Coca-cola ett universalmedel eller gift?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 25 augusti 2008, kl 14:56

Tis the last rose of summer,

Left blooming alone;

All her lovely companions

Are faded and gone.

(Ur "The Last Rose of Summer" av Thomas Moore 1779-1852)

Jag blickar ut i min trädgård och känner att orden i Thomas Moores poem ännu känns långt borta. Rossorten "New Dawn" ger sig inte i första taget och viker sig inte ens när frosten gjort sitt inträde och de sista liljorna sedan länge givit upp. Den här sorten måste ha liknande sammansättning, som återfinns i den verkligt inbitna norrlänning. Fastän tvärtom. Norrlänningen har roten upptill. Medan rosen har den nertill.

Varje år bestämmer jag mig för att nu får det vara nog med rosor. Bara för att finna att någon ny bedårande ros fått mig på fall igen. Ändå har jag avhållit mig i år från att besöka "Rosenkavaljeren", den farligaste frestaren av dem alla: en man med ett helt hav av rosor i sin handelsträdgård. Han inleder mig i den ena frestelsen efter den andra och jag väljer att falla! Det hindrar dock inte att jag är alldeles övertygad om, att den mannen kan t.o.m. sälja "hårvatten till flintskalliga". Eftersom vi sist kom hem med ytterligare 2 träd och två nya Rossorter, trots att det bara varit en (1) speciell ros jag egentligen varit ute efter och hade för avsikt att köpa!

Men en sådan människa som "Rosenkavaljeren" är, borde det verkligen finnas fler av i vår herres hage. Det hinner alltid gå flera timmar innan vi lämnar stället. Han är en man med ett intressant presens och perfekt. Ofta är det så att just dessa passionerade människor av en slump (eller är det slump?) kommit in på det som de hängivet sysslar med. Fantastiska människor och en solklar förmån att få möta dem! Det finns bara ett litet aber. Vår trädgård är en uppenbarelse av ett påslakans storlek! Inser ni vilken menlig inverkan "Rosenkavaljeren" samtidigt har?

Jag har ett osvikligt universalmedel mot allsköns "objudna gäster". Rosor drabbas oftare än andra växter. Men så fort någon växt råkar ut för något, köper jag bara hem Coca-Cola och sprutar på dem. Det spelar ingen roll vad de drabbats av, ohyran stendör efter en kur Coca-Cola. Detta får mig att osökt fundera över hur det påverkar de, som ständigt bälgar i sig Coca-Cola. I våras såg Träddödaren och Katsuran ut som om de bara tvärdött över en natt.


Vete katten vad det var för ny hemsökelse. De på Botaniska gick också bet på det. Så jag åkte raka vägen och bunkrade upp Coca-Cola och begav mig på jakt i trädgården. Jag är kvinnan som skjuter skarpt med Coca-Cola.

Tänk vilka underliga vägar livet tar, när man lär sig saker och ting.


Vikten av lättmanövrerad avtryckare t.ex. En nödvändighet i relation till rosor och Coca-Cola. Den erfarenheten fick jag redan när jag var liten och lekte med knallpulverpistol med mina småkusiner Kurt och Lars-Erik. Den gemytlige farbror "Småland" hade nog huvudet på kullager dessa dagar. Det måtte nog ha krävt sin "Småland" för att hålla koll på vem det var, som hoppade och studsade fram och tillbaka i zig-zag i skvallerspeglarnas synfält. "Småland" satt alltid på post vid köksbordet och de fiffigt uppsatta skvallerspeglarna utanför köksfönstret, var en garant för att inget undgick honom! En del dagar stod allt knallpulverdoften högt i Bäcken. Inte så att de kunde mäta sig med krutdoften från en viss by utanför Gällivare. Men ändå.

Sådana knallpulverdagar for mamma omkring som en sniffande narkotikahund och undrade vad jag hade haft för mig! Men det där med knallpulverpuffra, det var sannerligen ingen höjdare. Vi blev vansinnigt trötta i "tryckfingret" därför att den eländiga knallpulverpistolen klickade 8 av 10 gånger och höjdpunkten, dvs. smällen, uteblev till vår besvikelse. Stå där som en fåntratt med en puffra som klickade, var ingen höjdare precis! Det fick oss följaktligen att ledsna och så drogs resolut knallpulverremsan ut och en sten fungerade betydligt bättre som avtryckare och leken fick ändra karaktär. Mesa sig med en klickande puffra, det låg inte riktigt för någon av oss! Men fasen vad ont i fingrarna det kunde blir av knallpulverstänket, för att inte tala om den fräna doften i näsan!


Lars-Erik som var en handfull fingrar yngre än jag, stod gärna med fingrarna bakom ryggen istället, medan jag och Kurt smackade på knallpulverremsorna allt vad tyget höll! Det gäller mao att alltid finna ut det bästa att använda för avsedd effekt.

När mina barn var små, brukade de få dricka hur mycket Coca-Cola de ville, när de hade råkat ut för magsjuka. Det var ett osvikligt universalmedel för att mota iväg den värsta magåkomma, för att inte tala om att de inte riskerade att råkade ut för någon vätskebrist. Coca-colan flödade vid dessa tillfällen, även om jag fick skaka ur det mesta ur bubblorna först. Jag har några envetna "saker" i min vänskapskrets, som påstår att raketbränsle (dvs. whiskey) är det bästa förebyggande botemedlet mot att råka ut för någon magåkomma, när man är utomlands.

Råden om tillvägagångssätten är många. Men den storyn går inte jag på. Den där tinkturen får NASA hålla sig med. När jag är på något "kinky" ställe, då dricker jag helt enkelt Coca-Cola. Peppar, peppar, ta i trä, ännu har jag aldrig råkat ut för någon magåkomma när jag varit utomlands. Men nu när jag utmanat ödet och skrivit det, kommer jag väl att torska på det också. Det är trots allt så Murphys lag fungerar. Den är lika osviklig som Coca-Cola!

Men jag undrar, kan jag betrakta mig som en ekologisk odlare, när jag använder Coca-Cola som bekämpningsmedel?