fredag 25 juli 2008

Det nya Sverige är fantastiskt!

- den 24 juli 2008, kl 20:40

Vi var på nytt ställe och jag skulle posta ett kuvert till mina små pussgurkor i Sollentuna med en CD-bok, som jag inte fått iväg från posten hemmavid. Dvs. från Hydrotappen. Jo, det är där vi har posten numera. Vi hade länge kvar posten i våra krokar, därför att här bor lite påstridiga personer med lite skinn på näsan, som gick man ur huse, när de fick nys om att posten var nedläggningshotad.

En av våra grannar sa med myndig röst: "Det enda som skall läggas ned på det här området är min kärring........och av mig!". Det där sista ordet fick nog en del att slå saker och ting ur hågen, som av minerna att döma, till en början hade börjat inse möjligheterna. Säg den lycka som varar förevigt?

Men så blev posten rånad och stackars lilla Annika, som drev posten på halvtid, gick efter det sjukskriven ett längre tag, eftersom hon även bakbundits. Naturligtvis blev det en förevändning att dra in hela postkontoret och sedan var cirkusen igång. Det är jädrans långt för de gamla tanterna och farbröderna, att rulla iväg med rullator till Hydrotappen i nästa by, dvs. Björsared, som ligger närmast till hands. Vi kommer nog att ha de friskaste åldringarna i våra krokar i Sveriges historia, eller de flesta fall av "död på väg till posten!"

Åter till äventyret med kuvertet som skulle till Sollentuna. Dessvärre hade jag inga frimärken liggandes i bilen och inte hade vykortförsäljaren några heller, där jag köpt ett vykort, som jag även petat in i kuvertet med CD-boken som skulle skickas. Jag fick vackert knalla iväg till ICA, som enligt vykortsförsäljaren skulle ha post också. ICA låg några kvarter upp. Min käre sambo vägrade ICA-besök och satte sig på en bänk på utsidan och bestämde sig för att under tiden kika i lite flashiga turistbroschyrer, som han hade fiskat upp på vår lilla promenad på jakt efter frimärken.

När jag kom in på ICA, syntes av posten inte ett enda spår! Jag försökte fråga damen i kassan vart posten låg, men hon valde att ignorera min fråga och bad mig, att ställa mig i kön. "Aha, tänkte jag, en sån där affär där posten håller till i kassan."

Jag ställde mig lydigt och snällt i kön, med 7 personer framför mig och en krånglande kassa. Därför att än saknades det prismärkning och än dera så hade inte kunden vägt upp det medhavda, eller så funkade inte plastkortet vid betalning och varor måste läggas undan och det blev ett väldigt frågande och lång procedur. Sedan var det den, som det skulle visa sig, intressanta damens tur och nu hade kassakön byggts på rejält efter mig. "Snacka om osis för dem, tänkte jag, men tur för mig!"


Den intressanta damens inköpsberg gick inte av för hackor och det var när hon skulle betala som det blev om än mer intressant. Efter ett ivrigt sökande i en handväska efter en börs, som tycktes ha försvunnit ner i avgrunden, med tanke på att armen försvann ända upp över armbågen, när hon började krafsa runt bland sakerna. Det här var ingen vanlig handväska. Detta var en handväska, som måste ha varit varje rymmares önskedröm. Den tyckte rymma det mesta av tre rum och kök inkl. badrum och belägringsproviant från Finska Vinterkrigets tid. Det måste bara ha varit snorkel och simfötterna som glömts bort att packas ner! I övrigt verkade den komplett för alla lägen!

"Lagerinventering" var ett ord som låg nära till hands, vid åsynen av det som utspelade sig framför en häpen skara personer i kassakön. Kassörskan tuggade alltmer frenetiskt på sitt tuggummi och smällde av den ena bubblan efter den andra och i allt mer rask takt, allteftersom letandet fortgick i handväskan efter börsen. När det meddelades från väskinnehavaren, att ingen börs stod att återfinna och nu var hela väskan genomsökt, var det nästan som en det gick en unison tanke genom kassakön "nääää, det menar du inte?"

Kassörskan smällde av en jättebubbla, som en tuggummifanfar över att det äntligen var över, innan hon fortsatte sitt gnetande, idisslande på tuggummit och sa något totalt obegripligt mellan tuggningarna till damen med handväskan (dock utan börs). Emellertid verkade damen med handväskan kunna tuggummispråket och nickade och gick därifrån och lämnade ett berg av varor i det ena varufacket efter sig.

När jag en stund senare äntligen kom fram till kassadamen (det är nästan så jag frestas till särskrivning här: kassa damen) med den förlängda charmkursen, möttes jag bara av beskedet att: "hon hade vällllllll inga frimärken i kassan heelllller!" Hon såg ut att vilja tillägga "ditt pucko!" efteråt.

- Jaha, vad gör jag nu då?" undrade jag.

Hon lät med snorkig min meddela: "att posten låg inne i affären. De hade frimärken."


Vissa stunder i mitt liv blir jag riktigt stolt över mig själv, att jag fortfarande kan ha tålamod i de mest tillkrånglade situationer. Nu när jag sitter och skriver det här, är det nästan så jag klappar mig själv på huvudet och tänker "duktigt gjort, Gun!"

Suckande begav jag mig inåt affären, som gick i snirklande gångar. Ingen ny affärsinredningsdesigner där inte, som gjort det lättöverskådligt. Jag traskade runt och runt och runt. Ingen post så långt ögat nådde. Så jag bestämde mig för att börja på ruta ETT igen, i Nya Sverige-Monopolet: "gå vidare mot gå, utan att passera posten". dvs. jag begav mig till där jag hade börjat, dvs. vid ingången. Sedan stod jag där och skretschade mig i skallen medan jag funderade: "kunde posten möjligen ligga bakom grönsakshörnet, eller vart katten höll den hus?"

Åtskilliga stunder senare fann jag den. Den visade sig vara inklämd bakom grönsaksdisken och kylen med mejerivaror. Fastän jag hade knallat förbi den flera gånger hade jag inte uppmärksammat den, den låg liksom på tvären in mot potatisbingarna. Undra om det var den som var expert på leken "gömma nyckel", som hade hittat det finurliga stället, som de tagit hjälp av vid denna nya statliga placering och utformning? Precis när jag nästan var framme vid postdisken, knödde en herre sig före, naturligtvis var det ingen vanligt ärende och så stod jag där och suckade och väntade och väntade och väntade.

Väl ute i solen igen, undrade den käre sambon om jag möjligen hade tillverkat frimärksplåtarna själv och ristat dem också, innan jag tryckte frimärkena, som jag dessförinnan hade tillverkat pappret till... OCH hade jag haft problem med att klippa ut det krusiga på frimärkena?

Jag valde att framställa det hela från ett lateralt perspektiv och sa:

- Gissa?! innan jag fällde ner solglasögonen, som suttit upphakade på huvudet under ICA-Postbesöket.

Han brydde sig inte så mycket i vad jag sagt utan sa istället:

- Låt mig gissa de hade stoppat in posten bland diskmedlen, som låg på andra våningen och som bara kan besökas jämna dagar, i udda veckor, mellan kl. 8.32 och 8.34, om torsdag infaller före onsdag, helgfri dag?

Nästa statliga äventyr. Skattemyndigheten! De har nu kört ihop "three-in-one" i Nordstan. Det är skattemyndigheten, kronofogdemyndigheten toppat av försäkringskassan! Kan det bli så mycket bättre?

JODÅ, DET kan det! TRO MIG!

Efter att ha fått min lilla nummerlapp och suttit i de mest obekväma fåtöljer, som någonsin kan ha konstruerats, kom jag fram till det resultatet i mina tankar: "Man skall fasen i mig vara duktig för att komma på en sådan omöjlig fåtöljkonstruktion!" Sitsen var upptippad så att man satt i ett märkligt läge och man fick på något underligt sätt försöka att huka ihop sig, så att hakan nästan började nudda knäna. Det kändes som om man tillslut var inklämd i en klippskreva. En kurs i överlevnad. Båda fötterna nuddade knappt golvet. Man skall inte vara 163 cm i alla fall. Fasen vet hur man skall vara konstruerad för de fåtöljerna. Det var ett ögonblicksverk innan båda benen var bortdomnade.

Ryggstödet måste ha varit konstruerats för gravt puckelryggiga i förhållande till sitsens läge. Men fasen vet om man ens kan vara så puckelryggig? Kan man? Meeeehh....Det är INTE möjligt! Man skall nog hellre satsa på en hållningskurs, där man mer liknar någon som knäppt ihop gylfen med västen. Kanske ett bra tips för ABF på nytt kursutbud: "att anpassa medborgarnas hållning i förhållande till storstaden", i dubbel bemärkelse?

Ny design är det i alla fall och det är AIRCONDITION! Inga små LÖJLIGA takfläktar eller så. Här är det REJÄLA doningar skall jag säga!

WOOOSCCCCCCHHH.... det blir undertryck i passagen mellan ytterdörrarna. Så alla med postisch eller tupé bör noga överväga ett besök, om de inte vill ranta runt och söka reda på rätt postisch eller tupé, bland andra dylika kringflygande tingestar. Tänkte på en av dotterns väskor, "djuret", en svart lurvig sak, som hennes kompis i ett något överförfriskat tillstånd började klappa, eftersom hon trodde att det var hennes hund "Erik", som nuddade vid hennes lår.

Sa jag att när man väl tagit sin in genom ytterdörrarna och kommer in i den stora och förvirrande smeten där allt tycks vara ett virrvarr, tar det en stund att orientera sig och förstå sig på systemet? Men det är bara innan det går upp ett "Liljeholmens". Det finns fasen i mig inget system!?

Det här är ett helt könlöst system! VARNING! VARNING! Alla som känner minsta ångest för nya stora skrämmande platser, där man inte vet vart man hamnat. Det här är inget ställe för er! Här är det nya äventyr och glada överraskningsmoment som väntar! Det är en stoooooor yta att söka nummerlapparna på! Vart kan de nu vara? Få se nu? Kan det vara "Fågel?" "Fisk?" eller "Mittemellan?"

- HAHAA! FEL! FEL! FEL!

Nummerlapparna de skall man hämta personligen i receptionen! Man får en lapp av receptionisten instoppad i sin hand, som tröstpris för att man nästan med gråten i halsen, "gått till efterlysningen där mamma väntar". Det får man också gissa sig till! Varför göra det enkelt om man kan göra det svårt? Det är den nya statliga utredningens slutsats.

Väl framme vid disken infann sig nästa glada "överraskning". Efter en kort stunds samtalande kom jag snart till insikt om att jag kände till mer om det jag skulle fråga om, än personen ifråga framför mig! När jag protesterade över uppgifterna jag fick, fick jag reda på att hon hade jobbat 25 år på försäkringskassan och hade bara fått en tre veckors intensivkurs för de andra myndigheterna, som hon nu också skulle serva och nu var det så att just nu fanns ingen där som kunde svara på min fråga. Kunde jag komma tillbaka imorgon?

- NEJ, det klarar jag inte av! nästan spontanropade jag. Jag funderade fem sekunder och frågade om hon inte kunde dra en kopia och be den där som skulle dyka upp, eventuellt nästa dag ringa mig istället och lämna besked. Det gick bra. Arma människor, tänkte jag när jag stel som en pinne och djupfryst, huttrande av köld kom ut i snålblåsten som helt plötsligt kändes otroligt värmande!

Det innebar att min 1 timma och 25 minuter därinne måste ha varit, som en totalupplevelse värdig Scans frysrum och släng sig i väggen alla äventyrsland och Liseberg! Ni har inte varit på den nya gemensamma myndigheten i Nordstan! Det var nog bara rimfrosten som saknades i den begynnande mustaschen, kände jag när jag väl stod ute på trottoaren, efter en hel eon och lite till, kändes det som! "Lång dags färd mot natt" måste nog ha skrivits av någon som varit med och planerat detta nya unika myndighetsforum.

De har i alla fall inte satsat på personliga besök, de föredrar väl att man skall sitta fast i någon underbar telefonkö: där det låter i telefonluren: "du har nu nummer 138, vi vill att du dröjer kvar, eftersom ditt samtal är viktigt för oss". Eller den andra ytterlighetsvarianten: "För att komma till reception, tryck 1 och #" och så fortsätter rabblandet och när man väl tryckt och tryckt och tryckt in alla alternativ, så låter det klick i luren och man har blivit bortkopplad till "yttre världsrymden" och får börja om igen.

Vad väljer man då? En resa i "Yttre världsrymden"? Eller väljer man att bli "en djupfryst totalinvalid"? Dvs. om man nu mot förmodan skulle kunna sega sig upp och ta sig stapplande fram till disken, där de redan hunnit slå om nummer, innan man kommit fram. Det gäller att ha vässade armbågar och stå på sig om att man gått så fort man kunnat fram till disken och att man viftat med lappen i luften under färden mot disken, för att göra personen bakom disken observant på att har kommer en smärre "totalkrasch" segande sig framåt och nästan faller ihop på besöksstolen. Som....och hör upp nu: är en alldeles, alldeles..... normal stol! Den som väntar på något gott väntar i alla fall på en sittvänlig och helt vanlig stol!

Men tydligen har de räknat med att ha sprinters som besökare, så nu vet ni vad de har satsat på för besökare där. Sprinters iförd skoteroverall, med luva och Lovikkavantar och rekorderligt på fötterna! Finns det skoterskor med dubbar, månntro? Det kanske är lika bra att ta med liggunderlag också, så kan man ligga på golvet och vänta. Då kanske man har större chans att ta sig upp i upprättstående ställning, därför att ifrån det läget lär i alla fall inte benen vara totalt bortdomnade.

Men som sagt var, alternativet kan också vara ett långt tålamod och fem dagars ledighet för att komma fram via telefonluren. På natten kan man nästan höra hur det låtit hela dagen, när telefonen själv slagit sist ringda nummer...

ÄR inte det nya Sverige fantastiskt så säg?!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar