Nu protesterar säkert de som har särkullsbarn involverade i sina liv och lagarna inte hunnit med att anpassa sig efter de nya liv, som numera är mer vanligt än ovanligt. Därför att särkullsbarn ärver alltid direkt oavsett om man är gift eller inte gift och särkullsbarn är alltid de barn som bara är den ena partens oavsett om man är gift eller ogift/sambo.
Hur man än försöker att lösa det hela blir det en kallsup i slutändan om man lyckats klara sig från ättestupan. Men då är det bättre lösning att det bara är den ene/a som äger boendet, kanske någon skarpsinning nu tänker: Nopp! Katastrof dessutom om de dessutom inte är gifta med varandra. - Livet är en ogenomtränglig snårskog...
Jag var nyligen involverad i ett tröttsamt samtal där jag försökte om och om igen förklara, det som helt uppenbart inte låter sig förklaras så himla lätt för en del personer.
Det man aktat sig dvs. för att betala av sina huslån kan i det här fallet visa sig vara en riktig fälla. Gena över problematiken med att teckna livförsäkringar till förmån för den andre/a för att kunna lösa ut särkullsbarn, det är också en högst tillfällig lösning, som förutom att den kostar en hel del pengar i försäkringspremier varje månad/år, inte heller på sikt kan vara någon lösning därför att:
1) Livförsäkringar gäller bara till viss ålder.
2) Det som till en början såg ut att kunna vara en lösning med att inte betala av huslån + livförsäkringar, hinner tidens tand ifatt om du nu inte har svintur att vara bosatt på en plats där du kan köpa fastigheter i parti och minut för samma summa som det kostar för en enda fastighet i storstadsområdena.
Den som överlever den andre riskerar fortfarande att bli bostadslös p.g.a. att den tvingas sälja det gemensamma boendet, eftersom särkullsbarn till den avlidne/a alltid ärver direkt. Det är enbart gentemot gemensamma barn som skyddet och uppskovet finns med barns rätt att ärva.
Vore det då bra att införa dylika lagar om särkullsbarns rätt att ärva? NEJ, tyvärr inte det heller, därför att det finns alltför många som prioriterar sina egna barn framför den andres barn.
Jag minns mannen som testamenterade sitt arv till sin hund, trots två egna barn. Man kan undra av vilken anledning, men totalt lottlösa blev de ändå inte eftersom man aldrig kan testamentera bort laglotten, vilket mannen helt uppenbart trodde att så skulle bli utfallet.
I brist på nattsömn låg jag häromnatten och löste korsord och stod då inför ett påstående, som jag inte vet vad som egentlige är helt sant eller inte sant och som jag kunde dra mig till minnes på ett "ungefär". Uppgifterna spretar och trots idoga sökningar hittar jag inte tillförlitlig källfakta. Det handlar om den kanadensiska advokaten Charles Vance Millar, som gått till historien att gilla practical jokes. Han avled halloweennatten 1926 av en hjärtattack 73 år gammal.
Förutom advokatbyrån, Millar, Ferguson & Hunter, var han en rik man, ordförande i O'Keefe-bryggeribolaget och en framgångsrik ägare till tävlingsstall. 1915 slutade hans hästar, Tartarean och Fair Montague, första och andra på King's Plate. I stället för att hämta ut sina prispengar före folkmassorna vid Woodbine, stannade den blyge och pensionerande Millar borta från banan och donerade senare de stora kontantprisen till sjukhuset för sjuka barn.
Millar som saknade nära släktingar påstods därför ha upprättat ett testamente av följande innehåll, det råder lite delade meningar om innehållet men här är en variant som jag själv pusslat ihop av det som verkar vara trovärdigt, varav den sista däremot är skrivet i sten.
- Sitt fritidshus nära Kingston, Jamaica, testamenterades till tre advokater som inte gillade varandra alls. Om någon sålde skulle kontanterna ges till Kingston City för vidare utdelning bland de fattiga.
- Aktier i katolska ägda ölföretaget O'Keefe testamenterades till protestantiska ministrar "aktivt engagerade och bosatta i Toronto.", dvs. till sju nykterhetsförespråkare.
- Aktier i Ontario Jockey Club testamenterades till tre berömda män, varav två av dem motsatte sig hästkapplöpningssatningar. Den tredje mannen, Abram Orpen, var en känd salong- och racerbanaägare som var bland de största namnen inom spel i Ontario.
Alla tre männen kunde bara kräva sina värdefulla aktier, värderade till 1 500 dollar per person, om de gick med på att göra det som en grupp. Om en avböjde skulle alla förlora.
Varav den sista dvs nr 9 var den mest udda och mest legendariska av allt och som ledde till att tidningsreportrar sopade offentliga register rent för att hitta troliga konkurrenter i det som kallades The Great Stork Derby. Intresset över hela landet ökade allt eftersom åren gick.
Testamentet föreskrev nämligen att resten av Millars förmögenhet skulle likvideras till kontanter och placeras under en period av nio år. På tioårsdagen av hans död skulle fondens saldo ges "till mamman som sedan min död födde det största antalet barn i Toronto, vilket framgår av registreringen enligt Vital Statistics Act."
"Vinnarna" utsågs år 1938 och gick till fyra kvinnor. Det totala beloppet som skulle delas mellan dessa fyra kvinnor uppgick till en halv miljon dollar tack vare den avlidnes kloka investering i Detroit-Windsors biltunnel! - Undra vad den summan hade motsvarat i dagens penningvärde...
Där kan man snacka om "att leva vidare" genom sitt testamente. Vilket leder mig osökt till att alla sätt är bra utom de dåliga:
Testamenten eller fullmakter som är upprättade i Sverige och som inte följer gängse normer - göre sig icke besvär! Jag hoppas innerligen att jag inte får anledning att återkomma av den anledningen och att Högsta domstolen fått en god och etisk riktig frukost innan de fattar något beslut och inser att likhet inför lagen gäller alla, även de som är gravt funktionsnedsatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar