- den 6 januari 2009, kl 20:39
PS. ligger först i detta blogginlägg. Nu är de spöklikt värre. Fotografiet är helt plötsligt puts väck och en länk är istället på fotots plats. - eller är det så att blogger har ett eget husspöke? DS.
PS. ligger först i detta blogginlägg. Nu är de spöklikt värre. Fotografiet är helt plötsligt puts väck och en länk är istället på fotots plats. - eller är det så att blogger har ett eget husspöke? DS.
http://www.borgvattnet.eu/
År 2002 var vi på väg upp till Malmberget och hade bestämt oss för att övernatta i Borgvattnets Prästgård där det sägs spöka. Därför att vi hade haft åtskilliga diskussioner, om alla händelser i vår lägenhet på gamla Otterhällan inne i centrala Göteborg, där även de mest gapflabbande skeptikerna tystnade, sedan egna erfarenheter hade gjorts. Sanning att säga har vi ännu inte lyckats klura ut vad som förorsakade alla märkliga händelser i lägenheten. De går liksom inte att förklara med sunt förnuft, eller med rationella förklaringar, som vanligtvis är orsaken till saker och ting.
Vår egen lägenhet hade inte varit det enda samtalsämnet. Ett par mycket goda vänner till oss hade avflyttat från nedersta våningen på Kvarnberget av just denna anledning. Hysa så många "själar" och ensam stå för hyran, det kan ha både för- och nackdelar. Man är aldrig ensam, men å andra sidan finns det tillfällen när man inte är riktigt upplagd för "sällskap" av det "sällsammare slaget". För det mesta brydde vi oss inte, utan konstaterade bara att det var så här det var, "de" fanns också med. Men ibland blev det onekligen lite tröttsamt med tanke på att de t.o.m. hade synpunkter på vart möblerna skulle stå placerade. Ringa hyresvärden och klaga på "snyltandet", eller att begära hyresreducering pga. att möblerna inte kunde få stå där man själv ville ha dem, kändes inte riktigt som om det var ett relevant alternativ.
En av de mer roliga händelserna var, när min då 5 åriga dotter satt framför mig i badkaret, med ryggen snett emot mig. Hon satt och lekte med några plastfigurer på badkarskanten. Jag själv hade sjunkit ned i det varma vattnet och låg mer eller mindre halvdöd och noterade åter den korta figuren, som ideligen passera tvärsigenom badkaret. Ingången hade tidigare funnits där badkaret och badrummet nu fanns, DET är det enda rationella i det hela. Min dotter avbröt plötsligt sin lek, mitt i en mening och sa irriterat:
- Men nu är jag less! Måste han springa fram och tillbaka hela tiden, kan man aldrig få bada ifred?
De många händelser hade gjort att jag läst om en massa olika fenomen, alltifrån självantändning till en giftig svart svamp, vars sporer kunde framkalla hallucinationer och till ytterlighetsgränsen, som var olika sekter och vad de pysslade med och sades kunna framkalla. Men jag blev inte så mycket klokare om vad det hela möjligen kunde handla om i vår och de andras lägenheter i Göteborg. Mer än att vi hade samma fenomen, men olika "skepnader". Jag kunde inte heller finna någon parallell till t.ex. i USA, där en hel ortsbefolkning, som alla bott i trähus som varit angripna av svampsporer. Det fanns en hypotes om att det kunde röra sig om en svampspor som gav hallucinationer. Något som fortfarande var en teori, men inget som de visste något bestämt om, eftersom det även fanns aktivitet som var mätbar.
Vi bestämde oss i alla fall för att se om det kunde röra sig om samma sak i Borgvattnets Prästgård, som i vår och de andras gamla hus/lägenheter i Göteborg. Vi hade i vart fall bespetsat oss på att få oss tilldelat varsitt Certifikat, som man nu får om man övernattat på Borgvattnets Spökprästgård en hel natt. Vilket vi inte betvivlade för ett enda ögonblick att vi inte skulle klara av, med tanke på de många åren i vår lägenhet.
Ja, jag skall genast säga att det är inte fråga om någon övernattning av hotellstandard á la The Ritz i London på Borgvattnets Prästgård, för den som nu tänker sig det.
Vi anlände timman före midnatt till Borgvattnets Prästgård. Ute på trappan till prästgården stod några uppenbart skärrade personer och varmrökte sina cigaretter. Vi log lite överseende när vi passerade dem och hörde samtalsämnet.
När vi "checkade in" dvs. befann oss i prästgårdens kök fick vi information om det rum vi hade tilldelats, "Gråterskornas rum". Min sambos kommentar till de skärrade människorna, som nu hade kommit in till oss andra, var kort och gott:
- Jag tog med mig två egna spöken, om det nu inte skulle finnas några tillgängliga här!
Det var flackande blickar som mötte honom. Men jag och dottern vi flinade, vi vet hur "den slipstenen gnisslar"!
Bäddning ingick inte och sängarna. Vete gudarna förresten om jag vill kalla för sängar. Det var någon form av slak hängmatta. Vi började genast bädda och när jag böjde mig framåt, kände jag hur nackhåren ställde sig på givakt. Det kändes som om en frysdörr stod öppen bakom mig, i samma stund klängde sig dottern fast i mig och vägrade, att ha någon annan placering på sin säng än mitt emellan våra och definitivt inte vid väggen. Vi bestämde att det fick vara så.
Det blev ett väldans skrattande, när vi skulle ta oss upp och ner i sängarna. Djup hängmatta var det länge sedan vi tagit oss in och ur. Man och dotter somnade och jag smög mig ut och hämtade in en knippe gästböcker, som låg i bokhyllan i hallen. Där fanns allsköns läsning och framåt morgonkvisten somnade jag med en bok över huvudet och lååångt ner i hängmattan.
Egentligen hade jag behövt gå på toaletten, men orkade inte ens tänka tanken ut, att försöka ta mig upp ur denna svårbegripliga sov-häng-ställning en gång till.
Efter frukost tog jag och dottern oss in i det rum, där det sades att porträttet av pojken aldrig någonsin hade låtit sig fotograferas. Det blev bara blanka foton. Jag var inte speciellt förvånad över det, eftersom det var motljus från fönstret, som speglade sig i tavelglaset. Jag stod och betraktade tavlan ett slag. Tog ner den från väggen och vände på den. På baksidan stod det bl.a. "KUK".
Jag gick genast och hämtade sudd och försökte utplåna det hela, så gott det nu gick. Jag sa till dottern:
- Skulle mitt porträtt befinna sig i den tavelramen med de orden, skulle jag också protestera.
Jag hängde åter upp tavlan och tog två foton av porträttet, som inte låtit sig fotograferas.
Vid framkallningen visade sig att det var ett porträtt, som i allra högsta grad lät sig fotograferas. Bildbeviset finns nu här i bloggen. Vad som är vad i Borgvattnets Prästgård, det vill jag låta ha osagt. Jag har läst gästböckerna, jag har läst historien och jag har funderat över fenomenen och även tittat på husets beskaffenhet, som faktiskt inte utesluter en helt rationell förklaring. Men sedan finns andra inslag, som däremot inte låter sig förklaras där heller.
Mooooaaahhh...
År 2002 var vi på väg upp till Malmberget och hade bestämt oss för att övernatta i Borgvattnets Prästgård där det sägs spöka. Därför att vi hade haft åtskilliga diskussioner, om alla händelser i vår lägenhet på gamla Otterhällan inne i centrala Göteborg, där även de mest gapflabbande skeptikerna tystnade, sedan egna erfarenheter hade gjorts. Sanning att säga har vi ännu inte lyckats klura ut vad som förorsakade alla märkliga händelser i lägenheten. De går liksom inte att förklara med sunt förnuft, eller med rationella förklaringar, som vanligtvis är orsaken till saker och ting.
Vår egen lägenhet hade inte varit det enda samtalsämnet. Ett par mycket goda vänner till oss hade avflyttat från nedersta våningen på Kvarnberget av just denna anledning. Hysa så många "själar" och ensam stå för hyran, det kan ha både för- och nackdelar. Man är aldrig ensam, men å andra sidan finns det tillfällen när man inte är riktigt upplagd för "sällskap" av det "sällsammare slaget". För det mesta brydde vi oss inte, utan konstaterade bara att det var så här det var, "de" fanns också med. Men ibland blev det onekligen lite tröttsamt med tanke på att de t.o.m. hade synpunkter på vart möblerna skulle stå placerade. Ringa hyresvärden och klaga på "snyltandet", eller att begära hyresreducering pga. att möblerna inte kunde få stå där man själv ville ha dem, kändes inte riktigt som om det var ett relevant alternativ.
En av de mer roliga händelserna var, när min då 5 åriga dotter satt framför mig i badkaret, med ryggen snett emot mig. Hon satt och lekte med några plastfigurer på badkarskanten. Jag själv hade sjunkit ned i det varma vattnet och låg mer eller mindre halvdöd och noterade åter den korta figuren, som ideligen passera tvärsigenom badkaret. Ingången hade tidigare funnits där badkaret och badrummet nu fanns, DET är det enda rationella i det hela. Min dotter avbröt plötsligt sin lek, mitt i en mening och sa irriterat:
- Men nu är jag less! Måste han springa fram och tillbaka hela tiden, kan man aldrig få bada ifred?
De många händelser hade gjort att jag läst om en massa olika fenomen, alltifrån självantändning till en giftig svart svamp, vars sporer kunde framkalla hallucinationer och till ytterlighetsgränsen, som var olika sekter och vad de pysslade med och sades kunna framkalla. Men jag blev inte så mycket klokare om vad det hela möjligen kunde handla om i vår och de andras lägenheter i Göteborg. Mer än att vi hade samma fenomen, men olika "skepnader". Jag kunde inte heller finna någon parallell till t.ex. i USA, där en hel ortsbefolkning, som alla bott i trähus som varit angripna av svampsporer. Det fanns en hypotes om att det kunde röra sig om en svampspor som gav hallucinationer. Något som fortfarande var en teori, men inget som de visste något bestämt om, eftersom det även fanns aktivitet som var mätbar.
Vi bestämde oss i alla fall för att se om det kunde röra sig om samma sak i Borgvattnets Prästgård, som i vår och de andras gamla hus/lägenheter i Göteborg. Vi hade i vart fall bespetsat oss på att få oss tilldelat varsitt Certifikat, som man nu får om man övernattat på Borgvattnets Spökprästgård en hel natt. Vilket vi inte betvivlade för ett enda ögonblick att vi inte skulle klara av, med tanke på de många åren i vår lägenhet.
Ja, jag skall genast säga att det är inte fråga om någon övernattning av hotellstandard á la The Ritz i London på Borgvattnets Prästgård, för den som nu tänker sig det.
Vi anlände timman före midnatt till Borgvattnets Prästgård. Ute på trappan till prästgården stod några uppenbart skärrade personer och varmrökte sina cigaretter. Vi log lite överseende när vi passerade dem och hörde samtalsämnet.
När vi "checkade in" dvs. befann oss i prästgårdens kök fick vi information om det rum vi hade tilldelats, "Gråterskornas rum". Min sambos kommentar till de skärrade människorna, som nu hade kommit in till oss andra, var kort och gott:
- Jag tog med mig två egna spöken, om det nu inte skulle finnas några tillgängliga här!
Det var flackande blickar som mötte honom. Men jag och dottern vi flinade, vi vet hur "den slipstenen gnisslar"!
Bäddning ingick inte och sängarna. Vete gudarna förresten om jag vill kalla för sängar. Det var någon form av slak hängmatta. Vi började genast bädda och när jag böjde mig framåt, kände jag hur nackhåren ställde sig på givakt. Det kändes som om en frysdörr stod öppen bakom mig, i samma stund klängde sig dottern fast i mig och vägrade, att ha någon annan placering på sin säng än mitt emellan våra och definitivt inte vid väggen. Vi bestämde att det fick vara så.
Det blev ett väldans skrattande, när vi skulle ta oss upp och ner i sängarna. Djup hängmatta var det länge sedan vi tagit oss in och ur. Man och dotter somnade och jag smög mig ut och hämtade in en knippe gästböcker, som låg i bokhyllan i hallen. Där fanns allsköns läsning och framåt morgonkvisten somnade jag med en bok över huvudet och lååångt ner i hängmattan.
Egentligen hade jag behövt gå på toaletten, men orkade inte ens tänka tanken ut, att försöka ta mig upp ur denna svårbegripliga sov-häng-ställning en gång till.
Efter frukost tog jag och dottern oss in i det rum, där det sades att porträttet av pojken aldrig någonsin hade låtit sig fotograferas. Det blev bara blanka foton. Jag var inte speciellt förvånad över det, eftersom det var motljus från fönstret, som speglade sig i tavelglaset. Jag stod och betraktade tavlan ett slag. Tog ner den från väggen och vände på den. På baksidan stod det bl.a. "KUK".
Jag gick genast och hämtade sudd och försökte utplåna det hela, så gott det nu gick. Jag sa till dottern:
- Skulle mitt porträtt befinna sig i den tavelramen med de orden, skulle jag också protestera.
Jag hängde åter upp tavlan och tog två foton av porträttet, som inte låtit sig fotograferas.
Vid framkallningen visade sig att det var ett porträtt, som i allra högsta grad lät sig fotograferas. Bildbeviset finns nu här i bloggen. Vad som är vad i Borgvattnets Prästgård, det vill jag låta ha osagt. Jag har läst gästböckerna, jag har läst historien och jag har funderat över fenomenen och även tittat på husets beskaffenhet, som faktiskt inte utesluter en helt rationell förklaring. Men sedan finns andra inslag, som däremot inte låter sig förklaras där heller.
Mooooaaahhh...
Det finns 2 kommentarer.
SvaraRaderaClaus Miguel Bällmann, ok, jag testar och ser om jag blir något smartare. Förtröstansfullt dock, över att läsa att jag inte varit ensam om problematiken.
Anmäl >Gun (2009-01-07 09:11:11)
Hej Gun! Angående tidigare skriveri. För att öppna mjölkförpackningar, typ sort jag antar du menade, ska man greppa längst ner på fliken. Kom på det för en stund sedan då jag skulle ta sedvanlig skvätt till morgonkaffet. Jämt varit krångligt öppna, men tänkte till och gjorde som sagt och då gick det lekande lätt. Greppa alltså vid flikens bas och dra.
Anmäl >Claus Miguel Bällmann (2009-01-07 08:33:45)
Någon annan som har erfarenhet av Borgvattnets Prästgård?
SvaraRadera