onsdag 15 januari 2014

forts. resdag 15 september botanisering runt i Bologna

Efter en strålande frukostbuffé bestämde vi oss för att bara ha en slappardag, softa runt på lite turistmål, kolla upp tåg för ännu en dagsutflykt från Bologna till Parma, som vi bestämde oss för innan frukost. Men också kolla upp var de platser fanns, som fanns med på agendan med Bolognaresan. Resten av dagen skulle vi leka lite turister och framförallt se hur det vardagliga livet flyter fram i Bologna. Det är nog den del jag mest av allt alltid uppskattar varthän vi än reser. Jag vill krypa in bakom kulisserna och se vad det verkliga livet är.

När vi kom fram till torget, behövde man inte så vidare värst länge fundera över åsikterna om föremålen på plakaten, för demonstrationerna som var under uppsegling. Plankatens "Il gatto" = "katten" och "La Volpe"= "Räven". Det behövdes inga fler ledtrådar för att inse vad åsikterna om dem var i den fackföreningsdemonstration, som det högst sannolikt rörde sig om. Faisa Cisal är en fackförening, som har med transporter att göra.

Det spelar nog liksom ingen roll var i världen man befinner sig, eller vilken tidsålder man än skulle besöka (om det nu gick att begagna sig av en tidsmaskin) så är politiker och deras gärningar, eller ogärningar på tapeten. Här behövde man inte vara atomklyvare precis för att förstå åsikterna, vad demonstrationen egentligen handlade om. Men ämnet kändes inte alltför angeläget. Vissa saker behöver man ha semester ifrån.

Demonstranterna börjar samla sig så stilla.

Det gjorde statsapparaten också...

Medan vi fortsatte helt bekymmerslösa om den dagens kommande händelser på arbetsmarknaden i Bologna. Bakgårdar och hemliga dörrar har alltid fascinerat mig: vart leder de och vem bor här, dyker snabbt upp i mitt huvud. Vi irrade iväg till universitetskvarteren och besökte också det unika biblioteket. Men mest strosade vi omkring lite planlöst.


Jag kikade som hastigast in genom fönstret till en möbelaffär och bestämde mig på två röda sekunder, att göra ett besök på insidan. Affärsinnehavaren visade sig vara en trevlig, skräpt, ung kvinna vid namn Petra Beitl. Hennes butik hette Zensi Srl och låg på Via Santo Stefano 1, i  Bologna. Hon hade precis öppnat affären och hade en idé om specialdesignad möbeltillverkning, utan att glömma bort miljöansvar. Hon var lite orolig över sitt beslut att öppna affären just nu, eftersom det inte var den ljusaste tidpunkten, att öppna en affär på, pga. den största finanskrisen sedan den stora depressionen på 1930-talet.

Efter att vi prata med Petra Beitl en lång stund lovade jag henne, att ta kontakt med en möbelaffär i Göteborg, där jag visste att man var intresserad av lite mer udda och unika möbler etc. Inte av massproducerade möbler och husgeråd. Men väl hemma i Göteborg igen och medan jag satt ner och väntade på att få tala med innehavaren, så hörde jag honom berätta för en av sina stamkunder, att även de drabbats av ännu ett nytt stålbad. Affärerna hade mer eller mindre gått i stå. Jag insåg att mitt ärende skulle vara föga framgångsrikt. Jag köpte därför istället enbart nytt tyg till stolarna till matsalsmöbeln.

Det här har varit ett av mina dåliga samveten, som jag har en tendens att bära på/samla på mig. Så nu när jag skrev det här surfade jag runt på nätet och insåg, att hon fortfarande var en nytänkare: http://uk.linkedin.com/pub/petra-beitl/16/196/367
   
 
Samtidigt som jag inser, att Petra Beitl eldat på min egen idé om de möbler jag själv vill ha i mitt hem. Det skall vara möbler som passar just mig/oss och våra behov. Det här soffeländet har inte någon bra multilösning ännu och drömmen om min egen säng, den finns där ännu sedan 30 år tillbaka. Det är lika eländigt på klädfronten, det mesta som finns i affärerna lämnar mig oberörd.

Jag vill inte se ut som en dussinvara, jag vill inte bo som en dussinvara. Hela världen har ju snart samma möbler, samma kläder, äter samma saker. Jag blir så himla less, att komma till ett nytt land och så är det exakt samma affärer, kedjor som huserar praktiskt taget överallt.
När vi kommit ur Petra Beitls affär traskade Herr H vidare en lång bit, innan han upptäckte, att han gick och pratade med sig själv. Jag var inte med, utan hade stannat. Så han återvände, efter att ha stått och titta på mig menande: kommer du då.... Jag var helt fascinerad och uppslukad över det som pågick i en av arkaderna. Det var tunisiska stenläggare och tunisisk stenläggning, som jag just bevittnade.

Jag som hade trott att det varit någon form av  "marmorplattor" i arkaderna som "golv". Det var en glad och tillika överraskad man, som visade oss hur tunisisk stenläggning gick till och berättade steg för steg hur man gjorde. Man kan lägga vilket mönster, som helst! Lite mosaikstuk över det hela, fastän sten & betong och inte ömtålig mosaikbeläggning, vilket skapar oanade möjligheter. Vilket å sin tur genast gav glädjeskutt i min hjärna, när jag insåg, att det inte finns några gränser för vilka mönster, som går att åstadkomma.



Bologna har liksom många Italienska städer kolossala torn. Två av de få bevarade tornen, Torri degli Asinelli e Garisenda, som restes av Bolognas prominenta familjer på 1100-talet känns lite oroande svajiga. Det var nog dåtidens sätt, att på småpojksvis mäta vem som har den längsta snoppen.

Coop ?

Vet inte vad den här varianten Aubergine kallas för...Den undra kallas i vart fall, välklämd.

Efter att vi åkt hem till Sverige, gick jag omkring och ångrade mig lite, att jag inte slagit till. Men det visade sig att året efteråt, när vi var på rundresa i Spanien, hittade jag en lite bättre väskremsvariant på TopShop i Madrid. Dock inte lika läckert galet utflutet, som denna. Väskköpet i Spanien skulle dock få en lång och segdragen efterhistoria. Kanske kommer att berättas i rundresa i Spanien....
Ja, som sagt var min galna hjärna och jag. Min hjärna måste ha roligt och fastnar för galna, eller roliga saker. Man måste ha något roligt att titta på. Men själv skulle jag nog kanske inte släpa hem den här dammsamlande lampan. Man måste nog tycka om att damma och städa om man har en dylik tingest. Kul var den i alla fall, man har väl inte precis mungiporna ner, när man får syn på den.

Undra just om de här personerna, som valt detta till sin sista vila, ens i sin vildaste fantasi kunde ana sig till vad som skulle möta deras "sista vila" flera hundra år framåt i tiden. Jag tror att det är just alla dessa pampiga sarkofager och likplundrare till arkeologer, som fått mig att fatta beslutet att när jag är död skall jag brännas om inte frysmetoden hunnit utvecklas. Jag skall inte ligga som ett ruttnande lik i någon stenkista alt. plomberad järnbox, eller riskera att hamna på någon hylla i något museum, eller ännu värre saker som galna hjärnor ägnar sig åt.

Tyvärr så blev bilden med de stora grävarna och hela gatan, som hade brutits upp så himla suddig, att jag tänkte...... nej, den går ju inte att publicera, även om det nu bara är på min blogg.

2 kommentarer:

  1. Härligt att läsa dina reseberättelser. Man önskar att man kunde blunda och samtidigt läsa dem, men det går av naturliga orsaker inte. Du beskriver platserna som om man själv skulle vara med. Kryddade med fina bilder. Väntar med spänning på nästa...

    Mad Max

    SvaraRadera
  2. Mad Max kul att du uppskattar mina reseberättelser. Inte menat som några pulitzerberättelser precis, men förhoppningsvis kan de inspirera någon till att vilja besöka också på egen hand.

    SvaraRadera