Signaturen Staffan vad tycker "vi" om

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 12 juli 2009, kl 07:50

de tillresta fotbollsungdomarna, som kommer till Gothia Cup? "Vi" vill väl inte att de skall drabbas av några former av våtbehandling?

Invigningen är på måndag och än vräker regnet ner mellan varven. Innerligen hoppas jag att deras vistelse skall utfalla till full belåtenhet och att de kan återvända hem till sina fotbollsklubbar, med det mentala bagaget fulladdat med idéer om vad livet kan vara och bli.

Det finns två "begivenheter" som jag brukar försöka anpassa mig till, efter bästa förmåga. Det ena är köerna vid Gothia Cup. De köerna ter sig för ögat som oändliga, även för en tålig köare som jag. Det är då alla tanter av min kaliber drar sig undan och bereder plats till de förväntansfulla ungdomarna, som väller fram i horder överallt. Vi passade därför på, att bevista ljudupplevelserna på Liseberg, innan de korta anpassningsuppehållet. Det var Kebnekajse som höll låda. De har jag inte sett röken av sedan Hedenhös (eller hört).

Jag satt och undrade varför JP Nyström lyser med sin frånvaro, eller har jag helt missat dem någon sommar? Det är mycket valuta för Lisebergskortet. Sommaren lång går det att njuta av en hel hord av artister över en kopp kaffe, eller som en del gör, hakar sig stadigt fast vid baren. Tills greppet inte alls är så stadigt. I december är det jul på Liseberg med blingbling och souvas!

Den andra "begivenheten" är när Flying Riders har jättefest i dagarna fler. Ja, dagar och dagar. Man kanske skall uttrycka det så här istället, vid 23-tiden befinner sig högtalarna i toppform och vid 04-tiden på morgonkvisten brukar det ha blivit lite längre pausar mellan hårdrocksbanden. Sedan är det tyst och stilla som i graven, hela dagen. (Oj, här blev jag ju nästan en rimpoet! Vad säger du om det, signaturen Staffan?) Ända tills de sovit en smula, då drar de igång igen.

I år har de dessutom 40-års jubileum och då kommer nog t.o.m. de ryggsimmande pissmyrorna i Kockumstvättfatet med Hibiskusarna, att inse att jordens undergång verkar vara i annalkande av ljudnivån att döma. Om jag räds att bo nära Flying Riders och Hells Angels? Nä, faktiskt inte. Tanken har aldrig ens slagit mig. Det är inte så det funkar helt enkelt. En av medlemmarna bor här t.o.m. på vårt villakvarter. Då passar jag mig hellre noga för att hålla till i de kvarter där stora uppgörelser med puffror pågår och skotten viner friskt mellan varven. Det som var klassat som högriskområden och dit ambulans inte satte sin fot utan poliseskort.

Jag kommer ihåg när jag och "hushänget" häromåret satt och sippade på en kaffeslurk och en försäljare från Sector Alarm slirade förbi och slog sig ner på en kopp kaffe, eftersom vi redan hade ett hus av "Fort Knox" varianten.

Försäljaren berättade skrattande, att han hade varit uppe i "de där krokarna" och så pekade han med hela handen åt det väderstreck, där även min yngste son har sitt hus. Där vid något hus hade de satt ut en skylt där det stod nåt´ i stilen med "This property will be protected by Hells Angels", han hade ringt på, men ingen hade öppnat. Försäljaren skrattade så hela magen guppade: "vilka roliga skyltar det fanns nu för tiden!"

Jag och "hushänget" satt där som två flanar och undrade förvånat vad det var som var så himla roligt med det. Men det var innan vi hade rett ut begreppen. Då var det vi som skrattade och han som satt där blek som en Albyl och inte hade tänkt ringa på mer och erbjuda sina tjänster.

På tal om grannar. Jag kan inte låta bli att undra över den här signaturen Staffan (tja, "kära barn" har flera namn). Men när jag bytte sida av skrivbordet, till den plats där "hushänget" brukar sitta, upptäckte jag att den utsikten är verkligen inte som den sidan jag brukar sitta på. Där jag skådar ut över nejden och villaträdgårdarnas skira grönska. Nej, från "hushängets" sida skådar man in i grannens ständiga julgransförsäljning! Jag begriper mig helt enkelt inte på folk, som låter bädda in sina påslaksstora villaträdgårdar med Tujor, som växer sig höga som tallar och blir en kompakt mur, som inte ens en knappnål kan ta sig igenom. Undra just om det kan vara belivande, att sitta och stirra in med nosen intryckt in i en kompakt vägg, som slutar någonstans däruppe där molnen tar vid?

Oj, nu tappade jag visst bort spåret "signaturen Staffan". Staffan är ju så himla nöjd med hur läget ser ut för malmbergarna och även med LKAB, som följer miljölagarna! (Nej, jag vet, man skall inte retas med de som inte är pålästa!)

Staffan och den lurviga svansen de verkar vara av den åsikten, att är folk så förbenat korkade, att de bor i hus som LKAB bestämt sig för att skapa jordskalv under, så är det bara att klassa dessa individer som asociala, som står ivägen för: "Utvecklingen".

Nu plöjer ett område rakt igenom hela Malmberget, som mest påminner om... om... om... Ja, inte fasen vet jag! Därför att jag och många med mig har aldrig sett något liknanden. Men står man vid det krackelerade Fokushuset och tittar mot blindtarmen av Kaptensvägen, då upptäcker en sådan klåpare och antimänniska som jag, att de allierade bombmattorna har gjort ett jädrans bra jobb! De som en gång var grannar kan numera bara vinka till varandra över hålen och barrikaderna och ett tungt industriområde har tillåtits att placeras mitt bland bostadsbebyggelsen, utan att blinka! Utbudet av logistik är sålunda också kraftigt nedsatt och synen över det som "en gång var" kan kvala in för vilken ödslig science fictionfilm som helst. Än värre skall det dessutom bli, inom en mycket snar framtid.

Ju fler som inte känner varandra sedan koltåldern, eller bär på en "VI-känsla", eller sundhetskänsla, desto bättre tycker LKAB och politikerna. För då kan de inte gadda ihop sig! (Staffan håller nog också med, även om han varken är fågel eller fisk. Men jag skall skicka in till förslagslådan, att signaturen borde få "Årets LKAB Pris").

Nu stegar jag ut genom ytterdörren för här skall pysslas om de nya plantorna av "Romeo & Julia", dvs. han- och honplantor av Havtorn. Jag hoppas det blir mycket kuckelimuck mellan "di tu". Mullbärsplantorna dök också upp. Igår kunde jag äntligen hämta dyrgriparna.

-Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, sa den skrattande Linda i handelsträdgården.

Jag vet inte det. Jag tycker att jag har fått vänta alldeles för länge, alla andra genuina malmbergare också!