Dag 3, när jag skulle ta mig en promenad i friska luften för att stilla illamåendet.

Nog var det frisk luft allt!

Vinden piskade så att tårarna rann i strida strömmar nerför kinderna. Jag fick dra upp halsduken på huvudet för att få lite skydd. Fingervantarna var helt säkert fingervantar för hastiga promenader i sta´n. Inte avsedda för Fjollträskgränsens tundraväder.

Halvvägs ner mot nödproviantstationen hade jag redan ångrat mina irrfärder. Men vad göra. Lika långt tillbaka till sjukhuset, som att knalla på till tänkt mål.

När jag stannade för att rätta till halsduken och stod där och vinglade med kryckorna fastklämda mellan benen, upptäckte jag en av mina väninnor, som helt plötsligt satt där i den parkerade bilen framför mig. Va´ i hela fridens da´r gjorde hon här, efter detta gudsförgätna vägavsnitt?

Prat prat prat...

Väl uppvärmd av pratet och glädjen över att se henne, bestämde jag mig för att öka på strapatserna. Kanske såldes det något varmt långärmat att ha på sig i kylan.

Nej, så var inte fallet, om jag nu inte hade önskat hosta upp alltifrån 695:- till ca 3600:-, för något som var mindre attraktivt i mina ögon. Sååå mycket fryser jag då rakt inte. Får tanka upp lite varmvattenflaskor under täcket.

Återfärden till sjukhuset gick genom skogen. Där hörde jag hur något knackade. Kollade upp mot träden och fick gå fram och tillbaka innan jag fick syn på knackaren. Det var en spillkråka.

Men det var ett smart drag att gå genom skogen. Där var det mycket varmare.

Jag tänkte när jag kom in genom entrédörrarna, jag skulle aldrig i hela mitt liv kunna fixa att bo i Malmberget igen. Jag skulle frysa ihjäl. Redan Fjollträskzonens vinterklimat är alltför tufft för min del.