Google+ Followers

onsdag 23 juli 2008

Prästen som läste lusen av domare, advokater,

- den 23 juli 2008, kl 12:01

åklagare, nämndemän med flera från Gällivare tingsrätt vid tingspredikan 11.1.1984. Vart tog han, pastorsadjunkten Lars Gunnar Forsberg, vägen och vad blev det av honom?

Jag kan inte låta bli att undra, eftersom det "blåste" rejält där ett tag. "Storm i ett vattenglas" kan jag dock tycka, eftersom jag absolut inte kände mig utpekad, utan att predikan var mer hållen som den allmänna betraktelsen, som nu predikningar faktiskt är.

Det är också så att det trots allt bara inför oss själva vi kan ansvara och svara. Har vi gjort orätt vet vi sannerligen det. T.o.m. den mest förhärdade brottsling VET det. Jag har hunnit träffa många i mina dar och jag vet därför vad jag talar om. De där som är "oskyldiga som Sarons vita ros", de träffar man bara inför skranket. Däremot när man träffar dem i ett annat led i systemet, säger de inte samma sak. Jag har faktiskt inte träffat en enda som varit och blivit oskyldigt dömd, även om jag vet att det KAN och har inträffat.

Det vore dessutom otroligt naivt att tro, att just inom dessa yrkeskretsar skulle finnas enbart människor, som håller sig på den rätta vägen, utan att gena någonstans. Därför känner jag att själva predikan taget ur ett allmänt perspektiv faktiskt var befogad, det skulle mana till eftertanke. Det var faktiskt inledningen på det nya tingsåret! En påminnelse är aldrig av ondo. Jag kan inte se det så i alla fall. Arbetar man med människor är det mycket som lätt kan gå snett av olika anledningar, som är lika många som situationer och människor. Den som inte inser det, borde helt enkelt inte ha det yrket, utan istället arbeta med "döda ting" eller sitta på en öde ö.

Sedan har historien visat att avarter finns det inom varje yrkeskår, hög som låg, däribland är även prästerskapet inberäknat. Så har det nog varit ända ifrån tidernas begynnelse i människans historia. Men jag tycker nog att faktiskt de allra flesta människor tillhör kategorin goda människor.

"Kyrkans JAG syndfulla människa" ger jag inte mycket för, det känns "Lutheranskt" värre. Jag tror de allra flesta människor ständigt försöker göra sitt bästa. Samtidigt som jag tror att det är ett allmänmänskligt drag, att mellan varven vara obetänksam. Vi är människor inga robotar och som sagt var undantagen FINNS onekligen.


Lars Gunnar Forsberg, lät genom media meddela att "den som tiger samtycker". Jag undrar därför vad som varit i hans liv, som gett honom det kategoriska omdömet, eller var det ens det han menat? Det får vi aldrig veta, eftersom det inte förts någon diskussion med honom direkt efter predikan, alltså vid kyrkkaffet, som också var en rätt trevlig gammal tradition. Jag tror man skall betänka sig innan man förkastar saker och ting och framförallt inte dra med andra som inte önskat det.


Debatten och pappersväxlingen som följde, den skenade iväg direkt till oanade proportioner, utan att man ställt frågan personligen till "lusläsaren": VAD var hans avsikt med predikan inför sittande församling, om man nu tagit så illa vid sig? Jag hade gärna önska veta vad som varit i hans liv, som gett honom sådana tankar och framförallt var det HELA den nu sittande församlingen han verkligen haft i åtanke? Det känns som om det inte var helt rätt.

Men enligt tidningarna trodde han med andra ord att alla hade tagit åt sig. Stämde det var det i och för sig en rätt märklig slutsats av honom. Men jag var då det begav sig rationell nog att tänka: "hur skulle mitt liv se ut om jag skulle ägna energi åt alla tänkare/tyckare och blanda mig i allt som sker?" Jag fann det lika gott att var och en fick bli salig i sin egen tro, eftersom saker och ting redan hade eskalerat i totalt fel riktning. Jag inser med handen i backspegeln att det är många sådana människor, som jag lämnat efter mig pga. det. Jag har upptäckt i efterhand att jag borde inte bara låtit saker och ting passera.

För den som inte vet vad en tingspredikan är kan jag berätta, att det formella namnet är rättegångsgudstjänst, men har alltid kallats tingspredikan. Det är en mycket gammal tradition.

I den gamla kyrkolagen 1686 stod det, att rättegångsåret skulle inledas med en rättegångsgudtjänst. Fram till 1991 när kyrkolagen ändrades, fortsatte tingspredikan att vara obligatorisk, men tingsrätterna fortsatte med traditionen även när det blev frivilligt.

Jag hittade denna tämligen sedelärande "historia" från 1984, i form av diverse tidningsurklipp ur NSD och kopia av brevväxling mellan lagmannen och Luleå Domkapitel, i mina gömmor. Den lagmannen går odiskutabelt till historien, som den som bär ansvaret över att denna långvariga sedvänja/tradition togs bort pga. denna tingspredikan och den konflikt, som uppstod pga. stridigheterna kring denna tingspredikan. Det är sedan upp till vara och en att tänka och tycka vad man vill om den saken. Jag tänker en hel del med tanke på vilka de pådrivande parterna var och annat som inte heller kan bortses ifrån.

Är det inte märkligt vad man kan hitta, när man sitter och söker en helt annan sanning bland sina papper. Livet har nästan hunnit passera i revy, när jag nu suttit och gått igenom papper, som jag inte sett sedan de var aktuella. Det har bara blivit så av olika anledningar, att en hel del papper etc. blivit sparade i kartonger sedan 1977, som jag aldrig gått igenom tidigare. De har bara ackumulerats och fått flytta med oöppnade. Men nu har funnits skäl att gräva igenom kartongerna och samtidigt göra en välbehövlig utrensning. Inte förstår jag riktigt varför, men jag bestämde mig att spara vissa tidningsurklipp etc. Allt har nu minimerats till två små boxar från IKEA.

Sedan fick det bli en till liten box som är släktens egen historia. Min första tanke var att slänga iväg allt, eftersom det till vissa delar kan kännas som en belastning, att blicka tillbaka till dödsannonser, bouppteckningar och papper av mindre trevlig karaktär etc. Men så beslöt jag mig ändå för att inte göra det trots allt. Vem vet, kanske det finns någon som kommer efter, som kan finna någon glädje i att kunna se hur livet finns dokumenterat inom släktens historia.

Det här urklippen etc. som finns av denna tingspredikan valde jag att spara. Sanning att säga är det faktiskt den enda tingspredikan, som jag har något minne av. De andra har dessvärre försvunnit spårlöst ur mitt minne, kan inte minnas någon av dem, eller ens vem de hållits av.

Det lustiga är att jag fortfarande kan minnas min egen reaktion ifrån den här tingspredikan. Till en början när predikan tog sin början kände jag hur jag långsamt, som vanligt började hasa mig ner i kyrkbänken och blicken började flacka tungt runt i kyrkan. Jag var mentalt inställd på att låta orden ibland möta mig och ibland bara flykta förbi.

Det är förunderligt att mitt i övrigt så mycket goda minne, minns så få ord sagda i kyrkorummet genom ett helt liv! Så var det dock inte vid denna tingspredikan, där jag minns den nästan ord för ord. Det blev sålunda så att jag till en början hajade till och tänkte "VAD sa han? Hörde jag verkligen rätt?" Jag hade blivit "väckt" ur mina egna utflutna tankar, eftersom jag varit inställd på att bara flyta med. Mina öron spetsades och jag kom på mig tillslut, att sitta kapprak där i kyrkbänken och lyssna intensivt, på den här synnerligen annorlunda predikan.

Kontentan av predikan var att varenda människa i vårt land sysslar med svarta pengar. Snart sagt alla stjäl från sina arbetsplatser, fler och fler deklarerar falskt.

Jag kom på mig själv med att sitta där i kyrkan och nästan halvfnissa vid tanken på alla pennor och ryttare till aktkappor, som brukade följa med i fickorna hem ibland. Undra om han räknade det som stöld också? Det måste han tydligen göra, eller gjorde han?

Jag var nog utom all räddning jag också, även om det i lagens mening inte kunde räknas som stöld, eftersom det aldrig funnits en tanke att tillförskansa sig något och värdet inte heller kunde anses som stöld. Fanns det egentligen någon praktiskt användning för ryttare till aktkappor i ett hem, månntro? Man kanske kunde använda dem som hårklämma trots allt?

Ja, jag vet, jag blir alltid så där himla utfluten i mina tankar. Min hjärna vill onekligen ha roligt, även i de mest tillskruvade stunder i livet vill den det! Men de här ryttarna de är helt enkelt värdelösa till annat än det som de konstruerats till. Inte ens jag som är konstruktiv, har hittat något användningsområde för dem, men sanning att säga har jag inte ens funderat över saken.

Men så kom jag på där jag satt och grunnade över mina egna hyss där i kyrkbänken, jag och Emil i sin snickarboa, hade nog trots allt något gemensamt, hade vi inte?....Pennor och gem är en sak, men ryttare? Äh...vi skiter i ryttarna! Men hur var det med pennorna och gemen? Alla de här tingestarna de kunde man ibland fiska upp ur fickorna vid hemkomsten, innan man bar iväg kläderna till tvätten. När det samlat på sig alltför många pennor, så bar man helt sonika tillbaka dem till jobbet. Berith var inte att leka med, när det gällde hur många pennor man hämtat ut ur förrådet, hon hade järnkoll och man blev ibland grundligt förhörd. Med all rätt hon ansvarade för expenserna och pennor slarvades det med!

Men jag tror nog inte att jag blir ensam som får förklara mig hos Sankte Per, när det gäller "stöld från arbetsplats". Fasen vet om ens "lusläsaren" klarar sig på den punkten.

I den här bloggen tänker jag dock inte radda upp några namn om värre överträdelser än mina egna. De kommer att återfinnas i mina manus och vad som är vad, det kommer ingen att förstå, dvs. om det nu kommer i tryck vill säga. Samtidigt undrar jag vad "lusläsaren" kommer att säga till sitt försvar? Han hade nog inte riktigt läst på det där om den där första stenen, som skall kastas av den som är utan skuld. Tänk vad lite "stenkastning" det skulle bli, om livet kunde vara så inrättat. Jag tror faktiskt inte att det skulle kunna kastas någon sten överhuvudtaget.

Men den här predikan som han höll, den gode Lars Gunnar Forsberg, den fick jag inte riktigt knorr på. Men han menade i alla fall att det inte var folk i gemene man som gjorde sånt. Han sa sig tro att många herrar som sitter på domarsätena i Justitiedepartementet och andra instanser, som bevakar rätten, har all orsak att skaka hand med Ove Rainer (som då var i blåsvädret och säkert var anledningen till tingspredikans innehåll, men uppenbarligen klev "lusläsaren" rakt över onda tår, eller måhända bara lättsårade själar?)

Han sa också att advokaterna sitter i rättssalar och använder sig av lögner, eller avhåller sanningar till förmån för sina klienter, eller för ett rykte om att vara en god advokat. Det finns domare som fäller folk för ekonomiska brott, men som själva sysslar med detta i lönndom.

Sedan tog det sig rejält när han fortsatte med, att hela rättsväsendet är uppbyggt på godtyckliga människomeningar där majoriteten i landet blir den dåraktiga führern, som får människor att med gott samvete avliva sina egna avkomlingar.

Jag vet att jag såg mig runt bland de andra för att se deras reaktioner, men det var inget som lät sig avspeglas. Jag såg att advokat Sven Ol-Mårs som tagit plats i egen bänk och nästan längst fram, bytte ställning ett par gånger. Om han var upprörd eller bara hade träsmak där bak, som man lätt råkar ut för i dessa tämligen O-komfortabla tingestar till sittplatser, det vill jag låta ha osagt, därför att jag frågade honom aldrig vad han tyckte om predikan.

Medan åklagaren tycktes ha funnit något intressant uppe i lampkronorna, eller satt han kanske som min lille kusin Leif och filosoferade hur man släcker de där lamporna, när de hänger så högt uppe i luften? De övriga satt ungefär som om det "regnade".

Efteråt bjöds det på gemensam kyrkkaffe, som sig bör, där även prästen själv var närvarande som var brukligt. I det här fallet vet ni ju vem det var: "lusläsaren". På väg till kyrkkaffet gick jag emellan Vivan och Gerd. Jag sa:

- Jojo, det var ord och inga visor".

Jag minns deras svar. Gerd var aldrig svarslös, hon bistod tillvaron med underfundiga svar, som man ibland fick klura lite på, innan "25-öringen" ramlade ner.

Men svenska folket är välpolerat, det skall nästan till ett större vulkanutbrott innan det sker en krusning på ytan till det yttre.

Vad som utspelat sig under predikan sades inget om under kyrkkaffet, utan det doppades på och påtår dracks och små samtal fördes om det brukades. Det lustiga var att de personer som pastorsadjunkten satt bredvid, de satt och småpratade med honom och ingen krusning syntes på ytan, därför blev efterreaktionen något förvånande för min del. Men jag kan inte heller låta bli att undra, hur resonerade "lusläsaren", eftersom det faktiskt var tingsrätten, som stod för "fiolerna" när det gällde kyrkkaffet och inte kyrkan! Visserligen var han inte som James Bond "sova med fiende": Men vad klassas kyrkkaffe som, efter en sådan ordsvada? Vad jag kunde se lät han sig väl smakas! VAD kommer han att säga till Sankte Per till sitt försvar?

Skämt å sido, jag avstår dock ifrån att relatera vad som sedan utspelade sig i detalj. Dock måste jag säga att jag tror, att vi människor måste lära oss att ta diskussioner och dra lärdom av vissa sammanhang, som blivit långt ifrån bra.

Jag tror inte att det bara är fegt att ducka för att det existerar problem, utan jag tror även att det är direkt fel, att inte låtsas om det. Det är i mina ögon att verkligen bistå ondskan. Jag tror inte heller att man gör omgivningen någon tjänst genom att "vara snäll". Jag kan dessvärre inte kasta någon sten i det avseendet heller. Så mycken dårskap jag medverkat till bara därför att jag inte stoppat ner foten i rättan tid!

Vad har jag lärt mig av denna tingspredikan? Vad är dina tankar när du läser om denna tingspredikan och efterdyningarna? Jag, vet vad jag lärt mig av dylika sammanhang som varit i mitt liv. Hade det varit idag hade jag gått fram till "lusläsaren" och frågat vad han menade helt enkelt. Jag känner inte hans tankar som han haft när han skrev den här predikan och vi har i efterhand inte heller fått någon kunskap av det vad det var som EGENTLIGEN låg bakom hans predikan. Vi kan bara "gissa" oss till det och det ÄR ingen bra livsstrategi!

Jag lärde mig genom en mentor från annat land och genom ovanliga studier, att den allra viktigaste förmågan vi människor har är just omdömesförmågan. Men för att man skall ha en riktig omdömesförmåga, måste man ha samlat in material från olika håll för att kunna ha det. Jag vet inte om jag har det idag, men jag tror jag är en bra bit på väg.

När jag tänker något om en människa minns jag min mentors egna ord. Han hade själv förlorat sin unga hustru fem veckor efter deras första barns födelse och han berättade att människor sagt honom, att han uträttat mycket i sina dar´, hunnit med mycket, långt mer än normalmänniskan gör. Men det var en gammal mans visa ord som nådde mitt inre, han tillade nämligen, att smärtan han hade över denna förlust var under många år drivfjädern i hans liv. Man måste lära känna en människa grundligt, om man skall få veta vad som ligger bakom deras motiv eller drivkraft. Det yttre är bara ett sken.

Jag själv är på det klara vad det är som gör, att jag hängivet sedan väldigt många år tillbaka, valt att försöka förändra rättssäkerheten för barn. Det har varit ett tämligen tröstlöst arbete, men jag kan i alla fall se att det finns någon form av ljusning, eftersom den förening som jag arbetat tillsammans med, varit med om att få någon liten gnutta till tandlös lagändring till stånd och förhoppningsvis kan någon ytterligare tandlös lagändring komma till stånd.

Vi har fått avlämna yttranden till justitiedepartementet och det är i alla fall ett myrsteg framåt. Men på det hela taget har jag ingen större tilltro på människan. Jag gläder mig när jag möter sanna människor och försöker att se någon form av mening, när jag inte göra det. I vissa lägen är det onekligen svårt att se någon som helst mening.

Det lustiga är att han hade nog alldeles rätt den där "lusläsaren". Jag kommer nog att få till svars inför Sankte Per, därför att jag kunde hitta tre ryttare i denna kartong där jag hade gamla papper, som hörde hemma bland mina privata papper ifrån tingsrättstiden. Inte nog med det, jag hittade också en gammal intorkad Bicpenna och två vanliga Ballografpennor, som jag vet kommer ifrån tingsrätten.

Sitter Berith nu där i sin himmel tillsammans med Sankte Per och väntar på mig? Jag hoppas det! Det skulle vara himla roligt att träffa dem båda två! Men jag kanske ändå borde skicka tillbaka ryttarna till tingsrätten? Pennorna har nog torkat in på förra stenåldern, de var stendöda, där är det redan kört!

Undra om de blir förvånade om de skulle få en sådan försändelse, med tre ryttare och två intorkade pennor. Kan man vara anonym tro? *I*. Undra vad Sankte Per säger om mitt tilltag, när han upplåter sin ljudliga stämma?.....

"Jag känner till Gun, att du har i dina ägor haft ryttare till aktkappor och kulspetspennor och sannolikt några gem, som också kommer ifrån tingsrätten, eftersom de återfanns i samma gamla cigarrlåda. Allt tillhör rätteligen staten, som du haft i dina gömmor".

Jag undrar vad straffet kan bli? Kan detta bli en "het potatis" månntro? Jag har faktiskt en sak till på mitt samvete, som jag faktikst tänkt på, att det borde jag återställa. En gång mådde yngste sonen illa i bilen och eftersom vi just passerade tingsrätten i Gällivare och var på väg ut till Sammakko, sprang jag in och hämtade en toarulle och lite pappershanddukar och en plastpåse inifrån papperskorgen inne på toaletten, för att slippa återvända hem till Malmberget.

AMEN.... (det här var väl ungefär som vilken lång och malande predikan som helst, eller?)
........puuuuhhhh....zzzzzzzzzzzzzzzz.........puuuuhhhh......zzzzzzzzzzzzzzz

Tingspredikan som fick ett segdraget efterspel och en tradition gick i graven mot de flestas önskan, allt p.g.a. att något som jag alltjämt betraktar som en "storm i ett vattenglas".

2 kommentarer:

  1. Såg att någon i USA hade läst din blogg om prästen som läste lusen.
    Du det var en väldig soppa det där med Ove Rainer, det hade jag nästan glömt fick googla och hittade lite matnyttigt på wikipedia. Det där högt uppsatta personerna, de verkar aldrig kunna straffas. De får istället befordran. Här fanns att läsa:

    Tolv timmar efter det att Rainer fått lämna justitiedepartementet utnämndes han, efter eget önskemål och med stöd av Olof Palme, till justitieråd i Högsta Domstolen. Den 18 november framkom det att Rainer i november 1981 fått Riksbankens tillstånd att föra ut fem miljoner kronor till Schweiz för att köpa aktier. Syftet var att få full kontroll över en avliden farbrors bolag. Omedelbart efter köpet av aktierna sålde Rainer bolaget för tolv miljoner kronor. "Schweizaffären" fanns inte med i den redovisning som Rainer lämnade före sin avgång. Statsministern hävdade att han inte informerats och att Rainer svikit hans förtroende. Rainer tvingades den 19 november återigen att lämna in en avskedsansökan, men påstod att han inte hade undanhållit något för statsministern. Olof Palme kom att få hård kritik för den snabba utnämningen av Rainer till justitieråd.

    År 1986 utnämndes Rainer till verkställande direktör för Svensk Bilprovning, vilket var den befattning han innehade vid sin död ett knappt år senare.

    SvaraRadera
  2. haha... inom vissa yrkeskategorier blir det alltid en reträttplats av dignitet. Högsta domstolen har ju haft en liten fin samling.

    Andra som "plötsligt har tappat minnet", brukar det också fixa sig för.

    SvaraRadera