fredag 18 juli 2008

i 51 år 9 månader och 4 dagar,

- den 18 juli 2008, kl 13:37

förstora
har jag älskat dig. Ja, så säger Florentino till sin älskade Fermina i filmen "Kärlek i kolerans tid".

Filmen är baserad på nobelpristagaren Gabriel García Márquezs roman "El amor en los tiempos del cólera". Den här filmen har blivit SÅGAD RAKT AV, av alla filmkritiker. Bara det fick mig att gå och se den, därför att jag och de här s.k. förstå-sig-påarna, vi brukar sällan och aldrig dela åsikt. Det de sågar, det älskar jag och tvärtom.

Det är en vacker berättelse och det är ett vackert perspektiv, hur ett liv faktiskt kan fortgå, där man av olika anledningar gått skilda vägar, trots att det funnits en längtan, en undran. Hur många gånger har vi inte fått inpräntat i våra huvuden, att kärleken bara är en illusion. Är den verkligen det? Är den inte trots allt något mycket större, något som aldrig tar slut. Något evigt. Hur många lever idag inte sina liv med att minnas en kärlek, som aldrig fick blomma ut. En kärlek som fortfarande lever kvar i de inre rummen. En kärlek som aldrig ändade ut i något.

Det är en stilla film, onekligen med sina små poänger, det är inte alla oskulder som kan föra bok. Hade också filmaren låtit bilden dröja sig kvar, istället för att "följa med i rörelserna", hade filmen blivit betydligt vackrare. Men det är en vacker film på många sätt. Både jag och dottern gillade den. Dessutom var det så att vi var helt ensamma i hela salongen! Snacka om VIP-föreställning!

http://www.moviezine.se/filmsidor/koleran.shtml (Längst ner finns en trailer från filmen, man behöver alltså inte ladda ner den, som också finns som alternativ.)

En av kritikerna skrev om filmen "Kärlek i kolerans tid", citat: "lägg hellre pengarna på" och så hade han radat upp en del filmer bl.a. "Fjärilen i Glaskupan". Det är en helt annan genre av film, som berättar en nästintill osannolik historia. Därför att det är nästintill obegripligt, hur man kan skriva en bok, bara genom att blinka med ena ögat! Det är en självbiografisk berättelse om Elle-redaktören Bauby, som när han är 40 år, får en hjärnblödning och drabbas av locked-in-syndrome. Den filmen berörde mig djupt, därför att jag i min egen verkligheten har en snarlik överlevare, med många snarlika likheter med Baubys liv. Jag blev berörd och skakad ända in i fotvalven. Det var många tankar som virvlade upp i mitt inre.

Jag läser inte lika mycket böcker längre, jag kan det helt enkelt inte pga mina svåra skador. Men Ljudböckerna är en fantastisk värld som öppnat sig för mig. Där har jag t.o.m. lyckats återvända till en "tegelsten", som jag läste när jag började på läroverket och som jag länge "tänkt" läsa om, men det har aldrig blivit av och sedan blev det försent med tanke på mina skador. Men så kom den, "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij, ut på CD-bok och jag kunde återknyta bekantskapen med den. Det är en roman som måste betecknas som grundläggande psykologi. Den romanen är tidlös som många andra romaner är det.

Min absoluta favorit är CD-boken (romanen) "Glöd" som Sven Wollter läst in. Det finns ingen annan än just Sven Wollter som hade kunnat läsa in den romanen, han blir ett med den och ger den ytterligare en dimension. Romanen "Glöd", skriven av Sándor Márai, har jag tagit till mig, därför att det handlar verkligen om att ha kommit fram till den punkt i livet, där man dragit de stora slutsatserna, är medveten om sammanhangen. I den finns i den även en finstämd beskrivning om hur det kan "regna i en människas liv" både bildligen och bokstavligen. Handlingen är tämligen klassisk.

Det här med ljudböcker är helt outstanding, därför att jag kan ha blicken fri och kan göra något helt annat. De har blivit mitt sätt att överleva smärtorna och det som mina skador fört med sig helt enkelt. Jag kan varmt rekommendera ljudböcker!

Men det som är verkligen irriterande är att behöva vänta på att romaner blir inspelade. Därför är jag djupt tacksam och samtidigt förvånad över att Stieg Larssons böcker kom direkt på ljudbok också. Sorgligt att en sådan förmåga inte fick fortsätta med sitt skrivande. - Jag har träffat på sådana som romanfiguren Lisbeth Salander och även "fina höga herrar" och rättsystemet när det inte fungerar.

Just nu går jag och retar mig på att det är stört omöjligt att få tag i tegelstenen John Irvings bok "Tills jag finner dig" på +750 sidor på ljudbok, som min själsfrände Birger skriver om i ett mail, att det är totalt obegripligt hur den boken bara sågats rakt av. Birger har nu inlemmat den boken i sin semester, istället för de något vidlyftiga planerna med hammaren. Han anser att John Irving borde få nobelpriset. Jag tror jag vill komma åt romanen "Tills jag finner dig", innan jag säger vad jag tycker om den saken. Men jag gillar också John Irvings sätt att skriva alltifrån "Ciderhusreglerna", "Garp och hans värld" till ytterlighetsboken "Den fjärde handen", som jag lyssnade på CD-bok, uppläst av Johan Rabeus. Den lånade jag på stadsbiblioteket. Sanslös historia, men knappast något för nobelpristagare-förstå-sig-påare i bästa pingvinutrustning, eller det kanske är det som de läser, när ingen ser på?

Jag undrar mycket över vad som hänt med Malmbergets fina biblioteks innehåll. Är det fortfarande samma kvalité, som var då? De var alltid uppdaterade och det som de inte hade, det fixades glatt och trevligt fram "på två röda" genom fjärrlån, där kan man tala om att vara serviceminded. Det är så med bibliotekspersonal. Där har många andra ställen något att lära sig ifrån hur man bemöter människor!

På tal om biblioteket i Malmberget, hade jag ett mycket glädjande återseende här i Göteborg. Helt oförhappandes träffade jag på Adolf Henriksson, han var då bosatt i Alingsås. Det blev ett glatt återseende från båda håll. Adolf tyckte att han gått och blitt gammal och skröplig, men se det tyckte inte jag. Han var sig lik på alla tänkbara sätt och lika rak både i rygg, hållning som mental själ. - Alingsås är i mångt och mycket är en kopia av Malmberget, t.o.m. de gamla gatunamnen i Malmberget återfinns i Alingsås. Det är inte därför svårt att förstå varför Adolfs val blivit just Alingsås. Jag åker dit när själen behöver en kopp kaffe och saknaden efter gamla Malmberget blir för påtaglig.

När jag kommer in till stadsbibliotekets lässal för att läsa NSD och NK i papperstidning, (här i Göteborg är det de idoga schackspelarna som sitter direkt utanför läsesalen), kommer minnena, ljuden och stämningarna åter: hur det var att komma upp på biblioteket i Malmberget, när det låg i nya "Nordan" efter Köpmangatan. Jag hoppas dock att det viktiga kulturlivet får fortsätta att flöda. Utan det blir livet armt och vi tappar lätt bort oss själva, i livets villervalla.

PS. i vanlig ordning= ingen ordning på tekniken, hoppas att texten inte klibbat ihop sig igen. Men nu får det bli som det blir, igen! DS.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar