Den där påstådda devisen, utan LKAB

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

 den 6 augusti 2009, kl 10:25

är Gällivare kommun död. Den tycker jag har många likheter med salig Mark Twains numera bevingade ord: 

"Jag vill härmed meddela att ryktet om min död är betydligt överdrivet".

Det står trots allt en hel del hugade spekulanter och väntar på att få stoppa in foten i den penningmarknaden. Men så länge det gränsar till redan kända aktörer låter det sig helt enkelt inte göras. Men eftersom man ändå inte håller styvt på redan befintliga lagar, kanske det vore idé att släppa marknaden fri och bara ha som krav, att det avsätts pengar kontinuerligt för dess framfart och att man börjar på ruta 0 och ställer upp kriterier för vad, som obönhörligen skall gälla för det boende och drabbade folket.

Den stora inventeringen, med spelet för gallerierna, City Move, visade att det var i stort sett bara kommuns byar och Sikträskhållet, som det inte var "mark av nationellt intresse". Mao tämligen fredat, så fredat det nu kan bli i en landsända, som uppvisar stora mineraltillgångar. Diskussionen på bloggen om mätpinnarna var understundom intressant, när det ointressanta persontjafset utelämnades.

Jag tyckte mig se en enighet: mätpinnarna skall slås ner där marken än så länge är opåverkad, om det skall vara någon större mening med det hela. Är det trots allt inte en internsak för LKAB, om de nu vill mäta när de måste upphöra ett slag innan de åter fortsätter att urholka marken. Hela problematiken står faktiskt i att de envist hänger kvar i denna brytningsmetod, som det numera är väldigt många som varnar för.

Jag kan inte se att det överhuvudtaget finns någon mening med mätpinnarna för allmänheten, eftersom LKAB ändå inte tar hänsyn till av skalv skadade hus, eller att folk känner att det inte längre har ett acceptabelt boende? När är gränsen nådd undrar jag därför? När mätpinnar, hus och kyrkogård trillar ner i avgrunden och endast linbana återstår, att ta sig från en punkt till en annan?

Jag minns min yngste son som sa när han var liten:

- Mamma kan vi inte strunta i att ha en ytterdörr, vi kan väl vinscha ut oss från balkongen från andra våningen istället och klättra vidare på andra rep.

Man kan tycka att det var en utopi han hade en vision om. Men sanning att säga börjar det ligga en hel del verklighet i det hela.

I många år var jag skeptiskt till mina egna tankar, som ramlade över mig allt tätare och jag slog bort det hela med:

"Men så kan det väl ändå inte vara. LKAB och staten kommer nog att ordna upp det här".

Efter besöket år 2002, insåg jag att det var betydligt värre än jag någonsin befarat, både med LKAB:s och Aitiks framfart med miljön.

Jag har sedan dess följt utveckling dvs. avvecklingen för människorna, dock ej "kapitalet" och först i juni 2008 började jag skriva min blogg. Jag har insett att man väntar tydligen på att det hela skall vara självsanerande, dvs. att folk frivilligt skall överge sina boenden och att folk skall glömma bort att förnya sina gravrätter, eller inte inse hur systemet med gravrätter funkar, vilket som. För vem ställer sig upp och drar en match mot "jätten Goliat", med det rättssystemet vi har?

Billigt och bra för LKAB och en betydligt dyrare historia för skattebetalarna i kommunen och för dem, som får överge sitt boende, därför att de inte längre uthärdar, eller inte har något annat val än att låta investerade pengar gå förlorade pga. vad LKAB:s gruvdrift fört med sig. Redan har många tagit till schappen.

Det hela kallas för "uttröttningsmetoden" och är oslagbar vad det än må handla om. Allra helst om man inte vill betala sina skulder, eller sköta sina åtaganden! En del kallar detta beskrivande för att slänga in en brandfackla och att jag borde tystas. Jag kallar det för att bli medveten och påverka framtiden på ett sunt sätt, precis som alla andra som är av den åsikten. Vi ser gärna en sund utveckling än en avveckling för människorna, som detta leder till om inget förändras.

Gällivare kommun kan i dagsläget syna sin hand, precis som i alla kortspel och se vad de redan sakat bort och vad som återstår, förutom det nu tillskyndande biståndet från allsköns myndigheter, som en efter en insett vad det hela handlar om. Kommunmedborgarna sitter fortfarande med en bra hand: Gällivare kommun, Sveriges tredje största kommun, med Luleälven som rinner genom kommunen och är den älv som producerar mest vattenkraft i landet. Redan på 1600-talet var kommunen känd för sin malm och mineralfyndigheter, så det är ingen dagslända, som en del nu också försöker sig på att tillverka. Det som kommit mer i skymundan är skogen.

"Man har väl inte sett skogen för alla träd" och den tror jag med dagens minskade naturtillgångar, att just den varan är ett nygammalt tillskott inför framtiden. Jag tror att både skog, men även odlingsmark kommer att visa sig vara en nödvändighet, att återuppväcka till forna glansdagar. På det kan man fläska på med jakt och fiske, som man inte skall underskatta värdet av. Det finns massor av teknologi som hänger och dinglar i krokarna och som kan utvecklas ännu mer. Liksom en turistnäring, som ännu inte nått sina verkliga höjder och genuina matvaror, som blivit en helt ny marknad och som den som har råd, kan och vill betala. Maten är redan en klassfråga! Vårda och förvalta tror jag är rätt hållbara ord.

Hur vill vi egentligen ha det i framtiden?

Förespråkarna av centralisering tror att det är lösningen på samhällsekonomin, att stapla 100 personer i ett och samma rum för att göra det "ekonomiskt försvarbart", eller favorituttrycket "de tärande kan vi inte längre ha kvar, det är bara att inse fakta". Jag å min sida säger med ett finger i luften: 

den som inte bevarar kulturen i alla dess former har ingen framtid!

Vi alla har nog att ta ett steg tillbaka och betrakta tillvaron med nya och något sundare ögon.

Det hela blev rätt påtagligt när vi var på Nossebro marknad och en ung kille försynt sa till den store bullrige mannen, som stod och höll på att vifta ner oss allihop:

- Ursäkta, men du står på min hund.

Hunden, en liten dammvippa i koppel och med stora runda, sorgsna ögon, satt där med svansen fast under mannens stora och tunga fot. Det är lite så i Malmberget och hela Gällivare kommun. Någon sitter i kläm under någons tunga fot, ego och habegär.

Nossebro är ett blomstrande litet samhälle med förvånansvärt många småbutiker. Det är som att stiga tillbaka till det gamla Gällivare, Malmberget och vidhängande byar. En sådan som började sin bana i Nossebokrokarna dvs. Fåglum är det kända musikföretaget Ginza, som nu mera har intagit Internet och lämnat katalogvärlden därhän. Man är inte längre avhängig av geografinärheten. Den nya tekniken har slagit ut det behovet.

I Nossebro har man marknad sista onsdagen varje månad, året runt och det har de haft sedan 100 år tillbaka! Köerna ringlar sig till både allehanda småaffärer, matställen, kafeterior och den egna köttmarknaden, som saluför sina egna tillverkade produkter, liksom det finns närodlat och närproducerat. Hönorna kläcker också glatt fram sina ägg och brödet smakar lika gott, utan att det har transporterats från den ena landsändan till den andra. Det är lite "Gnosjöanda" över Nossebro. http://vastgotalandet.vastsverige.com/templates/product.aspx?id=1229&prodId=47694

Marknadsstånden ringlar sig mellan de ordinarie affärerna och tillströmningen är precis som det var förr i tiden i Gällivare kommun, innan de stora jättarna Coop, ICA, Tempo, Bonniers Bokklubb, Lindex etc. tilläts utmanövrerade den inhemska marknaden och tömde kommunen på inkomsterna och det hela blev en alltmer minimal och utarmad historia.

Det hela fungerar som vilken blodgivarstation som helst:

tömd, borta och står ej mer att återfinna!

Jag stod också "blåögd" i den där "blodgivarkön" och lät det villigt ske, ända tills jag fick ett abrupt uppvaknande. Insåg vad det hela handlade om och att utsikten är aldrig sämre än man själv medverkar till.