Jag har testat den andra varianten då jag måste lägga pannan i veck för att få ihop hela korsordet. Men det funkar inte alls, därför att då upptäcker jag hur tankarna flyktar iväg till något problem, som inte låtit sig lösas, medan jag samtidigt brottas med det sökta ordet som passar in i korsordet.
I dagens Sverige går det inte att öppna en dagstidning utan att känna sig djupt deprimerad över vilken värld och framförallt vilket Sverige vi lever i idag.
Sverige har blivit som en dysjö i Norr, den där varianten som saknar botten! Det skänker ingen som helst frid i sinnet utan grubblandet tilltar istället.
Det finns några få undantag i t.ex. Göteborgs-Posten, som innebär att jag får behålla friden inom mig, men det förutsätter också att jag inte öppnar någon av de andra sidorna överhuvudtaget. Dagens Nyheter som jag helgprenumererar på stundtals har också en del som går att läsa utan att man hamnar in på de riktiga samhällsproblemen. Men över lag så är dagens journalister rätt naiva, de verkar inte ha något som helst sinne för logik, eller orsak och verkan. Inte ens på de andra sidorna klarar de hela balansgången, utan trillar jämt och samt ner mitt emellan stolarna, så jag kan inte annat än ge upp en hög suck!
Göteborgs-Postens Världens gång med Kristian Wedel är en sådan som jag med största glädje läser. Jag verkligen uppskattar glimten i ögat, självironin och inte minst spiken på huvudet! Jag blir ljuvligt avslappnad och glad av det läsandet.
Idag kring lunchtid (nåja, för några minuter sedan var det iaf idag=onsdag) läste jag något som satt sig fast i mitt minne. Ett par rader, men väl inne i stan ikväll för att jag och dottern skulle förkovra oss i fermentering, så löpte meningen fram och tillbaka som på en gammal skrivmaskin med radbyte så fort det uppstod lite paus framme vid whiteboarden och förevisande av diverse flaskor och burkar:
– Hur länge efter förlossningen måste man vara snäll mot sin fru?
Frågan hade ställs av en man som varit på vänta-barn-utbildning för blivande fäder och där det hade förklarats av en väl beskriven person som inte var svårt att se personen ifråga framför sig. Det hade varit en direkt order om att man måste vara snäll mot sin fru efter förlossningen. Naturligtvis hade den frågvise blivande barnafadern burit en t-shirt med ett emblem för ett tekniskt universitet i norra Sverige. Jag tror att det bara är vi från norr som kan bryta igenom förståndsvallen med något som får hela rummet att avstanna.
Ja, naturligtvis hade det gått en ängel genom rummet och jag utgår ifrån att de flesta blivande fäderna suttit med tanken snurrande i huvudet, eller kanske rent av inte tänkt tanken ut hur länge man måste vara snäll mot den förlösta kvinnan. Resten av historien önskar jag att alla kunde läsa, den har naturligtvis sina sedvanliga poänger. Här är länken om du är prenumerant:
http://www.gp.se/livsstil/v%C3%A4rldens-g%C3%A5ng/wedel-hur-l%C3%A4nge-efter-f%C3%B6rlossningen-m%C3%A5ste-man-vara-sn%C3%A4ll-mot-sin-fru-1.13612674
Det var nog ungefär samma sak som för mig ikväll på fermenteringskursen. Det hade räknats upp en himla massa ätbart som kunde fermenteras. Men den mest kända av dem alla dök aldrig upp bland förslagen och då kunde jag ju inte hålla igen min stora näbb:
- Surströmming!
Det hann gå en ängel genom rummet innan hela havet stormar utbröt. Äcklet hängde som tunga dimridåer i rummet ungefär som jag hade slängt in en klusterbomb som hade lemlästat hela församlingen. Men när kursledaren frågade hur många det var som INTE hade ätit surströmming och bad dem räcka upp en hand, då tillhörde jag helt uppenbarligen minoriteten, eftersom det dök upp en helt snårskog av händer i lokalen och jag inte hann uppfatta en enda hand som inte viftade i luften, förutom min egen.
Hur kan man tycka att något är äckligt som man helt uppenbart inte ens vet hur det smakar, eller hur den skall hanteras innan man kommit så långt att den skall inmundigas?
Surströmmingsspadet som fisken ligger i har inget med själva smaken att göra på strömmingarna. Surströmming smakar faktiskt betydligt mildare och bättre än Matjessill gör, som folk vräker i sig helt utanför min fattningsförmåga.
Ja, jag delar bostad med en sådan insnöad typ. Han skulle aldrig i livet stoppa en surströmming i sin mun påstod han vid flera tillfällen, samtidigt som han vräkte i sig matjessill!
Nu är det så här med mig. Till mig skall man aldrig säga aldrig! Då växer hornen ut i min panna och jag tänker: "skall vi slå vad?". Det där sistnämnda har nog dessvärre gått i arv till min yngste son fullt ut, med allt vad det innebär.
Yngste sonen var faktiskt närvarande vid detta tillfälle, när jag bestämt mig för att syna korten hos Herr H. Sonen höll för tillfället på att bygga sitt hus här strax ovanför oss bodde rent tillfälligt hemma igen av samma anledning. Han hade anlänt hem från jobbet strax innan Herr H och jag hade invigt sonen i att strömmingslådan ingalunda var någon strömmingslåda, utan jag hade hittat ett recept i min gamla kokbok på surströmmingslåda. Dottern satt också vid matbordet men hon är ju en helt annan kaliber, hon är som min syster. Henne kunde man också vända upp och ner på utan att få ur henne sanningen. Hon teg som muren!
Sonen protesterade vilt när jag invigde honom i mina planer, påstod att så taskig kunde jag väl ändå inte vara mot Herr H.
- Kan jag visst det, svarade jag och tittade på honom på det berömda viset som säger att det är slutdiskuterat, men inte helt säker på om det skulle räcka så tillade jag för säkerhets skull:
- och DU säger inte ett enda knyst!
Herr H var mäkta förvånad och glad eftersom det hade varit år av tjatande om dessa nålbrev, som jag i sten vägrar att taga någon befattning med. Men han sniffade i luften och undrade varför det luktade surströmming i huset.
Sonen vek ner blicken. Dottern satt och studerade den där obefintliga pricken i luften.
Men benen i kors och två fingrar korsade under näsan, sa jag att jag hade haft gäster ifrån norr på besök till lunchen och vi hade passat på att äta surströmming, det var nog därför lukten av surströmming hade dröjt sig kvar något.
Jag hade naturligtvis öppnat burken nedsänkt i en vattenfylld bunke och utomhus och sköljt strömmingarna noga därefter i rent vatten. Men väl inne i ugnen så började de ge ifrån sig lukt. Det var det som hade känts i huset.
Herr H högg med andra ord i med liv och lust i surströmmingslådan och la upp ett halvt berg av surströmmingslådan på tallriken. Greppade gaffeln och skyfflade in en tugga, började tugga för att strax därpå stelna till mitt i tuggan...
Jag slog upp ett skadeglatt leende och förkunnade:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar