Google+ Followers

lördag 30 augusti 2008

Murphys lag & dag

- den 29 augusti 2008, kl 15:58

förstora
To be or not to be that is the question: whether 'tis nobler in the mind to suffer, tänkte jag när jag funderade på hur just denna dag startat.

Roger, om du inte lagt av att läsa ännu, så gör det nu! Det är sånt här som du betraktar som "tjejgrejer" och dessutom tramsigt långt för dig att läsa: 1 428 ord! Ta och sprätta en Marieholms istället och dra av en redig rap och fis, så tapeten på väggarna fladdrar och katten slänger upp nosen mot ventilationsluckan, fullt övertygad om att gaslarmet kommer att ljuda inom två röda!

Såja.

Nu åter till Murphys lag & dag. Denna morgon fick jag ett hastigt uppvaknande i duschen. Han som brukar slinka in i duschen före mig, under ursäkten:

- Jag duschar på 2 minuter, jag kan väl få gå före, duschar i pärskans kallt vatten.

Vad 2 minuter är. Det har han ingen aning om. Plus det där andra, lilla, som han tycks ha förbisett i tidsangivelsen: rakning, tandborstning, sjungandes halva Radio Partilles repertoar medan han torkar håret etc.

Så står jag där var och varannan morgon, sen som attan och ser ut som en plockad gås, därför att jag har glömt att kolla vad duschreglaget är inställt på och frusen är jag nog som det är om mornarna. Morgonen toppades av den värsta av alla hemsökelser, som inträffar i mitt trötta, eller frusna jag, ibland både ock = HICKA! Det är ingen normalhicka, utan en redig en. Den kalibern som går under namnet "fyllhicka". Den är ljudlig, smärtsam och synnerligen långvarig.

Just precis när jag hickandes nästintill hade lyckats korva på mig de nya tightsen, kände jag hur ena nageln fastnade och... Ja, i vanlig ordning, blev inte revan där den inte syns! Nästa par: felsydda och för små upptill! Så fort jag böjde mig hängde halva rumpan ut och hela skiten knorrade ihop sig under magen. Alltså ett ”sånt där läckert par", som man lika gärna kan ge upp med på en gång! Men så smart är inte jag! Det är först efter jag dragit upp dem ca 20 ggr jag inser, att jag aldrig borde ha försökt. Det sket sig redan från första början. I BÄSTA fall har jag INTE hunnit ut genom ytterdörren, men ibland händer det också! Såna dagar är HAPPY DAYS som brukar sluta med att jag helt plötsligt går omkring barbent, även om det är mitt i vintern och får hela omgivningen att tänka:

"Men ojdå, i år kom sommaren VÄLDIGT tidigt!"

Jag har insett att egentligen borde jag satsa på en resa till Finland. Jag borde gå och slänga upp alla de här feldimensionerade sakerna på skrivbordet hos de finska gubbarna, som tagit över Lindex och fråga dem hur det står till "med storleken i den finska gubbvärlden!" Men det nyttar väl inte att ens försöka sig något sådant. De sitter väl där och flinar med sin Koskenkorva i högsta hugg, med korken bortslängd! Ty det en svensk dricker en lördagskväll, (jo, jag vet vad det är för veckodag idag) det spiller en finne på sig! De hoar väl glatt till varandra, där de sitter finsk-bastu-rosiga och skålar direkt ur flaskan och hojtar på sin klingande finlandsvenska:

- Di dära svenska synden, di ska nog allt få nåt att bita i... Med HELA röven hängande utanför, så fort di bara rör sig! KIPPIS på er gobbar! HeHe...

Nästa elände och fortfarande med hicka. VEM fasen är det som har konstruerat kylskåp? Kallast upptill! Mjölk skall förvaras kallt. Stora mjölkförpackningar är svåra att hantera! Mjölk som blir utspilld, blir enormt mycket mjölk. Speciellt när den börjar breda ut sig under kylskåpet. Förutom att den redan plaskat ner mina ben, fötter och skvätt runt i halva kylskåpet och dessutom droppar, från hyllplan till hyllplan. Varför finns det ingen stopp under kylskåpets nederkant, som förhindrar att det rinner in under kylskåpet?

Det är dylika tillfällen jag önskar att jag kunde nå kontakt med Einstein och ställa lite frågor om termodynamik dvs. "kritisk punkt". När jag ändå har honom på tråden, kanske jag kunde fråga, om han kände min mamma, eftersom jag fått samma frisyr som han höll sig med. Jag tror den mannen missade något väsentligt, när han satt där på sin kammare och kuckelurade! Ty en kommentar kommen ifrån köksbordet av kalibern:

- Varför gjorde du så där?" Måste nog anses som en "väldigt kritisk punkt" i samband med ca. en liter utspilld mjölk.

Ute piskade regnet och blåsten. Men Murphys lag gällde uppenbarligen inte enbart mig. Hon som med ett stön fullkomligt rasade in bakom väntkurens skyddande glas, fick mig att brista ut i skratt. Hon såg för trallig ut. Det droppade från näsan. Det droppade från huvan. Det droppade precis överallt ifrån henne och mascaran hade flutit ut och dessutom tagit sig nerför kinderna. Den stela kostymnissen i järnspettställning, som också stod där i väntkuren flinade överseende, när jag framförde förslaget att grodmansutrustning kanske hade varit en mer passande klädsel idag, medan jag hjälpte henne att få bort mascararänderna ur hennes ansikte. Heltvätt hade nog varit det allra bästa, men det hade jag inte hjärta att säga henne, utan berättade bara för henne att "mascaran hade runnit liiite". Fingers cross!

Sedan var det leka packa-tätt-sardiner-i-en-trång-burk på spårvagnen och det vanliga inträffade.

VAD faaasen är det med en del karlar? De kan inte sätta sig ner på ett normalt sätt! Nej, de kraschlandar på en. De bryr sig inte om att de sitter på en! Inte ens när man signalerar, att nu håller jag på att strypas därför att kappan dragits åt som en snara, när du satte dig på den och halva mig.

Sedan jag väl lyckades tråckla mig lös ifrån strypgreppet, då kom nästa glada överraskningar slag i slag.

Varför kan karlar inte sitta normalt? MÅSTE de fälla ut benen, som om de väntar på att en hel armé ardennerhäst skall grenslas?

Tja, så sitter man där inklämd och halvt ihjälklämd och funderar starkt på att dunka handväskan i skallen på dem. När de den ena gången efter den andra dessutom kör in armbågen i magtrakten på en, när de sitter och krafsar runt i fickorna, som de ändå inte verkar ha något i, eftersom det sällan och aldrig dyker upp något efter ett ivrigt sökande. Eller är det ett nervöst beteende för att kontrollera om allt är på plats? Några större fyndigheter kanske, som de tror sig inneha, men inte kommer åt, eftersom det uppenbarligen saknas förbindelse dit? Det är inte bara DÄR som det verkar sakna förbindelse, det verkar som om grabbarna i hjärnkontoret släckt och gått hem, med tanke på konversationen, som en del av dem försöker sig på.

En gång utmynnade dock detta krafsade i att en något decimerad och illa tilltygad förpackning "Strong" dök upp strax under min näsa med frågan:

-Vill du ha?

Jag fick kika med ögonen i kors och dra in hakan en bit för att se vad det var som var instucket under min näsa. Men t.o.m. från den vinkeln gick det inte att undgå, att se att det var ingen vanlig Strong, med det obligatoriska upplindade pappret som en serpentin.

- Damerna först! la han till. Killen talade som en robot!
"Jotack, tänkte jag, du vill att jag skall ta översta biten så att du slipper få fickluddet och det där andra odefinierbara i munnen, som också ingår i första biten," men svarade med ett något påklistrat leende:

-"Ääähh...NÄ, tack"... medan jag tänkte: "Over my dead body!!! Hellre stoppar jag i mig mina dammtussar, som konstant ligger och ynglar av sig hemma i hallhörnet. Skall det spottas och harklas, skall det vara av rejäla och fluffiga doningar! Inget ynka, tilltufsat fickludd, här inte!"

Sedan kan man ge sig katten på, att efter detta evighetskrafsande ägt rum i fickorna, anländer nästa tålamodsprövning. Man får en tidning uppfläkt rakt i nyllet! Jodå. Den kom den också. Inte nog med att de sitter på en och brer ut benen, så man redan är hopknycklad till ett nästan intet, då har man dessutom en tidning utbredd över sig och hängande i näshålan och duktigt instucken i ögonen mellan varven, som extra bonus! o-O (=blink, blink) - Murphy, why do you do this to me?

När jag lydigt stod vid rödljuset och väntade att komma över gatan, kom en BMW framförd av en kottlettfrilla i hur många överknyck som helst och siktade in sig på de obligatoriska vattenfyllda försänkningarna i gatan. Jag är fullständigt övertygad om, att det är någon illvillig typ som konstruerat dem, eftersom de återfinns vid vart och vartannat övergångsställe! Jag stod och riktigt kippade efter andan efter det häftiga lervattenbadet. Blöt... Det var bara förnamnet! Efter en stund, kom slutknorren: HICKA!

Är det någon idé att hetsa upp sig? NÄÄ...Verkligen inte. Men jag rår inte för det. Därför att det är ”såna” här dagar, jag starkt funderar på VARFÖR jag överhuvudtaget steg upp? Borde jag inte ha legat kvar i sängen istället, viftat på tårna och sjungit: http://www.youtube.com/watch?v=mt7W6a_gQSM

- En sak till, Murphy & Co, släng er i väggen!

----------------

Roger, kul att du läste ända hit, trots att du bara klagar på mig. Vad sa du?

Oh, ja... jag gillar dig också!


Nu tar jag ledigt från min blogg ett par veckor. Möjligen återkommer jag via något internetcafé i Italien. - Ha´det gott och gör nu inget som jag inte skulle ha gjort!

fredag 29 augusti 2008

Om konsten att åter stå i ruta ett

- den 28 augusti 2008, kl 15:22


VARFÖR är det så eländigt att allt jag förut klarade av i mitt liv, galant dessutom, det fungerar inte längre? Jag hade en dålig start i morse, när jag insåg att jag inte ens kan åka bort till stallet på egen hand och preparera lite "vårgodis för rosorna". Inte ens skotta ihop lite hästdynga fungerar! HUR irriterande är inte det?

Mitt liv har förvandlats till en väntan på "perrongen i Krylbo". Samtidigt som ljusskylten "Once upon a time" hänger där och flinar mig rakt i nyllet! Mina tillkortakommanden är många och jag tänkte därför bjuda på en liten sedelärande historia ur verkligheten och min skrivbordslåda:


Jag och husets herre, hade stegat ut i trädgården, han skulle vara gentleman och gräva och jag skulle stå bredvid och "lufta käkarna". Ungefär som det brukade gå till i Gällivare kommun, när det skulle grävas hål i backen. Då var det tre-fyra man som stod i en rund ring. En skottade och resten "luftade käkarna" och gav "goda råd," till den som skottade. Sedan tror jag att de bytte om, eller så var det så att det var en del som helt enkelt skötte "luftandet av käkarna" mer och andra som jobbade och slet, precis som det är på varje arbetsplats. Det var väl just det här spadhänget, som gav kommunalarbetarna dåligt rykte. Där kan man verkligen snacka om dold tidstudie, minst 400 granskande blickar på ett och samma arbetsmoment.

Jag hörde hur husets herre pustade vid varje spadtag, lerjord är sannerligen ingen enkel match och i Göteborg finns det mycket lerjord. Enbart lerjord faktiskt och trots att vi försökt allsköns trick för att lätta upp jorden lite, har det förblivit i stort sett resultatlöst! Men det växer enormt i denna jord. Så bra att det är snudd på att sticker man ner piassavakvasten i jorden, har det till veckan därpå vuxit ut grenar på skaftet.

När han hade vilat sig på spadskaftet för femte gången, bara på en kort stund, frågade jag om jag skulle visa spadtricket för honom, medan han tog en liten större paus för att återhämta andan. Jag gissar att dotterns plötsliga infall av kanelbullebak, hade nog satt sina spår. Han hade nog haft lite för mycket kanelbulleorgier framför TV-rutan under vintern och bestämt tappat flåset!

Visst, han hade idel öra och jag övertog spaden ifrån honom. Han tillade mellan pustarna och stånket, att jag var ständigt fylld av idel överraskningar. Ty trots alla dessa år tillsammans och mycket trädgårdsgrävande, hade han aldrig känt till, eller ens hört talas om att jag var en hejare på spadtricket. Han sa att han för övrigt aldrig hade hört talas om något som hette spadtricket. Det var fullständigt okänd terräng för hans vidkommande. Varvid jag kontrade det hela med, att man kan väl inte skryta om ALLA sina bedrifter, lite får man väl spara inför "rainy days" också. Nu var ett sånt tillfälle, när han stod där och lät som om någon hade snott respiratorslangen ifrån honom.


Sålunda körde jag igång med förevisningen av spadtricket. Jag dängde ner spaden en bra bit i jorden. Greppade ett stadigt tag i öglan i skaftet, med båda händerna. Ställde mig på kanten på spadbladet. Kände att jag hade full balans och sedan vickade jag över kroppen bakåt. Meningen är att när spaden börjar falla snabbt och är nästintill nedfällt mot backen, hoppar man ner från spadbladskanten och landar med båda fötterna på backen. Dvs. man undgår med nöd och näppe, att falla i marken raklång som en fura.

Hur som haver, istället för att komma ner på fötterna, föll spaden så snabbt, att jag själv blev oerhört förvånad över fallhastigheten. Det hela var över på ett ögonblick, milt uttryckt. Det fick till följd att jag på "två röda" befann mig liggandes raklång på rygg i lervällingen. Fortfarande hårt greppande båda händerna runt spadhandtaget och båda fötterna uppgillrade på spadbladets kant och seismologen i Uppsala kikade förvånat upp på apparaturen och noterade helt överraskad, att en smärre jordbävning just inträffat inom Göteborgs stad.

Jag kände hur hela jag var spänd som en stålfjäder och insåg med skammens rodnad hängande på mina kinder, att jag måste ha liknat en fallen telegrafstolpe. I alla fall måste smidigheten haft vissa likheter med en sådan! Lååångt ifrån den gracila varelse, som jag hade önskat att likna.

Saken var den att sist jag kontinuerligt utövade spadtricket var en massa år sedan, alltså bland Malmbergets aldrig sinande snöhögar. Man tappar lätt bort tidsaxeln och övrigt vid min ålder. Vid analysen efteråt förstod jag att spadtricket inte föll så himla väl ut av två olika anledningar. Tja, kanske tre rent av:

1) Jag vägde mindre då.
2) Jag var betydligt yngre och vigare.
3) Jag kanske hade blivit nååågot ringrostig och ... ja... Äsch, jag tror bestämt vi tar det en annan dag.

Jag hade dessutom gått i backen med en rätt bra smäll och eftersom jag landat med ryggen före, hade jag mer eller mindre tappat luften. Jag utgår ifrån att det också måste ha framgått för betraktaren och ni vet ju vem det var! Dessutom kände jag hur det iskalla lervattnet, snabbt trängde sig igenom mina kläder, där jag låg fullständigt orörlig. Dels pga. förvåning, men också för att jag var tämligen mörbultad och var fullt övertygad om att "rör jag mig så dör jag". Fortfarande med ett järngrepp om spaden och i läge "stålfjäder". Det var nog bara ögonen som möjligen rörde sig på mig.

Jag inser också så här i efterhand, att alla dessa ingredienser torde ha avspeglat sig i mitt yttre och inre. Det här var onekligen en något prekär situation. Det går liksom inte att bara försvinna spårlöst, eller ta sig obemärkt ur en dylik situation. Det insåg t.o.m. jag rätt snabbt, när jag låg där raklång och stirrade upp mot ett par antagligen ännu mer förvånade ögonpar än mina.

Jag funderade på hur jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig upp, med någon form av värdighet i behåll. Sålunda låg jag där och åsåg hans, till en början, fullständigt uppspärrade ögon. De var snarlika två blåa bowlingklot och det var minst sagt, en stor förvåning jag kunde utläsa i hans ansikte och kroppshållning. Dvs. till att börja med. Det är min käre sambo vi snackar om!


Vad gör då denne grävande gentleman, i denna uppkomna situation?
1) Erbjuder sig att hjälpa mig upp?
2) Frågar om jag gjort mig illa?

Nej, då, inte alls!
Han säger istället med en kolugn röst och nu med en MYCKET road blick:

- Kan du göra om det där igen?


Meeeeh.....det här spadtricket gick nog inte riktigt heller, som jag hade tänkt mig. Jag får nog satsa på en annan karriär, inte fullt lika dramatisk om jag inte skall vara totalinvalid snart.

PS. Angående "vår-ros-godiset", det går an att bära en halvfull plasthink i sänder fram till bilens bagagelucka. Samma sak när det skall lastas ur och när allt skall blandas får man helt enkelt ta lite i taget. Allt löser sig. Det tar bara BETYDLIGT längre tid och man får allt gnugga geniknölarna ordentligt, för att komma på hur man skall bära sig åt, när man måste börja om i ruta ett. Jodå, de har erbjudit sig i stallet att skotta och bära, men ibland måste man få känna att saker och ting kan lösa sig ändå och på egen hand. Men hur jag skall återupprätta mitt anseende i "spadtricket" det har jag däremot inte löst ännu. DS.

onsdag 27 augusti 2008

Analyser på hög nivå

- den 27 augusti 2008, kl 12:11

förstora
En del lyssnar på konsert medan andra räknar ut. Det finns inget som han inte hinner räkna ut dvs. analysera! Han har t.o.m. noterat vem av dem det var som vände notblad och hur mycket var och en spelade, hur många klädbyten etc.

Han hinner räkna ut hur många personer som varit engagerad, alltså vad de genererar för kostnad i form av lön, övernattning, resekostnad, beläggningen av evenemanget, hur många outnyttjade platser osv.
Jag däremot sitter djupt försjunken och försvinner ganska omgående långt bort ifrån omvärlden, när jag lyssnar på konsert. Är det andra tillställningar är jag helt uppslukade av det. Det är vid få tillfällen jag inte varit fångad av utbudet, det har bara hänt när livet varit fyllt av för mycket annat, som tärt på sinnesnärvaron.

En gång för något år sedan vet jag att vi satt, som om vi var behäftade med svårartad springmask båda två, när vi såg "Den flygande holländaren" på Operan. Det var en osedvanligt dålig uppsättning och inget fungerade dessutom. Det kändes tillslut som om det var en segdragen "nu trampar vi ihjäl katter historia". Inte blev det så mycket bättre av att vi båda två var helt utarbetade och egentligen alldeles för trötta för en så lång föreställning. När crescendot av kattrampningen kom, trumhinnorna var nära bristningsgränsen och jag önskade att hela skeppet bara skulle försvinna i underjorden, då mimade vi med en och samma mun till varandra:

- skall vi sticka i paus?

Ögonblinkningen och den runda munnen som visade ett "JA", gjorde att jag nätt och jämt överlevde katastrofen och sjönk ner i fåtöljen, som en ihopsjunken sufflé i avvaktan på "frigivning".

Men vi var inte ensamma den gången, som bara gav upp. Vi var rätt många som lite skuldmedvetna sneglade på varandra under lugg, när vi passerade genom ytterdörrarna vid första paus. Men t.o.m. den gången hann han analysera ett och annat.

Vad han kan komma fram till under de här timmarna evenemanget pågår är ibland häpnadsväckande saker.

Det här pysslar han alltid med. Sedan spelar det ingen roll om vi är på Konserthuset, Stadsteatern, Storan, Lisebergshallen, Ullevi, Scandinavium eller "where ever"........sist var det under Göteborgs Kulturfestival, när vi befann oss vid Feskekôrka och satt utomhus och åt medan "Ostronöppnartävling" pågick som bäst.

Jag var djupt försjunken i den goda smaken från maten, som äntligen höll på att radera ut smaken av det råa ostronet, som vi alla hade provsmakat på innan maten kom in. Livet kändes onekligen helt OK. Men koppla av det gjorde uppenbarligen inte han den här gången heller, trots löfte om att han inte skulle ägna sig åt de vanliga sakerna, dvs. räkna ut och analysera.

Jag lovar ni kan i er vildaste fantasi inte gissa er till vad som denna gång hade fångat hans analytiska talang. Men en rejäl fetsmäll skulle han nog ha åkt på av den i komatillståndvarande servitrisen, hon "den glada", "intuitiva & smidiga", med den "förlängda catwalkkursen!"

tisdag 26 augusti 2008

Vilken kategori tillhör du?

- den 26 augusti 2008, kl 10:57


Den beryktade vithajen är på väg mot den danska kusten och kan simma rakt mot de västjylländska badstränderna, det tror danska nyhetssajten Newspaq, sedan en fjärrstyrd ubåt lyckats filma vithaj i Nordsjön utanför Aberdeen. Men för säkerhets skull har Newspaq talat med en biolog som säger: "Danska farvatten är en sak, men sju meter långa vithajar på badvattensdjup är föga realistiskt.? Jag undrar då vad samma biolog skulle ha sagt om följande inslag:

En stor knölval dök helt osannolikt upp vid Lerkils hamn i går eftermiddag. Solen sken och knölvalen simmade alldeles bredvid Lars-Erik Arvidssons båt och gjorde krumsprång. En knölval kan bli upp till 15 meter lång och Arvidsson uppskattar att valen var runt åtta meter. 

Vari ligger skillnaden på åtta och sju meter och vari ligger skillnad mellan tron och vetandet nu då undrar jag?

De här som tror att det bästa är att släppa vapnen fria, borde besöka svenska Vilda Västerns högborg, Göteborg för att bli befriade ifrån sin tro. Igår var det dags igen. Den här gången fick vi uppleva gråtande barn, som på väg hem från skolan möttes av polisens avspärrningar och andra som inte kunde gå hem därför att det låg innanför avspärrningarna och där det hade utrymts från bostäder. Det börjar bli ett alltmer förekommande inslag i tillvaron med avspärrningar och utrymningar runt helt vanliga bostäder. Igår sköt polisen så småningom sönder bomben.

Den här gången var bomben placerad under en bil nära en skola som inrymmer årskurserna 0-9. Häromdagen passerade jag en våldsamt brinnande bil med hela spektaklet runt omkring. Som jag tidigare skrivit har vi haft nog så mycket action sedan början av augusti. Men inte bara det. Det har varit rätt frekvent under de sista åren, med rätt våldsamma inslag. Vilket jag bedömer att skjuta in genom café/restaurangrutor och in i lobbyn på dansställen också är, förutom all "tvångsanslutning till beskyddarverksamhet", bilsprängningar och prickskytte.

Dagens barn behöver inte längre se på actionfilmer och tro att det bara är på film det finns. De kan flytta till Göteborg eller några andra ytterlighetsställen t.ex. Rödeby, som hunnit passera löpsedlarna. Då VET de. De lär också veta vad som saker och ting osökt leder till, när man blundat lite för länge och bara ägnat sig åt tron.
Men å andra sidan, en man som inte längre tror, till skillnad från sina tidigare företrädare, är socialministern Göran Hägglund. Han säger att det inte är acceptabelt att personer som bedömts som farliga och sitter på exempelvis Säters sjukhus, inte skall kunna röra sig fritt. Bland offrens anhöriga finns ett mycket välkänt omdöme om när en patient är färdigbehandlad på Säters sjukhus:

- Den dagen de kan bädda sin egen säng är de färdigbehandlade på Säter sjukhus och kan röra sig fritt och göra vad de vill.

Några fler som inte heller är troende är sakägarna i Malmberget, som är kritiska till att LKAB finansierar och samtidigt tagit sig rätten att styra den studie som skall göras. Jag undrar varför inte LKAB vill omfatta medborgarna i Skåne också, när de nu ändå är ute och svävar fritt och vill ta med de som bara kan leva i trons sfärer istället för de berörda? De icke troende sakägarna yrkar på att en epidemiologisk undersökning skall omfatta centrala, östra och västra Malmberget, dvs. där huvudproblematiken finns.


Nu uppkommer fråga, skall vi säga:
- Tack för dessa uppvaknande stjärnor, som glimmat till i verkligheten, eller skall vi sänka våra blickar, göra oss döva och fortsätta att tro där bakom de nedsänkta ögonlocken?


Vilken kategori tillhör du?

måndag 25 augusti 2008

Coca-cola ett universalmedel eller gift?


- den 25 augusti 2008, kl 14:56

förstora
Tis the last rose of summer,
Left blooming alone;
All her lovely companions
Are faded and gone.
(Ur "The Last Rose of Summer" av Thomas Moore 1779-1852)

Jag blickar ut i min trädgård och känner att orden i Thomas Moores poem ännu känns långt borta. Rossorten "New Dawn" ger sig inte i första taget och viker sig inte ens när frosten gjort sitt inträde och de sista liljorna sedan länge givit upp. Den här sorten måste ha liknande sammansättning, som återfinns i den verkligt inbitna norrlänning. Fastän tvärtom. Norrlänningen har roten upptill. Medan rosen har den nertill.

Varje år bestämmer jag mig för att nu får det vara nog med rosor. Bara för att finna att någon ny bedårande ros fått mig på fall igen. Ändå har jag avhållit mig i år från att besöka "Rosenkavaljeren", den farligaste frestaren av dem alla: en man med ett helt hav av rosor i sin handelsträdgård. Han inleder mig i den ena frestelsen efter den andra och jag väljer att falla! Det hindrar dock inte att jag är alldeles övertygad om, att den mannen kan t.o.m. sälja "hårvatten till flintskalliga". Eftersom vi sist kom hem med ytterligare 2 träd och två nya Rossorter, trots att det bara varit en (1) speciell ros jag egentligen varit ute efter och hade för avsikt att köpa!

Men en sådan människa som "Rosenkavaljeren" är, borde det verkligen finnas fler av i vår herres hage. Det hinner alltid gå flera timmar innan vi lämnar stället. Han är en man med ett intressant presens och perfekt. Ofta är det så att just dessa passionerade människor av en slump (eller är det slump?) kommit in på det som de hängivet sysslar med. Fantastiska människor och en solklar förmån att få möta dem! Det finns bara ett litet aber. Vår trädgård är en uppenbarelse av ett påslakans storlek! Inser ni vilken menlig inverkan "Rosenkavaljeren" samtidigt har?

Jag har ett osvikligt universalmedel mot allsköns "objudna gäster". Rosor drabbas oftare än andra växter. Men så fort någon växt råkar ut för något, köper jag bara hem Coca-Cola och sprutar på dem. Det spelar ingen roll vad de drabbats av, ohyran stendör efter en kur Coca-Cola. Detta får mig att osökt fundera över hur det påverkar de, som ständigt bälgar i sig Coca-Cola. I våras såg Träddödaren och Katsuran ut som om de bara tvärdött över en natt.


Vete katten vad det var för ny hemsökelse. De på Botaniska gick också bet på det. Så jag åkte raka vägen och bunkrade upp Coca-Cola och begav mig på jakt i trädgården. Jag är kvinnan som skjuter skarpt med Coca-Cola.
Tänk vilka underliga vägar livet tar, när man lär sig saker och ting.


Vikten av lättmanövrerad avtryckare t.ex. En nödvändighet i relation till rosor och Coca-Cola. Den erfarenheten fick jag redan när jag var liten och lekte med knallpulverpistol med mina småkusiner Kurt och Lars-Erik. Den gemytlige farbror "Småland" hade nog huvudet på kullager dessa dagar. Det måtte nog ha krävt sin "Småland" för att hålla koll på vem det var, som hoppade och studsade fram och tillbaka i zig-zag i skvallerspeglarnas synfält. "Småland" satt alltid på post vid köksbordet och de fiffigt uppsatta skvallerspeglarna utanför köksfönstret, var en garant för att inget undgick honom! En del dagar stod allt knallpulverdoften högt i Bäcken. Inte så att de kunde mäta sig med krutdoften från en viss by utanför Gällivare. Men ändå.

Sådana knallpulverdagar for mamma omkring som en sniffande narkotikahund och undrade vad jag hade haft för mig! Men det där med knallpulverpuffra, det var sannerligen ingen höjdare. Vi blev vansinnigt trötta i "tryckfingret" därför att den eländiga knallpulverpistolen klickade 8 av 10 gånger och höjdpunkten, dvs. smällen, uteblev till vår besvikelse. Stå där som en fåntratt med en puffra som klickade, var ingen höjdare precis! Det fick oss följaktligen att ledsna och så drogs resolut knallpulverremsan ut och en sten fungerade betydligt bättre som avtryckare och leken fick ändra karaktär. Mesa sig med en klickande puffra, det låg inte riktigt för någon av oss! Men fasen vad ont i fingrarna det kunde blir av knallpulverstänket, för att inte tala om den fräna doften i näsan!


Lars-Erik som var en handfull fingrar yngre än jag, stod gärna med fingrarna bakom ryggen istället, medan jag och Kurt smackade på knallpulverremsorna allt vad tyget höll! Det gäller mao att alltid finna ut det bästa att använda för avsedd effekt.

När mina barn var små, brukade de få dricka hur mycket Coca-Cola de ville, när de hade råkat ut för magsjuka. Det var ett osvikligt universalmedel för att mota iväg den värsta magåkomma, för att inte tala om att de inte riskerade att råkade ut för någon vätskebrist. Coca-colan flödade vid dessa tillfällen, även om jag fick skaka ur det mesta ur bubblorna först. Jag har några envetna "saker" i min vänskapskrets, som påstår att raketbränsle (dvs. whiskey) är det bästa förebyggande botemedlet mot att råka ut för någon magåkomma, när man är utomlands.

Råden om tillvägagångssätten är många. Men den storyn går inte jag på. Den där tinkturen får NASA hålla sig med. När jag är på något "kinky" ställe, då dricker jag helt enkelt Coca-Cola. Peppar, peppar, ta i trä, ännu har jag aldrig råkat ut för någon magåkomma när jag varit utomlands. Men nu när jag utmanat ödet och skrivit det, kommer jag väl att torska på det också. Det är trots allt så Murphys lag fungerar. Den är lika osviklig som Coca-Cola!
Men jag undrar, kan jag betrakta mig som en ekologisk odlare, när jag använder Coca-Cola som bekämpningsmedel?

fredag 22 augusti 2008

Myten om männens leksaksaker

- den 21 augusti 2008, kl 23:13

förstora

En man hittades med våldsamt många sticksår i magen och polisen kunde för sitt liv inte begripa, vad dessa sticksår hade åstadkommits av. "Offret" var till en början inte särdeles talför. Men den saken är kanske inte helt konstig. Inte i den här stan i alla fall. Enbart de sista 10 dagar har skjutits hejvilt i 9 av dessa 10 dagar och ingen av offren har uppgett av vem, eller varför de blivit skjutna. Ett par gånger har det varit mer försynen, som gjort att ingen utomstående har kommit till skada. Men bakom den här speciella magstickarhistorien hade nog ingen annan riskerat att komma till skada. Det inser man rätt raskt.


Det framkom att sticksåren i mannens mage hade åstadkommits av en potatisskalare. Hade mannen sprungit på den potatisskalade frun 18 gånger? Ingalunda. Det visade sig att "kombattanterna" var mycket goda vänner och dessutom båda två av manligt kön.


"Beväpnade" med varsin potatisskalare skulle de bevisa sin manlighet inför varandra. Beviset gick ut på att de skulle visa prov på manlighet, genom att stå emot sticken av potatisskalaren i magen! Detta skulle ske med fair play, dvs. de skulle få sticka varandra varsin gång.

Av historien framgår dock inte om det blev "mash" av hela tävlingen, eller om det fanns en vinnare. Man kan undra vad nästa manlighetsprov kommer att bestå av. Sticka in huvudet i gasugnen och vrida på?

Oavsett vad nästa manlighetsprov kommer att bestå av är i vart fall myten avlivad: om att det bara är priset som skiljer småpojkarna leksaker med männens. En potatisskalare är väl inte så himla dyr?

torsdag 21 augusti 2008

Ett fall av av "Babels Torn" i Gällivare?

- den 20 augusti 2008, kl 16:48

förstora


Jag satt och läste nyheterna via Internet, intet ont anande, tillsammans med en stor balja te med den obligatoriska mjölkskvätten i.


http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=3913423


VARNING säger jag bara! Läs INTE Gällivarenyheterna aningslöst. Var beredd på det värsta och ha inget i munnen! Till att börja med lade jag nog pannan i djupa veck. Men när jag läst sluttrudilutten av artikeln sprutade te, som en fontän ur min mun. Man kan inte hojta till och försöka svälja en jätteklunk te samtidigt. Jag är glad över att jag inte läste papperstidningen på Stadsbiblioteket, då hade jag nog blivit portad för tid och evighet AMEN! Det blev nog illa som det blev med mina kläder, dataskärm och tangentbord.

Å andra sidan, så välstädat har det nog inte varit på läge och en riktig tvättorgie tog nu sin början.

Jag kastade ett badlakan över tangentbord och skärm för att det skulle suga upp det mesta. Medan jag tågade ut till tvättstugan lade mitt, tefläckiga, vita blusliv i lite ull- och sidentvätt. Det fick ligga och gotta till sig ett par timmar.

- Fungerade inte.

Sköljde ur och smetade på galltvål på fläckarna. Ny omgång vatten i ett par timmar till.

- Fungerade inte. Slet ut häftet "Ta bort fläckar" ur skåpet i tvättstugan. Blev med ens segerviss. Den här boken kan INTE gå bet! Hör här: "Ta bort fläckar är en verkligt användbar hjälp för alla att snabbt och effektivt klara upp det här slaget av problem i vardagslivet. Denna färgglada fläckborttagningsguide är full av praktiska råd om hur man tar bort olika slags fläckar från alla möjliga slags material i ett hem. En olycka händer så lätt (vae? är inte det Salvekvicks slogan?).... Ta itu med fläcken genast, följ instruktionerna i "Ta bort fläckar" och du ska se att de allra flesta fall katastrofen är avvärjd!..... "Easy Piece", tänkte jag, när jag slog ihop pärmarna. ... Men kan det verkligen stämma? På siden? Nääää....nu började det blinka rödljus!!! Det är mitt favoritblusliv vi snackar om!...Så fasen heller!

Ny omgång. Nu med Yes på alla fläckar.

- Fungerade inte.

Vanligt tvättmedel för vittvätt.

- Fungerade inte... Men nog var det väl själva den... Jag får väl göra som det stod i fläckborttagningsguiden då. På med skorna och iväg till affären. Hem igen och nu: En rekorderlig slurk av miljögiftet Klorin! Jag gick oroligt av och an i vår trånga tvättstuga. "Päskans vad det luktade"! Läste på etiketten en gång till. Slängde i en Klorinskvätt till. Rörde om med kvastskaftet. Vädrade och väntade. Efter 20 minuter nytt konstaterande:

- Fungerade inte! Phew? Vad gör man nu? Bläddra ny sväng i "fläckborttagning". Nähä! ... jag hade inte läst det sista ordentligt. Fasen, de hade nog börjat darra på manschetten, det var inte ens riktig svenska i den sista meningen, där de helgarderat sig!


- Du har inte provat att färga hela bluslivet med te? undrade dottern, när jag beklagade mig över det klena resultatet och berättat om hela tvättorgien.

Nu började jag anfäktas av allvarligt tvivel! Kossorna i Lärjedalen fick med ens en bundsförvant i konsten att uppvisa undrande blickar...

- Men... menar du att jag skall blanda ett färgbad på te och mjölk och daska i bluslivet?

Jag kände mig ungefär som Uppfinnar-Jocke, men med nedsläckt lampa på huvudet. I det tillståndet befinner sig både jag, blusliv och färgningsförsök fortfarande.

På klädgalgen i tvättstugan hänger nu en sällsam historia och vittnar om Gällivare TOP humor! Jag är numera innehavare av ett fläckig, diffust smutsfärgat blusliv, som känns som om det missat varenda mjukgörande medel, som någonsin uppfunnits. Den är klart värdig att medverka i nästa film om Arn. Ni vet den där med brynjeutrustningarna på! Borde nog gå in på "hotell Skånegatan" och erbjuda den som skottsäker väst. Jag kanske rent av kan få guldstjärna av Rikspolisstyrelsen för att jag bidragit med en oanad uppfinning på säkerhetsområdet för kvinnliga poliser.

"BIG business" är under uppsegling i Gällivare. Det förstår man i alla fall av kommunalrådets slutkläm, som också är skuld till min tvättorgie! 

"Ingenting är omöjligt, men vi vill inte sätta Top-bostäder i en besvärlig sits en gång till".

Vadå, en gång till? Det är ju kommunens allmännytta och staten har ett samhällsansvar över LKAB:s framfart: SAMPLANERING, för katten gubbar!

Dessutom var det så att norrmännens inte fick hyra Tallbacka. Kommunen rev bostäderna istället för att hyra ut.


Jag har visserligen redan en gång tidigare klippt in nedanstående från TOP bostäder AB:s egen hemsida, men eftersom jag gillar galghumor kör jag med en repris:

"TOP bostäder AB är ett kommunägt allmännyttigt bostadsföretag som skall tillgodose kommun-innevånarnas behov av lägenheter i en bra och säker boendemiljö till konkurrenskraftiga priser.

Genom vårt arbete skall vi bidra till Gällivare kommuns långsiktiga attraktivitet och profilering. Verksamheten skall präglas av klokhet och framsynthet för varje affärsområde, samt bedrivas i samverkan med kunderna och i enlighet med ägarens direktiv."

-------------------

Få se nu.... 9 000:-/månad för 60 kvm. Vad ligger normalvillorna vid elevhemsområdet på? Det dubbla kanske...120 kvm? VAD är det för marknadsvärde för dessa efter Gällivare kommuns "långsiktiga och attraktiva profilering, som präglats av klokhet och framsynthet"?

Hmmm..... Det är något lurt här, va? Är det inte? Det skulle betyda 18 000:-/månad i ingångshyra för priset av en ..... NORMALvilla? 

En hyresrätt ökar alltid i hyra rätt drastiskt. Få se nu. - Vi betalar för vår villa som är större än de där 120 kvm med friköpt tomt i Göteborg. Nähä. Det var det alltså inte heller. Men de nybyggda 2: orna på gräddhyllan vid hamninloppet då? Nähä...inte det heller.

VART ligger hållhaken? Bygger de månntro i italienskt handslaget tegel och sandelträ, på en guldåder, eller vad fasen handlar det om? Gällivare kommun tävlar om första pris i Stand Up Comedy? Nej, vänta. Jag har det. Jag sa det själv: Guld!

Så här är det nog: Kommunalrådet känner sig som Jesus vid hans sista och svåra vandring längs Golgata. Alla har vi våra Golgatavandringar genom livet förr eller senare. Han känner sig förrådd, övergiven, för att inte tala om alla uppförsbackarna i Malmberget, som han ständigt får kämpa med! Inte nog med det, han är ständigt ansatt ifrån höger och vänster!
 
Saken är nog den att kommunalrådet och TOP bostäders VD hade en osedvanligt sprakig telefonlinje denna dag de talade om nybyggnationen. Nyström sa:

- Bygga Golgata?

Men VD:n på TOP bostäder uppfattade det som:

- Bygga GULDgata!

tisdag 19 augusti 2008

Dödsolyckan i Kirunagruvan

- den 19 augusti 2008, kl 13:15



Ja, det var väl hans eget fel att han omkom, därför att vi hade ingen aaaaaaning om att det kunde bli så vid gruvbrytning! VAD hade han där att göra!" Det är väl ungefär kontentan av vad man nu slängt de anhöriga i ansiktet.

Har Sverige inte blivit ett helt suspekt land, där den ena efter den andra har rätt att utreda sig själv, oavsett vad som varit konsekvenserna? Jag tycker det. Samtidigt som jag innerligen hoppas att inte rättssystemet också tänker komma fram till samma infantila resultat! Det är också märkligt att åklagare hemligstämplar en utredning, som framkom av TV-programmet, där det också fanns expert, numera boende i Tyskland, som varnat för just dessa följdverkningar vid denna form av gruvbrytning. Men också de egna arbetarna varnat och oroats för. Det hindrade dock inte Ivert att vara mer upprörd över att TV teamet fått tag i interna papper än att människor mistat livet!

Vad jag tycker om hemligstämplade papper i det här fallet hos åklagaren eller företaget? Ja, det lär jag inte ens behöva skriva ut, det måste te sig som helt uppenbart! Därför att det finns knappalunda någon arbetsplatsolycka som är självförvållad! Jag vågar påstå det och jag vågar också påstå, att det finns en herrans massa chefer och småpåvar, som sannerligen inte bara med automatik skulle kunna svära sig fria, utan att ens personligen ha behövt gå in i svaromål!!! Vid VARJE arbetsplatsolycka finns det en ytterst ansvarig, det bara är så! Den ytterst ansvarige är ALLTID chefen! HUR många chefer är det som lever upp till det ansvaret?


Jag tänker på vad en mycket god vän skrev till mig i en helt annan diskussion. Han skrev: "Jag motsätter mig att vissa personer, per automatik, tillåts komma undan med handlingar som "lägre" stående personer aldrig skulle få göra. Vad är det för värden vi lämnar efter oss om vi låter det vara på det viset?" - Jag kan inte annat än tycka att han hade fullständigt rätt och det gäller även i denna fråga om dödsolyckan, inte bara i samhället i stort och oavsett vad det hela handlar om!


Vi har fått ett samhälle där staten och företag utreder sig själva. Dvs. i bästa fall utreder de sig själva, dessutom! MEN vad fasen är det för någonting? Försäkringsbolagen tillåts att granska sig själva, genom en förlängningsarm som de själva betalar! De håller sig med egna betalda läkare som skall avge yttrande. Inte är det så mycket bättre inom staten själv, där försäkringskassan numera granskar sig själva, de har egna förtroendeläkare, som betalas av dem själva och som avger utlåtande. Förr i tiden skickades gruvgubbarna till LKAB:s företagsläkare, som intygade att de var friska som nötkärnor! Gubbarna hann knappt kvittera ut den första pensionen innan de låg "six feet under" pga. stendammslunga etc.!

Högsta chef inom fack, regeringar och näringsliv står helt ogenerat och ljuger, utan konsekvenser! Hela samhället har samma ruttna och stinkande konstruktion, där pengar heter makt. Sedan spelar det ingen roll vad det än handlar om.

Ta t.ex. hela byggsvängen. Husföretagen äger GARBO, alltså granskar även de sig själva, eller bankerna, eller vad fasen som helst. Det som retar mig till vansinne är att dessa människor utgår ifrån, att de tror sig om att alla övriga är "kusinen från landet" där man kan dra vilka valser som helst och ljuga full! Etiken och moralen är obefintlig på alltför många håll och det som är det allra värsta i hela kråksången är att detta kan ske utan repressalier även i det offentliga rummet. De kan komma undan med precis vad som helst. Pengar heter makt.

Attityden hos LKAB är mer än anmärkningsvärd, när det gäller den s.k. seismiska aktiviteten i både Kiruna och Malmberget. Med mina mått mätt har det ingen betydelse om det så skulle vara jordbävningar skapade av jorden själv på gång i dessa områden. DET har i så fall LKAB att ta hänsyn till! Men det förefaller rätt märkligt att det just inom detta område där just gruvbrytningen sker, skulle bero på jordens egen utveckling. Det är lika osannolikt som att tro att en och samma person skulle få 7 rätt på lotto, 7 rätt på joker, 7 rätt på V75 och full utdelning på hela obligationsinköpet på en och samma dag!



Det kanske är dags för ansvariga från LKAB, att de istället vänder sig till kyrkan med allt vad de "tror". Här gäller nog trots allt att VETA! Jag lärde mig något tänkvärt av en av mina fd. chefer han sa alltid: "att tro det är att icke veta". De här styrande och ställande på LKAB, de leker faktiskt rysk roulette med sina medmänniskor. Sedan att sitta som en mysfaktor i media http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=3908534 och klappa sig för bröstet samtidigt, som människor tvingas ha ett helt personligt helvete just p.g.a. gruvbrytningen, det ÄR SJUKT!

Moralen i det här fallet borde heta: ANSVAR!

måndag 18 augusti 2008

Gnällspikar de kan verkligen,

- den 18 augusti 2008, kl 10:47

(Detta inlägg innehåller 1048 ord, förra inlägget 792 ord)

få en att tänka tankar, som man inte ens hade någon aning om att man ens kunde tänka!

Jag satt häromdagen och funderade över fenomenet "Gnällspikar". Undra om man inte borde tipsa den där Nobelstiftelsen om att det saknas en vetenskaplig gren inom prisfältet. Men det är väl ingen idé? Det skulle väl bli samma pristagare varje år: "Den Svårslagna Gnällspiken". Egentligen är de här "Gnällspikarna" ytterlighetshumorn personifierad.

Vilka är då Gnällspikarna?

Tja, ingen av oss kan nog dessvärre svära oss fria. Den som tycker sig kunna göra det kan genast skicka in namn, adress och kontonummer, glöm inte claearingnumret! Miljonerna kommer direkt. Du är bara att gratulera, du är ett unikum och sånt premierar jag!

Jag dristar mig till att skriva om en alldeles speciell "Gnällspik", som du kanske redan förstått. Det är riskfritt. Hon har visserligen dator, men den knäpper hon aldrig på säger hon. Hur skulle hon hinna det, så mycket som hon har att göra i jämförelse med alla oss andra?

När hon ringer slår mig tanken ofta, nog måste hon allt vara någon sorts hemlig agent över väderspaning! Det är nämligen de mest märkliga frågeställningar hon kan konstruera. Men det är något som haltar i min teori, som du nog skall upptäcka! Inledningsvis börjar dock samtalet med ett, sällan glatt, vanligtvis i förolämpat tonläge:

- Jaha och hur har du det då?

Tror du nu att hon inväntar något svar? Då tror du fel. Jag kommer på mig själv med att känna mig som en avbruten nordanvind, som varit på väg att tömma hela förrådet och just precis när jag skall göra det. Då kommer nästa fråga:

- Vad har ni för väder då?

Nordanvinden tar ny sats...NÄÄÄ...Det gick inte nu heller och nu är den akuta mundiarrén igång på allvar. Jag måste tillstå, att jag hade faktiskt ingen aaaning om att det kunde vara så mycket med just "väder". Vädret blir på något underfundigt sätt uppdelat i småmolekyler. Tja, det räcker nog inte ens med det. Det blir på Nano-nivå det rör sig. Det är i stort sett innehållet den första kvarten. Under den här tiden har jag tagit sats så många gånger och aldrig fått något sagt, att jag börjar känna mig som en som hyperventilerar. Jag vet inte om det är av leda eller de många in och utandningarna, men det har hänt att jag dragit till mig en stol och slagit mig ner. Jag har känt mig helt utmattad!

Sedan kommer nästa stora fascination: SJUKDOMAR. Släng sig i väggen FASS och läkarböcker! Här är kvinnan som haft allt ifrån pågående hjärntumörer, till "antagligen" cystor på äggstockarna som spridit sig till........ "skallen?", provar jag lite försynt en dag när jag bara känner att nu kan det räcka, nu måste lite humor in och hon MÅSTE avbrytas. "Skallen?", nästan skriker hon då till svar och så får jag mig en skopa ovett över hur hjärtlös jag är, hon har då minnnnsannnnnnn.....

Jag lägger ifrån mig telefonluren och hör hur hennes röst fyller hela köket medan jag sätter på tevattnet i vattenkokaren. Jag sneglar mot köksbänken, där telefonluren nu ligger och låter av hennes röst och jag tänker nu: "Undra om jag måste ta upp telefonluren, kan det månntro ta eld i bänkskivan? Jag kanske borde lägga den i en kastrull? OM den råkar ut för överhettning är det i alla fall brandsäkert om den ligger i grytan. Man kanske kunde lägga telefonluren i grytan och hälla på vatten, det måste bara koka tillslut av den svadan." Jag är nog inte riktigt klok jag heller, men vet ni hur det låter när någon talar genom en telefonlur, som är nedlagd i en gryta med locket på? JAG VET!

Jag fick i födelsedagspresent av familjen en bärbar telefon med diverse finesser, under den tiden jag hade ett sånt jobb, som innebar mycket kontakter med människor. "Stackars min lilla Gnu", brukade min sambo säga, efter att jag suttit fast i telefonluren större delen av kvällen. Det visade sig att denna tingest blev ett lyckokast i mitt liv. Det gör att jag hinner bli jädrans effektiv, när "Den Svårslagna Gnällspiken" ringer. Inte nog med att jag hinner göra vetenskapliga blindtester, jag hinner göra toalettbesök, bädda sängar, hämta in post, fixa mat, sopa upp brödsmulor på golvet, diska, fila naglar, vika tvätt, samtidigt som jag funderar om jag skulle kunna tjäna mig en hacka på att vidarekoppla samtalet till "jourhavande för alla som känner sig ensamma och behöver höra en röst till tröst." De skulle nog bli mer nöjda med tillvaron om de fick ta del av denna dos.

Just som jag sitter där och filosoferar över tillvaron, hör jag genom telefonluren, som jag glömt någonstans en bit ifrån mig:

- HALLÅ!!!


Då skall jag säga att den där Kallur, hon har fått allvarlig konkurrens! Nu gäller det att vara startsnabb. Jag vecklar med ett stön upp min sargade kropp, snappar åt mig telefonluren och rosslar fram ett:

- JA...

På andra sidan telefonluren hörs då ett:

- Jag hörde ingenting, jag trodde att samtalet hade brutits, du sa ingenting, det lät så konstigt, precis som om samtalet avbrutits.


Allt i en och samma mening. Ja, så står jag där med fingrar och ben och allt jag bara kan hålla i kors inklusive ögonen, därför att det är motgiftet mot att ljuga, annars går det en illa. Det VET alla som inte vågar ignorera skrock! Men det brukar lösa sig, har hon nu hört att jag är där och än en gång kommer nordanvinden på skam. Jag blir rätt snopen över att jag inte hinner få sagt mer. Tja, så pågår "samtalet" och när det inte finns någon fler att "rapportera om", säger hon helt plötsligt uppfordrande:

- Vad gör du då?

Så kommer den där berömda nordanvinden på skam igen. Hon avslutar samtalet med att hon har en längre utläggning om vad hon nu måste göra, eftersom nu sju bedrövelser och 32 svåra nödår och 93 inbördeskrig och 368 764 farsoter 983 ogina människor korsat hennes liv sedan hon sist ringde. Det låter klick i luren och jag står där och stirrar snopet på en telefonlur, som tystnat efter ca. två och en halv timma och jag säger tyst för mig själv.....

"Jo, tackar som frågar, jag skall nog bli fåntratt i mitt nästa liv också."

fredag 15 augusti 2008

Bärsärkare går lösa i Luleå & övriga landet

- den 15 augusti 2008, kl 11:55

förstora
(Detta inlägg innehåller 792 ord, föregående inlägg 150 ord)


Den saken råder det inga tvivel om, att det verkligen förhåller sig så illa i landet med etiken och moralen.


http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=3906365#fank3906838


Jag tänker osökt på en pryd och osedvanligt vän kvinna i vår bekantskapskrets, som dessutom tillhör en frireligiös förening. Hon la ett ord i debatten, som pågick runt kaffebordet, genom att helt lugnt och stilla förmedla vad hennes mormor brukade säga när hennes barn bråkade: "Om ni inte tar och lugnar ner er så stoppar jag tillbaka er och knu..ar om er!" Samtliga runt kaffebordet höll på att sätta kaffet i vrångstrupen och trodde nog där ett slag att de måste ha hört fel, eftersom den kommentaren kom ifrån ett synnerligen oväntat håll. Men nog är jag benägen att hålla med, eftersom retroaktiv abort inte är att tänka på.


Anledningen till att jag nu väljer att skriva om det i min blogg är att jag personligen känner mig mer än lovligt upprörd. I förrgår hade jag nämligen ett mail ifrån min kusin boende i GETTOT Luleå, där polisen helt tycks ha tappat greppet, eller i vart fall sitter fastklistrade med rumpan och är handlingsförlamade. Där liksom på de flesta ställen runt om i landet.

Ja, jag är inte mild i mina omdömen, men ingen rök utan eld. Därför att så sent som igår publicerades i Göteborgs-Posten, något som sannerligen inte går av för hackor och visade en riksomfattande och tillika hårresande attityd bland poliser. Detta är alltså polismännens egna uppgifter som ligger till grund bakom resultatet av undersökningen! Dvs. de har själva fått lägga sina ord om hur de själva väljer bort att inte agera. De skyller på den stressade situationen. Men DET är något helt annat, som även jag kan ha full förståelse för, vi lever i en märklig tid. Välja att inte agera, DET köper jag däremot ALDRIG! Då skall de i så fall ägna sig åt att sortera upp den egna frimärkssamligen istället för att vara kvar i sina befattningar!

Min kusin har under lång tid berättat att de och grannarna försökt med allt möjligt för att freda sina egendomar. Där bl.a. däck alltsom ofta blir uppskurna. Ja, helt enkelt menlös vandalisering. Den här gången fick hon sin nyinköpta bil totalvandaliserad. En bil som hon nu äntligen kunnat unna sig, eftersom hon och hennes man sedan väldigt många år är sjukpensionerade. Han med bl.a. en livsuppehållande hjärtoperation, som innebär att saker och ting är långt ifrån bra. Hon själv med blodproppar som nu fastnat i lungorna. Dvs. det är ett under att någon av dem överhuvudtaget lever! De har mao mer än nog att klara ut den egna tillvaron, utan inblandning av regelrätta....


Samtliga däck var nu sönderskurna och något pucko hade repat bilen runtom med ett vasst föremål! Saken kändes inte "mer lättuggad" igår, eftersom jag och dottern hade stor shoppningruda på stan, där det vimlade av poliser som nu skall gå fot. Dvs. skall vara "barnvakter" till dessa fotbollshuliganer och annan dynga, som Göteborg har börjat översvämmas av och där föreningarna och arrangörerna själva inte behöver ta något ansvar över! Det sysslar polisen av idag med, trots att det finns mycket grova brott som inte utreds på tillfredsställande sätt. Utbredda förmögenhetsbrott, som avskrivs innan de ens hinner bli helt rapporterade. Ja, jag vet, vi har själva blivit drabbade åtskilliga gånger nu. Betänker man då på de dryga 1,5 miljoner människor som finns i området blir det ingen rolig statistisk. Så det är ingen amsaga jag försöker mig på. De sista "besöken" i trädgården har jag inte ens orkat rapportera, trots att de önskar att få statistiken uppgraderad. Man ledsnar att ens bistå polisen, eftersom man ändå alltid får stå för notan själv och inget i övrigt händer.

Innan nu någon oförrättad polis känner sig föranledd att ta tag med nordanvindens styrka: Jag och dottern hamnade rakt in i Göteborgskravallerna, sedan vi aningslösa kom från ett tandläkarbesök OCH oh, ja, poliserna gjorde en helt enorm insats mot detta drägg, som gick lös OCH jag kommer ALDRIG någonsin att fälla något negativt yttrande om polisens insats, eller ens skjutningen! VI var där, vi vet hur saker och ting såg ut. Vi vet vilka odds polisen hade! Dessutom var poliserna själva där med livet som insats! Krig är nog bara det som ligger närmast att beskriva det hela med.

Men nog måste denna regering fundera över vart pengarna läggs och hur samhället har genomgått en förskräcklig förvandling. Samtidigt som människorna själva måste fundera hur det egentligen är ställt med den egna etiken och moralen! Saker och ting uppkommer inte av sig självt.

VEM gillar sitt förnamn?

- den 14 augusti 2008, kl 16:18

(Varudeklarerat inlägg 150 ord, föregående inlägg 1 380 ord)

Jag sa igårkväll när jag satt och bokade alla hotellrum:

- Det finns en sak med Italien som jag inte ser fram emot. De kan INTE säga mitt förnamn, jag blir kräknödig vid blotta tanken.

Jag hade FEL. Totalt fel. Idag fick jag följande bekräftelse i min mailbox:
Dear Mr. Gun,

we are glad to confirm you that your credit card number has been registered as guarantee for the following reservation:

Små hjärnor små glädjeämnen! Jag skrattade så jag nästan tappade andan. Jag tror jag skall daska upp den här bekräftelsen på hotelldisken och fråga på bruten engelska med italiensk accent efter Mr Roberto, som var den som undertecknat bekräftelsen av bokningen och därefter presentera mig själv:


I´m MR GUN. With no GUN. Eller borde jag kanske presentera mig som OAK GUN? "Smäller" en sådan GUN ännu högre? Eller kan man då utgå ifrån att det är en kork-ad sådan?

tisdag 12 augusti 2008

Gammal skåpman och attityder

- den 12 augusti 2008, kl 13:13

förstora
(Varudeklarerat inlägg: 1 380 ord, föregående inlägg: 698 ord)

Mycket smärtor gör att livet inte alltid känns, som om det vore en toppenhistoria. De dagarna får jag själv bjuda till för att de skall bli det. ALLA dagar i våra liv ÄR viktiga. Det är dagar som aldrig mer återvänder i våra liv. Vakna okristligt tidigt är ingen hit. Min biologiska klocka är dessutom inte inställd på att stiga upp kl. 05.00 som jag gjorde imorse igen. Men hellre det än att inte ha lyckats somna pga. all värk vid denna tidpunkt. Egentligen var klockan dessutom 04.00. Mig och kossorna lurar man inte med att flytta runt tiden! Men jag orkade inte ligga och försöka hitta någon bra sovställning. Det var stört omöjligt.

Gav upp och steg upp för att koka lite te. Te är fasen i mig strävt att dricka utan mjölk konstaterade jag, när jag hängde i kylskåpsdörren och undrade vart mjölken försvunnit. Ett konstaterande som jag gjort många gånger i mitt liv "so far." Såg att två mjölktetror stod upp och nervända och ursköljda i diskhon. Uppenbarligen hade somt utspelat sig i huset utan min vetskap. Ny titt in i kylskåpet! Långfil! Kan man ha långfil i te? Meeeh...det går ju inte. Där går definitivt MIN gräns för upptäckarglädje!

- Sorry mylady, and goodmorning to you! Det får bli Weledas salttandkrämssmak med testrävhet, som blir förhärskande den första timman av ditt vakna liv även denna dag!

Inte môcke té verksta. Varför är det så en del dagar, att helt plötsligt upptäcker jag att det behövs handlas, som om det vore en överraskning? Ändå har vi ett matförråd, som brukar kommenteras av äldste sonen med:

- Fasen man skulle tro att ni väntar på en längre belägring.
Det kommer ifrån killen vars kylskåp är en lättinventerad historia. Sist jag var där fanns en halvt ihjätorkad ostkant, kaffet som jag inköpt sist vi var där, en halvtom ketchupflaska och några odefinierbara saker, som jag hjälpte bort till sista vilan.

Jag beundrar verkligen människor som VET varje morgon vad de skall äta till frukost och framförallt VAD de VILL äta till frukost. Efter tre egna barn och tre olika personligheter kan jag konstatera att det är så. Ändå sägs det att vi ärver våra matvanor. Jag har då inte ärvt mina föräldrar matvanor! Jag har haft mina egna. Alltid har det varit så. Det gäller även mina barn. En äter i stort sett samma frukost varje morgon. Nästa har jag nog haft menlig inverkan på, han har inga bra frukostvanor och kan aldrig bestämma sig för vad han vill äta. Den tredje har nog fått lite av mina "matlagningsvanor". Testar det mesta.


Jag bestämde mig slutligen efter en stunds ytterligare hängande i kylskåpsdörren, för en vanlig hederlig knäckemacka med ost. Enbart te.....nääää, inte utan mjölk. Inte idag, en annan dag kanske. Sedan sket det sig och jag blev mitt vanliga jag igen. Varför inte prova på något nytt? Ny ljus idé. Vet inte, har inte bestämt mig ännu, om jag skall, eller inte skall rekommendera : vanlig hederlig knäckemacka, sparsmakat med örtkryddad honungssenap på ost.

Satt där åter och filosoferade och hade antagligen ett förvånat uttryck i ansikte, när jag lät tuggorna fortplanta sig i smaklökarna. Åter hängde mina tankar på vad jag för något tag sedan konstaterat. Vi människor fungerar som cementblandare när vi tuggar? Allt körs runt, som i en cementblandare. Speciellt knäckemackor.

Macka nr 1 slut. Jag har ännu inte bestämt mig för VAD jag tyckte om den kombinationen, trots att jag ätit denna kombination även för ett tag sedan. Det blev en till ost och knäckebröd. Ny sväng med häng i kylskåpsdörren. Nu med en ännu nyare, märkligare kombination på osten: "Mango Chutney -pinapple".

Vid första tuggan insåg jag att min äldste son skulle ha uttryckt det kärnfullt;
- Morsan, kan du inte bli raketforskare istället, där får man experimentera med vad som helst! Du är onaturlig! Vet du det?

Ibland har det fått till följd att de avvaktande suttit och petat i tallriken. Ungefär som om de analyserar något laboratorieresultat, där de försöker utröna vad som innehållet består av.

-Vaff.... ni köper ju färdigmat ibland, eller går på krogen, där skulle ni verkligen kunna sitta behängd med utrönarminer, brukar jag kontra det hela med.

Jag vet inte vem av barnen som brukar vara slagfärdigast. Det är nog dött lopp på den fronten. Men det har hänt att denna kommentar flödat:

-Ja, men alla E:n och lite stabiliseringsmedel, det är ju kända grunkor. Ditt käk däremot, morsan, det är verkligen okänd terräng!

Låter det här som en trist attityd? Nä, knappast, det är en solklar konstaterande diskussion, fri från behängda saker. Men kombinationen knäckemacka, ost och mango chutney - pinapple sparsmakat skrap, kan jag däremot säga med en gång. Det funkade!

Funderade ett tag på att testa en tredje hårdmacka. Nu med cremé fraiche blandat med lite Mango & Ginger Chutney på knäckemacka. Men jag och käka på morgonen är ingen höjdare. Den blandningen vet jag fungerar. Eller Cremé Fraiche med rödlöks umberlain, eller helt sonika lite Cremé Fraiche och vanlig hederlig klick av Kalles kaviar, som smetas ut i Cremé Fraichegôret.

Middag, frukost eller lunch kan understundom lyda under samlingsbeteckningen "varför dö nyfiken?" När jag slänger fram något med orden, "nu skall ni få testa något nytt och så vill jag veta vart på skalan det hamnar". DÅ brukar de få en underlig stel kroppshållning och ser ut som om de anar sig till en mördare "in the neighbourhood", som står och väntar bakom ryggen med macheten i högsta hugg! Men betygsätter det gör de lydigt och snällt. Jag har pli på försökskaninerna! Vi begagnar oss av skalan 0-10. Rätt skall vara rätt. Men vid några tillfällen har vi råkat hamna på ett negativt resultat.

Minus 3 000 är nog rekordet och det står en surströmmingslåda för. Receptet fann jag i Bonniers stora kokbok, sedan någon sagt mig att:

- Surströmming tänker jag ALDRIG äta!

Jag är fel person att säga ALDRIG till. Men VARNING för surströmmingslåda, säger jag bara. Det var det värsta jag någonsin ätit! Den var nästan i klass med surhaj, som vi blev bjudna på en tillställning en sommar på Island. Titta på maten, det är väl vanligt att man gör, men när maten ligger och stirrar på en, då känns det onekligen läskigt. Ögonen smakade kokta ägg enligt min bordsgranne. En upplysning som jag gärna hade avstått, eftersom jag nyss hade återvänt till bordet, efter ett hastigt avtropp. Jag hade nämligen stoppat i mig en pyttebit av surhaj i munnen. Med bästa vilja i världen gick det bara inte att svälja och jag är glad, att jag med ett nödrop hann precis fram till toaletten. Hajar urinerar inte och det är nog också anledningen till att de smakar som de smakar.

Sedan gör väl själva anrättningen "sur-haj" inte saken bättre gissar jag. Det var andra "delikatesser" som fanns på matbordet. Något ångkokt specialbröd. Det smakade däremot mustigt gott. Så vanligt "lappkok", det blev min huvudföda denna tillställning. Fårhjärna och fårskalle fanns det också, som jag inte smakade på. När jag läste på akademien hade jag nämligen en klasskompis, som ständigt käkade fårhjärna på sin morgonmacka. Han kände till min morgonkräsenhet och satt och fullkomligen äcklade sig med denna grönfärgade fårhjärna upplagd i tjocka skivor på mackan.

- Mmmmm.... vad gott det är Gun! Vill du verkligen inte smaka?
- Nej, Mehdi, efter 1095 dagars bekantskap vill jag FORTFARANDE inte käka hjärna. Hjärna äter jag inte gärna. Flô på dig till annat bord, TACK, innan du får utlagd pizza på dig och din gröna hjärnmacka!

Men på Island dränker man tack och lov allt i den inhemska snapsen "Svarta döden", det gör man inte när man kommer ifrån Iran. "Svarta döden" den smakar precis som den låter. Det var en mycket trevlig tillställning på Island, men jag kunde med ens förstå utlänningarna, som ryggar för vår "surströmming" och undrar hur makaber man egentligen kan bli som människa. "Stoppa in något i munnen, som redan måste ha kommit ut?"

Jag kanske skall tillägga att för det mesta är det normalrecepten som tillagas av mig, men så kommer de där andra dagarna, då det är JAG-recept. Ibland blir det onekligen riktiga höjdare. Men ibland blir det :

- Nä, fasen. Hör ni. Det här skiter vi i. Vi tar och värmer upp lite chili från frysen istället.

lördag 9 augusti 2008

"Vått" - är det också blodtryckshöjande?


- den 9 augusti 2008, kl 10:21

förstora
Jag skall denna gång inte trötta er med några semesterminnen, eller berätta om det nya ljuvliga tillskottet i familjen. Han verkar i alla fall ta det mesta med ro i tillvaron och har uppenbarligen ärvt sin farfars åsikt om att "Gud skapade ingen brådska, det gjorde människorna, men därtill är jag icke skyldig." 

Jag läser dock om några andra som lär ha ett rejält minne från semester. Ja, de kanske inte minns så mycket själva, men den saken lär vara lätt avklarad. Det är nog många som lär vilja bistå med den saken. 

Saken är den att det var två engelska damer, som tog sig en rejäl rotblöta, när de efter en väl genomdrucken semester på Kos skulle återvända hem via flyg. Jag antar att de hört att man måste dricka mycket i värmen. Ett råd som kan visa sig bli något vanskligt. 

Kabinpersonalen tycktes i alla fall vara måttligt road av vad damernas vätskebalansförsörjning förde med sig. Droppen som fick bägaren att rinna över, var när den ena av damerna propsade på att få ta sig en nypa frisk luft och öppna flygplansdörren. En åsikt som inte delades av flygvärdinnorna, som av nyhetsnotisen av döma, hade en förlängd flygvärdinnekurs där någon form av gyttjebrottning tycktes vara ett av inslagen. 

Det får mig att tänka att det borde i rättvisans namn finnas en sådan dörr för de som så önskar få frisk luft. Kan man nu spola ut samtliga "utgifter" från flygplanets WC-stol, så borde det vara en smal sak, att kunna erbjuda den servicen för de som önskar frisk luft, vilket onekligen händer titt och tätt. De kanske rent av, på väg ner mot marken i rask takt, kommer att komma på bättre tankar. Nyttan med frisk luft kan trots allt i vissa lägen te sig lätt överreklamerat. Det hela slutade i vart fall vid att planet fick nödlanda i Frankfurt och där slängdes de två överförfriskade semestrande damerna av. 


Jag gissar att deras semesternota kommer att övertrassera posten för "oförutsedda utgifter på semestern" i deras kassaböcker.

På tal om vätska. En klasskamrat från Malmbergstiden har en uppvärmd utomhuspool i sitt boende, som ligger inte alls så långt härifrån. Det är ett evigt tjat om att man måste bada i poolen. Man blir t.o.m. hotad om att få ett tvångsbad med kläderna på, om man inte stiger ner i poolen frivilligt. 

Jag har lugnt och stilla förklarat inför det hotet att "det kan de testa om de vill ha en nära-livet-upplevelse". Det är det som lär bli konsekvensen efter ett ofrivilligt bad. Minimigränsen går nämligen för min del vid Hagabadets,"Ägget", där det är 29 grader, klorfritt! De andra bassängerna har temperaturer uppåt, dvs. 32 och 34 grader. Sådant som jag och min söndervärkta kropp föredrar. 

Vill jag tillbringa min tid med kallare vatten, är jag i så fall bestyckad med isborr, pimpelspö och full vintermundering! Jag har mao varit så medgörlig att jag lovat att ge mig ut på deras utomhuspool, när de inplanterat fisk och kan erbjuda vinterpimpling. Sprillans ny och oanvänd isborr ligger på min vind! 


Men jag är inte den enda grinollen i gänget, som avböjer bad i 22 gradigt vatten. Lasse T, som också är utlokaliserad, men sprungen ur Gällivares/Sarvisvaaras/Lunds träskmarker, lät meddela att "han låter den värma upp sig en sommar till", innan han provar på att stoppa ner sin läckra lekamen i vattnet. 

Bluddret om plurret får mig att tänka på, att min mamma har nog lärt många barn att simma på den tiden det begav sig, eftersom hon hade simskolan om somrarna i Gällivare/Malmberget och faktiskt även ute i Sammakko. Jag kan dra mig till minnes när hon hade simskola i Malmbergets utomhusbassäng. Det vattnet var spillvatten ifrån LKAB. Fiffigt att återanvända saker och ting. DET var varmt vatten det! Så varmt att hela bassängen var snorhal av gröna alger.

Den utomhusbassängen var belägen alldeles vid tågstationen i Malmberget. En annan lustbetonad historia, då man kunde åka tåg mellan Malmberget och Gällivare. Sedan när Gradins bussar gjorde sitt inträde och det vankades nymodigheter, dvs. färd via buss från Malmberget till Gällivare och vise versa, då var det detta som gällde och man körde in på annat spår. Urspårningens spår.

fredag 1 augusti 2008

Jag och TV kör med repriser under sommaren

- den 31 juli 2008, kl 23:12

Finns det något så intressant som att sitta på ett café och se folk gå förbi? Knappast!

Idag lunchade jag och huschefen ihop. Han ville promt ha en Käserkrainer och mos från Korverian på Nils Ericsonterminalen, medan jag nöjde mig med en kopp varm choklad, eftersom jag ätit sen frukost.

Vi gjorde en kompromiss och slog oss ner i fiket, där vi satt och studerade folkvimlet, samtidigt som vi stoppade i oss och satt och småpratade.

Det dröjde inte länge förrän det hade utkristalliserat sig två unga damer, som släntrade förbi fyra fem gånger i än den ena än den andra riktningen. Vi lade märke till dem redan första gången, eftersom den ena var klädd i en utstyrsel där hela magen och halva rumpan var bar. Ja, jag kanske inte skall gå in på några närmare detaljer, vid närmare eftertanke. Men det är ju så modet ser ut, eller rättare sagt såg ut, men i Göteborg har man inte hunnit med i svängarna ännu, där går man fortfarande och för balansnumret med nedhasade byxor och bara magar.

En stund senare "rann" det förbi en dam, som antingen förde otillbörlig reklam, eller så hade hon glömt att hissa ner klänningen baktill efter ett toalettbesök. Vilket osökt fick mig att minnas Sir Michael Caine när han berättade, att han gått med sin gamla mamma i Soho på den tiden då kortkortmodet hade införts. Det hade passerat en dam i väldigt kortkort och när hon hunnit en bit på vägen hade Cains gamla mamma sagt: "det som inte är till salu skall man inte ha i skyltfönstret".

Naturligtvis hamnade jag och huschefen i en längre diskussion i anledning av detta och samtalet rann ut i att i USA är man väldigt bröstfixerade och fixerade att överhuvudtaget frisera sina kroppar. Jag sa att jag hade svårt att förstå denna fascination att förstöra sina kroppar så till den milda grad att ögonen inte ens sitter där de skall. Eller alla dessa läppförstoringar, där man tror att de gått 5 ronder i boxningsringen. Helt suspekt.

Huschefen, tyckte att det var väl bra när de visade brösten.
Vi var inte överens på den punkten, det är sjukt, sa jag upprört!
Varför då? undrade han och flinade.

Det är helt sjukt, envisades jag, därför skulle någon visa upp sina benproteser skulle det bli ett ramaskri, men när de visar upp sina proteser till bröst, då anses det vara WOW!!! Är inte det sjukt så säg?

Det är inte många gånger jag lyckats få huschefen svarslös, men idag blev han faktiskt det!
-----------------------
Nytt stycke, eller några andra finesser, det ingår inte på den här bloggsidan. Men håll tillgodo ändå, dvs. de som nu ORKAR läsa vad jag skrivit. Nu skall jag enbart njuta av sommaren ett tag och önskar er därför en fortsatt bra sommar!