I hemliga dagboken berättade Tora Dahl om kärleksaffärerna med de kända författarna...

Dagböckerna skulle vara förseglade i 50 år och återfanns på Kungliga biblioteket, när Jesper Högström arbetade på en biografi över Gunnar Ekelöf.

https://www.dn.se/kultur-noje/i-hemliga-dagboken-berattade-hon-om-affarerna-med-de-kanda-forfattarna/
Knappast någon kioskvältare precis...

Mitt kaffe hinner kallna där jag blir sittande kvar vid frukostbordet och läser artikeln i DN. När jag läst klart sitter jag och tittar ut genom köksfönstret och låter blicken vandra mellan ingenting eller ingenting, som är det enda som finns att betrakta i form av utsikt.

Utsikten är inte som när jag bodde i Malmberget då kunde jag sitta och titta bort mot Dundret för att få tankarna på plats.

Därför går det lite trögt, inte lika lekande lätt som det gjorde när utsikten var Dundrets, eller är det rent av så att jag börjat bli trögtänkt. Tänker mer omständligt och holistiskt.

OBS. fotot är hämtat från FB och fotografen är Pernilla Oskarsson - Jag hade dock aldrig några träd som skymde utsikten till Dundret.

Jag har länge funderat på det där med att i skrift sätta på pränt det som skett i de intima stunderna i mitt liv. Det kommer att bli aktuellt om jag nu kommer till skott med att verkligen få ordning på mitt "epos"... Men inte ens i det skrivandet kommer jag att lätta på det sin flyter omkring i mitt inre medvetande och ibland gör sig påmind. Inte ens där, där fiktion och verklighet friskt kommer att blandas. 

Nu kanske du undrar (om du ens bryr dig om vilket som), varför jag funderat på det...


Jag hade i många år sparat mina små minidagböcker och gamla brev om det mest underbara, men också det mest sorgliga och kantstötta kapitlet i mitt liv. Dessa fick följa med i mitt gemensamma boende med den värste kränkaren jag någonsin stött på i mitt liv. Då skall gudarna veta att jag stött på många i mina dar'. Min "undangömda skatt" var väl paketerat och märkt och kunde absolut inte råda någon som helst tvekan om att detta var mina högst privata, som inte skulle läsas av någon annan än jag själv. Det t.o.m. stod på det väl inslagna paketet, att det var detta som gällde.

Naturligtvis var det av en sådan man som själv var häradsbetäckaren personifierad, ändå satt han och svartsjukt läste om det som hänt långt före hans inträde i mitt liv. OM han åtminstone hade hållit tyst om sitt grova övertramp, men icke!

Då gjorde jag något överilat som jag haft anledning att ångra 1000 gånger om. Jag gick upp på vinden och hämtade ner den uppbrutna förpackningen, gick ut på tomten och eldade upp allt. Fortfarande kan jag förnimma den där känslan av ett avgrundshål i mitt 26-åriga inre, när jag kastade in de sista in i elden.

Jag teg efteråt fastän han avkrävde svar av mig. Ville ha förklaringar till varför jag hade skrivit så och till råga på allt uppgav han, med en blandning av  triumferande och besinningslös svartsjuka, den ena strofen efter den andra, som han hade tjuvläst sig till. Ungefär som om jag var skyldig honom några förklaringar om mitt tidigare liv.

Det har flutit mycket vatten under mina broar sedan dess och jag skulle aldrig någonsin delge någon några detaljer ur mitt innersta som jag bevarat, som de mest värdefulla intima stunderna i mitt liv. Inte ens om jag blev tvingad att skriva en instruktionsbok för unga personers sexuella vägledning.

De bitar som kommer att flyta ut genom tangentbordet kommer att få en skepnad av det som jag tror är det mest läkande i en människas liv: Hämnd ur en humoristisk vinkel!

Inte förlåtelse utan hämnd. - Ett tack för senast helt enkelt - Om jag låter förgrämd? Nopp! jag känner mig inte det minsta förgrämd, kan bara känna ogrumlad glädje över att kunna betala tillbaka i rätt valuta.

Dessutom en annan sak: Det är ren och skär humor att beskriva någon översittare på det sätt denne gjort sig förtjänt av.

Den som aldrig försökt sig på att närma sig "pudelns kärna" på det viset har gått minste om många glädjestunder!