Om konsten att åter stå i ruta ett

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 28 augusti 2008, kl 15:22

VARFÖR är det så eländigt att allt jag förut klarade av i mitt liv, galant dessutom, det fungerar inte längre? Jag hade en dålig start i morse, när jag insåg att jag inte ens kan åka bort till stallet på egen hand och preparera lite "vårgodis för rosorna". Inte ens skotta ihop lite hästdynga fungerar! HUR irriterande är inte det?

Mitt liv har förvandlats till en väntan på "perrongen i Krylbo". Samtidigt som ljusskylten "Once upon a time" hänger där och flinar mig rakt i nyllet! Mina tillkortakommanden är många och jag tänkte därför bjuda på en liten sedelärande historia ur verkligheten och min skrivbordslåda:


Jag och husets herre, hade stegat ut i trädgården, han skulle vara gentleman och gräva och jag skulle stå bredvid och "lufta käkarna". Ungefär som det brukade gå till i Gällivare kommun, när det skulle grävas hål i backen. Då var det tre-fyra man som stod i en rund ring. En skottade och resten "luftade käkarna" och gav "goda råd," till den som skottade. Sedan tror jag att de bytte om, eller så var det så att det var en del som helt enkelt skötte "luftandet av käkarna" mer och andra som jobbade och slet, precis som det är på varje arbetsplats. Det var väl just det här spadhänget, som gav kommunalarbetarna dåligt rykte. Där kan man verkligen snacka om dold tidstudie, minst 400 granskande blickar på ett och samma arbetsmoment.

Jag hörde hur husets herre pustade vid varje spadtag, lerjord är sannerligen ingen enkel match och i Göteborg finns det mycket lerjord. Enbart lerjord faktiskt och trots att vi försökt allsköns trick för att lätta upp jorden lite, har det förblivit i stort sett resultatlöst! Men det växer enormt i denna jord. Så bra att det är snudd på att sticker man ner piassavakvasten i jorden, har det till veckan därpå vuxit ut grenar på skaftet.

När han hade vilat sig på spadskaftet för femte gången, bara på en kort stund, frågade jag om jag skulle visa spadtricket för honom, medan han tog en liten större paus för att återhämta andan. Jag gissar att dotterns plötsliga infall av kanelbullebak, hade nog satt sina spår. Han hade nog haft lite för mycket kanelbulleorgier framför TV-rutan under vintern och bestämt tappat flåset!

Visst, han hade idel öra och jag övertog spaden ifrån honom. Han tillade mellan pustarna och stånket, att jag var ständigt fylld av idel överraskningar. Ty trots alla dessa år tillsammans och mycket trädgårdsgrävande, hade han aldrig känt till, eller ens hört talas om att jag var en hejare på spadtricket. Han sa att han för övrigt aldrig hade hört talas om något som hette spadtricket. Det var fullständigt okänd terräng för hans vidkommande. Varvid jag kontrade det hela med, att man kan väl inte skryta om ALLA sina bedrifter, lite får man väl spara inför "rainy days" också. Nu var ett sånt tillfälle, när han stod där och lät som om någon hade snott respiratorslangen ifrån honom.


Sålunda körde jag igång med förevisningen av spadtricket. Jag dängde ner spaden en bra bit i jorden. Greppade ett stadigt tag i öglan i skaftet, med båda händerna. Ställde mig på kanten på spadbladet. Kände att jag hade full balans och sedan vickade jag över kroppen bakåt. Meningen är att när spaden börjar falla snabbt och är nästintill nedfällt mot backen, hoppar man ner från spadbladskanten och landar med båda fötterna på backen. Dvs. man undgår med nöd och näppe, att falla i marken raklång som en fura.

Hur som haver, istället för att komma ner på fötterna, föll spaden så snabbt, att jag själv blev oerhört förvånad över fallhastigheten. Det hela var över på ett ögonblick, milt uttryckt. Det fick till följd att jag på "två röda" befann mig liggandes raklång på rygg i lervällingen. Fortfarande hårt greppande båda händerna runt spadhandtaget och båda fötterna uppgillrade på spadbladets kant och seismologen i Uppsala kikade förvånat upp på apparaturen och noterade helt överraskad, att en smärre jordbävning just inträffat inom Göteborgs stad.

Jag kände hur hela jag var spänd som en stålfjäder och insåg med skammens rodnad hängande på mina kinder, att jag måste ha liknat en fallen telegrafstolpe. I alla fall måste smidigheten haft vissa likheter med en sådan! Lååångt ifrån den gracila varelse, som jag hade önskat att likna.

Saken var den att sist jag kontinuerligt utövade spadtricket var en massa år sedan, alltså bland Malmbergets aldrig sinande snöhögar. Man tappar lätt bort tidsaxeln och övrigt vid min ålder. Vid analysen efteråt förstod jag att spadtricket inte föll så himla väl ut av två olika anledningar. Tja, kanske tre rent av:

1) Jag vägde mindre då.
2) Jag var betydligt yngre och vigare.
3) Jag kanske hade blivit nååågot ringrostig och ... ja... Äsch, jag tror bestämt vi tar det en annan dag.

Jag hade dessutom gått i backen med en rätt bra smäll och eftersom jag landat med ryggen före, hade jag mer eller mindre tappat luften. Jag utgår ifrån att det också måste ha framgått för betraktaren och ni vet ju vem det var! Dessutom kände jag hur det iskalla lervattnet, snabbt trängde sig igenom mina kläder, där jag låg fullständigt orörlig. Dels pga. förvåning, men också för att jag var tämligen mörbultad och var fullt övertygad om att "rör jag mig så dör jag". Fortfarande med ett järngrepp om spaden och i läge "stålfjäder". Det var nog bara ögonen som möjligen rörde sig på mig.

Jag inser också så här i efterhand, att alla dessa ingredienser torde ha avspeglat sig i mitt yttre och inre. Det här var onekligen en något prekär situation. Det går liksom inte att bara försvinna spårlöst, eller ta sig obemärkt ur en dylik situation. Det insåg t.o.m. jag rätt snabbt, när jag låg där raklång och stirrade upp mot ett par antagligen ännu mer förvånade ögonpar än mina.

Jag funderade på hur jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig upp, med någon form av värdighet i behåll. Sålunda låg jag där och åsåg hans, till en början, fullständigt uppspärrade ögon. De var snarlika två blåa bowlingklot och det var minst sagt, en stor förvåning jag kunde utläsa i hans ansikte och kroppshållning. Dvs. till att börja med. Det är min käre sambo vi snackar om!


Vad gör då denne grävande gentleman, i denna uppkomna situation?
1) Erbjuder sig att hjälpa mig upp?
2) Frågar om jag gjort mig illa?

Nej, då, inte alls!
Han säger istället med en kolugn röst och nu med en MYCKET road blick:

- Kan du göra om det där igen?


Meeeeh.....det här spadtricket gick nog inte riktigt heller, som jag hade tänkt mig. Jag får nog satsa på en annan karriär, inte fullt lika dramatisk om jag inte skall vara totalinvalid snart.

PS. Angående "vår-ros-godiset", det går an att bära en halvfull plasthink i sänder fram till bilens bagagelucka. Samma sak när det skall lastas ur och när allt skall blandas får man helt enkelt ta lite i taget. Allt löser sig. Det tar bara BETYDLIGT längre tid och man får allt gnugga geniknölarna ordentligt, för att komma på hur man skall bära sig åt, när man måste börja om i ruta ett. Jodå, de har erbjudit sig i stallet att skotta och bära, men ibland måste man få känna att saker och ting kan lösa sig ändå och på egen hand. Men hur jag skall återupprätta mitt anseende i "spadtricket" det har jag däremot inte löst ännu. DS.