Anarkisten från juli/augusti 2011 har dykt upp i mitt liv igen.

Visserligen i ny frilla. Men nog är det han alltid, ingen tvekan. Stor säkerhetsnål i örat upphängd på en annan genialisk tingest genom örsnibben, som påminner lite om ett förstorat gem, som vikts ut och knorrats ihop.

- Tjena, sa han, där han stod i dörröppningen när jag höll på att packa upp resväskan. Det är jag som skall städa hos dig. X heter jag. Om du har några synpunkter på städningen i ditt rum är det mig du skall snacka med, sa han med ett leende från öra till öra.

Den gråa himmelen kom till skam. Hans leende och värme var det ingen tvekan om.

- Det är nog OK med städningen, sa jag, ett visst mått dammtussar ingår i mitt liv för hemtrevnadens skull. Huvudsaken badrummet är OK. Förresten heter jag Gun.

- Aha, GUN (engelskt uttal), sa han och smällde av ett nytt glatt flin.

- Sure, svarade jag, "Top-Gun!"

-Schysst, svarade han, redan på samma väglängd.

Jag tyckte att det lät lovande, eftersom jag ogillar tanken att dö nyfiken. Nu har jag några veckor på mig, att utröna vad som skiljer en anarkist ifrån det odefinierbara, utan klisteretikett, som jag själv är.

Egentligen är jag fascinerad av människor som brinner så för en sak, att det blir någon form av religion, en livsstil som genomsyrar allt. Jag tänker på alla de här t.ex. professorerna som jag nästan varje vecka stöter på. Det har helt och hållet gått upp i sitt arbete, så till den milda grad att det mesta i deras tillvaro handlar om deras fascination. Respekt!

Jag ser verkligen fram emot de små samtalen, som kan uppstå när han, "anarkisten," fejar på i mitt eget lilla krypin här på sjukan.

Efter den här förnyade sjukhusvistelsen lär jag äntligen ha fått grepp om vad en anarkist är i praktiken. Mer än en som städar mitt krypin på sjukan och tar världen med stora stegländer.