onsdag 9 januari 2013

En värld och ett Sverige, som liknar en rund makrillburk.

För politikerna verkar inte en kamp om ekonomisk och social rättvisa vara något att ta fasta på längre. De låter som uppskruvade papagojor som framför sina mantran. För det största flertalet politiker är sociala problem och orättvisor aldrig ett utslag av ojämlikhet, bara en följd av enskilda individers brist på moral och egen initiativförmåga.

I dagens Sverige är bostadsbristen och likhet inför lagen svindlande nära den prekära bottennivån innan upplösningen kommer att vara ett fullbordat faktum.

Varslen duggar numera fritt, som 2012 ymniga regnande. De unga får lära sig att stå i beredskap. Den där glamorösa bilden som målats upp, att de åker runt i världen och förverkligar sig själva istället för att vilja arbeta, den skevar rejält. De har istället fått lära sig att hoppa runt på bemanningsföretag och timvikariat. Ett pip i mobilen och de skall bege sig till någon obekant arbetsplats, medan någon annan profiterar på att de har otrygga arbetsförhållanden. Företagande går numera ut på att göra profit utan ansvar. Det har blivit sas det som förut benämndes med UPA (utan personligt ansvar).

Det bildas ständigt nya gräddfiler för smitare och mindre nogräknade, som utstuderat räknar med att leva på andras bekostnad. Själv undrar jag när de skall inse vilka konsekvenser det kommer att få inom en väldigt snar framtid. 

Hur kunde det gå så snabbt att leda att land fram till stupet där avgrunden numera syns tydligt och klart.

Det kommer inte att finnas några förutsättningar för en framtida överlevnad av detta samhälle heller. Men den insikten tycks fullständigt saknas. Huvudsaken är väl att en del får NU. Någon framtidstanke verkar inte existera. Dra ner den egna rullgardinen och problemen existerar inte!

Det är ungefär som de grekiska premiärministern, tillika socialisten, Andreas Papandreou, svarade när politikerna ertappats med att stoppa allmänna medel i sina egna fickor:  

- Vi är naturligtvis överens om att vi kan ge oss själva en liten present då och då, så länge den inte är för stor.

Vad "som är för stor" är, det är som bekant en omdömesfråga. Och saknas omdömet blir det som bekant som det blir.  

Rörande var i alla fall den spanska kungens tal till sin befolkning. Stora insikter finns tydligen där man minst av allt kunde ana sig till, att det skulle finnas. Än mindre att det uttalas i klartext, utan omskrivningar.

Idag suckar jag dock enbart åt all världens dumhet och problem. Jag vänder ryggen till.

Istället satt jag vid frukostbordet och studerar hur äldste sonen försökte att få ut makrillen ur en rund burk. Han trodde att den runda burken kunde vara ett bättre köp än den avlånga burken. Men så blev det inte. 

Den runda burken visade sig istället bli lite av "spring och ställ dig i hörnet Harry". Burken snurrade hela tiden enbart runt, när han försökte få ur makrillen ur burken. Det gick runt och runt och runt, när han med ovan vänsterhavererad hand försökte att få upp makrillen ur burken. Innan han slutligen gav upp och greppade tag i burken och vände den helt sonika upp och ner på mackan, så tomatsåsen spred sig över hela assietten. Den enarmade mannen hade slagit till mot makrillmotståndet.

Burken hade jag fått öppna åt honom, därför att han själv gått bet på den runda burkens öppningsring. Det nya knäckebrödspaketet lyckades han få upp, även om det också tog sin lilla tid. Skal på både ägg och clementin får han också av, även om det ser ldigt intressant ut under en lång stund. Jo, livet kan helt plötsligt förändra sig på det mest överraskande sätt, när man minst anar det.

Igår hade han och jag en äggskalartävling med enbart vänster hand. Han vann, men så hade han också fuskat sig till segern. Halva skalet på hans ägg var redan borta innan jag startade på mitt ägg. Det gällde att sätta in tummen mellan ägg och skal för att kunna skala den med en hand, sedan man rullat runt ägget för att skalet skulle vara krossat överallt. Jag tyckte det var en rejält tillfuskad vinst, eftersom han dessutom haft några dagar på sig att träna. Men det tyckte inte han. Han ansåg att det var rättvist, eftersom jag hade skrattat åt hans valhänta försök att klara sig själv.

Igår log jag när jag såg vad han hade skrivit på inköpslistan. Det var samma spretiga och osäkra bokstäver, som en gång i tiden när han lärde sig skriva. Men det var nästan 40 år sedan. Dvs. två ögonblinkningar bort. 

Sedan körde vi iväg till affären, efter att först ha haft en rejäl maktkamp av teknisk karaktär i bilen. Det blir onekligen smått komiskt, när "två ivanlidos" skall ut på vift. Men med gemensamma krafter lyckades vi övervinna både de biltekniska och även att bärga hem det myckna inköpet.

Även om det såg lite dystert ut redan i uppstarten. Antingen satt hans tröja fast i bildörren, eller håret, eller så gick inte bildörren igen. Det krävdes åtskilliga försök. Men han skulle "själv" på småbarnsvis, så mitt erbjudande att jag kunde gå runt bilen och stänga hans dörr föll som höstlöven

Inte blev det så mycket bättre, när hans bilbälte skulle på. Då uppenbarade sig helt plötsligt ännu ett hinder att forcera. Då blev det fel vinkel för mina kroppsliga tillkortakommanden, att hjälpa honom att fästa säkerhetsbältet i klykan, sedan han väl själv lyckats dra ut bältet i "knäppläge". Sålunda svettigt värre enbart när det gällde de små detaljerna, som man normalt inte ens reflekterar över. Vem påstår att livet inte är intressant och erbjuder oanade överraskningsmoment?
ibland är det svårt att klura ut vad som finns runt hörnet
  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar