Malmberget - dokumentären med premiärvisning under 36:e Göteborgs Internationella Filmfestival 26.1.2013

Handlingen enligt Festivalprogrammet:

Malmberget utanför Gällivare har i över 250 år handlat om gruvindustri. Då man nu grävt sig in under samhället kommer det att rasa om man fortsätter. Om man slutar har samhället inget att leva av. De som bott här hela sina liv, kan inte längre stanna kvar men de kan inte heller sälja sina hus. De ska få sitt förflutna raderat, men vet ingenting om sin framtid. Intressant genomarbetad dokumentär med personlig vinklig och självsäkert foto.

Regi: Alexander Rynéus och Per Eriksson. Sverige 2013. Språk: Svenska, Engelsk text. Längd: 59 min.


Som dokumentär saknar den en berättarröst, som hade kunnat hålla ihop berättelsen. Det är många minuter i filmen, där det inte blir varken hackat eller malet och inte heller får någon genomgripande förklaring för den oinvigde. Det blir helt enkelt inget genomgående flyt i dokumentären. Nu blir det istället människorna i dokumentären, som bitvis kan sätta tryck på sammanhangen. 

Jag önskar att filmskaparna Rynéus och Eriksson hade rådgjort om klippningen med någon insatt i hela problematiken, innan man slängde fram den färdiga produkten för dokumentärproblematiken. Därför att material till att göra det till en riktigt bra dokumentär det saknas det verkligen inte. Det handlar nog mer om att ha en tesked och ösa ur ett helt hav.

I det fallet håller jag fullständigt med Herr H, som jag hade släpat med som tummen på vågen, eftersom han kunde se filmen helt från en utomståendes ögon.

Själv betvivlar jag att genomsnittssvensken, med ingen kännedom om vad som pågår i Malmberget kommer att förstå vidden av det hela, den dagen dokumentären sänds i TV. Men ett kommer de att förstå med all övertydlighet: det statligt ägda LKAB och ägaren staten är som vilka förhärdade gårdfarihandlare som helst, vars enda syfte är att profitera hejdlöst och är fullständigt utan ansvar, trots oavbrutna miljardvinster. 

Biopubliken kan inte se några som helst möjligheter i det som de ihärdigt försöker framställa som en möjlighet. Istället skrattas det hejdlöst åt dessa dumheter.


Mellan varven har filmskaparna Rynéus och Eriksson fått till det riktigt bra. Publiken skrattar hejdlöst, när dårarnas paradis blir ett faktum. Dårskapen står otvetydigt LKAB för i dokumentären. Det skulle behövas att några företrädare ur ägarklanen hade funnits på plats och lyssnat till biopublikens reaktioner, därför att det skrattas friskt när enfalden med LKAB blir alltför tydlig.

Skrattsalvorna kom också oavbrutet, när listan på LKAB:s omskrivningar av verklighetsord läses upp, men också när LKAB pajasarna i statens ägda aktiebolag står framför kameran och visar att hissen inte går ända upp.  "Visionerna" skrattar publiken hejdlöst åt. De förstår verkligen, att här är det någon som försöker sälja hårvatten åt flintskalliga.

LKAB lokala propagandaapparat Marita Mossberg och hennes liknelse, när hon försöker skruva till det, utan att ens ha lokalkännedom om Falu koppargruva och hennes nästa framträdande av "nu avbryter vi för kaffe", får publiken nästan att kikna av skratt. LKAB:s Jonny Sjöberg och Karl Wikström sågas också rakt av, av dokumentärpublikens skrattsalvor.

Själv har jag aldrig tidigare hört vad LKAB chefen Lars-Erik Aaro sade till kommunalrådet Tommy Nyström, när de skakade hand efter det att avtalet var undertecknat.  Men nu gör jag det och det undgår inte heller filmpubliken. LKAB VD:n Aaro känns direktklippt ur en smörig Hollywoodproduktion. Helt enkelt en klämkäck reklamgosse där de tomma orden och flosklerna rinner ur munnen. Ord utan fullständig substans och mening. Jag har inte noterat det tidigare, fastän jag sett klippet på Nord Nytts nyheter flera gånger, men kommunalrådet Tommy Nyström ser i det ögonblicket i det allra närmaste ut, som om han önskar att det fanns ett hål i golvet där han hade kunnat sjunka ner i och försvinna.

Men det finns många blottor i dokumentären. Inte handlar det om några 3 000 innevånare, det är bara de som återstår av Sveriges i särklass största människofördrivning. Sanningen är att Malmbergets befolkning om dryga 
14 000 stadigt har fördrivits på flykten av statens ägda bolag LKAB.

Tja, vad säger man... LKAB:s propagandaapparat skulle nog till en början ha jublat sig salig. Därför att filmen gick inte att få igång, inte vid första försöket, inte vid andra, inte vid tredje, osv... Det innebar att väldigt många lämnade lokalen allt eftersom försöken och klockan tickade iväg, utan något resultat framme på bioduken. Många gick också under föreställningen, när man väl fick igång dokumentären. Den typen av dokumentär klarar inte detta upplägg. Det är nästan så jag önskar, att de hade klippt ihop filmen bakifrån och många vyer, som det talades om framgick inte av dokumentären.  

Ingen uppföljning hanns heller med efter dokumentären var avslutad, eftersom det stod en otålig publik och väntade på att nästa film skulle gå igång. Det var det bara den utomordentliga dokumentären: Lisas känsla som den samkördes med, som hann få och var den dokumentär som inledde denna föreställning. 

Lisa från Jukkasjärvi som drabbats av MS, men som vänt bromsmedicin ryggen och insett att den verkliga bromsmedicinen består i något helt annat.

Men även där blev man varse om vad som händer med en människokropp, som utsätts för långvarig stress och hur det blir när en människa bara passeras av oseende och oförstående ögon. På det sättet så har de här människorna i Malmberget som satts i ett orimligt väntrum av Moment 22 stora likheter med hur Lisas liv hade varit från allra första början. I Lisas fall ledde det till MS. Vilka sår det finns i människorna från Malmberget, det lär framtiden utvisa.

Själv hade jag bitvis väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna, även om jag vet hur de ser ut och hur det har blivit. Så obarmhärtigt agerat av LKAB, hur många fler obotliga sår skall profiten hinna skörda.  

Gällivares kommunalråd Tommy Nyström, är det länge sedan jag har slutat att förstå mig på. Men nog borde han ta sina egna omvärderingar på allvar istället för att ständigt gå med på det orimliga avtalet efter det andra med LKAB. Antingen tvingar man fram visionen genom regelrätta avtal och därmed räddar den utsatta befolkningen, eller så greppar man taget om fiskespöt och bössan. Visa rött och grönt ljus samtidigt, det blir det samma effekt av, som att pinka i brallan. Först blir det varmt och skönt, men sedan blir det otrevligt. Jävligt otrevligt...