Google+ Followers

onsdag 15 juli 2009

Mätpinnarna kring Malmberget,

- den 15 juli 2009, kl 12:43


de blir jag inte riktigt klok på. För hur jag än vrider och vänder vad tanken och vitsen är med dem, får jag det inte att gå ihop. Det är något som allvarligt haltar i mina tankegångar!

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=4746494


Jag hade kunnat förstå det utifrån att LKAB förflyttade hus och människor bort ifrån gruvbrytningens skalv och påverkan etc. Men nu kan jag svårligen få det att gå ihop. Jag begriper helt enkelt inte vitsen med dem. Möööjligen kan jag tänka dem, som en ren säkerhetsåtgärd för dem som befinner sig under jord.

Nä, redan där blir det svårt att få ihop det, med tanke på den händelsen där Lars Klingert var involverad i, som det stod om i NSD, dock inte i LKAB:s egen årsrapport. Än mer tveksamt blir det med tanke på det svarsmail jag fick av LKAB. Där de angav:  

"Seismiska händelser i berggrunden går inte att förutsäga med något exakt scenario, vare sig för gruvor eller andra seismiskt aktiva områden. I takt med att LKAB:s mätsystem byggs ut och mer data samlas in får man större möjlighet att se när man kan förvänta sig större skakningar, men det går aldrig att i förväg säga exakt när de ska inträffa."

Det lät ju betryggande värre. Man skall nästan ligga i koma för att tycka att det är lugnande besked.

Nej, de här mätpinnarna. De känns mer som ett slag i luften. Ett yttre garnityr för syns skull. Jag har suttit och kuckelurat här på morgonkvisten ute i trädgården med min frukost, om det trots allt inte hänger ihop med att miljö- och byggnadsnämnden försöker att streta emot vad som händer i förhandlingarna i kommunhuset och LKAB, där det mesta verkar vara till salu för en (1) svensk krona och i stort sett är en envägskommunikation.

"Kampen mot Goliat" klassade en herre med huvudet på skaft det hela som.

Ja, jag vet kära vänner, men oroas inte över mig igen. Jag vet vad som kommer att ske när jag kastar in denna blogg!

Den första som kommer att göra inlägg i den här bloggen som ni tycker känns osmakligt, det blir Staffan och där kommer att stå hur urbota korkad jag är och vilka mentala problem jag har. På den sistnämnda fronten återstår nu inte så mycket. Hela listan är väl i princip genomgången av möjliga diagnoser. Det är väl i princip enbart ev. förekomsten av nageltrång och kantarellodling mellan tårna, som återstår som de bakomliggande orsakerna bakom min mentala ohälsa. Ohälsan beroende på den dynga jag skriver om LKAB. Inte bara det, vad jag förstår är det väl i princip allt, eftersom resten är saxat.

Det märkliga är att det är precis tvärtom, när det gäller LKAB och kommunfullmäktiges ageranden. Då håller jag mig verkligen till strikt saxning, ur protokoll och svar jag sökt och fått.

Det hela är i alla fall urartat till den nivån, att jag övervägt starkt att anhålla om tillstånd av Staffan och lilla ludna svansen, med att pilla mig i näsan, om behovet skulle uppstå. Men det finns inte ens ett komplett namn. Där slutar all kurage. Därför får nog i så fall den anhållan komma i någon blogg, om behovet skulle uppstå.

Hmmm... undra just vad jag skall göra om det blir ett hastigt påkommet behov? Nä, jag får nog allt fortsätta med att inte vara livegen. Jag ser ingen annan lösning på problemet.

Inte blir det någon lösning på de nya mätpinnarna heller, som LKAB låter sätta upp. Nej, som sagt var, mitt tips om de här mätpinnarna de ser ut som en EKG kurva som upphört. Det är ett rakt streck ut i eonernas värld. Därför att enligt LKAB:s hypotes så har inget skett med husen trots enorma och eskalerande skalv.

Hmm... men nu tror jag att jag knäckte ett och annat! Jag var nämligen på "mingel med Maud", som det hela döpts till. Där talade festföremålet själv om, dvs. den minglande kära näringsministern Maud Olofsson, att Sverige fått i uppdrag att fixa fram jordskalvssäkrade hus till Kina. Nu trillade min pollett ner! Det var ju ett superenkelt uppdrag som Sverige tagit på sig.

Han har nog rätt den där Staffan, jag är nog korkad i alla fall, i alla fall inte snabbtänkt. Tänk regeringen sitter ju redan med det esset i rockärmen! Det statsägda LKAB, så klart. Varför kom jag inte på det med en gång? LKAB vet ju hur jordbävningssäkrade hus skall se ut! Ta vart enda hus i Malmberget! Inget av dem är skadat av alla skalv, som skett pga. gruvbrytningen. Det kan man läsa om i Miljö och byggnadsnämndens protokoll från den 25 juni 2009 på sida 388. Där framgår klart och tydligt att LKAB frånsäger sig ansvaret till de skador som uppstått. Där står sig fastighetsägare till egnahem och hyreshus sig slätt.

Staffan, de där två sistnämnda meningarna är en direkt saxning. (Ja, jag tänkte så att du vet vad skillnaden på saxat och eget skrivet). Det finns gränser för det egna skrivandet och när man måste hålla sig till strikta regler, även om du inte har förstått det än. Men vem vet, polletten kanske singlar ner någon vacker dag för dig också.

Dagen till ära skall jag klistra in en bild av Skärhamns glada kyrktorn, speciellt till dig Staffan. Sedan skall jag åter stega ut i min egen trädgård, som inte befinner sig i Skärhamn, utan inom Göteborgs stad.


PS. Den första bilden är av Skärhamns oslagbara glada kyrktorn, tyvärr ser jag att det lilla bildformatet som det blir i bildspelet där syns nästan inte den lilla näsan och den glada munnen, som finns under de två fönsterna under taket (dessa två fönster bildar ögon). Men funktionen med bara en bild funkade inte idag, tyvärr. Jag tar därför med ett par andra bilder, som är vyer från Skärhamn. DS.

söndag 12 juli 2009

Signaturen Staffan vad tycker "vi" om

- den 12 juli 2009, kl 07:50


de tillresta fotbollsungdomarna, som kommer till Gothia Cup? "Vi" vill väl inte att de skall drabbas av några former av våtbehandling?

Invigningen är på måndag och än vräker regnet ner mellan varven. Innerligen hoppas jag att deras vistelse skall utfalla till full belåtenhet och att de kan återvända hem till sina fotbollsklubbar, med det mentala bagaget fulladdat med idéer om vad livet kan vara och bli.


Det finns två "begivenheter" som jag brukar försöka anpassa mig till, efter bästa förmåga. Det ena är köerna vid Gothia Cup. De köerna ter sig för ögat som oändliga, även för en tålig köare som jag. Det är då alla tanter av min kaliber drar sig undan och bereder plats till de förväntansfulla ungdomarna, som väller fram i horder överallt. Vi passade därför på, att bevista ljudupplevelserna på Liseberg, innan de korta anpassningsuppehållet. Det var Kebnekajse som höll låda. De har jag inte sett röken av sedan Hedenhös (eller hört).

Jag satt och undrade varför JP Nyström lyser med sin frånvaro, eller har jag helt missat dem någon sommar? Det är mycket valuta för Lisebergskortet. Sommaren lång går det att njuta av en hel hord av artister över en kopp kaffe, eller som en del gör, hakar sig stadigt fast vid baren. Tills greppet inte alls är så stadigt. I december är det jul på Liseberg med blingbling och souvas!

Den andra "begivenheten" är när Flying Riders har jättefest i dagarna fler. Ja, dagar och dagar. Man kanske skall uttrycka det så här istället, vid 23-tiden befinner sig högtalarna i toppform och vid 04-tiden på morgonkvisten brukar det ha blivit lite längre pausar mellan hårdrocksbanden. Sedan är det tyst och stilla som i graven, hela dagen. (Oj, här blev jag ju nästan en rimpoet! Vad säger du om det, signaturen Staffan?) Ända tills de sovit en smula, då drar de igång igen.

I år har de dessutom 40-års jubileum och då kommer nog t.o.m. de ryggsimmande pissmyrorna i Kockumstvättfatet med Hibiskusarna, att inse att jordens undergång verkar vara i annalkande av ljudnivån att döma. Om jag räds att bo nära Flying Riders och Hells Angels? Nä, faktiskt inte. Tanken har aldrig ens slagit mig. Det är inte så det funkar helt enkelt. En av medlemmarna bor här t.o.m. på vårt villakvarter. Då passar jag mig hellre noga för att hålla till i de kvarter där stora uppgörelser med puffror pågår och skotten viner friskt mellan varven. Det som var klassat som högriskområden och dit ambulans inte satte sin fot utan poliseskort.

Jag kommer ihåg när jag och "hushänget" häromåret satt och sippade på en kaffeslurk och en försäljare från Sector Alarm slirade förbi och slog sig ner på en kopp kaffe, eftersom vi redan hade ett hus av "Fort Knox" varianten.

Försäljaren berättade skrattande, att han hade varit uppe i "de där krokarna" och så pekade han med hela handen åt det väderstreck, där även min yngste son har sitt hus. Där vid något hus hade de satt ut en skylt där det stod nåt´ i stilen med "This property will be protected by Hells Angels", han hade ringt på, men ingen hade öppnat. Försäljaren skrattade så hela magen guppade: "vilka roliga skyltar det fanns nu för tiden!"

Jag och "hushänget" satt där som två flanar och undrade förvånat vad det var som var så himla roligt med det. Men det var innan vi hade rett ut begreppen. Då var det vi som skrattade och han som satt där blek som en Albyl och inte hade tänkt ringa på mer och erbjuda sina tjänster.

På tal om grannar. Jag kan inte låta bli att undra över den här signaturen Staffan (tja, "kära barn" har flera namn). Men när jag bytte sida av skrivbordet, till den plats där "hushänget" brukar sitta, upptäckte jag att den utsikten är verkligen inte som den sidan jag brukar sitta på. Där jag skådar ut över nejden och villaträdgårdarnas skira grönska. Nej, från "hushängets" sida skådar man in i grannens ständiga julgransförsäljning! Jag begriper mig helt enkelt inte på folk, som låter bädda in sina påslaksstora villaträdgårdar med Tujor, som växer sig höga som tallar och blir en kompakt mur, som inte ens en knappnål kan ta sig igenom. Undra just om det kan vara belivande, att sitta och stirra in med nosen intryckt in i en kompakt vägg, som slutar någonstans däruppe där molnen tar vid?

Oj, nu tappade jag visst bort spåret "signaturen Staffan". Staffan är ju så himla nöjd med hur läget ser ut för malmbergarna och även med LKAB, som följer miljölagarna! (Nej, jag vet, man skall inte retas med de som inte är pålästa!)

Staffan och den lurviga svansen de verkar vara av den åsikten, att är folk så förbenat korkade, att de bor i hus som LKAB bestämt sig för att skapa jordskalv under, så är det bara att klassa dessa individer som asociala, som står ivägen för: "Utvecklingen".

Nu plöjer ett område rakt igenom hela Malmberget, som mest påminner om... om... om... Ja, inte fasen vet jag! Därför att jag och många med mig har aldrig sett något liknanden. Men står man vid det krackelerade Fokushuset och tittar mot blindtarmen av Kaptensvägen, då upptäcker en sådan klåpare och antimänniska som jag, att de allierade bombmattorna har gjort ett jädrans bra jobb! De som en gång var grannar kan numera bara vinka till varandra över hålen och barrikaderna och ett tungt industriområde har tillåtits att placeras mitt bland bostadsbebyggelsen, utan att blinka! Utbudet av logistik är sålunda också kraftigt nedsatt och synen över det som "en gång var" kan kvala in för vilken ödslig science fictionfilm som helst. Än värre skall det dessutom bli, inom en mycket snar framtid.

Ju fler som inte känner varandra sedan koltåldern, eller bär på en "VI-känsla", eller sundhetskänsla, desto bättre tycker LKAB och politikerna. För då kan de inte gadda ihop sig! (Staffan håller nog också med, även om han varken är fågel eller fisk. Men jag skall skicka in till förslagslådan, att signaturen borde få "Årets LKAB Pris").

Nu stegar jag ut genom ytterdörren för här skall pysslas om de nya plantorna av "Romeo & Julia", dvs. han- och honplantor av Havtorn. Jag hoppas det blir mycket kuckelimuck mellan "di tu". Mullbärsplantorna dök också upp. Igår kunde jag äntligen hämta dyrgriparna.

-Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, sa den skrattande Linda i handelsträdgården.

Jag vet inte det. Jag tycker att jag har fått vänta alldeles för länge, alla andra genuina malmbergare också!

fredag 10 juli 2009

Igår ringde telefonen,

- den 10 juli 2009, kl 10:42


just precis när jag hade slängt i en liten slatt mjölk i mitt te.

Efter att ha gjort tre misslyckade försök med att få i mig en fisljummen kopp te, tillsammans med två knäckemackor som en försenad lunch, trodde jag att nu äntligen hägrade den. Det skulle visa sig att knäckemackorna hade legat där så länge med smör och ost, att de inte längre var lika spröda som de i vanliga fall brukar vara.

Det var en gammal klasskamrat från folkskoletiden som ringde. Sedan jag lotsat mig genom den sedvanliga väderleksrapporten och kunnat förmedla till telefonringaren, att jag hade inte alls begrät regnandet, utan istället uppskattat hela dagen, att sitta/ligga och titta ut på regndropparna som föll och hade dessutom försett mig en Torsten Ehrenmarks nyfunnen upplaga.

Det ihållande regnet gör mig så himla gott. Inget dåligt samvete behöver jag ha, för att jag inte har gjort det jag egentligen borde ha gjort. Jag kan bara ligga där på sängen och läsa en bok, känna hur värken mal på i kroppen, medan jag själv ligger och tittar på takrutorna och metallstjärnorna i taket.

Det retliga är att rutorna inte går att jämka ihop i strikta geometriska figurer. Hur man än räknar går det inte att göra något vettigt mönster. Det taket blev verkligen en utmaning att ligga och stirra upp på. Men jag vet inte om det var något bättre tak, när jag nästan hela min graviditet med dottern låg och stirrade på de tre prickarna i taket på Köpmangatan i Malmberget. Jag kom på igår att det trots allt var bra när ett tak inte var helt slätt och vitt, utan att något satte hjärnan i omloppsbana.

- Regn, skockade han, här har vi inte haft något regn. Gräsmattan är alldeles gul pga. värmen.

Jag lade genast in mitt veto:

- Gräsmattan är inte gul för att ni inte haft något regn. En gräsmatta är alltid gul därför att man klippt den lite för ofta och klippt ner den för kort!

- Då måste man vattna!

- Nej, här vattnas aldrig någon gräsmatta, den är alltid grön ändå. Det handlar om att hantera klippningen på rätt sätt.

Så hade alltså väderleksrapporten övergått till gräsmattor, som ser ut som stäpplandskap.

Det är samma fenomen här på kvarteret. Den där samägda korven som ligger bakom vårt hus, den är varje sommar en historia i gult istället för grönt. Det beror bara på att det pågår en gräsklippartävling om vem som varit duktigast och klippt den allra flest gånger och klippt ner den så långt ner, att den helst skall vara gul så tidigt som möjligt. Själv jublar jag när den riktige gräsklipparen, han som har betalt för att klippa den, klipper den. Därför att då börjar det åter likna den äng som detta område från början egentligen var och barnen leker lika glatt på den ändå!

Det är ett himla hoverande varje årsmöte i samfällighetsföreningen, om detta gräsklippande. Vad katten gör det om en samägd jordplätt har lite inslag av naturen i gröna färgtoner istället för stäpplikt gult. Sedan undrar de i samma andetag hur det kommer sig att stolparna, som de ankrat fast trädplantorna i, är högre och fylligare än själva trädplantorna.

"Ja, få se nu, vad kan det bero på? Kan det bero på att stolpar är mer livskraftiga än veka trädplantor, som behöver någon form av vattenbehållande runt omkring sig?"

När vi hade gått igenom biotoper, så ändade samtalet ut i nytt arbete. Då kunde jag smyga med mig min tekopp och knäckemackor ut till vardagsrumssoffan och började försiktigt knapra på de nu nästan segmjuka knäckemackorna, med frågan:

- Gör det något om jag knaprar på knäckemackor medan vi pratar?

Nejdå, det funkade fint! Men vad var det för knäckemackor jag tuggade på? Jaha, Pyramidbagarens. Det hade han aldrig hört talas om. Så mellan tuggandet förklarade jag att det hette så, eftersom en egyptier hade fallit handlöst i farstun för en dalkulla och efter att de hade slagit ihop sina påsar, börjat diskutera gamla sätt att baka bröd på, såg Pyramidbagaren dagens ljus.

- Korsbefruktning är inte av ondo, ut och köp och testa. Jag föredrar det hårdbrödet därför att det är mycket tunnare, blir inte så mycket bröd.

Så avhandlade vi inköpsställen för att helt plötsligt befinna oss i bilmarknaden och bilreparationer och bilbesiktningars förlovade land. Nu blev det långvarigt.

Vad han egentligen ville?

Ja, han skulle bara tala om, att jag skulle slå på TV:n det pågick ett program om Appojauremorden, dvs. Thomas Quick, som han satt och såg på!

När jag berättade om samtalet för "hushänget", lyssnade han nog med ett halvt öra, men hade tagit fasta på mitt knorrande över att jag är "tvångsförvaltad" av staten och min kropp. Han hade ett förslag på problemet, som han just hade läst sig till ur morgontidningen. De sökte en ny häxa i Somerset, ett ganska stressfritt jobb med flexibla arbetstider och en årslön på 550 000:-. Det enda som krävdes var att man kunde kraxa och inte var kattallergiker. Det skulle väl kunna funka med alla mina kroppsliga tillkortakommanden och de "röster" som jag kunde härma?

Ja, egentligen, vad han förstod, behövdes ingen större arbetsinsats från min sida. Jag kunde ju bara gå omkring och vara mig själv och vad är det som säger, att häxor inte kan ligga på flygspaning rätt vad det är, eller med täcket draget över huvudet?

Vem var det som påstod att karlar inte kan göra flera saker samtidigt?

torsdag 9 juli 2009

"Johanssons Grävlingkorv",

- den 9 juli 2009, kl 11:25


tillverkas av grävlingar som återfunnits döda på vägbanan. Det var i alla fall det som "hushängets" lillebror hade tutat i sina småkusiner en sommar för mycket länge sedan.

Det hela hade tagit sin början, när de tillresta småkusinerna skulle sätta sig till bords och käka vid den sedvanliga släktträffen. När de undrade vad korven var gjord av, det var då som den fullständiga innehållsförteckningen av korven kom ifrån "hushängets" lillebror. Men äpplet faller som bekant inte så långt ifrån trädet och likadana blevo alla äpplena!

Jag skall väl säga att det var minsann inte bara "Johanssons Grävlingkorv" som stod på den menyn. Det var nog det mesta man kan återfinna av vägdöd och ur skog och mark. Sanning att säga skrattade vi alla så tårarna rann, när vi fick höra av de numera fullvuxna småkusinerna, vad som hade diktats ihop om menyn på denna släktmiddag av de förhärdade kusinerna, som var numret större. Det hade därför blivit ett sparsamt intag för de förskräckta småkusinerna, som den aktuella släktträffen hade levt på hårdbröd och vatten!

Glädjen blev ännu större kring bordet, när det meddelades att sedvanliga bilder från släktträffen kunde återfinnas under fliken.... "slakttraff". Nog var det slakt allt. Slakt av brustna illusioner, i det här fallet var de nog inte helt av ondo.

När vi åkte från släktträffen, hade det tragiska med att se en massa överkörda grävlingar på vägen utbytts till:

- Undra hur många "Johanssons Grävlingkorvar" man kunde ha gjort av den där?" eller den där hade det kunna bli jättemånga "Johanssons Grävlingkorvar" av.

En som det däremot hade kunnat bli "Johanssons Grävlingkorv" av med lite annorlunda smaksättning, om man nu skall tro historien, var den grävling som tysk polis skulle flytta ifrån vägbanan, eftersom de trodde att den var död. Men det skulle visa sig att den inte var död, utan bara på gasen.

Grävlingen hade vräkt i sig övermogna, jästa körsbär och därefter stapplat ut på vägbanan, där den rejält överförfriskad helt enkelt bara hade fått slut på orken. Någon fyllcell blev det inte tal om, utan polisen väckte djuret, som kröp ut på en äng för att sova ruset av sig på ett betydligt säkrare ställe.

Jag funkar ju aldrig som någon normal människa. Men det visste jag redan innan. Jag tänkte därför:  

"Men hur i jäsingen kunde den tyska polisen veta, att grävlingen hade käkat övermogna jästa körsbär? Fanns det något ögonvittne? Eller fyllsvamlade grävlingen på tyska?"

onsdag 8 juli 2009

"Tänk på barnen i Biafra",

- den 8 juli 2009, kl 11:06


det fick jag ofta höra när jag inte ville, inte orkade äta upp maten, när jag var liten. Jag undrar hur många fler det är som fått höra det där någon gång under sin uppväxt?

Visst, jag kan verkligen hålla med om att det finns en moralisk poäng i det hela, eftersom det varje dag visar sig att det finns människor, som hellre vill kapa åt sig än använda sans och balans.

På barns enkla sätta att reagera, var jag de första gångerna helt inställt på att skicka min överblivna mat till "barnen i Biafra". Men efter ett visst resonemang visade det sig att det inte var en så himla enkel historia. Det gick liksom inte att skicka ett kuvert med mat med utanpåtexten "Till barnen i Biafra". Jag var enveten och villig att dela med mig redan på den tiden och därför upphörde diskussionerna kring matbordet kring detta tema.

Hur många slantar jag hunnit skicka till det ena eller andra ändamålet, det har jag inte en susning om. Men nog känns det hela som en fullständigt meningslös kamp, därför att 53 år senare kan jag inget annat än upptäcka, att situationen på intet sätt har förändrats, trots enorma resurser som skickas kors och tvärs över världen. Det får i alla fall mig att fullständigt tappa modet och hoppet om mänskligheten.

Är jag fullständigt blind, eller är det någon som sett till någon förbättring?

Rovdrift, pengar, makt det pågår överallt på vår, egentligen helt underbara och fantastiska, planet. Ju mer det handlar om profit desto fler oroshärdar.

I morgontidningen kunde jag läsa, att Bolivias ambassad kritiserar "Svensk lärobok som är full av fördomar". Den är fördomsfull och rasistisk. Det är organisationen ALMAeuropa som har fått 700 000: - från Socialstyrelsen för att ta fram seriealbumet "Tilt", som skall informera ungdomarna om droger.

Men är man nu liiiite klarsynt, är det faktiskt så att Bolivias president Evo Morales, arbetar för att FN skall ta bort kokabladet från listan över förbjudna droger. Därför att kokaplantan ses som helig i Bolivia och bladen tuggas bland annat för att motverka hungerkänslor!

"Men vaff... är han dum på allvar, eller spelar han bara korkad?" tänker jag. Vore det inte bättre att de använde alla de där arealerna till att odla mat till människorna, då behövde de inte tugga kokablad för att motverka hungerkänslor!

Nej, den gubben gick inte hem hos mig. Det hela handlar om pengar och makt, bakom den översvallande "omtänksamheten" hos herr presidenten.

Samtidigt gör det mig heligt förbannad över, att ens behöva sitta och läsa om skiten, därför att man angriper helt fel part i vanlig ordning! På debattsidan hade "Läkare utan gränser" skrivit ett brandtal om "Baksidan av våra semesterparadis" och att tusentals båtflyktingars drömmar slås i kras, när de kommer till Europa och blir inspärrade och får leva under omänskliga förhållanden. Medan vi sitter där 4 timmar bort med flyg och gottar oss!

Enligt EU: s lagstiftning kan de nämligen helt legalt vara fängslade i upp till 18 månader. Det är samma snurriga debatt, som bedrivits i NSD i två olika reportage de sista dagarna. Jag har full förståelse för att människor behöver få komma undan "ond bråd död" och att stänga gränserna för all invandring, det är bara så korkat, att jag inte ens gitter utveckla det hela. Vi är ju trots allt inte fullständigt livegna, men det vore väl det ultimata för en del, om vi verkligen var det.

Jag vet inte om jag är totalt urhakad uppe i knoppen, men nog vore det väl hög tid att FN, EU och "just name it" vad de nu än må heta, tänker om och drar åt svångremmen mot länder, som inte uppför sig på ett anständigt sätt. Ingen penningtillströmning och ingen avsättning, alltså en fullständig och kompakt blockad, det skulle nog få varje maktberusad potentat att tänka om. Sluta tillverka allt vad krigsvapen heter! De här infantila avtalen om "men nu skall vi bara tillverka 400 megaton, istället för 800 megaton", det duger verkligen inte! Det kan t.o.m. ett litet barn räkna ut, att det inte funkar.

Jag hade ett intressant samtal med de intagna på säkerhetsavdelningen för något år sedan. Där satt vi och diskuterade hur man skulle kunna lösa bl.a. drogproblem osv. Efter att ha vridit och vänt på det hela, framlade jag tillslut den enda lösningen som återstod:

- Man fixar en fin plats, där alla drogare kan hålla till, de får mat, husrum och fri tillgång till så mycket droger de vill ha. Sprit och allsköns droger etc. bara dumpas ner.


- JA!!!, jublade de, det var ett jättebra förslag.

Men så var det någon som började tänka till och sa:

- Men vänta nu, du menar att det inte skulle finnas någon vanlig människa där, bara drogare?

- Självklart bara de som valt denna livsstil, det hela skulle ju utgå ifrån ömsesidig respekt, svarade jag.

Helt plötsligt var det inte en enda som var intresserad av förslaget!

- Det går ju inte fattar du väl! lät det nu modstulet.

Ja, det är nog mycket som jag inte "fattar", fastän jag föredrar nog andra ord än just "fattar", som är och förblir ett skällsord i mina öron, när det är använt i den meningen.

Nu är det inte "tänk på barnen i Biafra", som stoppar upp pekfingret i ögat på mig. Nu är det "Läkare utan gränser", som skall få mig att ha dåligt samvete för att jag just precis beställt flygbiljetter och hotell i Malaga, där jag och "hushänget" skall börja vår "rulla-rullresväskerundtur". Alltså bl.a. den plats där båtflyktingarna dråsar iland, dvs. OM de överlevt så långt.

Jag bara undrar vad är det som fordras och förväntas av oss vanliga dödliga? Det är ju ni som tagit makten & positionen, som tagit på er ansvaret att fixa till det här. Det är ju ert jobb som ni inte klarar av!

Borde man inte införa totalt över hela världen, att de som inte sköter sitt jobb på ett humant sätt, helt enkelt blir satta på bar backe och får klara sig bäst de gitter?

Precis på samma sätt som de gör med sina medmänniskor.

tisdag 7 juli 2009

Mina franska drömmar har fått sig en knäck.

- den 7 juli 2009, kl 13:05


Länge gick jag och funderade på att försöka hyra en pytteliten lya i något mysigt kvarter i Paris, under ett par månader, eller något ditåt. Men det hela hade bara stannat vid funderingar. Varför insåg jag först, när en väninna till mig ringde och glatt meddelade, att hon skulle få välja en weekendresa vart hon ville. Hon funderade på Paris.

- Jovisst, är Paris ok, men man får inte vara rädd för att ständigt trampa runt i hundskitar. Det är ju tur att du inte är hängiven åt det backsläpande byxmodet, då hade du nog fått en fin kant runt byxbenen innan dagen var slut, mässade jag på helt spontant.

Jo, det där med hundskitarna kände hon till, en av hennes döttrar hade hakat upp sig på just det.

Jag blev faktiskt rätt häpen över vad jag rent spontant hade sagt, när Paris kommit på tal och jag senare funderade över saken. Det var då jag egentligen förstod vad det var som hållit mig tillbaka från den där "franska drömmen".

Det är ett förunderligt fenomen egentligen. Det verkar finnas hur mycket hundar som helst i just Paris och det finns inte något som heter hundbajspåsar, eller soptunnor för dessa påsar så långt ögat når. Åtminstone är det inget som jag under alla mina besök har lyckats upptäcka. Nu är det inte så att Paris är någon skitig stad, därför att man spolar gatorna varje dag och gatsoparna är flitigt ute och vippar på och så mycket skräp som ligger och flänger runt, som det är t.ex. här i Göteborg är det sannerligen inte hut tal om.

Men det där med hundskitarna gjorde att dottern vägrade i sten, att åter besöka Paris, sedan hon en resa "hade fått lite för mycket av det goda". Hon föredrog London och hade mentalt raderat Paris ur sitt medvetande under åtskilliga år. Hon ville inte längre följa med till, som hon kallade Paris, "hundskitarnas hemvist". Hon stannade hellre hemma. Men när avogheten hade lagt sig, så var hon åter upp på banan och i januari hoppade hon hejvilt mellan hundbajshögarna igen och njöt i fulla drag av det förföriska som Paris faktiskt är.

Märkligt är det dock att hundägarna inte behöver ta upp hundbajset. Inte är det heller speciellt lustfyllt, att se hur de där prydliga efterlämnade högarna, smetat ut sig när någon inte vart observant och klampat rakt i, för att sedan gå vidare. Plump plump plump och hela vägen tills färgen mattat ut sig, eller så kan man se hur någon ivrigt försökt att göra sig av med gojan under skosulorna. Sanning att säga har jag mina blickar riktade lika mycket på marken, som jag går på, som på vyerna runt omkring.

Man ser nästan ut som Jack Nicholson i den där filmen, "Livet från den ljusa sidan", när han har en massa ticks för sig och inte kan gå på vissa ställen på trottoaren, utan studsar runt som en vettvilling och nästan går fram som en livs levande korkskruv.

måndag 6 juli 2009

Man skall inte klaga,

- den 6 juli 2009, kl 15:06


sägs det.

Vem är det som hittat på ett så korkat uttryck?

Det är i alla fall inte någon som dygnet runt befinner sig i ett bastuliknande tillstånd. Dvs. i den tryckande värmen som varat lite för länge i min smak. Det är så kvalmigt att jag tittar längtansfullt upp mot de mörka molnen och tänker:  

"Men herre gud hur lång betänketid behövs för att slänga ner lite regn så att man kan andas igen?"

Just precis när jag tänker:

"Nu kan det inte vara långt borta tills regnet faller", då sticker solen fram igen och allt hopp rinner av mig längst ner i skoskaften. Så var det med den saken.

Utlovat regn har de gjort flera dagar på den lokala väderleksrapporten.  

"De bara lovar och lovar", tänker jag.

Men jag vet nog när det ösregnet kommer. Antagligen ikväll när vi står där på Liseberg och tänkt sälla oss med resten av den nygamla flugan, att sjunga allsång. Det vankas ett helt pärlband av sjungande damer, Lotta Engberg, Agnes, Charlotte Perrelli och Sarah Dawn Finer. Något som "nöjesoraklet" på Nöjesbloggen i NSD borde glädjas åt, eftersom hon nyss "kräktes" över all gubbmaffia som uppträder på scenerna runt om.

Märkte ni något vid uppräkningen. Det är en som saknar efternamn! Agnes. Hon är efternamnlös!

Det är den nya flugan att inte heta något i efternamn. "Jag håller nog på att bli gammal", tänker jag ibland, därför att så här kan det låta, när telefonen ringer en sen kväll och det är jag som dragit den korta stickan och svarat, därför att resten av latpottorna vägrar att röra på sig:

- Hej Gun, hur mår du?

Jag står där och ser ut som ett levandes frågetecken och tänker: "Men vem är det, jag känner inte igen rösten?" Men med lite uppfostran i bagaget (JA, jag skrev lite), svara jag lydigt:

- Jo, tackar som frågar. Vem är det som frågar?

- Det är Patrik.

Patrik??? säger jag och ser nu ut som ett livslevande frågetecken medan jag tänker:  

"Tänk nu din klåpare, så svårt kan det väl ändå inte vara att minnas någon som heter Patrik och låter så där!"

Men så pågår samtalet en liten stund och jag får klart för mig, att det är någon som vill kränga något och man lider inte av total minnesförlust, därför att man känner verkligen inte personen som ringt upp. Alltså är det inte att undra på att man inte haft en susning om vem det så klämkäckt presenterat sig som Patrik. Då harklar jag upp mig, vänligt men bestämt, därför att de försöker faktiskt bara utföra ett jobb mot tvivelaktig betalning.

- Jodu, Patrik, tack för att du ringde, men nu är det så att vi har NIX-tjänst på den här telefonen och jag behöver nog inte det som du har att erbjuda.

När jag lagt på telefonluren tänker jag igen:  

"Du håller på att bli gammal, eftersom du hakar upp dig på att folk inte presenterar sig med hela sitt namn och varifrån de ringer".

Men det är likadant när jag ringer någon myndighet, eller what ever, de heter aldrig något i efternamn de heller. Det är den nya eran som råder på de allra flesta ställen. Kanske ett utslag av "nånannannismen"?

Egentligen rätt fiffigt att inte ha något efternamn. Om man har dötråkigt någon dag, kunde man kanske sätta på sig en ögonbindel och slå ett telefonnummer på måfå och se vart man hamnar. När någon svarar säger man bara lite klämkäckt:

- Hej det är Gun! Om du undrar vilken av dem, så skall jag ge dig en liten hint. Gun ligger på 56:e plats på statistiklistan, alltså inte jordens mest eftertraktade namn. Men det här valkyrianamnet bärs av 34 655 personer, varav vi är 21 626 stackare, som tilldelats det som tilltalsnamn. Alltså är vi rent procentuellt 62,4 uthängda, som inte kan gömma det namnet bland något annat namn, som vi kanske haft turen att också tilldelas. Men nu undrar jag, hur mår du?

Låter inte det uppiggande trevligt så säg?

Nej, jag har nog fått värmeslag....

Jag skall nu rada upp hela raden av drycker, som jag haft stående framför mig dessa olidligt kvalmiga dagar. Det är rena orgien i drycker och familjen tittar på min samling framför mig och undrar om jag väntar gäster, som skall sitta i mitt knä:

ett glas vanligt isvatten
ett glas citron och myntavatten
ett glas isté
en rejäl balja kaffelatté.

Lite kaffe skall enligt dagens tidning förhindra förlust av minnet, så man skall inte klaga!

söndag 5 juli 2009

Skira rosen- och trädgårdsdrömmar.

- den 5 juli 2009, kl 16:07


När rosorna började planteras i vår trädgård, såg jag riktigt för mitt inre, en drömsk bild hur jag i gryningen skulle gå där, med en vacker rosenkorg på min arm och klippa av en roskvist här och där. Sommarbrisen skulle smeka mitt långa hårsvall och klänningen i tunt tyg skulle släpa efter mig, när jag på bara fötter gick genom morgondaggen. Efter denna himmelskt makliga och sinnliga promenad på lätta steg, skulle jag slå mig ner under parasollet och inta en sinnlig frukost. En drömsk vision över något direkt hämtat ur en Jane Austin filmatisering.

Fel fel fel tänkt! Jädrans fel tänkt!

Sanning är den att jag klafsar runt i mina slippers, som vittnar om att de hunnit uppleva den tunga lerjorden i blött tillstånd under åtskilliga år. Den kalla lerjorden inbjuder sannerligen inte till några barfotavandringar! Jag är också iförd det värsta tänkbara i klädväg. En ärmlösa klänning, som just precis täcker "gluteus maximus". Jag vet att jag ändå bara kommer att se ut, som om jag varit ute i slagsmål med 350 vildkattor! De flesta som möter mig om sommaren, tror att vi plötsligt skaffat katt och ler nickande.

Jag ler tillbaka och svarar:

- Nej, tyvärr ingen kattunge så långt ögat når.

Då finns det ju en och annan som är den "undersökande typen", som säger med mycket bestämd röst:

- Men vem har gett dig såna rivsår? Det är ju inte normaaalt!
Jaha, tänker jag mitt papphuvud, drar djupt efter andan och börjar uppräkningen:

- Rosa Mundi, Magna Charta, Elizabeth, The Fairy, New Dawn, Gudhem, Jungfru, Astrid Lindgren, Sommerwind, Polarstern, La Paloma, Louse Ocher, Martin Frobisher, Sympathie, Schneewittchen, Felicia och så en klättervariant, som jag inte har en susning om vad den heter. Därför kallar jag den efter stället där jag köpte den "Florentinska Rosengården". Den får alltid mina använda teblad därför att den ligger närmast till hands. Den älskar mina gamla teblad. Kanske lika bra att det inte blivit någon katt, den skulle nog inte vilja livnära sig på gamla teblad, krossade äggskal och dynga från stallet?

Men nähä... inte det.....

Efter att jag stått där och fått den ena rispan efter den andra längs armar och ben och det minimala tyget mer eller mindre är perforerat, blir jag starkt medveten om min kortklippta Einsteinfrisyr, som för en stund sedan spretade ut åt jordens alla hörn och kanter. Nu börjar den klibba ihop sig som en våt pälsmössa längs huvudsvålen och svetten rinner längs ryggraden.

Jag minns underbara Gunnis ord, när jag var tonåring. Hon intalade mig att "tjockt hår var en avundsvärd tillgång för en kvinna". Mja, det kan väl så vara. Men att ständigt tjava omkring iklädd något, som liknar en tjock pälsmössa kan ha sina för- och nackdelar, beroende på yttertemperaturen. Min dotter, som också begåvats med likadan skalp, filosoferade djupsinnigt häromdagen:

- Det vore egentligen rätt praktiskt om man kunde alternera mellan "polerad pinpongskalle" och långt hår, från den ena dagen till den andra.

Men "tillgång" eller inte. Nu ligger "tillgången" där som en genomsvettig "paroski". Ni vet den där skinnmössan med öronlapparna, som knöts under hakan. Vars utrustning även en pannflärp ingick. Jag hade en sån mössa, när jag var liten. Mina föräldrar hade väl en sadistisk ådra. Men vid bra väder kunde det tolereras, att öronlapparna var uppknutna på huvudet och pannflärpen i upprättstående läge. Men nu för tiden finns det väl inte en livs levande själ, som springer omkring med de pälsmössorna längre. Det brukade jag inte heller i alltför långa sekvenser. Jag brukade nämligen snabbt som ögat slänga ner min i brevlådan. Redan framme vid brevlådan var jag nämligen genomsvettig av "eländet". Varvid jag kunde höra mammas röst bakom mig:


- Jag hörde minsann att du slängde ner mössan i brevlådan!

Nu för tiden låter man hellre ungarna frysa öronen av sig än spökar ut dem i pälsmössa. Tja, dubbla pälsmössor blev det i mitt fall.

Mina tankar om att samla in rosenblad, för olika ändamål känns lika verklig som en hägring denna morgon, där luften står alldeles stilla.

"Det får bli en annan dag, när det inte är så förbenat hett", tänker jag. Ändå vet jag med mig att klosterrosorna pga. värmen inte kommer att blomma så länge till. Underbart är kort.

Efter denna arla blodprovstagning och taggar som sitter kvar och måste ryckas bort med pincett, ser jag fram emot frukost under parasollens skugga. Medan kaffebryggaren kokar upp vattnet hoppar jag snabbt in i duschen igen och spolar av mig.

Väl ute under parasollen slår jag upp morgontidningen och blir sittandes en stund, innan jag upptäcker att på bordet utspelar sig en större invasion. I torsdags var jag och dottern på Plantagen och hon envisades med att köpa tre stycken Hawaiiblommor, eller vad de nu hade satt för nytt fånigt namn på dem. I mina ögon är det Hibiskus och inget annat. De sänktes alla tre ner i det emaljerade Kockumstvättfatet för att undkomma den snabba torkdöden.

Där de nu står mitt på bordet under parasollen har de dragit till sig något som liknar filmen "Myrornas krig". Små, små rackare, som annars huserar runt bland alla pionerna, har nu invaderat bordet. Dvs. upptäckt dessa utslagna Hawaiiblommor, som prunkande böjer sig ut ur tvättfatet. Invasionen är total! Kvickt kilar det en hel myriad över bordet, upp i handfatet med Hawaiiblommorna och sen kommer de ut igen och irrar omkring helt sinnesförvirrat över bordet. Som om det nu inte kunde räcka. De har attackerat mina två hårdostknäckemackor! En myra ligger dessutom och simmar ryggsim i mitt iste!

"Jaha, så var det med den vackra Jane Austindrömmen", tänker jag, medan jag skakar bort myrorna från mina knäckemackor och fiskar upp den ryggsimmande typen ur mitt iste och släpper ner den på gatstenarna: "Flyg lilla myra flyg och den lilla lilla myran dunsade rakt ner i backen!" Resten av dem som pilar fram och tillbaka på bordet rakar jag bort med tidningen och ställer bort tvättfatet med myrinvasionen på de stora plåtlådorna som står på behörigt avstånd ifrån bordet.

"Hawaiiblommor, tänker jag, vad är det för fel på vanliga, hederliga, illaluktande Mårbackapelargonier utomhus? Det finns inte en livslevande själ, som vill röra i dem, eller ens komma i närheten!"

fredag 3 juli 2009

Grammatica hur förhålla sig till Toni Alldén?

- den 3 juli 2009, kl 14:37


Jag vill helt enkelt svara dig signaturen Grammatica på ett anständigt sätt. Du själv skrev bl.a.:


"Nu, för att det sårar mig kolossalt dessa elaka och grymma kommentarer om en släkting. Jag mår så illa. Toni Alldén är normalt ingen dålig människa. Flera andra släktingar hukar sig bara skräckslaget inför dessa vidriga kommentarer. Tala blir silver men tiga är GULD!"

Dina ord är inte alls svåra att ta till sig. De är helt förståeliga. Jag ser det dessutom som väldigt viktigt, att de faktiskt också blir poängterade. Det här är en del av er verklighet. En del av det som smärtar. Det som inte syns utanpå.

Du och jag har tidigare haft diskussionsväxlingar i helt andra ämnen och jag upplever dig, som en väldigt vaken och finstämd person. Vi behöver ibland tid att tänka över vad den andra har förmedlat, så fungerar iaf jag. Säkert också du vad jag har kunnat utläsa av våra tidigare små diskussioner i andra bloggar om "väder och vind".

Kanske är det helt förkastligt, att vi har den här diskussionen helt öppet. Kanske är det så att den på sikt kommer att föra något gott med sig. Det kan man inte avgöra förrän väldigt långt efteråt. Min erfarenhet är iaf att kan man prata om saker och ting och inte vara så snar att tabubelägga, har man mycket att vinna. Helena Henschens bok "I skuggan av ett brott" är en klar pekpinne över vad som kan hända om tigandet tar överhand och man istället väljer, att sopa allt under mattan. På något sätt måste vi bli lyhörda för dem som redan har ett facit i sin hand.

Det finns ingen normal människa som på något sätt önskat hänga ut, eller skada er anhöriga. Det har inte heller varit NSD:s avsikt, de har redogjort för sina ställningstaganden och jag köper dem dessutom rakt av (se tidigare blogg och länk).

Snarare är det så att ni anhöriga har de stora massornas fulla sympati och förståelse! Visst finns det säkert en och annan, som kommer att betrakta er som "personae non gratae", läs bara t.ex. kommentarerna i min blogg om min person, så förstår du nog vad jag menar. Man kan inte bli älskad av alla här i världen (den som tror sig om det, saknar helt förankring i verkligheten). "Jorden fortsätter att snurra ändå", oftast på ett mycket bättre sätt, när man blivit av med onödig barlast, som ändå inte har något att tillföra i den egna tillvaron och man ser sig själv dessutom i en ännu tydligare bild. Vet ännu bättre vem man själv är och står för och vill med det egna livet.

Där ni befinner er, är både ett mardrömsscenario och även en sorg, det förstår varje normal människa. Det ofattbara har hänt. Men det finns en baksida av myntet, som du och dina släktingar "hukat er skräckslagna inför" och vars reaktioner ni inte förstått var de hör hemma. Ni kan av helt naturligt skäl inte länka ihop dem med den Toni ni känner. Men ni behöver egentligen inte gå längre än till svaret, vad ni själva tycker om hans handlingar för att ha en egen "mental hälsokontroll" och egentligen också förstå "varför" dessa "kolossalt elaka och grymma kommentarer".

Det går inte att bortse från det groteska som utspelat sig! Kommer det inga reaktioner på det, ja, då är vi illa ute som mänsklighet! Fördöma brott, våldsamma handlingar, förnekande och skuldbeläggande av offret, istället för att själv stå för sina handlingar. Det är det som skapat sådana reaktioner. Förstår du skillnaden?

Du anklagar mig också för samma sak, trots att jag bara citerat hans egna ord. Jag kan bara helt ärligt svara dig, om jag inte skulle fördöma hans ord, hans handlingar när det gäller Carolin, då vore det illa ställt med mig! Personen Toni Alldén, känner jag inte och jag kan därför inte heller döma ut honom som person. Men eftersom jag nu själv haft enskilda samtal med åtalade/även dömda personer, dvs. fört regelrätta samtal om deras livssituation och handlingar, men även arbetat rent praktiskt & kognitivt & pedagogiskt med dem, känner jag mig av helt naturligt skäl väl insatt i den problematiken.

Jag steg in i den här yrkesrollen redan på 70-talet. Därför kan jag också se, att här har hans barndom och hans egna tillkortakommanden under livet, hunnit ifatt honom och han har inte haft den professionella hjälp vid sin sida, som han borde ha haft, eftersom han med all övertydlighet har visat att han inte själv har kunnat hantera saken! Istället har det eskalerat helt åt fanders, rättfram uttryckt. Han har inte klarat av det här själv, utan han har gått ner sig allt djupare i den avgrund som öppnat sig inför honom. Så till den milda grad att han även har varit kapabel att utföra dessa handlingar!

Ur ett sånt bråddjup, med dessa minnesbilder ur egna handlingar tar man sig inte själv, om man inte ens tar första steget och berättar utan omsvep vad som hänt, steg för steg och varför. Trycka ner dylika saker, fungerar bara som än värre tryckkokare, än vad som hittills blivit i hans liv. Att inte vara saklig med en sådan person, är att göra den personen en rejäl "björntjänst". Det är därför det blir så många tragiska återfall. Dessutom är det så att bilden av vad som skett med honom på ett personligt plan, är inte alls svår för mig att se. Jag ser så många parametrar även om jag aldrig själv har talat med honom, utan enbart har haft uppgifter ifrån nätet + rättegången dag för dag, som jag stödjer mig på. Jag kan t.o.m. se av den hantering han haft av sitt offer och hans svar, vad det är han har gett uttryck för. Dessutom är jag helt enig med åklagarna, till 100% , han har inte svarat på alla frågorna!

Om du känner att jag skulle kunna vara dig till någon hjälp, får du mer än gärna höra av dig. Det är då lämpligt att göra det via NSD, så kan de förmedla din kontakt vidare till mig. Det kan vara nog så förvirrande att vara anhörig i "anstaltsvärlden". Det finns små resurser, men en del saker för att bättre "kunna hantera framtiden på bästa tänkbara sätt" både för er egen skull, men även för hans del. Han har i dagsläget försatt sig i ett Moment 22 av dignitet och hans nuvarande advokat är honom inte alls till hjälp, även om ni nu förleds att tro det. Hans ombud har helt inriktat sig på det juridiska, men borde efter så många år av att ha varit offentlig försvarare insett, att det finns även en person han också har att bära ansvar för!

Ni som känner TA som någon som inte har varit kapabel till att göra något dylikt, som han faktiskt har varit kapabel till att göra, befinner er nu i ett tillstånd, som man inte ens kan önska sin värste ovän. Era upplevelser är traumatiska, men som jag skrivit tidigare och som även NSD framfört har det funnits starka skäl till att få spekulationerna att upphöra, därför att ännu fler oskyldiga har hunnit skadats. NSD har helt enkelt bara stoppat ner foten "för att mota Olle vid grinden" och jag är tacksam för att de har gjort det i det här fallet! Det har dröjt lång tid innan åklagarna överhuvudtaget kunde ringa in honom och det i sig har skapat en problematik, som absolut inte är önskvärd eller acceptabel! Vårt samhället är uppbyggt på så sätt, att det är meningen att medborgarna har rätt att känna trygghet och rättssäkerhet.

Dessutom är jag fortfarande av den bestämda uppfattningen, att PO missat en väsentlig sak, precis som jag skrev i den inledande bloggen. Förutom att PO missbedömt situationen som rått på plats vid tidpunkten, alltså NSD: s egna förklaringar, har det också faktiskt kunnat vara så, att nya vittnen hade kunnat finnas till att bringa bevis till TA: s fördel. Trots dina inlägg kvarstår mina åsikter i den bloggen och jag undrar fortfarande: Har han gjort anmälan till PO, som en ursäkt till sina egna anhöriga över vad han förorsakat dem, eller är det här ännu ett uttryck av "förnekelse därför att han inte själv uthärdar sina egna handlingar"?

Sedan finns här en allmänmänsklig problematik som gäller, inte enbart här, det är inte så du skall tolka det som. Hur mycket ser vi egentligen av de människor vi har runt omkring oss? Vill vi bara se det fina och blundar för det mindre bra? Kan man tycka om en människa och ändå veta att den personen har andra sidor, som vi inte alls tycker om? De här frågeställningarna måste var och en fundera på. Därför att det säger mycket om vem vi själva är!

I nöden vet vi också "vilka som är ens vän och ens fiende", dvs. vem som är våra verkliga vänner! Är en riktig vän bara någon som hela tiden "jamsar med"? Är det, det?

Jag vet inte, men utifrån det perspektivet har jag en vän, som tidvis kan upplevas som en "finne i något onämnbart ställe", men utan honom skulle jag verkligen inte vilja vara!

Det är sannerligen ingen tröst, nu, för dig och dina anhöriga Grammatica. Men jag hoppas att du tar fasta på det jag skriver, därför att det är något, som jag själv ser håller i alla lägen och som är universalt vad som än drabbar oss under livsvägen = Det är inte av det lätta man lär sig mest av här i livet, det är faktiskt det svåra, dvs. om vi tar det till oss, betraktar det rakt upp och ner och osminkat:  

"så här blev det, hur går jag nu vidare och bygger upp något på en ny fast och hållbar grund"! Bygga något på förnekelse och på samma lösa grund, det vet alla som har försökt, det fungera inte! Inte sällan upprepar sig istället historien. Det går inte heller att bortförklara, eller tiga ihjäl. Dessutom är det helt fel, att tiga ihjäl saker och ting, det finns inget som försvinner, eller blir ogjort för att man tiger ihjäl saker och ting. Det krävs mod att vara människa och visa vem man är även i de ofördelaktiga rummen!

För er kommer det att ta tid innan läkningsprocessen kan ta vid och det gör den inte så länge rättsprocessen pågår. Det här är att likna vid dödsfall, en skilsmässa, eller vilken annan traumatisk händelse som helst som drabbar oss. Vi människor är inga ljusknappar med två lägen: On eller Off.

Jag vill gärna belysa något från ett yrkesperspektiv, eftersom du är avogt inställd till åklagarnas arbete. När man väl trätt in i en människas sfär, som begått något brott då blir det personen ifråga, som man har framför ögonen som gäller. VAD har den personen verkligen gjort och VAD har den inte gjort? Ibland slutar det med, att man kommer fram till att inget brott har begåtts, likväl som att man inte hittar tillräckligt med bevisning och då kvarstår bara misstanken dvs. "brott kan ej styrkas." Varje situation är unik och man måste utgå ifrån att varje situation är något nytt och arbetar därför alltid förutsättningslöst.

Man vill bara att hela sanningen skall komma fram, inget annat. Det är också därför det finns teknisk bevisning och sakkunniga, bara för att eliminera risken för att ingen "erkänner ett brott som de inte begått", eller att fel gärningsman döms, eller att rätta saker inte framkommer vid en domstolsförhandling. Något offer har inte kunnat själv berätta om händelseförloppet i det här fallet, därför har det varit åklagarnas skyldighet, att inte bara styrka brottet mot rätta gärningsmannen, utan även vara hennes röst, genom de fynd de har kunnat påvisa.

Som du vet var det inte helt enkelt, att ens hitta honom efter så pass lång tid. Han hade dessutom lagt ut så många rökridåer och nekanden i sten. Systematiskt har det varit så, att inte förrän han har blivit överbevisad har han medgivit något. Ett problematiskt dilemma! Sedan att åklagarna envisats med att fortsätta hävda, att han inte berättat hela sanningen, beror enbart på att debet och kredit helt enkelt inte går ihop! Bara en sådan enkel fråga, som han ännu inte gett något rimligt svar på: "varför skjuta henne om han redan trodde att hon var död"? Han är jägare, brukar han skjuta ett djur som han uppfattat som dött? Vad han svarat på det vet du ju.

Jag förstår inte vart du fått för dig att experterna inte är överens om hur det hela gått till. Hon har inte varit död när han skjutit henne, dessutom stämmer inte heller vinkeln av skottet med att hon skulle ha legat ner. Han kan inte ha berättat hela sanningen om händelseförloppet. - Han kanske helt enkelt inte orkar konfronteras med den sidan av sig själv. - Det som hävdats från den tilltalades ombud i tingsrätten, har åter granskats på nytt. Skärpningen i skrivningen från hovrätten visar också sina tydliga tecken. Åklagarnas upprepade frågeställningar "VAD hände Toni?" har varit helt befogade.

Hur skulle du själv ha agerat i åklagarnas ställe? De har faktiskt bara skött sitt jobb och dessutom på ett helt föredömligt sätt, så långt det överhuvudtaget låtit sig göras!

Den högteknologiska värld vi lever i idag, blir på gott och ont, det har nu du och dina anhöriga vittnat om. Men jag vet inte om världen hade blivit bättre av att tiga still. Det känns inte som om det heller är en hel sanning.

Vi hade den debatten också när det var fråga om min blogg om Annika Östberg. Man får väl anse hur mycket som helst, att hon sonat sitt brott, genom den långa tid hon suttit inne. Men så länge en människa omskriver det som den varit involverad i och i synnerhet nedskriver sin egen "skuld", eller förflyttar ansvaret till någon annan person, är en högriskperson och inte på långa vägar klar att stiga ut i samhället bland andra människor. Just det kriteriet har vi skapat i våra lagar. "Landet skall med lag styras", det var ett stort men viktigt steg, som vi skall värna om och hålla fri ifrån godtycke!

All förändring börjar med en själv! Utan det fungerar det helt enkelt inte. Sedan må man tala sig hur varm som helst inför yttre omständigheter, som har provocerat, eller trängt fram en handling. Det är inte så verkligheten fungerar. Man är alltid själv, enbart själv, ansvarig för sina egna handlingar.

"Tiden läker alla sår" sägs det, ungefär som om tiden skulle vara någon doktor. Så är det inte. Ärren blir vi aldrig befriade ifrån, oavsett vad de än handlat om. Med tiden lär vi oss att förhålla oss till saker och ting, när vi väl bestämt oss för att ställa oss de frågor, som jag redan skrivit om. Däri ligger hemligheten, att gå vidare med livet, bättre rustad inför framtiden.

Det här blev lååångt, men förhoppningsvis har du hittat något, som kan vara till någon tröst och hjälp och att du kanske på ett bättre sätt förstår mitt sätt att tänka/vara och också allmänhetens "elaka och grymma kommentarer".

Årligen ägnar jag energi åt att göra något rent handfast till alla de barn, som har föräldrar i fängelse (anstalt), eller alla hemlösa, eller alla de som lever på skuggsidan av tillvaron. Även om mina bidrag är som en droppe i havet, är det ändock en droppe! Många droppar blir något helt annat, det vet alla som stått ute i ösregnet. När jag får göra gott för andra, då mår jag som allra bäst. Vilken strömning man själv tillhör i livet, det är väldigt viktigt att ta reda på. Kanske är det meningen, att du också "Grammatica" skall lära dig något ur allt det här svåra och kanske är det så, att det finns en alldeles speciell uppgift du har att fylla just pga. det som nu skett.

Vi måste lära oss att bli mycket bättre på, att göra rätt saker för dem som drabbats, eller drabbat!