Google+ Followers

måndag 30 augusti 2010

Herrgänget åkte på en mycket efterlängtad

- den 30 augusti 2010, kl 09:17

fisketur uppe i Tarraälven tidigt i onsdagsmorse.

Herr H har nog utan överdrift hunnit införskaffa sig ett smärre lager för ändamålet och under sommaren ständigt kommit hem med nya fina drag att ta med. Sägas skall väl att det redan inneliggande lagret fiskedon sannerligen inte var helt illa. Visserligen var flug/drag/spinnarlagret rejält decimerat efter en fisketur i Vakkutavare sommaren 2002, men ändå.

När vi var på Nossebro marknad häromsistens gjordes en del fynd på dragkrokfronten och jag passade på att köpa mig ett nytt rejält långt metspö.

Jo, jag är en sopa på kastspö, dessutom passar det inte min natur. Jag får en känsla av att det är något nervöst över att fiska med kastspö.

Mitt metspö röjde glada tillrop och alla former av Jantelagskommentarer från de församlade herrarna, för hur hade jag tänkt mig kunna håva iland en fisk som satt på ett 8 meter långt metspö? Hade jag kanske gått och blivit Hulken? Jag fick då poängtera att böjer man upp metspöet så skjuter det med automatik ihop sig och kvar blir endast det sista stela utskjutande röret, som är hur långt då? Hulklångt?

Herrarna tittade klentroget på mig.

Fiskehistorier för karlar det är ungefär samma kaliber som lumparminnen. Det får mig att tänka på, när några ur det manliga släktet helt nyligen körde upp till naturreservatet Vättlefjäll för att fiska. I Vättlefjäll har upplysningsvis Göteborgs sameförening en torvkåta, som Herr H hjälpt till att renovera i våras. Några större klipp till fiskesjöar betvivlas dock att det finns, trots fiskekartans uppgifter om rikliga mängder av ditten och datten.

Med sig på detta fiskafänge hade de den yngre förmåga, som visade sig skulle bli en mycket tillförlitlig rapportör. När det lilla herrsällskap återvände efter fiskafänget och visade upp sin "fångst" som låg i en plastkasse, tittade jag förvånat på fisken och sa:

- Jäsingen, ni har verkligen lyckats med det otroliga, ni har fått havsfisk i en fjällsjö!

Detta fick den yngre förmågan, att genast lossa på de tungband han belagts med. Han berättade exakt hur det hela hade gått till. I brist på fångst hade Herr H i samråd med yngste sonen stannat vid fiskaffären i Bohus och införskaffat utebliven fisk.

Nu visste vi ju här på hemmaplan, att den nesan inte behövde upprepa sig, när det skulle fiskas i Tarraälven. Avståndet är trots allt för långt för att släpa hem någon fisk, men vi var inte sena med att ge förslag till manipulerade fiskebilder.

Sålunda satte vi Herr H på nattåget i tisdags för färd upp till Luleå, där han skulle ansluta sig med de övriga, som dagarna innan hade anlänt dit. Ett glatt och förväntansfullt gäng bilade till Kvikkjokk, åkte helikopter en bit och använda också de berömda apostlahästarna för att komma till den övernattningsstuga de hade tänkt använda sig av.

Så långt var allt frid och fröjd och telefonen var tyst, så när som på ett SMS från Herr H, där enbart ordet "Lasse" stod.

- "Lasse", vadå undrade jag och tittade frågande på dottern. Vi hade en gissningstävlan om vad resten av budskapet skulle ha varit om det hade skrivits färdigt innan det skickades.

- Lasse har fått en jättefisk, som nu slukat oss allihop och det är fasligt mörkt här inne i buken på fisken skall ni veta.
- Lasse blev just uppäten av en björn och björnen är nu på väg emot mig.

Några timmar senare anlände ett MMS, som hade den berömde "Lasse" som avsändare. Alltså förstod vi att ingen av våra gissningar hade varit rätt. På MMS-fotot såg Herr H ut att ha lagt sig tillrätta på knä, vid den steniga strandkanten. Vi utgick ifrån att han hade ställt sig i böneläge och förberett sig på en stilla bön till fiskguden om en god och näringsrik fångst.

Den yngste sonen skrattade skadeglatt, när han fick se bilden:

- HA! Han har lyckats få sitt berömda rulltrassel igen!

Så bredde etertystnade åter ut sig och vi förberedde oss på att så skulle förbli till måndag. Men i fredags fick fiskafänget ett plötsligt slut, när en av deltagarna slog en frivolt på en hal sten och fick hämtas av ambulanshelikopter till Gällivare lasarett.

Herr H ringde i olika omgångar och meddelade slutligen, att nu satt han och de övriga två i bilen mitt i ingenstans längs en slingring väg, som skulle leda fram till Gällivare. Medan ambulanshelikoptern sedan länge hade transporterat den skadade till Gällivare lasarett.

Det hela slutade iaf tämligen lyckligt och Herr H ringde sent på fredagskvällen och meddelade, att de hade nu även fått med sig den skadade från Gällivare lasarett. Han hade blivit "avhjälpt" och var nu "välpaketerad" och skulle nog klara den fortsatta färden. Men nu skulle de först och främst uppsöka Max för att få något i de tomma magarna. Sedan skulle de åka vidare tillbaka till Luleå, där tågbiljetter och resten av packningen fanns.

Jag lyssnade skeptiskt på budskapet.

- Det kan väl inte vara MAX ni skall gå till om ni är kvar i Gällivare, det lär väl i så fall vara fråga om MD:s, eller i vart fall det som tidigare var MD:s.
- Ja, inte vet jag, svarade Herr H, som har något bristfällig lokalkännedom. Är det inte här som Max finns? I Gällivare?
- Herre j....rs Max har inte funnits i Gällivare sedan Hedenhös tid, svarade jag med en ljudlig suck, eftersom jag härvidlag hunnit berätta minst åtta gånger Max:s hela historia.

Herr H har sålunda ett något teflonartat och selektivt minne. Han har själv suttit på MD:s altan en sommar, när vi var på besök i de gamla hemtrakterna. Han satt där ute i sommarsolen och filosoferade medan han spanade mot kyrkan och skylten där han nyss läst: "Andra sidan" och förstått att här rådde direktkontakt mellan kyrka och Guds fader. Ty, en dylik hänvisning vid kyrkan lät inte vänta på sig i herr H:s livliga hjärna. Helt plötsligt såg det ut som om han tänkte säga något ytterligare och mycket riktigt så blev det också så. Han undrade om man direkt när man kommit till "Andra sidan", kunde höra spelet av harpor.

Det var inte något vi kände till hade förekommit på "Andra sidan", men tutande bilar, hundskall och en och annan röst brukade man kunna höra på "Andra sidan". Vad däremot skulle inträffa i himmelen dvs. när man var död, det kunde ingen av oss uppge. Dessutom var det så att jag bara kände till tre nu levande personer, som påstod sig skulle komma till himmelen. De tre var Herr H själv, Annalena (på tingsrätten) och min kusin Karin. Vi andra hade nog ställt in oss på att leva loppan på ett helt annat och betydligt varmare ställe, där det inte heller var så kylslaget, som det nu kan bli ovan molnen. Men var det nu så att de tre skulle ledsna på varandras sällskap efter en si så där eon, eller bara tycka att det blev långtråkigt med en församling om tre personer, så var de naturligtvis mycket varmt välkomna ner till oss andra.

---------

PS. Ja, så var det den där lilla petitessen med att få in och även kunna se bilderna. Det finns nu sex bilder i bildspelet + sex bilder inne i texten. - För den som inte ser några bilder inlagda i texten, tipsar jag om att gå in till min blogg via "bloggar" då brukar de dyka upp. Iaf för mig är det så. Går jag däremot in via Gve sidan och klickar upp min blogg så funkar det inte. - Njut av bilderna, som åtminstone fick mig att få rejäl släng av "hemlängtan" och kanske även ett visst mått av lappsjuka! DS.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar