- den 20 juli 2008, kl 15:43
Jag satt och dinglade med benen inne på "brusfåtöljen" imorse och läste denna fråga i en tidning. Det fick mig att fundera på vad jag skulle ta med mig. Kunde inte på direkten komma på något så där alldeles superbra.
Något praktiskt måste trots allt finnas med för att jag skulle kunna överleva. Men VAD? Jag tänkte på den här serien "Robinson" som gick på TV för några år sedan. Det var det mest förunderliga saker de hade släpat med sig, kan jag tycka. VAD skulle jag ta med mig?
Men se det var för några timmar sedan de tankarna tänktes. NU vet jag betydligt bättre. Det är nämligen så att jag hållit på att skrubba mitt köksbord i massivt furu, igår. Rullade för enkelheten skull ut det genom balkongdörren i köket och nedför trappan in i pergolan. Det gick förvånansvärt lätt, trots att bordet är tungt som ett as. Jag stod där i solens sken med såpa och rotborste och kunde skrubba det, utan att hela köket förvandlades till det vanliga katastrofområdet, som det nu brukar bli. Nu tänker du VAD har det med öde ön att göra?
Jo, saken är den att jag såg att jag behövde slipa bordet lite, efter att jag inatt "gôrat" in det med flytande bivax, sedan det väl blivit genomtorrt. Det betydde att jag behövde ta mig in i förrådet, som är inrett till en kombinerad miniateljé och verktygsförvaring, för att hämta lite slippapper och trasor. "Pice of cake", kan man tycka med tanke på, att jag nu inte mindre än tre gånger städat upp det inom loppet av en månad. Allt instoppat i skåpen. Allt rensat från golvytorna. Allt borta från den flera meter långa arbetsbänken, den har efter varje rensning varit i det allra närmaste tom, så när som på det som nu skall stå där, dvs. pennburk etc.
Nej, det är inte så att jag släpper allt jag har i händerna i golvet och sliter ut allt ur skåpen och belamrar hela arbetsbänken, om du nu undrar över att jag storröjt så många gånger på så kort tid. Jag innehar nämligen en kvinnlig hjärna. Det har däremot inte mannen i huset. Saken är den att han håller på att sätta upp ett plank i carporten och det innebär att Jerusalems förstörelse skulle te sig som en tämligen enkel historia, i jämförelse med vad den här manliga hjärnan är kapabel till att försätta denna "lokal" i.
Nu tänker du HUR långt ifrån öde ön är hon inte nu? Är hon inte ute och snirklar runt på en planka i Stilla havet?
Nu var det så eländigt att jag faktiskt inte lyckades ta mig fram till skåpdörren, som dessutom stod på vid gavel och där jag kunde se att lådan med sandpapper och slipkloss fanns. Det var en av de få saker som alltjämt stod kvar inne i skåpet.
Jag kan förstå hur den ensamma vandraren i öknen känner sig, när han får syn på en oas i fjärran.
"Lokalen" såg nu om än värre ut, än vid de tre tidigare gångerna innan jag röjt. Inte för att det kanske säger dig något, men den såg nu ut som när inbrottstjuvarna hade gått igenom hela vår bostad.
Det mest prekära med försöket till inträde i "lokalen" för att nå fram till slippappret, uppvisade annan påtaglig brist:
1) jag är inte flygkunnig.
2) jag innehar ingen stav för stavhopp - dessutom tror jag mig inte om att kunna göra detta nedslag på ett ben och exakt den decimeterstora yta där golvet inte var belamrat.
3) jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle ta mig tillbaka till tröskeln igen.
Efter ett väldigt bökande, lyftande, stånkande nådde jag dock fram till skåpet och kunde nätt och jämt sträcka mig efter lådan med sandpapper. Väl inne i huset igen, kommenterade jag den händelserika utflykten, för den manliga hjärnan.
Denna söndag mitt i fruntimmersveckan gjorde jag en stor tankevurpa ifrån det föredrag, som jag lyssnat till för någon tid sedan och som hjärnforskaren Annica Dahlström hade. Hon talade om skillnaderna i kvinnors och mäns hjärnstruktur, vad de får för konsekvenser och vad vi kan lära oss av det.
"Könet sitter i hjärnan". Denna grå och vita geléartade klump som innehåller 100 miljarder nervceller styr allt vi gör, tänker och uppfattar. Det är stora skillnader mellan en typiskt manlig och typiskt kvinnlig hjärna, inte bara i vikt, utan i hur vi tänker, vad vi ser och hör. Undersökningar som Annica Dahlstöm hänvisar till visar att när vi kommunicerar använder vi hjärnan olika.
Typiskt kvinnliga hjärnor arbetar med båda hjärnhalvorna medan manliga hjärnor ofta använder enbart den vänstra (om han är högerhänt). De tätare förbindelserna mellan hjärnhalvorna förklarar varför kvinnor har lättare för språkanvändning men den kvinnliga hjärnbalken, som är lite tjockare än mannens, kan ligga bakom att kvinnor associerar snabbare och att kvinnor lättare ser helhetsperspektiv på saker än män. Intelligensen är också en könsfråga.
Av de 100-talet olika IQ-tester som genomförts är resultatet, att fler kvinnor än män är medelintelligenta (IQ 100) och att det finns procentuellt fler män än kvinnor, som både är underbegåvade, men också fler överbegåvade män, alltså fler idioter och genier än i gruppen kvinnor.
Den manliga hjärnan här på hemmaplan påstod, att han behövde ha framme grejerna, när han höll på att spika upp planket i carporten, punkt slut! Jag, alltså den kvinnliga hjärnan påstod, att det gick alldeles utmärkt att ta ut det man behövde, låta resten stå kvar i skåpen och när man använt den sak man tagit ut, återställde man den saken på exakt samma ställe som var avsett för den!
Den manliga hjärnan kontrade med, att det gick så fasen heller inte att göra så! Den kvinnliga hjärnan undrade då lite stillsamt hur man använder skravsladdar, borrställ, hylsnycklar, slipmaskiner etc. till att spika upp ett enkelt plank i en carport. Svaret blev inte speciellt tillfredsställande för den kvinnliga hjärnan, som härvidlag råkade ut för övertryck i pannsystemet och det började pysa ut betänkligt ur alla sprintrar och öppningar och panntrycket nådde toppvärdet för atomklyvning.
Orden kom snabbt och hänsynslöst och väl sammanfattade:
-Hur i helsefyr skulle det se ut om jag rev ut hela köket varje gång jag skulle laga mat?
Den kvinnliga hjärnan väntade inte på något svar, utan vände på klacken och gick...
Ja, vad tror ni nu reaktionen blev, i den manliga hjärnan?
Undrens tid är INTE förbi, för den som nu trodde det. I alla fall är den tillfälligt här!
Ja, det slamrar och låter där ute. Den manliga hjärnan håller visst på att städa upp efter sig och NU är jag nästan framme vid den öde ön och svaret på vad jag skulle ta med mig dit.
Jag tänker osökt på Marie Corellis ord:
- Jag gifte mig aldrig. Det behövdes inte. Hemma har jag tre husdjur som är fullgoda ersättare: En hund som morrar hela morgonen, en papegoja som svär hela eftermiddagen och en katt som kommer smygande hem sent på natten.
Jag har varken hund, papegoja eller katt och jag är inte helt säker på att Marie Corelli har helt rätt i sitt påstående. Det går nämligen att ha en tämligen social hund, som viftar glatt på svansen när man är åter. Man kan ha stor glädje i att ha en tjattrande papegoja och en katt, som visserligen går sina egna vägar som den fria själ den är, men som spinner när den trycker sig tättintill och den kommer inte heller smygande hem sent på natten.
Det jag skulle ta med mig på den öde ön, är nog den här manliga hjärnan. Resten skulle vi nog på något sätt lösa tillsammans...
PS. det jag definitivt aldrig skulle ha en tanke på att ta med mig till någon öde ö, är NSD:s datafolk, där det mesta tycks sitta fast. HUR länge skall bloggarna se ut så här? DS.
Något praktiskt måste trots allt finnas med för att jag skulle kunna överleva. Men VAD? Jag tänkte på den här serien "Robinson" som gick på TV för några år sedan. Det var det mest förunderliga saker de hade släpat med sig, kan jag tycka. VAD skulle jag ta med mig?
Men se det var för några timmar sedan de tankarna tänktes. NU vet jag betydligt bättre. Det är nämligen så att jag hållit på att skrubba mitt köksbord i massivt furu, igår. Rullade för enkelheten skull ut det genom balkongdörren i köket och nedför trappan in i pergolan. Det gick förvånansvärt lätt, trots att bordet är tungt som ett as. Jag stod där i solens sken med såpa och rotborste och kunde skrubba det, utan att hela köket förvandlades till det vanliga katastrofområdet, som det nu brukar bli. Nu tänker du VAD har det med öde ön att göra?
Jo, saken är den att jag såg att jag behövde slipa bordet lite, efter att jag inatt "gôrat" in det med flytande bivax, sedan det väl blivit genomtorrt. Det betydde att jag behövde ta mig in i förrådet, som är inrett till en kombinerad miniateljé och verktygsförvaring, för att hämta lite slippapper och trasor. "Pice of cake", kan man tycka med tanke på, att jag nu inte mindre än tre gånger städat upp det inom loppet av en månad. Allt instoppat i skåpen. Allt rensat från golvytorna. Allt borta från den flera meter långa arbetsbänken, den har efter varje rensning varit i det allra närmaste tom, så när som på det som nu skall stå där, dvs. pennburk etc.
Nej, det är inte så att jag släpper allt jag har i händerna i golvet och sliter ut allt ur skåpen och belamrar hela arbetsbänken, om du nu undrar över att jag storröjt så många gånger på så kort tid. Jag innehar nämligen en kvinnlig hjärna. Det har däremot inte mannen i huset. Saken är den att han håller på att sätta upp ett plank i carporten och det innebär att Jerusalems förstörelse skulle te sig som en tämligen enkel historia, i jämförelse med vad den här manliga hjärnan är kapabel till att försätta denna "lokal" i.
Nu tänker du HUR långt ifrån öde ön är hon inte nu? Är hon inte ute och snirklar runt på en planka i Stilla havet?
Nu var det så eländigt att jag faktiskt inte lyckades ta mig fram till skåpdörren, som dessutom stod på vid gavel och där jag kunde se att lådan med sandpapper och slipkloss fanns. Det var en av de få saker som alltjämt stod kvar inne i skåpet.
Jag kan förstå hur den ensamma vandraren i öknen känner sig, när han får syn på en oas i fjärran.
"Lokalen" såg nu om än värre ut, än vid de tre tidigare gångerna innan jag röjt. Inte för att det kanske säger dig något, men den såg nu ut som när inbrottstjuvarna hade gått igenom hela vår bostad.
Det mest prekära med försöket till inträde i "lokalen" för att nå fram till slippappret, uppvisade annan påtaglig brist:
1) jag är inte flygkunnig.
2) jag innehar ingen stav för stavhopp - dessutom tror jag mig inte om att kunna göra detta nedslag på ett ben och exakt den decimeterstora yta där golvet inte var belamrat.
3) jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle ta mig tillbaka till tröskeln igen.
Efter ett väldigt bökande, lyftande, stånkande nådde jag dock fram till skåpet och kunde nätt och jämt sträcka mig efter lådan med sandpapper. Väl inne i huset igen, kommenterade jag den händelserika utflykten, för den manliga hjärnan.
Denna söndag mitt i fruntimmersveckan gjorde jag en stor tankevurpa ifrån det föredrag, som jag lyssnat till för någon tid sedan och som hjärnforskaren Annica Dahlström hade. Hon talade om skillnaderna i kvinnors och mäns hjärnstruktur, vad de får för konsekvenser och vad vi kan lära oss av det.
"Könet sitter i hjärnan". Denna grå och vita geléartade klump som innehåller 100 miljarder nervceller styr allt vi gör, tänker och uppfattar. Det är stora skillnader mellan en typiskt manlig och typiskt kvinnlig hjärna, inte bara i vikt, utan i hur vi tänker, vad vi ser och hör. Undersökningar som Annica Dahlstöm hänvisar till visar att när vi kommunicerar använder vi hjärnan olika.
Typiskt kvinnliga hjärnor arbetar med båda hjärnhalvorna medan manliga hjärnor ofta använder enbart den vänstra (om han är högerhänt). De tätare förbindelserna mellan hjärnhalvorna förklarar varför kvinnor har lättare för språkanvändning men den kvinnliga hjärnbalken, som är lite tjockare än mannens, kan ligga bakom att kvinnor associerar snabbare och att kvinnor lättare ser helhetsperspektiv på saker än män. Intelligensen är också en könsfråga.
Av de 100-talet olika IQ-tester som genomförts är resultatet, att fler kvinnor än män är medelintelligenta (IQ 100) och att det finns procentuellt fler män än kvinnor, som både är underbegåvade, men också fler överbegåvade män, alltså fler idioter och genier än i gruppen kvinnor.
Den manliga hjärnan här på hemmaplan påstod, att han behövde ha framme grejerna, när han höll på att spika upp planket i carporten, punkt slut! Jag, alltså den kvinnliga hjärnan påstod, att det gick alldeles utmärkt att ta ut det man behövde, låta resten stå kvar i skåpen och när man använt den sak man tagit ut, återställde man den saken på exakt samma ställe som var avsett för den!
Den manliga hjärnan kontrade med, att det gick så fasen heller inte att göra så! Den kvinnliga hjärnan undrade då lite stillsamt hur man använder skravsladdar, borrställ, hylsnycklar, slipmaskiner etc. till att spika upp ett enkelt plank i en carport. Svaret blev inte speciellt tillfredsställande för den kvinnliga hjärnan, som härvidlag råkade ut för övertryck i pannsystemet och det började pysa ut betänkligt ur alla sprintrar och öppningar och panntrycket nådde toppvärdet för atomklyvning.
Orden kom snabbt och hänsynslöst och väl sammanfattade:
-Hur i helsefyr skulle det se ut om jag rev ut hela köket varje gång jag skulle laga mat?
Den kvinnliga hjärnan väntade inte på något svar, utan vände på klacken och gick...
Ja, vad tror ni nu reaktionen blev, i den manliga hjärnan?
Undrens tid är INTE förbi, för den som nu trodde det. I alla fall är den tillfälligt här!
Ja, det slamrar och låter där ute. Den manliga hjärnan håller visst på att städa upp efter sig och NU är jag nästan framme vid den öde ön och svaret på vad jag skulle ta med mig dit.
Jag tänker osökt på Marie Corellis ord:
- Jag gifte mig aldrig. Det behövdes inte. Hemma har jag tre husdjur som är fullgoda ersättare: En hund som morrar hela morgonen, en papegoja som svär hela eftermiddagen och en katt som kommer smygande hem sent på natten.
Jag har varken hund, papegoja eller katt och jag är inte helt säker på att Marie Corelli har helt rätt i sitt påstående. Det går nämligen att ha en tämligen social hund, som viftar glatt på svansen när man är åter. Man kan ha stor glädje i att ha en tjattrande papegoja och en katt, som visserligen går sina egna vägar som den fria själ den är, men som spinner när den trycker sig tättintill och den kommer inte heller smygande hem sent på natten.
Det jag skulle ta med mig på den öde ön, är nog den här manliga hjärnan. Resten skulle vi nog på något sätt lösa tillsammans...
PS. det jag definitivt aldrig skulle ha en tanke på att ta med mig till någon öde ö, är NSD:s datafolk, där det mesta tycks sitta fast. HUR länge skall bloggarna se ut så här? DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar