Google+ Followers

tisdag 21 juli 2015

Måla ikoner, eller skriva ikoner, som det egentligen heter - har gett mig många insikter av vitt skilda karaktärer. Även om Kyrkeruds folkhögskola och MRCA.


OM det här nu är ditt första möte med en ikon, undrar du säkert över apelsinklyftsögonformerna, den bananformade näsan och snörpmunnen.
Så skall en godkänd ikon se ut så.
Vill man göra den på annat sätt och den skall godkännas som ikon, krävs att biskopen välsignar den i så fall.
Det enda som man har som frihet och som jag själv "konstruerat" är mönster i manschetten, klädet och mössans mönster. Helt plötsligt så förstår man vad som är päls och vad som är av andra tyngre tyger och tvärtom.
Fråga mig inte heller varför de skall vara väldigt bruna med en skarp dragning åt gulsotshållet. Jag är lika frustrerad varje gång jag avviker från normal färgsättning med äggtemperan i ansikte och övrig hud. Därför har jag oändliga diskussioner med mentor Alexander.Likväl får jag varje gång ge tappt! Det är det som är skillnaden mellan en amatör och en mentor.

Det är något förunderligt som sker, när personen i fråga i ikonen börjar ha någon form av inre diskussion med en själv. DET kan låta väldigt mysko, men så är det bara. Helt plötsligt så blir man ett med personen i fråga, som man håller på att avbilda. Det har aldrig hänt att jag inte fått en form av relation till förebilden ifråga. Då är det precis som om MRCA med dess fulla kraft träder in och sopar bort varje uns av tvivel.


Sant eller osant, men för mitt inre så hade Olga, inte identiska ögonformer, som i verkliga livet inte heller är så himla vanligt att man faktiskt har. Hur jag än gjorde ögonen likformade, så nog katten hade något inträffat under natten vid min frånvaro. Hon har nog något brytningsfel på ögat, som hon vill skall framgå kapitulerade jag tillslut med. Ja, du hör hur enfaldigt det hela låter inne i huvudet på mig, när jag skriver/målar ikoner. För mig framstod hon som vackra Olga och jag kunde riktigt känna hur hon var medveten om den saken.

Det finns många inbyggda hemligheter i en ikon, det är mycket man kan uttyda av de attribut som finns i en ikon, fingrarnas meddelanden etc. På Olga kan man se att hon har en "hög status", det skvallrar hennes bröstsmycken om. Det inte är vem som helst som fick bära, eller ens inneha något dylikt. - Mestadels intar även ikonen en fingervisning, som har en alldeles speciell betydelse beroende på hur handen hålls och hur fingrarna inbördes är placerade.

Lära sig att läsa ikoners budskap är inget man gör över en kafferast.

I vårt svenska lärosäte har kvinnorna i historien intagit en tämligen frånvarande plats. Det är enbart de stridande kungarna, som gjort det. Inte ens de med stora och viktiga sociala reformer för den lilla människan, har fått någon plats. Endast de här våldsamma typerna, som inte gjorde något annat än krigade! Vilket känns horribelt.

Kanske är det just därför jag omedvetet slagit an de humanistiska ikonerna, som med min första ikon blev synliggjord inför mig själv först, med lite perspektiv i backspegeln: Josef med en vit duva vilande i hans händer omsorgsfulla händer. En far som tog hand om den son, som någon annan var far till.

För några år sedan beslutade jag mig för att måla ikoner med alla dessa kvinnliga förebilder i historien.

Den heliga Olga har en intressant infallsvinkel i historien, som är långt ifrån känd från skolbänkens förminskande horisont. Det har redan så bra och utförligt beskrivits av någon annan redan. Så jag finner det onödigt att "uppfinna hjulet en gång till": http://svenhgullman.nu/oevrigt/helgon.htm
och som även kastar heliga Olga rakt tillbaka till den svenska historieboken.

Den heliga Olga firas enligt den gregorianska kalendern den 11 juli, efter den julianska 13 dagar senare, sålunda den 24 juli. Så på fredag hoppas jag att jag och Olga har ett enskilt och glädjefyllt möte med varandra. Då kan jag samtidigt be om förlåtelse för mina konstnärliga tillkortakommanden av henne, med lager på lager på lager på lager av äggtempera, som inte blev helt lyckat och vid just den sommarkursen vid Kyrkeruds folkhögskola inte blev helt klar, utan Olga fick hänga med mig en sväng vid nästa sommarikonmålarkurs. OM det varit Olgas önskan eller om det berott på mina vanliga tillkortakommanden vill jag låta vara osagt. Jag har i alla fall blivit ikonsommarkurserna vid Kyrkeruds folkhögskola, oslagbara snigel.Men så är inte heller ikonmåleri (ikonskriveri) något kvickt utfört hantverk. Här är det tålamod som gäller fullt ut och petimäter noggrannhet i all det oändliga.
Det har blivit nästan som min egen tradition bland mig och mina ikoner: de återvänder nästa år igen, för att någon detalj inte hann bli riktigt klar. Olga stackaren hade jag glömt bort att skriva dit hennes namn och det är en dödssynd inom ikonmåleriet.

Det var först vid hemkomsten jag upptäckte det, att jag inte hade fått dit Olgas namn på ikonen. Det föll mig in först när jag såg Bo stå på tå och stirra in i hennes ansikte, där hon satt upphängd på väggen i ikonhörnan.

Inte skriva dit namnet tillhör de värre misstagen, eftersom den som står inför en ikon skall veta vem det är den föreställer och göra det som den tycker känns lämpligt. Be en bön, hjälp, eller bara i största allmänhet vara där i stillhet inför en person, som funnits där en gång i tiden och lämnat spår efter sig i form av en alldeles egen biografi, som man kan känna viss samhörighet med av olika anledningar. Men också att personen ifråga på ikonen, uppnått ikonstatus genom att bli heligförklarad.
Den som ser en ikon måste veta vem det är de står inför. Dock är den som utfört hantverket av helt underordnat intresse. Man signerar ALDRIG en ikon! Passar mig utmärkt, eftersom det är min livsfilosofi om mitt eget varande. Jag har aldrig varit mycket för att klappa mig på bröstet, eller framhäva min person. Jag trivs bäst med att bara vara utan åthävor.
Sankt Lukas är den förste ikonmålaren, som med ärkeängel Gabriels instruktioner målade den allra första ikonen medan de alltjämt fanns här på vår jord. Det är väl den här ikonen som fick mig att full ut förstå, att det krävs en ängels tålamod, att lära någon att måla ikoner.

Den som nu hakar upp sig på perspektiv har hamnat framför totalt fel konstform. På ikoner ser inget ut som man normalt avbildar föremål, byggnader, möbler, berg osv. Det duger inte med vilka färger som helst heller till bakgrund. Kort och gott det är en helt vetenskap, som tar tid att tränga sig igenom och ju mer man gör det, desto mer intressant blir det.

Det lustiga var att jag själv, utan att veta om det skulle få barnbarn med just namnen Gabriel och Lucas. Helt utan att jag hade varit med och påverkat något, eller ens visste om vad som skulle komma in i mitt eget liv.

Master Alexander rynkande först åt mitt färgval till bl.a. muren, som här inte riktigt framgår. Men färgen är åt det rosahållet till. Men efter att han gjort en lov i lokalen, så återkom han och berättade, att det var just precis de färgerna som templet i Jerusalem hade haft ursprungligen....
Så har vi då Heliga Anna av Novgorod, dvs. den svenske Olofs Skötkonungs dotter prinsessan, Ingegerd.
Hon med huvudbonaden som verkar vara något vindkänslig och inte alls samma dignitet av som Heliga Olgas.

Faktum är att prinsessan Ingegerd slog sin far med hästlängder, rent historiskt sett över vilken betydelse hon hade i historien. Det var också hon som idkade fred mellan sina krigiska bröder inte att förglömma. Hon blev också genom sina barn anmoder till alla senare franska kungar.


Ingegerd döptes vid Husaby källa i Kinekulle i Västergötland. Hon döptes där tillsammans med sin far, Olof Skötkonung, enligt tradition av Sankt Sigfrid.

Men kärt barn har många namn och den svenska prinsessan Ingegerd, av ätten Erik Segersäll, är känd i historien under flertalet namn:
Irina av Novgorod
Storfurstinna Irina av Kiev,

som ortodoxt helgon under namnen:
Anna av Novgorod
Anna av Ryssland
och
Sankta Anna.

Jag gör så här för att inte behöva uppfinna "hjulet igen", jag länkar hennes historik, med två länkar:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

http://wadbring.com/historia/undersidor/anna.htm

I dessa 5:2 dieters dagar, kan tilläggas att fastedagar är den 10 februari och 4 oktober.
Min ikon av Heliga Anna av Novgorodd, gjorde också en sedvanlig återresa till sommarkursen vid Kyrkeruds Folkhögskola. Men första svängen hon var här på  hemmaplan anlände hon hemmet med en mörkgrön kant och var ej lackad. Dvs. väldigt känslig för både stänk och även annan yttre och minsta lilla påverkan. Jag ställde henne därför i ett av vardagsrumsfönstren för att hon skulle vara fredad för yttre åverkan.

Men det skulle visa sig att någon, som vattnat orkidieerna som hänger i sina glasbehållare i fönstren på den sidan av vardagsrummet, hade råkat skvätta vatten på ikonen. Den såg därför ut som ett svårare fall av fläcktyfus. Sålunda fick den återvända med mig tillbaka till Kyrkeruds folkhögskola i somras och fick då genomgå en form av restaurering, innan den ens var färdigmålad. Den mörkgröna ramen fick ändra färg till dystert mörkbrun.

Efter att ha målat Olga och Sankta Anna, lovade jag mig själv att ALDRIG och då menar jag verkligen ALDRIG mer måla en ikon med mönster och pillidutt!
Nu fick det bara vara nog!

Jag hade därför på  hemmaplan sett ut en otroligt vacker ikon av Sankta Barbara. Enkel och sagolikt vacker.

Sankta Barbara som är skyddshelgon för bl.a. gruvarbetare och jag är som bekant från gruvbrytningens eldorado: Malmberget och då är självklart Sankta Barbara ett måste i mitt liv.
Tf. rektorn Nicklas på Kyrkeruds folkhögskola höll med mig om att den var mycket vacker, den Sankta Barbara jag hade hittat.
Men då hade jag ännu inte visat den för master Alexander. - Det blev tvärnit!

                              NIX, icke godkänd som någon ikon.
Master Alexander langade fram några ikoner att välja bland och eftersom jag inte är vidare förtjust i vissa typer, så var det enda stående alternativet ovanstående Sankta Barbara. Men hon hade en uppsyn som på pricken liknade min systers, när hon fått en rejäl kalldusch av livet.

Jag beklagade mig för Nicklas och sa:

- Skall jag nu ha min syster hängande där på min vägg, resten av mitt liv.
Han var tyst en stund, sedan sa han med eftertanke:
- Det kanske är så att det är just precis det du behöver!

Det tyckte jag var långt ifrån rättvist, eftersom det inte finns någon person förutom min mamma, som gått på ständig tomgång i min hjärna tillsammans med mitt förlorade barnbarn.

Men se något kors skulle "min" Sankta Barbara då rakt inte hålla i handen, det var min bestämda åsikt och det var inte svårt att driva igenom. Det fick istället bli alla hemligheters förborgade gömma: den heliga Graal , som jag placerade i hennes ena hand och som fick en förgyllning precis som glorian. Attributen med: Torn med tre fönster, palmkvist och martyriets krona försvann i all hast och med mina våldsamma protester över dessa förluster!


Min lilla hämnd kom när, master Alexander helt plötsligt upptäckte, att min ikon hade slagsida. Han undrade vad det var för något. Jag visade på hans förebild och med några danssteg med ena foten höjd i luften: 

- Det är rysk svängom med fötterna Alexander!

Det är därför hon fått en plötslig fållförlängning, här skulle inte vara några ryska svängom med ena foten högre upp i luften. Men jag tror att gruvgubbarna, i alla fall den äldre stammen, hade glatt sig åt detta skyddshelgon med en bägare i ena handen och med ett ryskt svängom med fötterna.

Kommer du ihåg mitt löfte här ovan om, att ALDRIG mer måla någon ikon med pilliga mönster. Många dagar satt jag och undrade över vad det var livet egentligen ville säga mig, som jag helt uppenbart ännu inte har förstått, eller dragit lärdom av.


Men sedan hände det något igen. Helt plötsligt hade ikonen inte min systers uppsyn och nu blev jag istället helt bedrövad över, att den inte längre hade det. Jag känner mig helt enkelt grundlurad på min systers min.

Alla ni som har tillgång till äppelträd, plocka in ett par grenar på Barbaradagen, dvs. den 4 december då Barbara har namnsdag och se undret som sker lagom till tiden för Jesu födelse. Då blommar äppelgrenarna på bar kvist, men bara om du är....

****************

I år fick jag master Alexanders tillåtelse, att göra Treenigheten, The Holy Trinity, den allra svåraste teknikmässigt, men också den som kräver helt andra saker av adepten. Det är nog den som räknas som den allra heligaste av alla ikoner och den mest svårtolkade, eftersom även de mest bibelkunniga går bet och även går vill i sina tolkningar.

NATURLIGTVIS har jag en helt egen tolkning av Treenigheten, fattas väl bara annat. Men den kräver ett helt eget blogginlägg, eftersom den kräver en hel del av dig också i egenskap av betraktare och läsare av min egen tolkning och även andras. Den gräver runt ordentligt i oss människor och säger också en hel del om vilka vi egentligen i grunden är.

Naturligtvis hade jag och master Alexander något våldsamma diskussioner, mer om det vid senare tillfälle. Då Treenigheten, The Holy Trinity, dyker upp här i min blogg. Men den dagen måste jag vara fullständigt skärpt och samlad!

***************

Sist men inte minst vill jag än en gång hylla Region Värmland och Kyrkeruds Folkhögskola, som förstår att en Folkhögskolas syfte skall värnas i en tid då inget längre är heligt. Det är inte bara de som har mest pengar, eller de vassaste armbågarna, som skall kunna ta sig framåt här i livet.

Lärande och utveckling handlar verkligen om allas lika värde, något bättre att ägna sig åt under sommaren finns verkligen inte, än att gå några av Kyrkeruds Folkhögskolas alla sommarkurser. Livet har så många andra kvalitéer och i takt med utbrändhet och ständig jakt på uppkoppling och TV-program kommer också behovet att öka, för den som förstår hur livet också kan användas. Det är som att kliva rakt in i en stor ullvante, där det bara är roligt och utvecklande att vara en del av.

Men kom nu inte stormandes i horder till nästa års alla olika sommarkurser, så att jag står där helt plötsligt utan plats till det verkliga andhålet som finns.

Herr H målade och ritade kor denna sommar vid Kyrkeruds Folkhögskola, efter levande förebilder, utan att dessförinnan överhuvudtaget aldrig vare sig ritat en ko, eller haft någon närmare närkontakt med kossor tidigare i sitt liv. Tänk att göra dylika upptäckter i ett liv efter pensionsåldern! - Jag kan intyga att han sista dagen ritade en ko precis som den ser ut, kantig, mysko former och allt det där andra, som nu en nyfiken ko bjuder på!

Två veckor fylld av kursverksamhet med "Kon i konsten" och "Målarglädje"  betade han snabbt av och var i högvarv, full av idéer vid hemkomsten och så tog golfbollarna överhand och allt var som vanligt igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar