Google+ Followers

onsdag 29 februari 2012

Skottdagens funderingar.

- den 29 februari 2012, kl 20:13

förstora
Alla förslagna ogifta kvinnor har några timmar på sig, att tillförskansa sig en dyrbar gåva av den man, som tackar nej till ett frieri idag. Allt enligt den gamla sed som finns.

Då gäller det förstås att hitta rätt karlstackare, så att det inte istället blir ett snopet:

- Ja, tack, självklart vill jag gifta mig med dig!

Personligen är det inte något, som har upptagit mina tankebanor precis. Istället har jag funderat på hur i hela fridens dar gör alla som fyller år den 29:e februari. Väljer man 28 februari eller 1 mars under tre år och sedan först på skottåret blir det den 29:e.

Det rimmar egentligen rätt illa med, att ordet skott i skottdagens bemärkelse betyder "något som skjutits in". Snarare verkar det handla om något som "skjutits bort".

Det här med att skjuta bort, fick mig att tänka på "Darwinpriset". Priset som ingen vill ha, delas varje år ut i USA. För att bli nominerad (mot sin vilja får man förmoda), krävs att man burit sig så dumt åt att "man tack och lov inte kommer att kunna sprida sina gener vidare."

http://sv.wikipedia.org/wiki/Darwinpriset

Ett år, faktiskt för bra många år sedan, var det en man, Thurston Poole i Arkansas, vars pickup råkade ut för att strålkastarna slocknade, när en säkring gick på hemvägen från en nattlig jakttripp. Poole fann då att en patron från hans salongsgevär passade perfekt i säkringshållaren, så att färden kunde fortsätta. Tre mil senare överhettade patronen och skottet träffade Poole rakt i testiklarna.

Där var en som inte längre kunde sprida sina gener i fortsättningen...

söndag 26 februari 2012

För mig har textilkonst betytt ungefär korsstygn.



Men så himla fel jag haft.
Så här kan man "måla" med en symaskin.




(hänger nu på Vidarklinikens sjukhus i Järna i en textilutställning i anslutning till Vidarsalen, sjukhusets aula.)
Så här såg Vidarklinikens innergård ut i vinterskrud nu i januari/februari 2012....
och så här såg det ut i juli/augusti, 2011 på innergården, när jag låg inne 3 veckor. Då målade jag på min "Malmbergssvit," som fortfarande är under arbete, eftersom jag bestämt mig för att utvidga den betydligt:
 
 Och så här kan man fixa med lite tovad ull och en nål, dvs. torrtova. 
Tyvärr så hamnade de torrtovade alstren på fotot under bl.a. vått-i-vått-målningshögen, som jag också gjort. Men om du tittar riktigt noga ser du nog i alla fall prästkragarna, som kikar fram under vått-i-vått-målningen och är vid apelsinen närmast liggandes direkt på bordet. De små prästkragarna skall nu få en broschnål på baksidan. Broschnålarna köpte jag i fredags på Panduro.

Men det är inte riskfritt att torrtova. Mina fingertoppar såg ut som om de varit i närkamp med 10 000 nålar, men vad gör man inte för konstens skull och när viljan VILL göra små små rackare av pilli-pill-karaktär.







Se så härliga färger den tovade ullen är, kan man annat än bli glad. Måla med ull saknar nog egentligen gränser vad man kan ha för sig.
 
Synd att jag inte fångade på foto vad Magnus gjorde till sin fru till Alla Hjärtans Dag. En ängel med ett stort rött hjärta mitt i bröstet på ängeln. Intet kvinnligt öga var torrt!

Torrtova hade ingen av oss någonsin gjort tidigare. Jag hade inte ens hört talas om att det fanns något som hette så. 


Jodå, vi har varit produktiva trots den långa sjukhusvistelsen vi alla hade, eller kanske rättare sagt: pga. den långa sjukhusvistelsen och alla terapier, som finns och som är så välgörande för själen och kroppens olika behov av läkning. Alla möjliga diagnoser blandas. Men nog känns det tufft i mitt hjärta, när unga mödrar utan hår, dvs. genomgången cellgiftsbehandling, får besök av sina små babysars. Det bedrivs även palliativ vård på Vidarklinikens sjukhus.

På Vidarkliniken är det fritt från TV, radio, mobiltelefoner. Rena öken tror jag nog de flesta tänker vid en första tanke. Men jag tror inte att man riktigt kan förstå hur vilsamt det egentligen är att bli omhändertagen till kropp och själ istället för att vara prisgiven åt de eviga mediabruset, som hela tiden faktiskt kräver mycket av oss människor. Vila är det som råder och gäller efter varje form av terapi, eller behandling och sover det gör man verkligen, som en stock under dessa vilostunder dessemellan. Vanlig telefon finns naturligtvis och även en dator i biblioteket för den som bara måste det oxå.

Roligast var i alla fall kommentaren från Solveig, som med sin sjungande finlandssvenska uttryckte det som så vid lunchbordet inför en glad skara patienter:

- Jag har fått rosmarinbad, rosmarinfotbad och rosmarinhandbad. Hela jag luktar som en fransk skogsbacke! 

Själv har jag inte doftat som en fransk skogsbacke, utan snarare som en fransk sommaräng. Mina helkroppsinsmörjningar har nog innehållit en del lavendelinslag av doften att döma. Detsamma gällde fotinsmörjningarna, som jag fick varje kväll, de måste nog också ha innehållit någon ingrediens av lavendel.

Väl hemma kan man verkligen sakna lunchvilan, med varma omslag...

Allting blir helt plötsligt relativt,

- den 26 februari 2012, kl 12:40
då känns min knöliga sömn och illa åtgångna kropp pga. valet av sovställen något fjärran, när jag läser hur någon annans söndagmorgon är:

"Inget vatten och ett morgonhumör som en dag kan komma att bli min död... (någon kommer att slå ihjäl mig, och med all rätt!)"

Själv vaknade jag till ett strålande solsken, som vardagsrummet badade i. Jag vinglade upp glosögd efter lördagsnattens minst sagt märkliga innehåll.

Sedan barnvaktsuppdraget avslutades kring midnatt, då föräldrarna ramlade in från ett 40-års kalas och hämtade upp sin sovande telning, återvände jag till soffhörnet med TV:n på mycket låg ljudnivå. Jag vaknade till liv vid 4-snåret och insåg att hit hördes faktiskt inte grannens slamrande och gnisslande växthus. Växthuset har varit en evig nattplåga ända sedan de första höststormarna drog in och här blåser det mer eller mindre alltid från havet. 

Räddningen har alltför ofta fått bli med hörlurar på. Det finns en osviklig CD-bok, som är så dödligt tråkig, att jag somnar på två röda. Sedan när jag åter väcks av växthusinfernot åker de avglidna hörlurarna på igen.

Det har lett till allsköns tankar och fantasier. Alltifrån att jag kommer nog att få en ny sjukdom som kommer att klassas som hörlurssjukan, till att: "man kanske borde ladda CD-spelaren med någon språkkurs, eller materialet om IASB och IFRS i globaliseringens tjänst."

När jag gick på läroverket i Malmberget provade jag teorin om att lägga läxboken under huvudkudden för att se om överföring till hjärnan verkligen ägde någon form av sanningshalt. Jag kan bara konstatera att utfallet av den teorin blev tämligen skral. Men så har några nya intressanta teorier poppat upp så här in på år 2012.

Den nya överraskande hjärnforskningen hävdar, att vi minns framtiden. I påföljande nummer fanns det en ny forskning, som påvisade att vår intensiva jakt på naturtillgångar i underjorden, kan utlösa stora naturkatastrofer och därmed få fatala mänskliga och ekonomiska konsekvenser. Gruvdrift kan mao utlösa jordskalv, något som sannerligen man inte behöva vara forskare för att inse. Det räcker med att man är född på rätt ställe.

Då känns med ens käbblet om IASB och IFRS rätt ointressant i detta låtsasvärldarnas tidevarv, som inte verkar ha några gränser för hur långt svamlet och absurditeterna egentligen kan drivas.

På något sätt har grannens växthus lärt mig livets realiteter och det ledde till, att jag igår eftermiddag beklagade mig inför äldste sonen. Jag berättade hur jag nu hade kommit till en gräns där jag frammanat bilden av hur jag står där i bara nattskjortan, gummistövlarna på. Det långa håret i bästa Madam Mimfrisyr fladdrande för vinden, beväpnad med ett baseballträ, därute vid det skramlande och gnisslande växthuset, mitt i mörka natten, med endast månen som åskådare och vittne.

Åt det skrattade han dock endast rått och hjärtligt. Det blev istället ett handfast råd om att jag skulle istället inköpa några rullar silvertape hos Biltema. Om det sedan var en fredlig lösning på problemet förtäljer inte rådet. Men silvertape runt hela växthuset skulle nog bli en permanent lösning påstod han. Grannarna skulle få en egenkurs i tålamod, när de skulle riva och skrapa av silvertapen.

C'était tout !

Tavlan hänger på en av vårdavdelningarna på Vidarkliniken och är av favorittavlorna som min dotter har.



lördag 25 februari 2012

Hur mycket tål ett land innan det fullständiga kaoset är ett faktum?

den 25 februari 2012, kl 00:43
Ibland blir jag oerhört rädd för vad som håller på att hända i Sverige. Det är en otäck känsla som smugit sig allt tätare. 

Speciellt otäckt blir det när man inte accepterar och lyssnar in vad de olika budskapen står för, utan hellre sätter en felaktig klisteretikett på något.
http://www.youtube.com/watch?v=kuIzPmgUtlc&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=fxwN_uSk8GQ&feature=fvsr
(klicka på de olika länkhänvisningarna så kommer de upp)



Bilden: Hugo Simbergs konstverk – ”Sårad ängel” (Haavoittunut enkeli). Konstverket hänger på Ateneum i Helsingfors och är en av finländarnas mest älskade konstverk.

torsdag 23 februari 2012

Nu får en del av svenska folket en epidemisk hjärnblödning och kronprinsessan Victoria & prins Daniel fick en dotter.

- den 23 februari 2012, kl 09:07

förstora
Ett litet underverk har kommit till världen. Men vad är det den lilla kommer att mötas av.

Hon har inte några normala föräldrar på det viset, fastän barnamodern jobbade ända in i det sista och...

- "Jobba" kommer nu den epidemiska hopen, att säga och fnysa med tillägget, hon glassar bara omkring, försörjd av oss arma skattebetalare.

Det är samma skattebetalare, som med ett leende och axelryckning betalar ut svindlande summor till taffliga korridorglidare, som har sin framtid tryggad livet ut.

Nej, några normala föräldrar är det inte, som idag glädjs åt sin lilla nyfödda dotter. Därför att redan imorgon skall det meddelas vad den lilla nyfödda prinsessan skall heta och detta kommer att meddelas vid en kunglig konselj imorgon. Det är självaste morfar kungen, som då meddelar barnbarnets titel, namn och tilltalsnamn och naturligtvis vilket hertigdöme, som tronarvingen tilldelas.

Kan det bli det sinande Grevskapet Gränna, eller blir det rent av i luftslottet Grevskapet Gällivare där allt är möjligt att frisera till.

Jag håller en slant på att den lilla damen i fråga inte kommer att heta: Asta Eulalia Kiruna Lex Malmfälten. Vad sätter du emot?

Jag vet inte varför. Men helt plötsligt slogs jag av något helt oöverträffat, som Ronny Eriksson framförde till min stora munterhet och glädje för många år sedan. "Molnet" gick den under benämning. På något sätt så sätter den monologen fingret på det, som jag här inte klarade av att sätta fingret på.
http://www.youtube.com/watch?v=nZuF7AKga4I&feature=related "Molnet" av Ronny Eriksson.

Bilden, en prinsessa utan eget hertigdöme. Ändock en liten älskad och efterlängtad Malmbergsprinsessa.

måndag 6 februari 2012

LKAB i görningen.

- den 6 februari 2012, kl 10:23

Är det någon som på allvar kan säga:

Pdv (på det viset) eller Pdlv (på det lilla viset) i ett halvförvånat konstaterande över de uppgifter som LKAB släpper ifrån sig.

Ja, jag menar ta bara det här med hur skalv redovisas. Ett enda mätvärde säger på pillevitten precis ingenting. Därför att en mätare har ett lågt mätvärde medan andra mätare kan ha mätvärden, som vida överskrider det tillåtna. Berget är dessutom perforerat, som en enorm, välbebodd myrstack och det ger utslag precis var som helst, ibland långt ifrån själva stormens öga.

Mer intressant vore att veta hur många överstigna mätvärden/år, som normalbyggnaden egentligen tål. När infinner sig material- och konstruktionsutmattning. Hur är det då med själva marken där hus och ledningar står.

På något sätt har mycket av det som borde vara fakta lämnats åt "det hade vi ingen aning om" eller "vi blir bättre på att förutspå", det tror jag säkert. Men det inbegriper dessvärre varken människor, eller högst privat egendom, som bolaget inte äger, dvs. bolagets ägare staten.

Det där med att förutspå det känns mer som man hamnat i händerna på ett kringresande tivoli, där det sitter en dam framför kristallkulan och spanar outgrundligt in i densamma.

Ta bara det här med Fabiantaket, som förväntas braka ihop endera dagen. Är det överhuvudtaget någon som egentligen vet vilka enorma massor det är som kommer att braka ner i avgrunden totalt?

Den utomstående experten Graham Swan, verkade i alla fall ha vilket scenario som helst öppet.

Tilläggas bör att den utomstående experten (Graham Swan) givetvis enbart uttalat sig om tänkbart händelseförlopp, inom gruvverksamheten. Totalt negligerat är av LKAB, staten såsom ansvarig ägare av bolaget, Gällivare kommun, berörda myndigheter, dvs. även miljödomstolen vad som kan tänkas hända med berörda anställda, malmbergsbor, byggnader etc.

Disorienteringen och den faktiska mängden berg som kommer att störta in/rasa verkar vara ett solklart fall för kristallkulan.

"Det kommer att damma lite och så blir det inget mer" är den allra vanligaste kommentaren, som "Einsteins" syssling, eller pyssling släpper ifrån sig. Ungefär som:

- Vi riktiga malmbergare är av den hårdkokta typen, inte som de där gnällarna. Även om huset trillar omkull, ledningarna går av och mark av Fokushusets höjd (gånger vadå i längd och bredd?)faller handlöst ner i avgrunden, kommer vi bara att ruska på oss lite och tycka, att det måste nog vara de jävla myggen som kom ovanligt tidigt i år och verkar bitas som själva fan. Grannjävlarna har väl fest igen. Fy fan, vilken bas deras stereoanläggning måtte haft av dånet att döma!

Det är väl det här som man måste beteckna som "nöjd-med-korven-i-kylskåpetsyndromet".

LKAB:s VD hade häromsistone ett underbart uttalande. Han beklagade sig över handläggningstiden för expandering. Det verkar som om hjälp med att fylla i blanketter rätt och framförhållning är en akut bristvara. De kanske rent av borde använda sig av sin advokat i Stockholm, han som är expert på att få till anstånd i miljödomstolen.

Det är liksom ingen hejd på hur sjövilt man både får och kan äska anstånd, när man heter LKAB. Endera dagen har man fått igång rening i Kiruna redan 2007, men man behöver ändå ända till 2014 för att lyckas åstadkomma samma rening på en, i redan bruk tagen anläggning, i Vitåfors, (dvs. LKAB i Malmberget.)

Man dribblar istället runt med att flera år till av anstånd behövs, därför att man skall "samköra" miljötänket/utvärderingen i Kiruna och Malmberget. Ungefär som om de två olika gruvorna hade en geografisk samhörighet. Varför inte lika gärna klumpa ihop all världens gruvnäringar, när man ändå håller på och valsar runt.

Snart kommer de väl kanske rent av att ha kommit på hur det är att driva en gruva mitt bland människors boendemiljö. Önska är väl fritt.

Är det någon som kan gissa hur många månvarv processerna i miljödomstolen har pågått mellan LKAB och dem som gruvnäringen har drabbat? Nu talar jag inte om de som blev grundlurade av LKAB:s lille irrbloss och som inte fick veta hela sanningen.

Gruvföretag skall betala 1,5 promille av malmvärdet i nyttjanderättersättning, varav 3/4 går till markägaren, 1/4 till staten. Skadeståndslagen är däremot inget att leka med även om man inte kommer upp i de amerikanska summorna. I alla fall inte än så länge. Men det finns ju alltid en EU-domstol, som brukar tycka annat.

Efter den upplysningen är det nog på sin plats att säga:
- Pdv !?!
eller kanske rent av:
- Pdlv !?!

lördag 4 februari 2012

Dag 3, när jag skulle ta mig en promenad i friska luften för att stilla illamåendet.

Nog var det frisk luft allt!

Vinden piskade så att tårarna rann i strida strömmar nerför kinderna. Jag fick dra upp halsduken på huvudet för att få lite skydd. Fingervantarna var helt säkert fingervantar för hastiga promenader i sta´n. Inte avsedda för Fjollträskgränsens tundraväder.

Halvvägs ner mot nödproviantstationen hade jag redan ångrat mina irrfärder. Men vad göra. Lika långt tillbaka till sjukhuset, som att knalla på till tänkt mål.

När jag stannade för att rätta till halsduken och stod där och vinglade med kryckorna fastklämda mellan benen, upptäckte jag en av mina väninnor, som helt plötsligt satt där i den parkerade bilen framför mig. Va´ i hela fridens da´r gjorde hon här, efter detta gudsförgätna vägavsnitt?

Prat prat prat...

Väl uppvärmd av pratet och glädjen över att se henne, bestämde jag mig för att öka på strapatserna. Kanske såldes det något varmt långärmat att ha på sig i kylan.

Nej, så var inte fallet, om jag nu inte hade önskat hosta upp alltifrån 695:- till ca 3600:-, för något som var mindre attraktivt i mina ögon. Sååå mycket fryser jag då rakt inte. Får tanka upp lite varmvattenflaskor under täcket.

Återfärden till sjukhuset gick genom skogen. Där hörde jag hur något knackade. Kollade upp mot träden och fick gå fram och tillbaka innan jag fick syn på knackaren. Det var en spillkråka.

Men det var ett smart drag att gå genom skogen. Där var det mycket varmare.

Jag tänkte när jag kom in genom entrédörrarna, jag skulle aldrig i hela mitt liv kunna fixa att bo i Malmberget igen. Jag skulle frysa ihjäl. Redan Fjollträskzonens vinterklimat är alltför tufft för min del.

Dag 2, när jag låg på sängen och Anarkisten kom inklivande med städvagnen.

Han kom som ett välbehövligt solsken in genom dörren.

Illamåendet efter morgonens behandling hade ställt min världsbild på sne´.

Hans inledning av samtalet medan han körde moppen framför sig i mitt rum, handlade om tiden.

- Du får nog omvärdera det där, sa jag efter en liten stund. De där forskarna i forskningsanläggningen i CERN i Schewiz fick ju den där partikeln, att susa iväg snabbare än ljuset. Stämmer det kan vi nog allt montera ner hela nuvarande världsbild. Den kronologiska tiden kan du nog också pensionera.

- HA! sa han med ett glatt skratt. Nej, du tiden och klockorna har kommit för att stanna. De kan du inte snacka bort, de finns där, sa han stannade till framför min säng med moppen i högsta hugg.

- Jag vet inte det, svarade jag. Tiden är ju bara ett mänskligt påhitt, liksom kalendern. Känner du inte själv att tiden faktiskt är relativ. Inte Einsteinrelativ utan relativ.

Nej, det hade han aldrig fått en känsla av.

- Pyttsan, sa jag, då har du aldrig suttit i väntrummet på sjukan. Tiden går som lus på tjärsticka. Medan när man har riktigt roligt, så rinner tiden iväg och man tappar helt tidsperspektivet. Tid och rum upphör.

Det kunde han ju hålla med om, men min teori om tiden var nog ändå fullständigt förryckt!

Så rann vi vidare ut i samtalet, medan han bökade om i badrummet. Hans röst lät som ett eko från en annan tid där bland kakelplattorna.

- Tänk, sa jag, om du i själva verket redan har städat mitt badrum för flera år sedan. Du vet ju hur det är med sånt som vi ser här på jorden och som utspelar sig i rymnden. Det vi ser har redan hänt för massor av tid sedan. Sug på den du!

Jag vet inte men något säger mig att en Anarkists vardagssyn har mycket att tillföra mig... när man tänker efter. Men då måste jag verkligen tänka efter.

Anarkisten från juli/augusti 2011 har dykt upp i mitt liv igen.

Visserligen i ny frilla. Men nog är det han alltid, ingen tvekan. Stor säkerhetsnål i örat upphängd på en annan genialisk tingest genom örsnibben, som påminner lite om ett förstorat gem, som vikts ut och knorrats ihop.

- Tjena, sa han, där han stod i dörröppningen när jag höll på att packa upp resväskan. Det är jag som skall städa hos dig. X heter jag. Om du har några synpunkter på städningen i ditt rum är det mig du skall snacka med, sa han med ett leende från öra till öra.

Den gråa himmelen kom till skam. Hans leende och värme var det ingen tvekan om.

- Det är nog OK med städningen, sa jag, ett visst mått dammtussar ingår i mitt liv för hemtrevnadens skull. Huvudsaken badrummet är OK. Förresten heter jag Gun.

- Aha, GUN (engelskt uttal), sa han och smällde av ett nytt glatt flin.

- Sure, svarade jag, "Top-Gun!"

-Schysst, svarade han, redan på samma väglängd.

Jag tyckte att det lät lovande, eftersom jag ogillar tanken att dö nyfiken. Nu har jag några veckor på mig, att utröna vad som skiljer en anarkist ifrån det odefinierbara, utan klisteretikett, som jag själv är.

Egentligen är jag fascinerad av människor som brinner så för en sak, att det blir någon form av religion, en livsstil som genomsyrar allt. Jag tänker på alla de här t.ex. professorerna som jag nästan varje vecka stöter på. Det har helt och hållet gått upp i sitt arbete, så till den milda grad att det mesta i deras tillvaro handlar om deras fascination. Respekt!

Jag ser verkligen fram emot de små samtalen, som kan uppstå när han, "anarkisten," fejar på i mitt eget lilla krypin här på sjukan.

Efter den här förnyade sjukhusvistelsen lär jag äntligen ha fått grepp om vad en anarkist är i praktiken. Mer än en som städar mitt krypin på sjukan och tar världen med stora stegländer.

torsdag 2 februari 2012

Rökning av filtar pågår!

- den 2 februari 2012, kl 16:33

Skylten fick mig att stanna till.

Varför röker man filtar? tänkte jag.

Är det för att det är någon form av humanrengöring av ullfiltar. 25-öringen snurrade runt i huvudet på mig, utan att finna någon som helst tänkbar lösning på det hela.

Senare läste jag, att det är inte bara så att de är rökta:

De är enrisrökta.

Just det!

Så fick du också något att fundera över.

PS. Den som knäcker gåtan med de enrisrökta filtarna gör jag vågen för. DS.

onsdag 1 februari 2012

Man får lista ut.

- den 1 februari 2012, kl 16:38

Jag glömde även denna gång att ta med mig väckarklockan, hemifrån.

I juli/augusti när jag sist låg inne fixade det sig lätt. En lättställd väckarklocka fick jag låna av sjukhuset. En så´n där 16:32 klocka.

Turen uteblev dock denna gång.

Den första jag fick in på rummet, höll på att utlösa tics hos mig. Jag hade nästan glömt bort hur en väckarklocka kan låta. Ni vet ett sånt där gammalt tröskverk, vars ändamål möjligen är bullriga lokaler.
När jag låg där och blundade och försökte låtsas, att jag befann mig i en helt annan situation. Kunde jag notera hur rainmensyndromet anföll mig och jag började räkna tickandet, om och om igen:

Ett två tre fyra... ett två tre fyra fem... ett två tre fyra fem sex...var delbart med... Tickande passade inte heller in till andningen. Helt omöjlig att harmoniera med något tänkbart.

Senare när samma sköterska uppenbarade sig för ett samtal på sängkanten om läget, undrade jag om det fanns en så´n där 16:32 klocka istället för tröskverket, som höll på att utlösa nervösa anfall.

Hon återvände en stund senare med en 16:32 klocka, som dock bara var en 16:32 utan ringfunktion.
Ut och rumstrera om igen. Så kom hon åter med en väckarklocka, som var tystgående. Men istället visade sig kräva ett mod av list.

För att inte missa någon mat, vila, behandlings- eller terapitid, får man vara ett under av geni för att förstå, när den egentligen ringer och följaktligen skall ställas in på för att ringa rätt tid.

Ringvisaren inställd på det som borde vara halv, är i själva verket ca fem minuter över!

Med saker att infinna sig kl. 08.00, 08.30, 12.30, 13.30, 16.00, 17.00 och 19.30 kräver det lindringt sagt en kvinnas hela list. Dessutom är ringvisaren beroende av när på dygnet den skall ringa. Då gäller inte halv att bli 5 minuter över.

Jodå det hann bli en sväng till. Nu ett nytt tröskverk. Jag bad att få byta tillbaka till klockan med ringvisare, som gick efter golvdraget.

Att kvinnas list övergår mannens förnuft, det visste väl alla vid det här laget.

Men att kvinnas list skulle övergå ringvisaren på en väckarklocka, det var sannerligen något nytt.