Google+ Followers

tisdag 3 maj 2016

Dödsögonblicket i hjärnan - men vad händer sedan. - Nobelpristagaren Arvid Carlsson undrar om den stunden kan upplevas som en evighet.

http://fof.se/comment/13744

Intressant artikel i Forskning & Framsteg, som visserligen har några år på nacken men som ändå inte kommit så vidare värst många steg på vägen. Det i sin tur får mig att faktiskt känna att det är viktigt att även jag bidrar till möjligheten för forskningen att nysta vidare. Om nu livet finns i hjärnan, vad är då hjärnan egentligen...

Jag satt vid en anhörigs sjukhussäng. Jag hade blivit uppringd från sjukhuset där de meddelade mig att hon hade stilla somnat in. Jag hade en ca 10 minuters färdväg till sjukhuset och grämde mig något oerhört att jag inte funnits vid hennes sjukhussäng den sista stunden.


När jag anlände till sjukhuset fick jag vänta en liten stund innan jag fick gå in till henne. Sköterskorna hade gjort i ordning henne, tänt ett ljus och lämnat mig ifred med henne. Jag satt och såg på det lilla ansiktet i sina lindor som sköterskorna hade satt dit runt hennes huvud och under hennes haka. Jag tänkte på hur fridfull hon såg ut nu när hon var befriad ifrån alla smärtor som cancern hade förorsakat henne. 

Mina tankar flög verkligen hit och dit när minnena travades om vart annat. Helt plötsligt var det som om den döda kroppen fyllde rummet med ett ljud som påminner starkt om när ström läckt ut, ett surrande som man kan höra när man går under stora kraftledningar ute i naturen. Ljudet blev allt högre och helt plötsligt var det som om det varvade upp sig. Jag fick en känsla av att hela väggen där fönster fanns helt försvann för en sekund och det här ljudet passerade ut i det fria, befriad från den döda kroppen. 

Det må låta helt snurrigt men i samma ögonblick hade det hänt någon med den döda kroppen, att det bara var ett skal som lämnats kvar i sjukhussängen rådde ingen som helst tvekan om. HON var inte längre där och jag kände inombords något som inte gick att ta minste på hon var äntligen helt fri från den plågade kroppen. Efter den händelsen har jag totalt förändrat bilden på människokroppen och synen på döden. 

Men det skulle ta ännu fler år innan jag verkligen insåg och förstod vad som hade hänt vid hennes dödsbädd. Nu förstår jag fullt ut att kroppen är verkligen energi och inte "kött och blod" som jag fått mig itutat ända sedan den dagen jag såg dagens ljus. Genom kvantfysiken har jag också förstått att energi aldrig kan utplånas bara omvandlas och den insikten fick jag efter att jag läst lite kvantfysik för att kunna förstå vad som egentligen händer i kroppens atomer. Anledningen till det var att min neurologläkare som hade skickat mig på MR, sa att han skulle ratta in mig på P 1 MR-dagen. Jag undrade vad han menade. Visste jag verkligen inte det, undrade han. Nej, svarade jag ärligt och då förklarade han för mig att det är kroppens egna atomer som sänder, att det är det som MR går ut på. Det fick mig att stega iväg och sluka ämnat kvantfysik. 

Jag fick också den fulla insikten om att alla kvantfysiker och matematiker av högre graden när de nått tillräckliga insikter slutligen blivit djupt andliga, inte troende men just andliga. Det här försökte jag förklara för en av våra vänner vars pappa hade gått samma väg. Men den sonen var ännu inte mogen att ta in den kunskapen om sin far, som givit ut en massa matematiska böcker i England och förklarat de "det stora tingen" i dessa böcker. Jag hoppas att han en vacker dag kommer till insikt att hans far lämnat efter sig en guldgruva om livet självt.
 
Maslows behovshierarki - ett schema jag riktade upp en gång i världen inför ett föredrag jag skulle hålla. Jag ville att åhörarna skulle förstå det utifrån en bild som gick att ta till sig inte bara en samling uppstaplade ord. - Det är mycket jag hittar när jag går igenom mitt yrkesliv så här på väg att bli något helt annat = pensionär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar