Google+ Followers

tisdag 7 juli 2009

Mina franska drömmar har fått sig en knäck.

- den 7 juli 2009, kl 13:05


Länge gick jag och funderade på att försöka hyra en pytteliten lya i något mysigt kvarter i Paris, under ett par månader, eller något ditåt. Men det hela hade bara stannat vid funderingar. Varför insåg jag först, när en väninna till mig ringde och glatt meddelade, att hon skulle få välja en weekendresa vart hon ville. Hon funderade på Paris.

- Jovisst, är Paris ok, men man får inte vara rädd för att ständigt trampa runt i hundskitar. Det är ju tur att du inte är hängiven åt det backsläpande byxmodet, då hade du nog fått en fin kant runt byxbenen innan dagen var slut, mässade jag på helt spontant.

Jo, det där med hundskitarna kände hon till, en av hennes döttrar hade hakat upp sig på just det.

Jag blev faktiskt rätt häpen över vad jag rent spontant hade sagt, när Paris kommit på tal och jag senare funderade över saken. Det var då jag egentligen förstod vad det var som hållit mig tillbaka från den där "franska drömmen".

Det är ett förunderligt fenomen egentligen. Det verkar finnas hur mycket hundar som helst i just Paris och det finns inte något som heter hundbajspåsar, eller soptunnor för dessa påsar så långt ögat når. Åtminstone är det inget som jag under alla mina besök har lyckats upptäcka. Nu är det inte så att Paris är någon skitig stad, därför att man spolar gatorna varje dag och gatsoparna är flitigt ute och vippar på och så mycket skräp som ligger och flänger runt, som det är t.ex. här i Göteborg är det sannerligen inte hut tal om.

Men det där med hundskitarna gjorde att dottern vägrade i sten, att åter besöka Paris, sedan hon en resa "hade fått lite för mycket av det goda". Hon föredrog London och hade mentalt raderat Paris ur sitt medvetande under åtskilliga år. Hon ville inte längre följa med till, som hon kallade Paris, "hundskitarnas hemvist". Hon stannade hellre hemma. Men när avogheten hade lagt sig, så var hon åter upp på banan och i januari hoppade hon hejvilt mellan hundbajshögarna igen och njöt i fulla drag av det förföriska som Paris faktiskt är.

Märkligt är det dock att hundägarna inte behöver ta upp hundbajset. Inte är det heller speciellt lustfyllt, att se hur de där prydliga efterlämnade högarna, smetat ut sig när någon inte vart observant och klampat rakt i, för att sedan gå vidare. Plump plump plump och hela vägen tills färgen mattat ut sig, eller så kan man se hur någon ivrigt försökt att göra sig av med gojan under skosulorna. Sanning att säga har jag mina blickar riktade lika mycket på marken, som jag går på, som på vyerna runt omkring.

Man ser nästan ut som Jack Nicholson i den där filmen, "Livet från den ljusa sidan", när han har en massa ticks för sig och inte kan gå på vissa ställen på trottoaren, utan studsar runt som en vettvilling och nästan går fram som en livs levande korkskruv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar