Volvo - Made by Sweden - Vintersaga
Det här är en hyllning från Volvo Cars till Sverige, när det är som kärvast.
Ett tack till kylan, mörkret, blåsten och regnet. Därför att utan våra hårda svenska förhållanden hade vi aldrig tillverkat de bilar vi gör.
Vem som helst kan bygga en bil som fungerar i solsken och vackert väder. Skriver de...
Kanske är det också så, vad vet jag om det, jag har aldrig byggt en bil och "kärvt" tja, nog är det kärvt allt. Men jag vet också hur vi fått stå ut med alla dessa testbilar från diverse bilföretag, som kört runt på de norrländska småvägarna, ända tills man slutligen byggde testbanor ute på isarna. Innan dess var man helt enkelt livrädd att möta någon av dessa testbilsförare ute på småvägarna, eftersom dessa testkörningar inte alltid slutade så väl.
Vad som är mindre känt är att jag skrev två manus, när SKF skulle ha sitt 100 års jubileum. Aktiebolaget SKF hette ursprungligen AB Svenska Kullagerfabriken med huvudkontor i Gamlestan i Göteborg. Företaget startades 16 februari 1907 och dess unika historia hade jag hoppats på skulle bli något som alla, som bor i det här landet skulle få känna till. Det är en fullständig unik historia och säger mycket om hur gamla företagare var något helt annat än vad de är idag.
För något år sedan kontaktade jag Niklas Hjulström, när jag läste att han i egenskap av teaterchef för Västmanlands Teater hade ett projekt, som skulle riktas mot just denna genren. Jag insåg när jag läste vad de hade och vad de behövde och efterlyste, att jag hade en betydligt rikligare research än de hade tillgång till. Men det visade sig att de skulle röra sig i lokala kretsar, alltså vände han ryggen åt det som borde ha legat honom varmt om hjärtat, eftersom det är här han är född och verkat under så lång tid. Han gav mig dock rådet att kontakta teatern Aftonstjärnan m.fl.här i Göteborg. Men jag avstod, jag hade inte någon större lust att försöka ta mig genom det berömda nyckelhålet.
Jag tröstar mig med att jag verkligen kan SKF:s historia, en historia som har väldigt många bottnar.
När så den nya serien "Vår tid är nu"
kom i TV tänkte jag åter på mitt manus, som hade varit betydligt rikare
på alla sätt och vis. - Jag tänker på vad min gamle mentor Hans försökt
att inpränta i mig: "När något inte lyckas så är det inte rätt tid Gun. Men det kommer den tid också och det gör det alltid för dem som kan konsten att betrakta, analysera och bearbeta".
Jag tänker: NÄR är egentligen rätt tid?
Istället blev detta stora manus, som tog mig flera år att skriva och läsa in mig på, en skrivlådeutfyllnad pga att skådespelarna tillslut blev så få att det hela blev ogenomförbart.
I sista stund fick jag därför snabbt skriva en helt annan historia, som både spelades in och spelades upp både på Lisebergs scen och SKF:s verkstadsklubbs biosalong/scen.
Inspelnings"studion" var inte av det mer glamorösa slaget. Men det blev nog ett oförglömligt minne både för mig och Manfred Leuchner, alias "Fantomen" i denna story. CD-skivan har jag ännu kvar och det händer att jag lyssnar på den och tänker: Du var himla duktig Manfred, fastän du var så nervös när vi skulle spela upp det hela på Lisebergs scen, att du höll på att skita knäck i spiralform. Djup tragik hade dessutom utspelat sig denna natt i ditt privatliv. - "The show must go on" har nog aldrig känts mer verklig än det var denna dag.
Själv har jag bara ett minne av att ljuddosan, som hängde ihop med mikrofonen jag hade runt huvudet, den var uppgillrad i mina strumpbyxor och alltför tung för att hänga där, vilket gjorde att varje steg jag tog ut på scen kände jag hur strumpbyxorna åkte allt längre ner. Det var verkligen svårt att hålla ihop det hela: den alltför tunga dosan/sändaren kontra strumpbyxorna och strategin att komma tillbaka bakom scen, utan att strumpbyxorna skulle vara nedhasade runt knäna, eller ännu längre ner i värsta fall.
Fantomen och damen med de nedhasade strumpbyxorna! Jag kunde riktig se hur rubrikerna skulle flimra förbi i tryck.
Tack och lov hade jag en handmikrofon, när det hela skulle spelas upp i Verkstadsklubbens biosalong och närheten till publiken där, den blev något helt annat än på Lisebergs Scen, där det hela hade varit ett livs levande inferno.
När jag tänker tillbaka på den här tiden förstår jag också, att jag är nog en av få människor, kanske rent av den enda, som suttit vid Sven Wingquists gamla skrivbord, ute på SKF-ön i Gamlestan och läst t.o.m. hans privata brevväxling, som sparats undan tidens tand. Jag minns bara att jag frös enormt den vinter, när jag satt där ute ensam i det gamla vackra huset för att samla på mig ännu mer material till mitt kommande manus.
När jag ser reklamfilmen som Volvo Cars har gjort, tänker jag åter på att normalt brukar bilar få namnet efter konstruktören. Ford m.fl. men Larsson tyckte man inte var något bra namn, så man valde namnet på ett rullager som man tagit ur drift, Volvo!
Ett vet jag dock efter att ha åkt så många gånger genom Sverige, ända sedan jag var ett litet barn, att vi har ett otroligt vackert och varierat land. Min pappa var en otroligt allmänbildad ciceron, som lade grunden. Det är också därför jag vägrar åka utomlands på sommarsemester, ständigt hittar jag nya smultronställen och en enorm unik historia, platser och människor. Även om jag ser och förstår vad som håller på att gå förlorat här i Sverige.
Just nu är min längtan "hem" till norr och fjällvärlden, som allra störst och svårast. - Men alla miljöer i Volvo Cars film och inte minst textens verklighet känner jag till mycket väl. Ibland tänker jag att den ultimata drömmen vore kanske att sitta och se ut över fjällvärlden och skriva på mina manus, som står uppradade och väntar på sin tur att få komma ut. Måste få berättas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar