Partiledardebatten igår på TV - Men URK vilken planet har de kommit nedstrålade ifrån, undrar jag.

Nu orkade jag bara lyssna på första halvlek. Men han hade onekligen en poäng den rappkäftade partiledaren Jan Björklund (L), när han kommenterade att han trodde att han var i kyrkan, med syftning på att det mässades på som om man satt i kyrkbänken  och lyssnade på en ovanligt seg och tragglig predikan med samma och åter samma innehåll och ord.

SD–ledaren Jimmie Åkesson vann partiledardebatten i SVT. Det visar en undersökning gjord av Demoskop på uppdrag av Expressen. I botten hamnade Miljöpartiets nyvalda språkrör Isabella Lövin och det är min uppfattning också.

Hennes kvalifikationer kan jag inte uttala mig om, men det var ett tämligen blekt tuggande och ältande som inte ändade ut i någonting överhuvudtaget, i samma stil som vänsterns Jonas Sjöstedt och statsministern Stefan Löfvén. De verkade ha övat in sina repliker och vad som skulle sägas framför spegeln oavsett vad någon annan sade och som slutligen fick Jan Björklund att undra om han befann sig i kyrkan. Jag förstår honom eftersom jag själv satt och undrade samma sak.
 

Jag flinade till där under lugg, när Jonas Sjöstedt ställde frågan till Anna Kinberg Batra och undrade om Moderaterna var ett parti för skattesmitare. Som exempel tog han Carl Bildts tidigare närmaste man, Frank Belfrage, som enligt Uppdrag Granskning haft obeskattade tillgångar utomlands under sin tid som kabinettssekreterare. - Svallvågorna gungade hejvilt när en ilsken Carl Bildt blandade sig i debatten sedan partidebatten var slut:

– Det undanhölls ingen skatt. Vad jag vet hade han faktiskt betalat för mycket och fick tillbaka av Skatteverket, skrev Carl Bildt på twitter.

– Var han tvungen att göra det via en advokatbyrå i Panama? svarade Jonas Sjöstedt, märkbart oberörd över att Carl Bildt gått upp i taket.

Ja, var han tvungen att göra det och hur går det egentligen till när "vänner blir förvarnade" om ekonomisk granskning? Är inte det ett tjänstfel, eftersom man som dylik arbetstagare faktiskt har en sekretess bundet till sina arbetsuppgifter? Men det gäller väl kanske inte i en viss lönegrad och när man inträtt i hybristillståndet.

Vad man inte talade om är hur den inhemska arbetskraften tappar mark på nästan alla plan. Så funkar det när de som borde förstå bättre inte gör det och helt uppenbart saknar kompetens. Den här mannen som ger en fadd eftersmak i munnen, han borde återgå till att spela under täcket med LO och sänka löner och urholka arbetsrätten tillsammans med LO än att sitta som  landets statsminister. Ty statsministerposten det är ett uppdrag han inte klarar av, han klarar inte ens av att redogöra för sina åsikter utan att låta som om han satt vid ett förhandlingsbord och förde sin dolda agenda tillsammans med LO gentemot dem han borde företräda. Men det är han inte ensam om, eftersom närvarande partiledare till största antal helt uppenbart inte kan sin egen historia.

Man kan undra var de befunnit sig egentligen bara de två sista decennierna. De har inte en susning om att mjölk- djur- och jordbruksbönder över lag kastar yxan i sjön, den ene efter den andre och det problemet ligger i att man prioriterar utländskt före inhemskt. EU har tyvärr blivit vår black om foten, eftersom vårt samhälle inte går med samma steglängd och därmed inte kan hålla dessa låga priser. Vårt samhällssystem ligger inte på den nivån helt enkelt. EU har för mig själv blivit en enda stor besvikelse. Det betyder att vi får backa oss in i något som vi hade för åtskilliga decennier sedan och det är ju en omöjlighet med tanke på hur prisutvecklingen, bankvärlden och övrigt dragit ifrån för att inte tala om de lagar och förordningar som gäller i Sverige.

Det är åtskilliga inhemska branscher som redan dött digerdöden, tätt följt av  sådana som flämtar med sista andetagen innan de också är totaldöda, åkeribranschen en en av dessa som man helt och hållet har förött, landsbygden har lagts ner och lagt i malpåse, den bransch som står näst på tur är byggbranschen.

Visst man bygger för fullt, men tittar man vilka byggnadsarbetarna är har det blivit ett skrämmande antal byggnadsarbetare från östeuropa, som arbetar under mer eller mindre slavliknande förhållanden och den egna inhemska byggnadsbranschen får vidkännas alltfler varsel och uppsägningar.

Allt fler svenska företag förlägger tillverkning i utlandet där man kan hålla sig med slavliknande löneförhållanden, det tycker man från den svenska regeringens sida är helt ok! Man ser bara tyst på medan den eviga penningtvätten pågår och korruptionen är så utbredd att man snart inte kan känna annat än att det här landet, Sverige, är ohjälpligt utom all räddning om det inte kommer ett genomgripande och mycket tvär broms som träder i kraft!

Jag hörde nyss en ung utländsk företagare i IT-branschen  i Stockholmstrakten, som lovordade den svenska modellen, när han förklarade den svenska modellen tog det inte många sekunder innan jag förstod att han i själva verket inte visste ett dyft om hur "den svenska modellen" egentligen var upplagd.

För att använda ett populärt ord i partiledardebatten så är det den nya sorten, hur man effektivt bygger det svenska samhället, som snart intet är!

Det finns snart inget område som man från regerings och politikerhåll lyckats föröda.

Det började med nedläggningen av jordbruk och djurhållningen på den svenska landsbygden, min mormor och morfar var en av alla dessa som blev föremål för den enorma landsbygdsnedläggning. Man tvingades in storskaliga verksamheter och otaliga är de som stått på näsan i dessa låneskulder som var en nödvändighet för dessa storskaliga verksamheter.

Strax efter nedläggningen av jordbruken hade påbörjats rejält, ändrade man om hela skolsystemet och lade ner alla yrkesskolor. Nu skulle alla bli högskolestuderande och direktörer, men ingen skulle tydligen arbeta med att bibehålla Sverige självförsörjande. Jag måste säga att jag glatt mig mycket åt den nya varianten utbildningar som var en nödvändighet att de dök upp när en hel generation höll på att bli utslagna. Man startade upp alla KY-utbildningar, dvs. en form av gamla yrkesskolan där man är ute på aktuella arbetsplatser och på så sätt kan få något som leder vidare till ett jobb efter fullgjord utbildning. Numera är skolan en evig experimentverkstad från politikerhåll å andra sidan har den alltid varit det, det är staten som bestämt vilka yrken man prioriterat, inte vad som passat det här landet och dess innevånare.

När man tror att stenkastning, bilbränder etc. hör ihop med utanförskap och sociala problem då är man verkligen långt ifrån verkligheten. Under min uppväxt fanns det lite och inget att göra och inte f@n brände vi upp bilar eller kastade sten mot blåljuspersonal. - Om man inte ens kan hantera det här då kan man undra hur de för ett enda ögonblick tror sig om att kunna hantera terrorism, eller skall det bjudas på bullar och fika där också? Det är ju så man har lust att gapskratta, dvs. om det nu faktiskt inte varit så allvarligt att skrattet i själva verket fastnar i vrångstrupen innan det ens har börjat.

På min tid användes polisens resurser till att klara ut brott, nu knallar polisen fot med fotbollshuliganer istället, medan folket blir berövade och rånad på det mesta, inkl. hemfriden och integriteten. På min tid då fick alla som ordnade med arrangemang betala för vakter, nu är det polisen som skall backa upp en rutten verksamhet som nu också fotbollsverksamheterna blivit. Det är snurriga summor som cirkulerar och min åsikt är, att kan man ha råd att betala svindlande spelarbelopp borde man sannerligen ha råd att stå sina egna vaktkostnader under matcherna.

Själv har jag slutat att bevista samtliga idrottsevenemang, jag har inte lust att få hörselskador, eller bli grillad av bengaler, inte heller har jag lust att befinna mig i regelrätta våldsdåd, eller höra hur åskådarna, eller föräldrar uttalar sig om domarna oavsett ålder på dessa eller spelarna.

När min dotter spelade fotboll och de var lika glada åt när motståndarna fick mål, höll Herr H på att segna ner död och en av föräldrarna höll på att få hjärnblödning, han skrek som en mistlur! Själv tyckte jag att det var underbart att ungarna hade roligt och det hela var på lekens nivå, helt anpassat till den ålder de faktiskt var i. De allra flesta föräldrarna hade exakt samma inställning som jag hade, de log med hela ansiktet och gladdes åt att ungarna hade roligt i sin idrottsutövning.Vi visste allihop att med åldern följer också ett mer seriöst deltagande.

Beklämmande var att höra hur det förekom också i gårdagens debatt, att SD blev kallade för brunskjortor, dvs det nazistiska SA som drog fram under andra världskriget. Sedan att se dessa välbetalda politiker stå i TV-rutan och höra samma positiv som mals om och om igen i spår som visat sig inte vara bärande. Sedan låtsas de också som om det regnar, när de bara för några år ägnade sig åt rejäl pajkastning på de här rasistpartiet.

Det fick SD-ledaren Jimmie Åkesson att tycka att partiledare, som Jan Björklund, hycklade när han förklarade en del av integrationsproblemen med skillnader i värderingar.
– Han har aldrig tidigare erkänt det. Nu säger han det rakt av, samma sak som jag sagt i 20 år. Det är chockerande, samtidigt som jag förstås välkomnar det, sa Jimmie Åkesson.

Det här fenomenet kanske man inte märker så mycket av på orter där invandringen inte varit så stor, men här i Göteborg har det inte gått att inte förstå att det uppkommit en diger problematik, när man bara utan att klargöra hur det svenska samhället fungerar bara tror att integrationen är en självspelande positiv. Själv blev jag förskräckt över den rasism som fanns mellan olika invandrargrupper, jag hade fram till den yrkeskonfrontationen varit fullständigt naiv och inte känt till vilken enorm rasism det funnits mellan olika utländska medborgare och jag fick därför ett bryskt uppvaknande. Förvånande är dock att än finns en gnutta journalister, som helt plötsligt tagit bladet ur munnen (tack och lov) och trätt fram.

http://www.gp.se/ledare/teodorescu-fega-politiker-har-skapat-problemen-1.1335255

Sedan att man vaknat alltför sent och idag tvingas låna 85 miljoner varje dag för att kunna hantera den våldsamma invandringen som urartade, den lämnar en sådan bitter smak i min mun att jag närmast är kräkfärdig. I synnerhet som jag själv inte vill godkänna att jag efter ett 46 års långt arbetsliv och arbetsskadad dubbelt upp är framme vid pension och finner att jag inte skall ha mer förmåner än en nyanländ, som kan begagna hela socialförsäkringssystemet. Ett socialförsäkringssystem som under hela mitt yrkesverksamma liv haft allt övrigt att önska och där jag och mina barn hela tiden stått på sidan om alla regler.

Som arbetsskadan får jag nu föra min egen kamp om rätten att få det som borde vara en självklarhet i pension. Jag kan bara säga en enda sak: må öknens alla kamelloppor hemsöka politikernas armhålor, ty det är deras inkompetens och misshushållning som är orsaken till att systemet inte fungerar. Min mamma brukade alltid säga "på kvällen får den late brått" och nu har de bråttom, saken är bara den att de ännu inte har förstått vad de borde ha förstått för flera år sedan!

Det är inte ens rimligt att man som invandrare kan komma till det här landet och fullt ut ta del av hela socialförsäkringssystemet, som vi andra har fått slita ihop under ett helt yrkesverksamt liv. Därför att pensionen det har vi själva betalat och avsatt till genom våra anställningar, liksom en hel del andra poster som ingår i socialförsäkringssystemet.

När jag tänker på all denna kvinnokamp som förts de sista 100 åren i Sverige och nu håller på att förpassas tillbaka  minst 100 år i tiden blir jag faktiskt rätt uppgiven och desillusionerad.

Välkomnande var att KD-ledaren Ebba Busch Thor ville ha hårdare straff mot sexuella trakasserier. Något som Miljöpartiets nyvalda språkrör Isabella Lövin, fullständigt svamlade bort och gjorde till en icke-fråga! Ibland önskar man att man hörde fel speciellt som det är en kvinna som gör en dylik allvarlig sak till en icke-fråga.

Bara att det kunde hända gång på gång, ger inte de som höll i debatten några jubelpoäng från min sida. Det var också anledningen till att jag avstod andra ronden i partiledardebatten. Jag är inte så mycket för polsk riksdag och fortfarande kan jag tycka att det är pinsamt  i sann och demokratisk anda att ett regeringsparti sitter under spärren, enligt de senaste mätningarna och ändå kan vara i regeringsposition. Är det här verkligen demokrati?

Här gör jag precis som partiledarna, jag både ställer frågorna och svarar precis som jag vill:

- Så fasen heller, ordet demokrati är det mest missbrukade ordet inom det svenska politikersystemet. Det är lika mycket demokrati i Sverige, som det är i vilken afrikansk diktatur som helst, eller varför inte i Nordkorea. Det är bara  straffen som skiljer åt, men resultatet är detsamma. Här tutar man inte ens innan de kör över folk med stora ångvälten i alla lägen!

Sedan kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att det är ok med att invandrande kvinnor åker i någon form av gräddfil, medan det inte ens är tal om att svenska kvinnor kan sitta hemma och lyfta hela socialförsäkringssystemets förmåner, utan någon motprestationskrav. Den gräddfilen finns ingen svensk kvinna som kan hävda rätt till, då står de rätt snabbt ute på bar backe med sina barn, det är inget som en invandrarkvinna riskerar att råka ut för. Vi har blivit bra i det här landet att sparka på våra egna svaga och det är tydligen fullt normalt och tillåtet.
 
Det är skrämmande att det går att tjäna mer på att gå hemma och dra fotsulorna än att arbeta, som invandrad kvinna, eller invandrare över lag oavsett kön.

Jag tycker helt enkelt att hela det här svenska samhället stinker värre än den värsta dynghög och kalla mig gärna rasist, det kommer jag med lätthet att stå ut med därför att det är inte det jag är. Jag är för alla människor lika värde oavsett kön eller tillhörighet. Sedan funderar man över var politikerföraktet kommer ifrån. Tja, fortsätt undra den som nu mot förmodan gör det.

Jag hade en uppfriskande flera timmar lång konversation med en chaufför från Kroatien för ett tag sedan, han hade varit soldat under kriget i forna Jugoslavien. Vi befann oss för övrigt inte så långt ifrån Mostar och det var detta faktum som blev starten till den långa samtalet, sedan de olika glättigheterna om varandras länder hade utbytts.

Inbördeskriget hade gett honom goda insikter om livets realiteter och skismer människor emellan, eftersom forna grannar varit i stånd att mörda varandra. Han sa att det är bara så att tillslut så åkte han hem, därför att där han stred var inte hans land och det landet hade själv att hantera det som uppviglarna hade åstadkommit människor emellan. Han var mäkta förvånad över hur media och EU teg om verkligheten bakom oroligheterna i Ukraina och vilka det var som egentligen stod för oroligheterna.

Han var liksom jag dödligt less på att vi ägnar våra korta liv åt att göra livet till ett helvete för varandra. Det kunde inte vara livets andemening. Men han förundrades också över Sveriges naivitet som tillåter tiggare och annat som inte är till gagn för någon. Han hade också insett att alla vill ha bra betalt men ingen vill jobba ute i Europa och inte bara där, så var det inte bara i hans land, Grekland m.m. det var allmänt förekommande, en ny tidsanda av omoral.

Det synsättet hade spridit sig långt utanför Europas gränser, han tyckte att det blivit de girigas värld och det fanns väl inte så mycket annat att tycka egentligen. Vi satt tysta en stund sedan hans konstaterande hade kommit.

Ibland når ett samtal ett vägskäl som visar att vägen inte leder någonstans, utan bara hamnat i en kompakt återvändsgränd.

På hemvägen satt vi fast i München och tvingades till en övernattning i ett fullständigt flygkaos. När vi kom till hotellet där Lufthansa hade inkvarterat oss fanns broschyrer om Memorial rundtur i Tredje Rikets Dachau.

Det var väl samma slogan som ett visst svenskt regeringsparti gick till val med för några år sedan om jag inte helt missminner mig. Det fick någon sinnrik person att på den enorma valaffischen föreställande denne partiledare, måla en liten specifik mustasch under näsan på partiledaren. Det å sin sida fick vittgående konsekvenser när jag publicerade det fotot jag hade tagit av nämnda valaffisch.

Omdömet föll hårt, eftersom det ansågs att jag hade utmålat denne partiledare som Hitler, citat den största massmördaren i världens historia. Ja, han sa så den upprörde ansvarige tidningsmurveln. Själv flinade jag och tänkte i mitt stilla sinne det här blev ju betydligt mer skruvat än jag själv ens hade haft en tanke på. Jag hade bara publicerat ett foto som jag tagit på den kolossala affischen, som någon hade varit och kladdat dit en mustasch på. Dess blotta åsyn väckte helt enkelt lite glädje, med tanke på det årets valslogan. Själv visste jag naturligtvis att denne partiledare sannerligen inte hade öppnat något koncentrationsläger där man bl.a. eldade upp människor som inte var önskvärda.

Men vissa saker kan man inte ens skämta om i det här landet som blivit experter på lättkränkthet. Å jag tänkte åter på honom när jag flög över Europa hem igen, han hade helt rätt: Det finns verkligen mycket mark där ingen bor, fastän han hade konstaterat att det bara rådde i Sverige. Han kanske hade dimmig utsikt när han flög runt i övriga Europa med regeringsplanet.

Han är nog rätt klipsk den killen, det är nog därför han kunde bli statsminister i Sverige. Det är nog ingen annan som slagits av hur mycket obebodd mark det finns när man flugit runt i luften i ett flygplan. :)

Jag slutar nog aldrig att förundras över mänskligheten, även om jag tror att inget längre kan förvåna mig.

Hotellets vett och etikettregler kunde man läsa om i den lilla mappen som låg på hotellrummet. Klädseln var noga angiven vad som gick an i hotellets restaurang, där frukost, lunch och middagsbuffén serverades. Man får väl därför utgå ifrån att stor del av hotellets klientel inte var läskunniga, med tanke på både klädsel och beteenden.

Till en början suckade jag enbart av åsynen av både klädsel beteenden etc, som en alltför stor del av hotellets gäster var utrustade med. Men efter några dagar började jag på allvar bli irriterad.

HUR är man skruvad under hatten, när man tror att man befinner sig i det egna privata köket? Stå och provsmaka från buffén, pilla på det mesta för att sedan inte ta det. 

Brödbordet var en beklämmande syn där en hel del helt uppenbart trodde att de små tygservetterna, som omgav bröden bara var av onödig dekoration som skulle plockas bort. Istället stod man och pillade på bröd som man sedan lade tillbaka, eller slängde upp hela kardan på brödet när det skulle skäras från någon av de välfingrade långbröden.

Det åts och dracks där man stod vid buffén. Det där med att återvända till bordet där man kunde ha förvänta sig att intaget skulle ta sin början, de fanns överhuvudtaget inte i en alltför stor del av hotellets gästers huvuden. DET fick mig att börja ha viss förståelse för folkvettsexpert Magdalena Ribbings synpunkter och irritation.

Efter ytterligare några dagar hade det utkristalliserat sig ett par riktiga grisar. En man som slängde upp hela handflatan på fyra-fem tallrikar för att känna om de var varma! Slask! hela handflatan på tallrikarna, innan han bestämde sig för att ta en av de handpålagda tallrikarna! Som om det inte kunde räcka, det fortsatte i hela buffébordet, vilket sannerligen inte gick av för hackor både i storlek och yta! Inte ens efterrätts och fruktbordet gick fritt från hans eviga tafsande och klafsande. Men å andra sidan var han inte ensam om den saken, bara det här med tallriktafsandet!

Det fanns de som systematiskt inte förstod avspärrningarna vid lunchtid för en del av borden längre bort i den stora restaurangen och att det faktiskt gällde dem också. De t.o.m. provade på att krypa under avspärrningen innan de fann en öppning bland borden där man kunde i snitslad bana ta sig fram bakom avspärrningen.

Tatueringar av diverse slag och ställen där de var placerade på, det fick mig att få en helt ny syn på tatuerade människor. Uppenbarligen tror de på fullt allvar att omgivningen är intresserad av vad och var de har sina tatueringar av till 99,9 % modell KRÄKfula! T.o.m. gamla gubbar och kärringar med tatueringar, jisses! Det kunde därför inte räknas som ungdomligt oförstånd med att det där går inte att tvätta bort.

Fullvuxna män med keps och hatt på huvudet inne i en restaurangen under hela måltiden. Min pappa hade stendött om han hade upplevt nutiden!

Barfota med tungt vaggande klafsande smutsiga fötter iklädd slaskigt blöta och skitiga byxor. Samma kläder som begagnats av i hur många dagar som helst trots värme och gassande solsken tillhörde också aptithöjarna.
Trots att hotellets klädkod, var det kläder som hörde hemma på stranden och inte i en restaurang. Ibland fick man verkligen nypa sig i armen för att inte förledas att tro att man sov och drömde istället för upplevde verkligheten.

En av de sista dagarna tog ändå tallrikkladdaren priset! Nu körde han in tallriken i brödrostens nedre del, vände på den fram och tillbaka, fram och baksida skulle tydligen bli varm, till frukosten! Sedan kom den ca 40 årige mannen med kepsen bak och fram, dvs. han som hade stannat i en ålder där småkillar befinner sig, bistod hela spektaklet även en dam anslöt sig till hjärnbefriade gänget.

Eftersom de inte förstod att brödbitarna tog en maklig gång genom brödrösten innan de slutligen trillade ner på undre plan där nu tallriksvärmaren höll hov med sitt eviga varmtallrik-tvångstankar, passade samtliga tre på att vrida och skruva på alla knappar. Det fick till följd att nästa stackars sate, som intet ont anande lade in sina skivor i brödrosten, fick sina brödskivor i ett tillstånd som närmast kunde betraktas som starkt vulkangrillade istället för rostade.
 
Vid det tillfället sa jag till herr H, att det är tur att vi åker hem snart och slipper umgänget med viss del av mänskligheten. Den hade tillslut blivit alltför betungande för välbefinnandet att ha inpå sig, speciellt som annat inte heller var vad som hade utlovats och betalats för.

Det är nog första gången jag kommer hem från en resa och tänker tankar av slaget: VAD och HUR i hela fridens dar tänkte jag, när jag bokade en All Inclusive resa till ett turistmål, även om det hade utlovats högsta klass.Den där uppiggande vistelsen utomlands, som sjukhuseländet skulle föregås av hade onekligen satt sina djupa spår. Därför att när jag vaknat ur narkosen, kände jag hur nackhåren resten sig när jag insåg att även här bland oss mer eller mindre halvdöda på IVA hade en av dessa vidriga typer införlivats. Han skulle äta direkt trots att han nyss varit under narkos, inte stort ingrepp men ändå. Det gavs bryska order av honom: hämta hit mat, han var döhungrig! Vatten ville han inte höra talas om fastän narkossköterskan förklarade att man vill först se till, att man klarar av att dricka vatten och sedan går man försiktigt fram innan man kunde få något litet och lättsmält att äta.

Han gick an så jag låg där en stund och funderade om det inte kunde dyka upp någon barmhärtig som kunde slå honom i skallen med något hårt så att han somnade om. Jag tror nog damen som låg bakom skynket närmast mig hade bistått mitt förslag. Själv tyckte han att han hade humor och försökte sig på några vitsar som han dessutom var tvungen att förklara utan att det lyckades. Käften gick i ett!

Sedan sa han helt plötsligt att hans sambo var less på honom, tyckte att han gnällde för mycket. Just då höll sköterskan på att koppla ur mitt dropp och jag kunde inte låta bli att undslippa ett:
-NEJ men det var ju underligt att hon tyckte att han gnällde för mycket. DET var konstigt.
Personligen kände jag då att en timma till tillsammans med honom hade sannolikt resulterat i att jag hade blivit åtalad för mord.

Så det där förslaget att jag skulle åka på rehabhem och riskera att gnuggas med ännu fler avarter från mänskligheten, mötte mitt kompakta:
- ALDRIG i livet! Jag skall vara hemma! NU har jag fått nog av mänsklig samvaro som jag själv inte valt!

LKAB säger nej till inköp av boenden som gruvdriften i LKAB:s järnmalmsgruva i Malmberget drabbat. - Anledning de sviktande järnmalmspriserna!

Det är med andra ord än en gång ortsbefolkningen som skall sitta emellan för den svenska statens klandervärda sätt att sköta sitt gruvföretag, LKAB. Regeringen ser till att håva in vinsterna och så lämnar man de drabbade totalt akterseglade! Man har inte ens råd att behålla en person för samhällsomvandlingen... ja, du kanske förstår kalibern om du nu mot förmodan läser det här.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Hade det här hänt i Afrika hade det varit ett herrans liv på mediadrevet, men nu är det statens egna gruvdrift i Malmberget (var nu den gudsförgätna hålan ligger) och då går det inte ens att läsa vad tidningarna skriver de få korta rader som finns, utan att det är belagt med krav om betalning och i övrigt lyser medias medverkan med sin frånvaro.

Här gnälls det på Vladimir Putin och förhållandena i Ryssland, men vad liknar det här annat än kolonialism-fasoner på hög nivå, när inte ens de fria ordet är fritt och journalistiken är belag med effektiv sekretess för den icke betalande.

Jag har än en gång i början på året haft en mailväxling med LKAB:s informationschef Anders Lindberg i anledning av ett inlägg som hade inkommit i min blogg, som jag fann väldigt allvarlig och välgrunad http://gun-m-ek.blogspot.se/2016/02/det-ar-ju-fruktansvart-hur-media-valjer.html 

Men den fortsatta mailväxlingen handlade inte bara om hur LKAB mörkar verkligheten. Anders Lindbergs påståenden om att LKAB inte skulle ha havererat hela bostadsmarknaden i Malmberget. Hans påstående om att gruvbrytningen inte skulle ha påverkat husmarknaden i Malmberget är så befängt att det inte ens går att föra en diskussion med honom, inte ens via mail. Jag bad honom göra en jämförelse på huspriserna i Malmberget och motsvarande i Gällivare. Jag skall inte närmare gå in på vad han svarade, eftersom jag skall bespara dig från tarmvred!

Sedan kan man sannerligen fråga sig om LKAB:s tidangivelser för utrymning av Malmberget verkligen är realistiska. Människor orkar inte bo kvar under dylika förhållanden och många av dem kommer inte att bli inlösta enligt LKAB:s plan på bra många år, en del inte alls! Hur LKAB hade tänkt sig hantera den frågan svarade Anders Lindberg inte alls på.

Det betyder att det är LKAB som själv sätter ribban när nog är nog. Om man jämför det Malmberget som jag växte upp i och det havererade Malmberget som bär så tydliga spår av gruvans framfart är det t.o.m. svårt att tro att det är samma plats.

Under väldigt lång tid mörkade LKAB huspriserna för att inte tala om bolagets förvärv. Man sökte aldrig lagfart på förvärvade fastigheter, trots att de formellt hyrdes ut för privatboenden, svepskälet som angavs var att de ingick i LKAB:s industrifastigheter. - DET har mig veterligen i svensk historia aldrig någonsin fått förekomma, att industriklassad fastighet används till boenden.

Men i statens ägda bolag i Malmberget praktiserade man den överträdelsen friskt och kanske är det rent av så att det förekommer alltjämt. Vad vet jag eftersom det fanns ett intresse hos lantmätaren i Kiruna, att inte skapa insyn i detta, utan hon hävdade istället att det rådde sekretess i frågan. Den uppgiften fick mig att falla ut i gapskratt och jag fråga henne vem det var hon trodde att hon pratade med egentligen.

Jag skall inte tala om hur det kom sig att den uppgiften kom till min kännedom och anledningen till den, men att gå ut för att systematiskt dölja och ljuga är inget bra val hos någon tjänsteman oavsett vilka sympatier man har.

 Nu har LKAB fått fortsätta att underminera marken i Malmberget ytterligare och dånet av borrningarna som ägt rum under våren går sannerligen inte av för hackor i sin jakt på nya malmkroppar och som ett simsalabim rasslade det också ner de sanna uppgifterna hur underminerad marken egentligen var, något som LKAB och Bergsstaten dolt väl, under påstående att de inte kände till det! En myndighet och en verksamhet som inte vet hur många mil väg som finns under jord, hålrum, snedbanor etc. - Enfaldiga är väl kanske en underdrift över det man kan känna i vissa lägen.

Här i april fick jag mig en ljudfil översänd och lite bilder, när någon kände att det här gick inte att uthärda infernot längre. Men miljödomstolen var ju naturligtvis med på skutan och hela domstolssystemet har blivit totalt urholkat på samtliga fronter. Varför ens förvåna sig. Det är långt mellan domstolarnas ledamöter och verkligheten som de skall förväntas hantera.

Tänk vad jag ibland längtar tillbaka till det LKAB som kunde leva i symbios med ortsborna, det var en betydligt bättre tid då även om det fanns stora blottor även då. Men helt andra blottor som gick att hantera.

Det skall därför bli intressant att se hur det kommer att gå för Inga-Lisa Lindqvist, som nu i domstol stämt LKAB, därför att bo och bedriva verksamhet i Malmberget det har blivit en omöjlighet, när hela samhället har blivit havererat pga. gruvdriften. Men även det är väl dolt av media, den fria journalistiken den är lika fri som i vilken diktaturstat som helst.
 

Damning är väl ungefär bara förnamnet...

Man får väl vara glad så länge LKAB inte kliver innanför ytterdörren och börjar borra i vardagsrummet.


Läsa om slukhålen som spontant uppstår överallt i Malmberget går också dåligt, allt av större intresse läggs snabbt in under fliken BETALA i annat fall har du inget med den fria journalistiken att göra. Jag hade tänkt länka en där en man hade stampat i backen utanför garaget och när han hade återvänt hade det rasat vid garaget. Is i magen hade han så länge det "bara var garaget" som är hopbyggt med resten av boningshuset.
http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/stort-slukhal-i-malmberget-10008438.aspx

 http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/lkab-om-slukhalen-kan-ha-varit-vi-10008522.aspx

Helt riktigt LKAB bryter ingen malm just där, men marken är underminerad av gruvbrytningen och dessutom är det så att grundvattnet spolas bort. Så mysteriet: Vem kom först hönan eller ägget? Det är många platser LKAB sagt att man skall laga och förstärka, jag undrar bara hur långt ner skall de laga och förstärka, är det till 1 km ner eller slutar man vid 800 meters nivån, skall de fylla igen alla hålrum. Precis som det misslyckade försöket att fylla igen "Gropen"?

Helt riktigt "Gropen" och det flerfärgade huset är Berits hyreshus, Mabellhuset, som ligger granne med Konsum och höghuset (13 våningar högt) - Fotot taget av min gamle klasskamrat på Läroverket journalisten Dan Larsson.

Det här påminner om Berits kamp med sitt hyreshus, Mabellhuset, och även gula villan bredvid. Hennes ansvar för sina hyresgäster är ingen lätt kamp att utkämpa och när skall hennes hyreshus ersättas med ett likvärdigt i Gällivare, när det är konstant läge att byggnad och mark inte är i harmoni med varandra. Gruvbrytningen har haft alltför stor inverkan och det var faktiskt på Kaptensvägen som man helt plötsligt en morgon upptäckte ett hål mitt i vägen som inte verkade ha något slut. Det blev startskottet för Gropens uppkomst. Det var inte få byggnader som försvann i ett nafs och delade hela Malmberget i två delar. Voilá! Sedan gick det snabbt utför....

Det är som i alla andra drabbade hus i Malmberget, det hinns inte ens med att lagas så är det åtgärdade åter i miserabelt skick igen. Av olika anledningar har jag varit i Malmberget ett par gånger trots att jag lovade mig själv efter 2002 att aldrig mer åka upp, låta Malmberget bara få dö i lugn och ro.... Inne på den enda kvarvarande mataffären i Malmberget: Konsum höll jag på att slå ihjäl mig på golvet vid entrén. I juni 2015 hade man lagat det sönderspruckna golvet, men redan på senhösten 2015 (blev det bättre med senhösten 2015 istället för som det först stod: senhösten 2016, Johannes Reinfors), sedan snön kommit noterade jag att det var bara en tidsfråga, igen innan det åter skulle vara fullbordat faktum.

Vara fastighetsägare i Malmberget det är lika vettigt som att skotta spån när det blåser orkan.

Tår?

- Vad heter de egentligen, undrade han.
- Stortå, pektå, långtå, ringtå och lilltå, svarade jag och samtidigt som jag sa det verkade det inte alls det minsta logiskt.

På min fot är långtån allt annat än lång och enligt min erfarenhet har folk antingen en väldigt lång stortå, eller lång pektå. 

- Portvinstå då? undrade han med 1000 frågor dagligen på ett ungefär, som om jag är ett vandrande uppslagsverk.
- Nämen, ge dig nu, svarade jag, eller tror du att det är någon som lagt in tån i portvin kanske.
- Varför heter det portvinstå, envisades han.

Nu tänkte jag ge igen för 1000 dagliga frågor och började en lång utläggning om portvinstå, eftersom jag helt plötsligt kom ihåg att jag faktiskt skrivit ett blogginlägg om det också.
http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/jag-har-fatt-portvinsta.html

Vilket får mig att osökt tänka på att jag måste gräva fram mina sommarskofavoriter, som börjar sjunga på den sista versen och har gjort det många år nu. I Kroatien är det nog sandalväder nu.

En skomakare i Cadiz gjorde dem helt underbara genom att byta ut karuschabanden, som suttit bakom hälen och egentligen varit alltför hårda. Det ena hade gått sönder och skon vippade som en herrelös hund på min fot. Han lade pannan i djupa veck, tog båda skorna och försvann in bakom det lilla förhänget. Han hade sett lite skeptisk ut till att laga ett par sandaler som jag förstod att han ansåg vara slut som artister.

Men det var en man som insett vilken relation jag hade till dessa väl ingågna sandaler. Han bytte ut karuschabanden till några helt underbara fot- och  människovänliga. De sandalerna har jag traskat mig genom Italien, Spanien och många andra möjliga och omöjliga ställen. Nästan så jag börjar fasa för hur mitt liv kommer att se ut, när mina sommarfötter (inte) ser ut som mina sandaler gör.

http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/om-du-inte-visste-hur-mina-sandaler-sag.html

Då lär det nog trilla en och annan tår... förhoppningsvis inte en stortå, pektå, långtå, ringtå eller en lilltå, utan en helt vanlig tår.

PS. Det är gammelfarmor som alltid sa karuschaband om resårband och jag tycker att det är ett så fint ord att behålla även i framtiden. DS.

Äntligen har jag fyllt 65 år och är nu kvitt diverse pålagor från Försäkringskassan vad jag får och inte får göra.

Fy för den lede av att ha varit tvångsförvaltad av staten/Försäkringskassan i så många år!  Det är ju inte lite huvudlöst som har förekommit under de här åren, när kroppen bara orkade arbeta på sina egna villkor.

Försäkringskassan hävdade på FULLT allvar att om jag tog emot 300:- i reseersättning ansågs jag kunna försörja mig själv. Det enda som godtogs var att jag jobbade på ideell basis och tok har nu gjort som tok sa! Även jag inser ju när jag mött en diktatur av kaliber övermäktig!

Jag bråkade som ett vilddjur ändå och när det väl kom till stånd en förändring, att man fick tjäna en viss summa per år, insåg jag att jag själv aldrig skulle kunna komma in till Försäkringskassan med någon fler förfrågan om att få jobba på kroppens egna villkor. Jag hade kunnat göra det även då, därför att det fanns många som ville att jag skulle arbeta för dem på det sättet. Men större atomklyvare för att förstå vad jag skulle mötas av behövde man knappast vara och jag och mina närmaste visste, att Försäkringskassan skulle göra sitt yttersta för att göra livet fortsatt surt för mig.

Det hela hade bara lett till ännu ett nytt inferno med försäkringskassan och det var jag inte villiga att ta, därför att ingen kamp hur väl grundad den än är går spårlöst förbi. Dessutom var det så att jag hade funnit ut en ny tillvaro när jag väl orkade börja titta upp ur dyhålet, efter att dessförinnan ha tömt kroppen på sista droppen av ork. Jag nöjde mig med att jag trots allt var en av dem som hade gjort livet lite ljusare för andra människor, som kommit efter mig och inte skulle behöva befinna sig i samma eländiga situation som jag och flera med mig hade gjort.

Just i sluttampen för den här människoförslösningtiden var jag på ett föredrag/mingel här i Göteborg med Maud Olofsson (NEJ, jag röstar inte på centerpartiet utan fanns där av helt andra anledningar). Maud Olofsson var väldigt förskräckt över det hon fick ta del av hur långtidssjukskrivna behandlades av Försäkringskassan, hon tyckte liksom jag och den som ställde frågan till henne att det här var en människoförslösning av värsta kaliber.Så skedde en förändring äntligen! Men sedan dess har det dimpt ner en del pamfletter från Försäkringskassan i min snigelpostlåda, där de nu undrat än det ena än det andra. Jag måste ju tillstå att jag fick vissa ryckningar i mina skrattmuskler, när de undrade om det inte möjligen var så att jag hade några biinkomster med jobb som jag utförde. Den sista var där de undrade om jag glömt bort att underrätta dem om att jag tjänade pengar på att sköta barnbarn.

Jag svarade överhuvudtaget inte något alls. Därför att NIX, inte en enda sekin där heller vad gäller barnbarn, de innebär också enbart kostnader för mitt vidkommande, sålunda har inte funnits något att redovisa överhuvudtaget.

När hetskampanjen och jakten var som värst blev jag fotograferad ute i min trädgård av en person, som arbetade som säkerhetsvakt åt ett visst företag. Jag kan väl lugnt påstå att personen ifråga blev rätt spak när han blev påkommen och jag har nog aldrig sett någon försvinna från synfältet så snabbt. Det klantaschlet hade glömt att slå av blixtfunktionen och han var dessutom MYCKET igenkänd!

Men jag har aldrig haft något att dölja vare sig om mina kvarvarande förmågor eller vad jag sysslar med. Jag är inte och har aldrig varit någon bidragsfuskare och gravt arbetsskadad är jag och det lär jag fortsätta att vara, även efter min pensionsålder som nu inträdde igår. Jag blev ju inte mer rörlig eller befriad från mina allvarliga kroppsskador av den saken, snarare är det väl så att föra den har kampen tar onödiga krafter ifrån mig som jag hade kunnat göra något vettigare med.

Jag fortsätter nu kampen mot AFA och deras maffiametoder som t.o.m. fått facket att baxna. - Nu skall jag bara ha ut alla ersättningar som AFA alltjämt häftar i skuld till mig och även Försäkringskassan, sedan skall jag ha tillbaka saker och ting som Skatteverket anser sig ha haft rätt att stjäla av mig, eftersom de här myndigheterna inte har någon samordning med varandra.

Hur mycket jag får i pension? TJA, det var en bra fråga har du någon fler bra fråga? Inte ens fack eller PPM förstår det här, än mindre jag... Men det är som i alla operor det är inte slut förrän sista skriket: "Ich sterbe" klingat ut och huvudrollsinnehavaren ligger där som en oformlig massa på golvet stendöd! (Ja, inte i verkligheten det är ju bara på låtsas, som 4-åringen förklarade för mig sist han ville leka robot med mig i kampen mellan det onda och goda). Däremot är inte kampen mot myndigheterna någon lek i kampen mellan det onda och goda. Det är till skillnad från hans lekar en kamp på blodigt allvar.

Mao, jag saknar inte fritidssysselsättning även i, i vart fall den närmaste framtiden och med tanke på hur länge jag hittills fått kämpa mot dumheten lär jag väl få hålla på till dö´dagar. Men det väljer jag att göra därför att så här skall andra människor inte ha det, som kanske inte orkar vara så enveten som jag kan vara när jag vet att jag har rätten på min sida. 

Sverige är en bananrepublik och det är med sorg i hjärtat jag skriver det. Därför att det borde verkligen inte vara så. Men det var precis som Jesus skulle/lär ha sagt, när han anlände till Templet i Jerusalem och fann och det nu var månglarnas plats istället för Guds hus.

http://www.news55.se/kronikor/darfor-gar-fortroendet-for-samhallet-sonder-och-det-har-kan-vi-gora-at-det/

Dödsögonblicket i hjärnan - men vad händer sedan. - Nobelpristagaren Arvid Carlsson undrar om den stunden kan upplevas som en evighet.

http://fof.se/comment/13744

Intressant artikel i Forskning & Framsteg, som visserligen har några år på nacken men som ändå inte kommit så vidare värst många steg på vägen. Det i sin tur får mig att faktiskt känna att det är viktigt att även jag bidrar till möjligheten för forskningen att nysta vidare. Om nu livet finns i hjärnan, vad är då hjärnan egentligen...

Jag satt vid en anhörigs sjukhussäng. Jag hade blivit uppringd från sjukhuset där de meddelade mig att hon hade stilla somnat in. Jag hade en ca 10 minuters färdväg till sjukhuset och grämde mig något oerhört att jag inte funnits vid hennes sjukhussäng den sista stunden.

När jag anlände till sjukhuset fick jag vänta en liten stund innan jag fick gå in till henne. Sköterskorna hade gjort i ordning henne, tänt ett ljus och lämnat mig ifred med henne. Jag satt och såg på det lilla ansiktet i sina lindor som sköterskorna hade satt dit runt hennes huvud och under hennes haka. Jag tänkte på hur fridfull hon såg ut nu när hon var befriad ifrån alla smärtor som cancern hade förorsakat henne. 

Mina tankar flög verkligen hit och dit när minnena travades om vart annat. Helt plötsligt var det som om den döda kroppen fyllde rummet med ett ljud som påminner starkt om när ström läckt ut, ett surrande som man kan höra när man går under stora kraftledningar ute i naturen. Ljudet blev allt högre och helt plötsligt var det som om det varvade upp sig. Jag fick en känsla av att hela väggen där fönster fanns helt försvann för en sekund och det här ljudet passerade ut i det fria, befriad från den döda kroppen. 

Det må låta helt snurrigt men i samma ögonblick hade det hänt någon med den döda kroppen, att det bara var ett skal som lämnats kvar i sjukhussängen rådde ingen som helst tvekan om. HON var inte längre där och jag kände inombords något som inte gick att ta minste på hon var äntligen helt fri från den plågade kroppen. Efter den händelsen har jag totalt förändrat bilden på människokroppen och synen på döden. 

Men det skulle ta ännu fler år innan jag verkligen insåg och förstod vad som hade hänt vid hennes dödsbädd. Nu förstår jag fullt ut att kroppen är verkligen energi och inte "kött och blod" som jag fått mig itutat ända sedan den dagen jag såg dagens ljus. Genom kvantfysiken har jag också förstått att energi aldrig kan utplånas bara omvandlas och den insikten fick jag efter att jag läst lite kvantfysik för att kunna förstå vad som egentligen händer i kroppens atomer. Anledningen till det var att min neurologläkare som hade skickat mig på MR, sa att han skulle ratta in mig på P 1 MR-dagen. Jag undrade vad han menade. Visste jag verkligen inte det, undrade han. Nej, svarade jag ärligt och då förklarade han för mig att det är kroppens egna atomer som sänder, att det är det som MR går ut på. Det fick mig att stega iväg och sluka ämnat kvantfysik. 

Jag fick också den fulla insikten om att alla kvantfysiker och matematiker av högre graden när de nått tillräckliga insikter slutligen blivit djupt andliga, inte troende men just andliga. Det här försökte jag förklara för en av våra vänner vars pappa hade gått samma väg. Men den sonen var ännu inte mogen att ta in den kunskapen om sin far, som givit ut en massa matematiska böcker i England och förklarat de "det stora tingen" i dessa böcker. Jag hoppas att han en vacker dag kommer till insikt att hans far lämnat efter sig en guldgruva om livet självt.
 

Maslows behovshierarki - ett schema jag riktade upp en gång i världen inför ett föredrag jag skulle hålla. Jag ville att åhörarna skulle förstå det utifrån en bild som gick att ta till sig inte bara en samling uppstaplade ord. - Det är mycket jag hittar när jag går igenom mitt yrkesliv så här på väg att bli något helt annat = pensionär.

Nordiska motståndsrörelsens demonstrationståg i Borlänge samlade ca 150 personer.

Jag förstår inte dessa motdemonstrationer vad det än gäller, eller vad de än må heta eller kallas för. De är sannerligen inte heller av godo i någon form. Det enda som sker är att aggressiviteten får en otäck grogrund på alla tänkbara sätt och sår split människor emellan, men det är väl det som är motdemonstranternas syfte förstås. Något annat går ej att förstås.

För mitt vidkommande sköt sig Hitler i huvudet i sin bunker i Berlin = end of story!

Har man inte ännu förstått av historien att den idén/ideologin är döfödd och att den inte fungerade trots en så massiv hjärntvätt och tvångsanslutning, så lär den inte bli till det bättre en andra gång.

Organisationen, Nordiska motståndsrörelsen är öppna för att det krävs en kamp som kommer att kräva blodutgjutelse. 

Citat ur deras manifest:

" Ingen man kan gå med i Motståndsrörelsen om han inte kan eller är beredd att med våld försvara sig själv, sin organisation eller sina kamrater....Veklingar och fegisar har ingen plats hos oss. Ingen ska kunna undgå sin manliga plikt Det enda hemska eller skamliga med att unga svenskar skadat eller dödat främlingar och fiender, är att alla andra svenskar inte ger dem sitt stöd när massmedia startar sina hetskampanjer "

Jag vet sanning att säga inte om jag skall skratta eller gråta när jag läser deras manifest, veklingar eller fegisar, allvarligt talat... Är det verkligen så mycket att motdemonstrera emot. Det förefaller med all övertydlighet hos dessa motdemonstranter att det i själva verket finns ett behovet av att göra sig av med egna sura molekyler och egna dolda agendor och då får räkningen istället hamna på skattebetalarnas bord, fastän vi i själva verket hade behövt dessa knapert tilltagna polisresurser på annat håll. Börjar inte den här s.k. "demokratin" kosta lite väl mycket i form av läktarvåld, demonstrationsvåld... Det hela står i alla fall mig ända upp till halsmandlarna.

Den här Motståndsrörelsen är lika kontraproduktiv som alla dessa falanger, som också påstår att just de står på motsatta sida och deras val är så mycket bättre, fastän de också är beredda att ta till vad som helst. I mina ögon är det inte annat än: same shit just different name.

Allt detta meningslösa våld, mentalt eller handgripligt, är det verkligen det man vill ägna sitt korta liv åt, att våldföra sig på en annan människa och tro sig om att det är så man bygger ett hållbart samhälle människor emellan.

Jag säger NEJ TACK!

Häromdagen så hände det åter att en invandrare, en äldre man, kom fram till oss när vi satt i köpcentret i Bäckebol, Roberta Carlssons Café, med en av de små telningarna vi brukar ha i sällskap när vi går dit p.g.a. den avslappnande miljön och lättillgängligheten. Innan han dök upp hade det suttit ett annat äldre svenskt par i bordet bredvid oss, som också hade spontanpratat med vår lille telning och blivit glada av mötet med honom.

Invandrarmannen var bekymrad över att man som mansperson inte längre kunde prata med ett barn, utan att genast bli betraktad som pedofil. Han hade en hel del egna upplevelser att dela med sig och jag förstår mycket väl att han känner att hela samhället har blivit sjukt förvridet. Det som förut var normalt att man pratade med varandra oavsett ålder hade nu blivit något perverst och sjukt. Han kunde inte förstå hur föräldrar anammade att barnen överlämnades att ensamma surfa runt på mobiltelefoner, men ansåg att ett samtal med andra människor var farligt och skadligt. Var hade medmänskligheten tagit vägen, undrade han.

Han var också brydd över vad som håller på att hända i Sverige, denna utbredda laglöshet. För att inte tala om problemet med alla ensamkommande flyktingbarn som man aningslöst bara tar emot, utan att säkerställa någonting överhuvudtaget. Han efterlyste en hållbar invandringspolitik liksom många invandrare gör, han är inte den enda som spontant inlett ett samtal med mig om den saken, utan att jag själv ens fört det på tal, eller uppvisat några önskemål om att inleda något samtal.
 
Starkt oroad var han också över hur kriminaliteten som fått breda ut sig och uppvisar därför ett hopplöst läge för framtiden. Han liksom många andra han kände hade blivit utsatta för inbrott i sitt eget hem när han själv varit hemma! Han hade också blivit misshandlad helt oprovocerat ute på stan, brottet nedlagt direkt! Han ansåg upprört att det Sverige han hade anlänt till för mycket länge sedan numera var en enda stor herrelös skuta där politikerna stod långt ifrån den vanliga människan ute i samhället.

Inte förstod han heller meningen med EU, när man samtidigt fortsätter att föda krigen, utan att ställa villkor på all biståndspolitik och vad hade alla dessa tiggare i Sverige att göra? Deras länder tillhörde EU, det var inte Sveriges problem att ta hand om dem och den kriminalitet som också följer i dess spår. Var man med i EU fick man ta hand om sina egna medborgare, både kriminella och icke kriminella!

Nu hade den lille telningen börjat skruva på sig betänkligt, det har var inget samtal han ville lyssna till. Men invandrarmannen var nu uppe i varv och hade glömt vad han initialt hade haft för ärende: Förmedla den lycka han kände när han hade sett det glada barnet med sin glassbägare, som satt där med oss i Roberta Carlssons Café.

Han hänvisade till alla lagar som finns i Sverige och som inte följs varken av polis, åklagare eller domstolar. Själv hade han ett litet barnbarnsbarn på 4 månader och han var starkt oroad över vad som skulle hända framtidens barn. Vad skulle bli deras liv egentligen som det svenska samhället hade urartat sedan han kom till Sverige för väldigt många år sedan. Inte förstod han något heller över alla krigsivrare som ville att Sverige skulle ansluta sig till Nato.

Jag hann lyssna till mycket som han hade att prata om under den här halvtimman, som vi dröjt oss kvar därför att han hade mycket på hjärtat.

Han förstod inget heller av hur man kan för ett ögonblick tro att det finns någon framtid i att våldföra sig på en annan människa. Jag sa att jag hade full förståelse för vad han sa och hade så långt i hans samtal inte haft några invändningar emot det han sa. När jag reste mig för att gå ikapp Herr H och den lille telningen, som nu otåligt hade börjat ta sig bortåt i köpcentret, vilade hans hand tungt på min ena axel. Det var så mycket mer han ville prata om, som han verkligen var förtvivlad över.


Men jag förstod att vi båda hade hunnit se och visste så mycket om världen att vi aldrig skulle kunna bli några offer för någons dolda agendor och maktbegär. Vi var bara bekymrade över vilken värld det var vi skulle lämna över till våra små.

Vi ville ha en betydligt vackrare värld den lilla stund som är vår stund på jorden och den betydligt vackrare världen ville vi lämna över till dem som hör framtiden till. Jag vet inte riktigt hur hans ord föll, men när jag närmade mig bilen tänkte jag på John Hron

och på alla andra som förespråkar att just deras styrda trosuppfattningar är det enda rätta.https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Hron
http://www.johnhronfilm.com/

Ja, vi kan väl säga att det är så att även deras tankar är ok att tänka. Men själv förbehåller mig rätten att stå helt utanför, därför att jag har redan tagit ställning för livet och medmänskligheten och där finns inget utrymme för våld eller tvång i någon form eller tappning. Jag vill att de som kommer efter oss skall få leva i en rättvis och kärleksfull värld.