Google+ Followers

söndag 29 maj 2016

Jag slutar nog aldrig att förundras över mänskligheten, även om jag tror att inget längre kan förvåna mig.

Hotellets vett och etikettregler kunde man läsa om i den lilla mappen som låg på hotellrummet. Klädseln var noga angiven vad som gick an i hotellets restaurang, där frukost, lunch och middagsbuffén serverades. Man får väl därför utgå ifrån att stor del av hotellets klientel inte var läskunniga, med tanke på både klädsel och beteenden.

Till en början suckade jag enbart av åsynen av både klädsel beteenden etc, som en alltför stor del av hotellets gäster var utrustade med. Men efter några dagar började jag på allvar bli irriterad.

HUR är man skruvad under hatten, när man tror att man befinner sig i det egna privata köket? Stå och provsmaka från buffén, pilla på det mesta för att sedan inte ta det. 


Brödbordet var en beklämmande syn där en hel del helt uppenbart trodde att de små tygservetterna, som omgav bröden bara var av onödig dekoration som skulle plockas bort. Istället stod man och pillade på bröd som man sedan lade tillbaka, eller slängde upp hela kardan på brödet när det skulle skäras från någon av de välfingrade långbröden.

Det åts och dracks där man stod vid buffén. Det där med att återvända till bordet där man kunde ha förvänta sig att intaget skulle ta sin början, de fanns överhuvudtaget inte i en alltför stor del av hotellets gästers huvuden. DET fick mig att börja ha viss förståelse för
folkvettsexpert Magdalena Ribbings synpunkter och irritation.

Efter ytterligare några dagar hade det utkristalliserat sig ett par riktiga grisar. En man som slängde upp hela handflatan på fyra-fem tallrikar för att känna om de var varma! Slask! hela handflatan på tallrikarna, innan han bestämde sig för att ta en av de handpålagda tallrikarna! Som om det inte kunde räcka, det fortsatte i hela buffébordet, vilket sannerligen inte gick av för hackor både i storlek och yta! Inte ens efterrätts och fruktbordet gick fritt från hans eviga tafsande och klafsande. Men å andra sidan var han inte ensam om den saken, bara det här med tallriktafsandet!


Det fanns de som systematiskt inte förstod avspärrningarna vid lunchtid för en del av borden längre bort i den stora restaurangen och att det faktiskt gällde dem också. De t.o.m. provade på att krypa under avspärrningen innan de fann en öppning bland borden där man kunde i snitslad bana ta sig fram bakom avspärrningen.

Tatueringar av diverse slag och ställen där de var placerade på, det fick mig att få en helt ny syn på tatuerade människor. Uppenbarligen tror de på fullt allvar att omgivningen är intresserad av vad och var de har sina tatueringar av till 99,9 % modell KRÄKfula! T.o.m. gamla gubbar och kärringar med tatueringar, jisses! Det kunde därför inte räknas som ungdomligt oförstånd med att det där går inte att tvätta bort.

Fullvuxna män med keps och hatt på huvudet inne i en restaurangen under hela måltiden. Min pappa hade stendött om han hade upplevt nutiden!

Barfota med tungt vaggande klafsande smutsiga fötter iklädd slaskigt blöta och skitiga byxor. Samma kläder som begagnats av i hur många dagar som helst trots värme och gassande solsken tillhörde också aptithöjarna.

Trots att hotellets klädkod, var det kläder som hörde hemma på stranden och inte i en restaurang. Ibland fick man verkligen nypa sig i armen för att inte förledas att tro att man sov och drömde istället för upplevde verkligheten.

En av de sista dagarna tog ändå tallrikkladdaren priset! Nu körde han in tallriken i brödrostens nedre del, vände på den fram och tillbaka, fram och baksida skulle tydligen bli varm, till frukosten! Sedan kom den ca 40 årige mannen med kepsen bak och fram, dvs. han som hade stannat i en ålder där småkillar befinner sig, bistod hela spektaklet även en dam anslöt sig till hjärnbefriade gänget.

Eftersom de inte förstod att brödbitarna tog en maklig gång genom brödrösten innan de slutligen trillade ner på undre plan där nu tallriksvärmaren höll hov med sitt eviga varmtallrik-tvångstankar, passade samtliga tre på att vrida och skruva på alla knappar. Det fick till följd att nästa stackars sate, som intet ont anande lade in sina skivor i brödrosten, fick sina brödskivor i ett tillstånd som närmast kunde betraktas som starkt vulkangrillade istället för rostade.
 

Vid det tillfället sa jag till herr H, att det är tur att vi åker hem snart och slipper umgänget med viss del av mänskligheten. Den hade tillslut blivit alltför betungande för välbefinnandet att ha inpå sig, speciellt som annat inte heller var vad som hade utlovats och betalats för.

Det är nog första gången jag kommer hem från en resa och tänker tankar av slaget: VAD och HUR i hela fridens dar tänkte jag, när jag bokade en All Inclusive resa till ett turistmål, även om det hade utlovats högsta klass.Den där uppiggande vistelsen utomlands, som sjukhuseländet skulle föregås av hade onekligen satt sina djupa spår. Därför att när jag vaknat ur narkosen, kände jag hur nackhåren resten sig när jag insåg att även här bland oss mer eller mindre halvdöda på IVA hade en av dessa vidriga typer införlivats. Han skulle äta direkt trots att han nyss varit under narkos, inte stort ingrepp men ändå. Det gavs bryska order av honom: hämta hit mat, han var döhungrig! Vatten ville han inte höra talas om fastän narkossköterskan förklarade att man vill först se till, att man klarar av att dricka vatten och sedan går man försiktigt fram innan man kunde få något litet och lättsmält att äta.

Han gick an så jag låg där en stund och funderade om det inte kunde dyka upp någon barmhärtig som kunde slå honom i skallen med något hårt så att han somnade om. Jag tror nog damen som låg bakom skynket närmast mig hade bistått mitt förslag. Själv tyckte han att han hade humor och försökte sig på några vitsar som han dessutom var tvungen att förklara utan att det lyckades. Käften gick i ett!

Sedan sa han helt plötsligt att hans sambo var less på honom, tyckte att han gnällde för mycket. Just då höll sköterskan på att koppla ur mitt dropp och jag kunde inte låta bli att undslippa ett:
-NEJ men det var ju underligt att hon tyckte att han gnällde för mycket. DET var konstigt.
Personligen kände jag då att en timma till tillsammans med honom hade sannolikt resulterat i att jag hade blivit åtalad för mord.


Så det där förslaget att jag skulle åka på rehabhem och riskera att gnuggas med ännu fler avarter från mänskligheten, mötte mitt kompakta:
- ALDRIG i livet! Jag skall vara hemma! NU har jag fått nog av mänsklig samvaro som jag själv inte valt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar