. Jag föredrar mao att syna kortet, innan jag överhuvudtaget tycker något. Vare sig det gäller Wallenberg, eller den tuffa Maud Olofsson i LKAB:s styrelse.

I vart fall står hon i betydligt högre kurs hos mig, som människa. Eftersom hon stått där stadigt i alla vindar som blåst och där hon lämnats ensam därhän åt vargarna. Så mycket ruter har det inte varit i männen, som hon varit omgiven av.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar