Hur kommer det sig att någon som är fyllda 71 år helt plötsligt sätter på sig sin pullover bak å fram?

Jag frågade honom om inte pullovern kändes lite märklig i halsen, när vi var på väg ut och stod i begrepp att ta på oss ytterkläderna.

- Nej, den var väl ok, svarade han.
- Då kanske du får vrida på huvudet istället så att det hamnar på ryggen. Fråga är bara hur du gör med resten av kroppen då.

Det var ett himla bökande och han lyckades faktiskt ta av sig pullovern en gång bara för att än en gång sätta på den bak och fram.

Sagolika människa. Ständigt nya saker som dyker upp. 

Värst är det nog i alla fall när jag sitter och kör bil och han ger sig katten på att det inte är den vägen jag skall köra, som om det inte vore nog att hantera Göteborgstrafiken, som från dag till annan har nya filer, nya väger som skall skumpas igenom i en ständig trafikstockning. Det finns inte en enda gata i den här stan som inte är uppriven eller trafiken är omdirigerad på ett helt nytt sätt i stort sett varje dag, eller i vart fall varje vecka. Ha någon som sitter och låter som en minstlur vid sidan om och ger kördirektiv, jag antar att det nog kan göra vem som helst helt matt.

Själv har jag på allvar funderat flera gånger att bara stanna bilen. Men det går ju inte det heller för det skulle ta exakt en bråkdels sekund så skulle det vara en masskrock istället.

Men jag själv blir ihjälstressad över att ständigt få vara på helspänn och aldrig kan lita på att det nu blivit rätt uppfattat, rätt uttolkat, rätt förstått, rätt hanterat, rätt hört, att vi nu talar om samma sak och att det inte är någon lämnad panna i köket som håller på ta eld på hela huset.

Bara att ta sig ur huset har blivit en hel följetong. Jag släcker lampor och stänger fönster, bara för att behöva göra samma sak flera gånger innan vi äntligen kan komma ur huset. Det har blivit som med småbarn, man får köra checklista: har du tagit med din medicin, har du tagit med dig plånboken, har du tagit med dig dina läsglasögon, har du tagit med det och det och det som du skall ha med dig nu... och de gånger jag inte dragit checklistan så nog katten hojtar han till när vi är en bit på väg i bilen... han har glömt att ta med!

Det är ju tur att det finns rondeller på en del vägsträckor i alla fall, men oftast står inte ens det till buds och klockan är en ständig fiende. Allt tar evigheter nu för tiden. Bara att ta sig genom en affär med honom är en smärre mardröm. Jag brukar tänka där jag står/sitter och väntar, ty springa runt och söka honom det har jag slutat upp med för länge sedan: "All vår väntan bliver svår man får läsa Fader Vår".

Det har blivit ett evigt stressmoment så till den milda grad att jag häromdagen skulle skriva ut mitt telefonnummer och började på allvar fundera om det verkligen var rätt, ett telefonnummer jag haft i 20 år! Jag börjar känna mig vidbränd. Det är ju inte bara att fixa vardagen, som har totalrubbade cirklar, utan min arbetsbelastning är inte att leka med.

Jag ser verkligen fram emot den dagen jag bara har hus, trädgård, barnbarn, en sund arbetsbelastning och bara kan göra det jag själv vill och önskar emellanåt.

Inte behöver vara en ständig kontroll(t)ant, som vet att hon måste fixa det mesta själv om det överhuvudtaget skall fungera.